LITTERATUR

 

 

F e s t s k r i f t  t i l  CARL JACOB ARNHOLM. Oslo 1959. Universitetsforlaget. 194 s. Nkr. 18,00.

    De juridiske studenter ved Universitetet i Oslo har hyldet professor Carl Jacob Arnholm med et festskrift til hans 60-årsdag i desember 1959. Studentene har laget boken for å uttrykke sin takknemlighet for alt som professor Arnholm har betydd som lærer gjennom nær 40 år, og også som hjelper og rådgiver i personlige spørsmål.
    Boken inneholder 10 artikler — forfattet av like mange studenter og slik at hver student er ansvarlig for én artikkel — som alle gjelder emner fra professor Arnholms nåværende eller tidligere fagkrets, således fra avtaleretten, obligasjonsretten, panteretten og arveretten. De fleste av artiklene behandler sentrale og praktisk viktige emner, men i et par av dem er tatt opp til behandling spesielle spørsmål som har vært lite drøftet i norsk litteratur — således lovkonflikter i testamentsretten og spørsmålet om arvelateren kan overlate til en annen person å fordele arven. Fra familieretten, også et felt hvor professor Arnholm har vært produktiv og hvor den nye lovgivning er preget av hans deltagelse i revisjonsarbeidet, inneholder skriftet en utførlig og interessant oversikt over praksis ved Oslo byrett i barnefordelingssaker.
    Artiklene etterlater inntrykket av at studentene har villet yte en avholdt og inspirerende lærer sitt aller beste. De er pointert og klart skrevet, og forfatterne nøler ikke med å fremholde selvstendige synspunkter hvor de kan finne anledning til det. Kildehenvisninger til norsk og annen nordisk litteratur forekommer i stor utstrekning, og dette forhold øker nytten av skriftet som et praktisk hjelpemiddel.
    Bokens siste fire sider samler en del av professor Arnholms »Språklige blinkskudd» — fra hans forelesninger og litterære produksjon. Det er skudd fra en storskytter som her presenteres, og de fleste er innerblinker. Mange vil mene at allerede disse fire sider gir full valuta for hva boken koster.

Erling Sandene

 

H. F. JOLOWICZ. Roman foundations of modern law. Oxford 1957.Clarendon. 217 s. (inkl. sakregister). 35 s.

    Det må tillåtas undertecknad — trots avsaknad av särskild romanistisk utbildning — att fästa uppmärksamheten på förevarande skarpsinniga och fängslande arbete. Romarrätten intresserar i hög grad engelska forskare; man anser i England icke, såsom i allmänhet hos oss, att denna gren av rättsvetenskapen kan saklöst lämnas åt sitt värde. Jfr min notis rörande SCHULZ, Classical roman law, i SvJT 1956 s. 198.
    Arbetets uppgift kan sägas vara att, på ett antal utvalda punkter av större vikt, skildra hur romarrätten, sådan den förelåg i sin justinianska utgestaltning och sedermera utvecklades och omformades av glossatorerna, postglossatorerna och pandektisterna, kom att bilda grundvalen för nutida civilrätt. Det är detta historiska perspektiv, som va-

 

ANM. AV H. F. JOLOWICZ: ROMAN FOUNDATIONS 351rit vägledande för förf., vilken av allt att döma besitter stor sakkunskap när det gäller den moderna romerskrättsliga forskningens resultat. Framställningen är förnämligt knapp och koncentrerad. Måhända har understundom koncentrationen drivits alltför långt. Svårläst är emellertid boken ingalunda. — Förf., vilken var professor i Oxford, avled 1955. Det rör sig alltså om en posthum publikation. Enligt förordet hade han planerat att på liknande sätt behandla även andra ämnen än de nu diskuterade.
    I första delen av boken dryftas en del rättsfrågor avseende, kanske man kan säga, romarrättens »allmänna del», framför allt skilda rättskälleproblem. Särskilt intresseväckande synas mig vara avsnitten om »custom», »the divisions of the law», »the effect of procedure on substantive rights». Här beröres bl. a., i samband med framställningen av actio-mekanismen, frågan om beskaffenheten av romarnas eventuella rättighetsföreställningar. I andra delen avhandlas läran om fysiska och juridiska personer. Den tredje avser slutligen familjerätten (äktenskap, »matrimonial property», patria potestas m. m.).
    Av vad som utvecklas i avsnittet om »custom» framgår, hur i olika hänseenden motsägande och i övrigt svagt grundad den klassiska läran om sedvanerätt — här tänkes närmast på den extra judiciella sedvanerätten — i själva verket är. Uppfattningarna om sedvanerättens innebörd och betingelserna för dess erkännande ha under århundradenas lopp, på basis av torftiga romarrättsuttalanden, i hög grad skiftat. Det har varit mycket svårt att få det hela att gå ihop.

Hjalmar Karlgren