FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET

 

Något om bestraffning av fusk med s. k. färdskrivare på bil

    Genom en förordning d. 3 juni 1955 (nr 313) fick 3 § vägtrafikförordningen d. 28 sept. 1951 ett sjätte moment. Enligt detta skall, om K. M:t så förordnar, på buss och lastbil av viss storlek finnas ett instrument, som »på ett varaktigt sätt upptecknar dels vid varje tidpunkt under färd bilens hastighet, dels körtiden, dels ock den tillryggalagda väglängden (färdskrivare)». Uppteckningen skall av bilens ägare bevaras under ett år. Det åligger bilens ägare och förare att på anmodan överlämna av honom innehavda uppteckningar till besiktningsman eller polisman eller i övrigt till den myndighet, Konungen förordnar. Färdskrivaren skall vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.
    Med stöd av nämnda författningsrum har K. M:t utfärdat tillämpningsbestämmelser, senast genom kung. d. 29 juni 1956 (nr 427). Vidare ha statens biltrafiknämnd och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, jämlikt bemyndigande i nämnda kung., d. 14 juni 1957 (SFS nr 388) meddelat vissa bestämmelser i ämnet. Slutligen har biltrafiknämnden, med stöd av 12 och 30 §§ förordningen d. 25 okt. 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (Ytf) och nyssnämnda kungörelse, d. 26 januari 1957 (SFS nr 15) utfärdat föreskrifter angående färdskrivaruppteckningar i yrkesmässig trafik.
    Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om färdskrivare ha tillkommit efter förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1954:38). Syftet var bl. a. att bereda myndigheterna bättre möjligheter att kontrollera den tyngre trafiken i fråga om vissa från trafiksäkerhetssynpunkt betydelsefulla föreskrifter, såsom om hastighet och om körtid samt arbets- och vilotid för förare av bil i yrkesmässig trafik.1
    I fråga om färdskrivares konstruktion kan nämnas, att de vanligen förekommande typerna ha erforderligt urverk med klocka och övrig mekanism inrymd i ett med lock försett metallhölje. Apparaterna ha tre oberoende av varandra fungerande mekanismer, en för registrering av hastigheten, en för registrering av kör- och uppehållstider och en för registrering av den körda väglängden. Var och en av dessa mekanismer reglerar ett stift, som på ett i apparaten insatt diagramblad markerar avsedda fakta. Stiften äro rörliga upp och ned i en och samma vertikalspringa. Diagrambladet är cirkelformat och försett med erforderligt tryck av tidsangivelser m. m. Bladet, som är avsett för registrering under ett dygn, drives runt av apparatens urverk. Enligt de av biltrafiknämnden och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelade bestämmelserna skall å varje diagramblad antecknas fordonets registreringsnummer, datum då diagrammet upptecknades och förarens eller förarnas namn eller initialer. Dessa anteckningar kunna göras i samband med att diagrambladet uttages ur färdskrivaren.
    Skyldigheten att föra färdskrivare mottogs med blandade känslor av yrkesfolket. Många tyckte sig bli alltför starkt kontrollerade, och det

 

1 Jfr andra lagutskottets utl. 1955 nr 34.

 

