Häktningsbesluts inverkan i visst fall vid fastställande av dag för obligatorisk villkorlig frigivning m. m.

    Ett av Regeringsrätten nyligen meddelat utslag i mål ang. beräkning av strafftid har för den dömde icke blott lett till tidigare villkorlig frigivning utan även försatt denne i ett för honom förmånligare läge i fråga om prövotid efter villkorlig frigivning från tidigare straff samt straffåterstod vid senaste villkorliga frigivning jämfört med vad fångvårdsstyrelsen fastställt. Fallet förtjänar att uppmärksammas av domstol som, i situation då icke 4 kap. 3 § strafflagen är tillämplig, har att för brott döma person, vilken undergår straff för tidigare brott och vars frigivande, innan den nya domen vunnit laga kraft, av säkerhetsskäl anses böra förhindras.
    Sedan X. d. 25 jan. 1956 börjat avtjäna honom ådömt straffarbete 2 år 3 mån., varifrån skulle avräknas 2 mån. 15 dagar för häktningstid, dömdes han d. 10 okt. 1956 för nya, efter verkställighetens början begångna brott till straffarbete 1 år 2 mån. X. avgav nöjdförklaring d. 12 okt. 1956. Fångvårdsstyrelsen, som för missbruk av permissioner från fångvårdsanstalt m. m. ålagt X. särskilt straff genom förlängning av verkställighetstiden med 14 dagar samt tillika förordnat att tiden för permissionerna, tillhopa 12 dagar, icke skulle inräknas i verkställighetstiden, bestämde i resolution dagen för obligatorisk villkorlig frigivning till d. 11 okt. 1958, då av strafftiden skulle komma att återstå 6 mån. 25 dagar. — Genom dom d. 10 okt. 1958 dömde en rådhusrätt X. för ytterligare, alltjämt under pågående straffverkställighet begångna brott till straffarbete 1 år 6 mån. samt förklarade X. skyldig att omedelbart träda i häkte, då tiden för den beslutade frigivningen inträdde, och i häkte avbida, att domen vunne laga kraft. X. häktades till följd härav d. 11 okt. 1958 och avgav d. 13 samma månad nöjdförklaring beträffande domen. I tillägg till berörda resolution bestämde fångvårdsstyrelsen, som d. 14 febr. 1959 för åverkan i cell m. m. ålagt X. särskilt straff genom förlängning av verkställighetstiden med 6 dagar, att X. dåmera skulle obligatoriskt villkorligt frigivas d. 20 jan. 1960 meden återstående strafftid av 9 mån. 25 dagar.
    Sedan X. hemställt, att fångvårdsstyrelsen måtte ompröva sin tillläggs resolution och bestämma dagen för frigivningen till d. 19 jan. 1960, fann styrelsen ej anledning att göra ändring i resolutionen. X. överklagade fångvårdsstyrelsens sistnämnda beslut och RegR meddelade d. 15 jan. 1960 följande utslag: Enär i målet icke förebragts förhållande, som medför att tiden för det X. d. 10 okt. 1958 ådömda straffet må vid beräkning av dag för villkorlig frigivning sammanläggas med tid för verkställande av X. tidigare ådömt straff, prövar K. M:t lagligt att, med upphävande av överklagade beslutet, bestämma den dag, då X. enligt 1 § lagen om villkorlig frigivning skall, om laga hinder ej möter, villkorligt frigivas till d. 19 jan. 1960.
    RegR:ns utslag är klart motiverat. På grund av formuleringen av rådhusrättens beslut om häktning i domen d. 10 okt. 1958 var X. skyldig träda i häkte först, när tiden för hans frigivning inträdde, d. v. s. då han d. 11 okt. 1958 avtjänat fulla 5/6 av tidigare straff jämte av fångvårdsstyrelsen ådömda förlängningar. Vid denna tidpunkt förelåg tillverkställighet icke någon ny straffdom, eftersom X. ej avgav nöjdför-

 

klaring beträffande domen d. 10 okt. 1958 förrän d. 13 samma månad. Således har bestämmelsen om sammanläggning av strafftider i 23 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. icke kunnat tillämpas. Icke heller har — såsom fångvårdsstyrelsen ansett — X. kunnat häktas före frigivning, varigenom ett avbrott skett i pågående verkställighet på sätt som avses i 37 § verkställighetslagen. Stöd för en sådan åtgärd saknades nämligen i häktningsbeslutet.
    I sitt utslag berör RegR icke straffåterstoden vid X:s villkorliga frigivning d. 19 jan. 1960. Då X. från dagen för sin nöjdförklaring d. 13 okt. 1958 haft att avtjäna allenast det i domen d. 10 okt. 1958 utmätta straffet jämte det av fångvårdsstyrelsen honom ådömda särskilda straffet om 6 dagar, blir straffåterstoden endast 3 mån. mot 9 mån, 25 dagar,om sammanläggning av samtliga straff kunnat ske. Prövotiden efter den villkorliga frigivningen d. 11 okt. 1958 — i detta fall 1 år — har gått till ända under den senaste verkställigheten och de tidigare straffen äro helt borta. Det torde kunna starkt ifrågasättas, att lagstiftaren ansett en dylik prövotid kunna löpa under en ny straffverkställighet, som börjat efter frigivningen.
    Om i ett fall som det förevarande, när villkorlig frigivning är nära förestående och därför häktning aktuell, domstol utan närmare angivande av tidpunkt, förklarar den dömde skyldig att omedelbart träda i häkte, kan pågående verkställighet avbrytas och sammanläggning avskilda strafftider ske, så snart den senast meddelade domen vunnit laga kraft. Sådan sammanläggning blir icke sällan till förmån för den dömde, nämligen om de skilda strafftiderna eller en av dessa understiger 6 mån. och villkorlig frigivning därför kan ifrågakomma först efter sammanläggning. Enligt upplysning brukar fångvårdsstyrelsen i den dömdes intresse eftersträva sammanläggning, som i regel leder till att 1 § lagen om villkorlig frigivning blir tillämplig och på så sätt den totala strafftiden kortare. I det här refererade fallet blev resultatet dock det rakt motsatta. Den dömde har genom att avtjäna det senast utmätta straffet för sig kommit i ett väsentligt gynnsammare läge än omformella förutsättningar för sammanläggning funnits.

Olle Hellberg