Gränstullrättsliga spörsmål
Lagen den 18 december 1959 (nr 590) om gränstullsamarbete med annan stat1 (samarbetslagen) är ett praktiskt betydelsefullt resultat av strävandena inom Nordiska rådet att genom förenkling av tullformaliteterna främja en friare samfärdsel mellan de nordiska länderna. Samarbetslagen, som utarbetats i nära anslutning till en med Norge träffad överenskommelse om tullsamarbete, har d. 1 jan. 1960 satts i kraft i förhållande till detta land. Lagen, som utformats såsom en fullmaktslag, torde komma att sättas i kraft även i förhållande till annat nordiskt land. Förutsättning härför är givetvis att en i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om tullsamarbete med det ifrågavarande landet först föreligger. Genom samarbetslagen öppnas möjlighet till ett mycket långt gående samarbete på tullförvaltningens område med annat land. Enligt lagen får svenska bestämmelser om
tull samt in- och utförsel jämte de bestämmelser i övrigt som det svenska tullväsendet har att övervaka tillämpas inom vissa bestämda områden (kontrollzoner) på det andra landets territorium, varjämte svensk tullpersonal i den utsträckning som erfordras för gränstullsamarbetet äger utöva tulltjänst — antingen för svensk eller för det andra landets räkning — i det andra landet. Med stöd av samarbetslagen kan sålunda tullklarering för svensk räkning äga rum på annat lands territorium samt erforderliga ingripanden mot överträdelser av svensk tulllagstiftning (t. ex. smugglingsbrott) ske därstädes. På motsvarande sätt medger samarbetslagen att tullklarering för annat lands räkning med tillämpning av det landets bestämmelser kan ske inom kontrollzoner på svenskt territorium, varjämte inskridande kan ske gentemot brott mot det landets tullagstiftning, som förövas här i riket. Tullpersonal från det andra landet medges också utöva för gränstullsamarbetet erforderlig tulltjänst — antingen för svensk eller för sitt eget landsräkning — i Sverige.
Samarbetslagen är ur skilda synpunkter — inte minst statsrättsliga och förvaltningsrättsliga — av väsentligt principiellt intresse. I detta hänseende må endast anmärkas, att den rätt som samarbetslagen ger ett annat lands tullväsen att med tillämpning av sin nationella lagstiftning utöva förvaltning på svenskt territorium icke ansetts stridande mot grundlag.
I förevarande sammanhang skall beröras vissa straffrättsliga och straffprocessuella spörsmål, som aktualiserats av gränstullsamarbetet med Norge. Därvid må till en början framhållas, att genom gränstullsamarbetet göres ej någon rubbning i fråga om den svenska domsrättens omfattning enligt 1 kap. strafflagen. Svensk domstol skall således beivra endast brott som riktar sig mot Sverige och tillämpa endast svenska straffbestämmelser. Av reglerna angående strafflagens tillämplighet torde följa, att exempelvis ett vid norsk tullstation — eller eljest inom norsk kontrollzon — upptäckt och hindrat försök att smuggla in varor i Sverige kan beivras enligt svensk lag, oaktat försöket hindrades på norskt territorium. Vid utförselbrott torde ej någon tvekan behöva råda om att en på norskt territorium upptäckt smuggling blir straffbar enligt svensk lag, då ju brottet förövats i samband med gränsöverskridandet. På motsvarande sätt torde ett mot Norge riktat brott, som förövats på svenskt territorium, kunna bestraffas inför norsk myndighet och med tillämpning av norska bestämmelser.
Om gränstullsamarbetet således ej avser medföra rubbning i förutsättningarna för svensk straffrätts tillämplighet enligt 1 kap. strafflagen uppkommer frågan, om K. M:ts medgivande till åtal i vissa fall är erforderligt vid brott som är riktade mot Sverige men upptäckes på norskt territorium. Spörsmålet avser med andra ord var brottet i straffrättslig mening skall anses vara begånget. Under förarbetena till samarbetslagen torde ha förutsatts att, även om t. ex. ett utförselbrott mot Sverige upptäckes vid en tullstation på norsk sida av gränsen, brottet i straffrättslig mening är förövat här i riket i följd varav särskilt medgivande till åtal ej erfordras, oaktat brottet förövats av utländsk medborgare. Riksåklagarämbetet har emellertid sedermera i ett mål — avseende olovlig varuutförsel som på angivet sätt förövats
av norsk medborgare — hos K. M:t hemställt om medgivande till åtal under motivering att brottet var begånget på norskt område — tullangivningen skulle icke äga rum vid gränsen utan vid den på norskt territorium belägna tullstationen. K. M:t har sedermera med stöd av 1 kap. 2 § andra st. strafflagen bifallit ämbetets framställning. Det torde dock kunna ifrågasättas, om särskilt medgivande till åtal i fall sådana som det angivna är erforderligt. Om smugglingsbrott i stället förövas genom att varan olovligen föres över riksgränsen med kringgående av tullstationen — t. ex. det vanliga fallet, att varan forslas på någon mindre väg utan tullkontroll eller i terrängen — är brottet otvivelaktigt att anse som förövat i Sverige i den bemärkelse 1 kap. 1 § andra st. strafflagen avser. Följaktligen kan i sådana fall åtal alltid äga rum utan särskilt medgivande av K. M:t. Den omständigheten att gärningsmannen förövar brottet på det sättet att han visserligen passerar förbi tullstationen men därvid undandrager varan tullkontroll synes ej böra föranleda, att brottet i straffrättsligt hänseende anses begånget utom riket. Visserligen kan sägas, att gärningsmannens brottsliga uppsåt manifesterat sig i det förra fallet redan vid gränspasserandet men i det senare fallet först vid tullkontrollen på norskt område. Dylika omständigheter blir av betydelse vid ställningstagande till frågor angående försök, tillbakaträdande från försök eller fullbordat brott men lärer ej inverka på frågan om var brottet skall anses begånget med avseende å strafflagens tillämplighet. Riksåklagarämbetet har motiverat sitt ställningstagande i det angivna fallet med att den uraktlåtna tullangivningen ägt rum på norskt territorium. Härav skulle följa att den brottsliga handlingen företagits utom riket. Emellertid bör beaktas, att smugglingsbrotten ej kan betraktas som s. k. äkta underlåtenhetsbrott. I de hithörande brottsbeskrivningarna — antingen det är fråga om olovlig införsel eller olovlig utförsel — inrymmes både ett aktivt handlande (införandet eller utförandet av varan) och en underlåtenhet (uraktlåtenheten att iakttaga anmälningsplikten). I det aktuella fallet torde därför åtminstone en del av den brottsliga handlingen böra anses förövad i Sverige och följaktligen är brottet åtalbart här i riket utan särskilt åtalsmedgivande. Det berörda spörsmålet har viss praktisk betydelse, eftersom fall som det angivna inträffar ej alltför sällan. Otvivelaktigt föreligger ett behov av att utan onödig omgång kunna lagföra sådana brott.