NILS HJ. EGEDAL 355uttalades ofta missnöje med att »ha fått en spion med i bilen». Länge dröjde det ej heller, förrän förslagna personer upptäckte en möjlighetatt få färdskrivaren att ljuga till förmån för bilföraren. Man spärrade med något föremål ett eller flera av stiften och påverkade därigenom uppteckningen. Genom att exempelvis sätta en spärr för hastighetsstiftet vid den punkt, som motsvarade fordonets högsta tillåtna hastighet, fick man diagrammet att angiva att hastighetsgränsen icke överskridits även om sådant överskridande skett.
    Manipulationer av angivet slag kunna emellertid bli avslöjade vid granskning av uppteckningarna. Hos biltrafiknämnden granskas uppteckningar från bilar i yrkesmässig trafik, främst i syfte att övervaka iakttagandet inom den långväga trafiken av bestämmelserna om förarnas arbetstidsförhållanden. I en del fall ha vid granskningen uppstått sedermera bekräftade misstankar om ingrepp i färdskrivares funktion.
    Vid lagföringen för dylika åtgärder har fråga uppkommit om gärningarnas straffrättsliga rubricering. Skiftande uppfattningar ha kommit till synes. Detta förhållande har lett till bristande enhetlighet vid utdömande av straff. Såsom framgår av det följande har i vissa fall gärningen bedömts som urkundsförfalskning, under det att i andra fall överträdelse av lindrigare art ansetts föreligga. Det kan nämnas, att i varje fall tidigare från åklagarhåll betänkligheter försports mot att åtala för urkundsförfalskning. I åtminstone ett fall har åklagare funnit gärningen utgöra förseelse mot 34 § 2 mom. 8 st. Ytf, jämfört med kung. d. 17 juni 1955 om skyldighet att å vissa fordon föra färdskrivare (vilken sistnämnda författning närmast föregick nu gällande kung. d. 29 juni 1956) och utfärdat strafföreläggande å 25 dagsböter. Detta straff innefattade ansvar även för hastighetsöverträdelser. Den felande var anställd som förare av bil, vilken användes i yrkesmässig trafik på grund av tillstånd av biltrafiknämnden. Han hade genom åverkan på bilens färdskrivare fått hastighetsstiftet att »rita lägre hastighet än den, varmed bilen framförts».

    Rådhusrätten i Hälsingborg har bedömt liknande fall annorlunda. Två bilförare åtalades för att de vid färder mellan Hälsingborg och Stockholm framfört var sin lastbil med för hög hastighet och för att de i syfte att dölja detta öppnat färdskrivarna och anbringat en pappskiva framför hastighetsstiftet, så att detta icke kunde markera högre hastighet än 50 km i timmen. Med bilarna utövades yrkesmässig trafik enligt tillstånd av biltrafiknämnden. Förarna voro anställda hos innehavaren av trafiktillståndet. Åklagaren yrkade ansvar — förutom för hastighetsförseelserna — för urkundsförfalskning av ringa art, alternativt jämlikt 12 §, 30 § samt 34 § 2 mom. Ytf, jämförda med 5 §förut nämnda kung. d. 17 juni 1955 samt 3 och 6 §§ i biltrafiknämndens föreskrifter d. 5 juli 1955 ävensom samma nämnds och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens d. 25 febr. 1956 utfärdade föreskrifter.2 Rådhusrätten uttalade i dom d. 28 jan. 1957 bl. a., att vad de tilltalade låtit komma sig till last beträffande färdskrivarna enligt dess mening icke var att anse som förfalskningsbrott eller annat brott, för vilket straff kunde följa jämlikt gällande strafflag. Ej heller var den alternativt åberopade straffbestämmelsen i Ytf3 tillämplig beträffande de av åklagaren beskrivna gärningarna. Däremot ansåg rådhusrätten åtgärderna beträffande färdskrivarna ha inneburit att lastbilarna vid körningarna saknat föreskriven utrustning. Var och en av de till-

 

    2 De åsyftade föreskrifterna föregingo förut omnämnda av angivna myndigheter år 1957 utfärdade motsvarande föreskrifter.
    3 Övriga av åklagaren åberopade författningsrum innefatta inga straffstadganden utan endast sådana stadganden, på grund av vilka skilda föreskrifter för trafikutövare kunna meddelas eller enligt vilka det direkt åligger trafikutövare att fullgöra särskilt angivna förpliktelser. 

356 NILS HJ. EGEDALtalade dömdes för sådan förseelse (3 § 6 mom. och 65 § vägtrafikförordn.)och för hastighetsöverträdelserna till 50 dagsböter. Domen överklagades ej.

    Rådhusrätten gick ej in på frågan varför den funnit åtgärderna med färdskrivarna icke utgöra förfalskningsbrott eller varför den åberopade straffbestämmelsen i Ytf (34 § 2 mom.) icke ansetts tillämplig. Här må inskjutas en kortare reflexion. Tillämpningen av denna straffbestämmelse förutsätter, att av vederbörande myndighet »vid meddelande av trafiktillstånd . . . eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter» åsidosatts. De av biltrafiknämnden och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt utfärdade föreskrifterna ha grundats på bemyndigande i 5 § av förutnämnda kung. av 1955 och ha således icke meddelats enligt Ytf. Straffbestämmelsen torde av detta skäl icke kunna tillämpas för överträdelse av de av nämnda myndigheter meddeladeföreskrifterna, vilka över huvud taget icke synas vara straffsanktionerade. De av biltrafiknämnden ensam utfärdade föreskrifterna grunda sig visserligen som av det föregående framgår även på bestämmelserna i Ytf, men föreskrifterna rikta sig till innehavare av trafiktillstånd, och straffbestämmelsen har måhända bl. a. av detta skäl ansetts icke vara tillämplig på de anställda förarnas förfarande. I detta sammanhang må framhållas, att straffbestämmelsen i fråga icke kan tillämpas när fråga är om bil, som icke användes i yrkesmässig trafik. I det förut berörda fallet, där bilföraren förelades straff med stöd av denna bestämmelse, torde straff följaktligen — med åklagarens inställning — ha uteblivit om bilen begagnats i icke yrkesmässig trafik.
    I några fall, av vilka åtminstone ett par bedömts av hovrätt, ha likartade åtgärder betraktats som urkundsförfalskning.

    Sålunda dömde Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt efter åtal för sådant brott en åkeriägare genom dom d. 12 april 1957 till tre månaders straffarbete (villkorlig dom) för urkundsförfalskning. Åkeriägaren befanns övertygad om att vid flera tillfällen under juli 1956 ha förenat skrivstiften å färdskrivaren till sin lastbil och härefter fört bilen. Därigenom ansågs han enligt häradsrättens uppfattning ha framställt falska diagram över körningen. Diagramskivorna med inritade diagram ansågos utgöra urkunder i SL:s mening, och åtgärderna med färdskrivaren befunnos ha inneburit fara i bevishänseende.
    Svea hovrätt fastställde i dom d. 4 okt. 1957 med viss ändring av domskälen häradsrättens domslut. Hovrätten fann lika med häradsrätten utrett att skrivstiften, avsedda för uppteckning av bilens hastighet och tillryggalagd väglängd, utifrån påverkats genom sammanbindning av stiften. Därigenom hade instrumentets uppteckning av hastighet och väglängd blivit felaktig. Det fick på de av häradsrätten anförda grunderna antagas, att åkeriägaren varit den som sålunda påverkat skrivstiften. På grund härav och påde av häradsrätten i övrigt anförda skälen prövade hovrätten lagligt fastställa det slut häradsrättens dom innehöll.
    I ett annat fall hade två förare, J och Ö, av en och samma bil fört bilen, J vid ett tillfälle d. 13 juni 1956 och Ö vid olika tillfällen d. 27 och 29 juni 1956, och därvid haft hastighets- och väglängdsstiften sammankopplade med en gummisnodd resp. ett gem. Förarna, som åtalades vid rådhusrätten i Uppsala, erkände vad som lades dem till last men bestredo åtalen under påstående att fara i bevishänseende ej förelegat. Rådhusrätten, som fann diagrambladen vara att anse såsom urkund, uttalade, att enligt vad utredningen givit vid handen de under tiden för J:s och Ö:s åtgärder gjorda noteringarna på diagrambladen — åtminstone såvitt avsåg väglängdskurvan — i så hög grad skilt sig från opåverkade diagram att avvikelsen måste anses ha varit uppenbar för en sakkunnig granskare av bladen. Det fick därför hållas för uteslutet eller i vart fall osannolikt att de förfalskade diagrambladen skulle

 