Gränstullsamarbetet med Norge torde medföra, att smugglingsbrottsligheten mera effektivt kan bekämpas. Sålunda kommer en gärning som innebär smugglingsbrott enligt båda ländernas lagstiftning — t. ex. införselbrott mot det ena och utförselbrott mot det andra landet —regelmässigt att rapporteras till båda ländernas myndigheter för beivran. I detta sammanhang uppkommer frågan om, vid gärning som innebär brott mot båda ländernas lagstiftning och som t. ex. bestraffas i Norge för brottet mot de norska bestämmelserna, det är erforderligt att i Sverige bestraffa brottet mot de svenska bestämmelserna. Vid ställningstagandet till denna fråga torde böra beaktas svårhetsgraden av det mot Sverige förövade brottet. Är detta av någon grövre beskaffenhet torde skäl föreligga att regelmässigt effektuera jämväl det svenska straffanspråket. Är däremot brottet mot de svenska bestämmelserna av
bagatellartad karaktär torde lagföring i Sverige ej vara erforderlig. Ifall av sistnämnt slag torde därför åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken böra tillämpas. Straffskalan för smugglingsbrott av normal svårhetsgrad (med undantag för spritsmuggling) innehåller i regel endast bötesstraff. Några särbestämmelser i samarbetslagen i detta hänseende har icke ansetts erforderliga. Däremot har befunnits erforderligt att i samarbetslagen särskilt reglera vilket land som skall erhålla sådan egendom, som tages i beslag i anledning av gärning som innebär smugglingsbrott såväl i Sverige som i Norge och som kan föranleda förverkande av egendom med tillämpning av båda ländernas lagstiftning. Bestämmelserna härom innebär, att egendomen tillfaller det land på vars territorium beslaget ägt rum, men att om särskilda skäl föranleder därtill egendomen må överlämnas till myndighet i det andra landet. Sådana särskilda skäl som kan föranleda, att egendom som beslagtagits här i riket överlämnas till norsk myndighet föreligger exempelvis då norsk valuta beslagtagits. Vidare kan tänkas att en gärning ej åtalas i Sverige men att denna skall beivras i Norge. I fall då beslagtagen egendom tillfaller eller överlämnas till det andra landets myndigheter skall ej heller värdekonfiskation tillämpas. Eljest tillämpliga förverkandebestämmelser har för dessa undantagsfall satts ur kraft genom stadgande i samarbetslagen.
I fråga om straffrättsliga spörsmål berörande tullpersonalen stadgas i samarbetslagen, att personalens ämbetsskydd regleras av det lands lagstiftning på vars territorium tjänsten utövas. De svenska bestämmelserna på området om brott mot allmän verksamhet och de norska om brott mot offentlig myndighet överensstämmer i sak tämligen väl. Vad beträffar tullpersonalens ämbetsansvar regleras detta däremot uteslutande av vederbörande tjänstemans nationella bestämmelser. Den norske tulltjänstemannen, som utövar tulltjänst i Sverige, är alltså underkastad ämbetsskydd i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. strafflagen men är icke underkastad ämbetsmannaansvar enligt i 25 kap. samma lag meddelade bestämmelser. För ämbetsbrott ävensom för fel av beskaffenhet att föranleda endast disciplinär bestraffning svarar han endast inför norsk domstol och enligt norska bestämmelser. På motsvarande sätt svarar svensk tulltjänsteman, som utövar tulltjänst i Norge, för ämbetsbrott och disciplinära förseelser endast inför svensk domstol och med tillämpning av svenska bestämmelser. Möjlighet föreligger alltså att här i riket lagföra och bestraffa såväl självständiga ämbetsbrott som allmänna brott i tjänsten, t. ex.förskingring av i Norge för norska statens räkning uppburna tullmedel.Vad angår det fallet, att norsk tulltjänsteman under utövning av svensk tulltjänst i Sverige förövar brott, torde bestämmelsen att han icke är underkastad ämbetsansvar enligt 25 kap. strafflagen ej utesluta tilllämpning av andra strafflagskapitel i fråga om ett i tjänsten begånget allmänt brott. I den mån således icke norskt inskridande äger rum mot ett dylikt brott och stadgandet i 1 kap. 3 § strafflagen alltså ej lägger hinder i vägen, torde lagföring och bestraffning i Sverige kunna ifrågakomma.
Stig Jungefors