FUSK MED S. K. FÄRDSKRIVARE PÅ BIL 357ha tagits för äkta. Vid sådant förhållande hade fara i bevishänseende icke förelegat. Ansvar för urkundsförfalskning skulle förty icke ifrågakomma. Genom att J och Ö fört bilen utan att ha densamma försedd med funktionsduglig färdskrivare hade de emellertid åsidosatt vad som enligt gällande trafikföreskrifter ålegat dem. Härför hade de ådragit sig ansvar jämlikt 3 § 6 mom. samt 65 § 1 och 3 mom. vägtrafikförordningen. J och Ö, vilka även underlåtit att i förarbok göra anteckningar om arbetstid och körtid, dömdes jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ SL, 65 § 1 och 3 mom. vägtrafikförordningen och 34 § 2 mom. Ytf till 20 resp. 30 dagsböter.
    Åklagaren fullföljde talan i Svea hovrätt med yrkande om helt bifall till sin talan, varvid ansvar yrkades i första hand för urkundsförfalskning och i andra hand för undertryckande av urkund.
    Svea hovrätt fann i dom d. 9 sept. 1958 i likhet med rådhusrätten diagrambladen vara att anse såsom urkund i SL:s mening. Genom sin åtgärd att sammanbinda färdskrivarens skrivstift för markering av hastighet och tillryggalagd väglängd samt därigenom åstadkomma, att de å diagrambladen under körning inritade hastighets- och väglängdskurvorna erhållit ett missvisande utseende, fingo de tilltalade anses ha framställt falska diagramblad.— Väglängdskurvorna å de falska diagrambladen företedde — framhöll hovrätten vidare — så markanta avvikelser från motsvarande kurvor å ett äkta diagramblad, att de över huvud icke voro möjliga att tyda. Det måste därför antagas, att även en person med ringa förtrogenhet med färdskrivare skolat omedelbart uppdaga felaktigheterna. Avvikelser från det normala å ett äkta diagramblad kunde vid en ingående granskning iakttagas jämväl i fråga om hastighetskurvorna men voro där långt mindre framträdande, och till skillnad från vad som gällde beträffande de falska väglängdskurvorna företedde hastighetskurvorna en sådan struktur att de förmedlade en i och för sig rimlig föreställning om hastighetsvariationerna hos fordonet. Med hänsyn härtill och då enligt vad utredningen givit vid handen färdskrivarens mekanismer för registrering av väglängd och hastighet normalt funktionerade helt oberoende av varandra samt följaktligen ur teknisk synpunkt hinder icke förelegat att utan avseende å väglängdsmarkeringen företaga granskning och draga slutsatser av enbart hastighetskurvorna, måste de tilltalades förfaranden — icke minst mot bakgrunden av vad vittnet M uppgivit rörande tillvägagångssättet vid den granskning av diagramblad som företogs å statens biltrafiknämnd — anses ha inneburit fara i bevishänseende. Hovrätten fann därför de tilltalade vara förvunna till ansvar för förfalskningsbrott. Med beaktande av vissa av hovrätten angivna till den subjektiva sidan hänförliga omständigheter ansåg hovrätten gärningarna vara att bedöma som allenast ringa urkundsförfalskning. Med ändring av rådhusrättens dom dömde hovrätten vardera av J och Ö jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap. 2 § SL ävensom 34 § 2 mom. Ytf jämfört med 1 och 6 §§ biltrafiknämndens kung. ang. skyldighet för vissa förare av automobil i yrkesmässig trafik att föra anteckningar angående arbetstid m. m. för ringa urkundsförfalskning och underlåtenhet att föra förarbok till 50 dagsböter.

    Då uppteckning från färdskrivare betraktats som urkund, torde detta innebära, att uppteckningen, vilken väl knappast torde kunna hänföras till bevismärke, funnits äga den bestämda språkliga form, som kräves för att ett förfalskningsobjekt skall kunna betraktas som en handling i lagens mening (jfr BECKMAN m. fl., Brott mot staten och allmänheten, s. 355). Den omständigheten att uppteckningen icke behöver vara försedd med underskrift eller i övrigt med anteckning om från vilken den härrör — i annan mån än vad som skall antecknas jämlikt biltrafiknämndens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föreskrifter enligt vad förut sagts — har ej heller inverkat.
    Ståndpunkten att uppteckning, som påverkats på sätt enligt det föregående varit fallet, är att betrakta som falsk, synes bygga på den tanken, att en uppteckning måste vara framställd med en korrekt arbetande apparat för att anses som äkta. En uppteckning som är oriktig till följd

 

358 NILS HJ. EGEDALav att apparaten är oriktigt inställd skulle följaktligen vara falsk. Att en sålunda framställd uppteckning ändock härrör från rätt person eller bil har således icke ansetts innebära att uppteckningen är äkta. Därigenom har alltså avvisats en uppfattning, som eljest synes vara näraliggande, nämligen att uppteckningen skulle vara en äkta handling med ett oriktigt innehåll, varigenom gärningen komme att utgöra intellektuell handlingsförfalskning och alltså icke bli straffbar som förfalskningsbrott.
    I anslutning härtill kan anföras, att med uppfattningen att färdskrivaruppteckning är falsk efter sådana ändringar av färdskrivarens funktion, som förut angivits, synes även den uppteckning vara falsk,vilken blivit oriktig icke genom någon ändring av färdskrivaren såsom sådan utan genom att diagrambladet insatts felaktigt så att stiftet för tidsangivelserna blivit inriktat på annan tidpunkt än den rätta. Uppteckningen skulle i sådant fall visa, att körningen ägt rum under annan tid än den verkliga, varigenom överträdelse av bestämmelserna om körtid och arbetstid skulle kunna döljas. Samma resultat kan åstadkommas, om klockan i färdskrivaren ställts fel. (I biltrafiknämndens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föreskrifter stadgas, att vid uppdragning av urverket skall tillses att klockans tidsangivelse är riktig). Det kan ifrågasättas, om icke även ett ingrepp i färdskrivaren, som förhindrar all registrering och således medför att diagrambladet blir ett »oskrivet blad», skulle i konsekvens med angiven uppfattning medföra att dylikt blad blir att anse som falskt. Härigenom åstadkommes dock ingen uppteckning, och bladet skulle kunna skiljas från ett icke alls begagnat blad endast så länge det vore kvar i färdskrivaren. Om emellertid apparaten förhindras att uppteckna en del av vad som rätteligen skolat registreras på ett diagramblad, så att uppteckning sker i rättordning för endast en del av ett dygn, under det att körningen med bilen i övrigt under samma dygn icke registreras, synes ett sådant diagramblad vara att jämställa med ett som innehåller uppteckning över allkörning men i övrigt med någon form av oriktighet i registreringen.
    Prövningstillstånd har ej sökts i någotdera av de två av hovrätt avgjorda målen. Det torde få antagas, att dessa, ehuru de icke refererats i SvJT:s rättsfallssamling, komma att få inflytande på rättstillämpningen. I ett par senare mål om ansvar för manipulationer med färdskrivare ha ock gärningsmännen åtalats och dömts för urkundsförfalskning. Dessa mål ha stannat vid underrätten. Det kan i detta sammanhang nämnas, att man hos biltrafiknämnden ansett sig kunna konstatera att manipulationer med färdskrivare blivit färre, sedan kännedomen om de allvarliga konsekvenser, som dylika åtgärder kunna få, spritt sig bland yrkesfolket.
    Det torde ha varit av betydande intresse om något av de av hovrätten avgjorda målen hade förts vidare till HD för att berika den sparsamma prejudikatbildningen på förfalskningsbrottens område. Gärningarna äro av säregen beskaffenhet, och såvitt förf. har sig bekant har icke av högsta instans avgjorts något mål om ansvar för förfalskning medelst liknande ingrepp i instrument, som självständigt registrerar vissa fakta. Inom den administrativa rättskipningen har dock förekommit ett mål (RÅ 1935 not. Ju 5), med vilket de förut beskrivna äga vissa beröringspunkter. En vaktkonstapel vid ett straffängelse hade under tjänstgöring som nattvakt vid olika tillfällen med en honom tillhörig nyckel obehö-

 

FUSK MED S. K. FÄRDSKRIVARE PÅ BIL 359rigen öppnat vaktkontrolluret och, i stället för att i vederbörlig ordning draga detsamma, med en fjäder satt märken å markeringsremsan för de tider, då dragning av uret bort äga rum. Genom att vaktkonstapeln, vilket han velat dölja genom de angivna åtgärderna, inslumrat kortare tider hade därvid den avdelning inom fängelset, vilken vaktkonstapeln haft att bevaka, varit utan bevakning. Fångvårdsstyrelsen dömde vaktkonstapeln till suspension två månader från tjänst och lön för fel och försummelse i tjänsten. Regeringsrätten fann ej skäl göra ändring i beslutet.
    Det kan i detta sammanhang även anföras, att i AGGE, Bidrag till läran om förfalskningsbrottet, s. 114 ff, i fråga om beskaffenheten av bevisobjektet vid urkundsförfalskning framhålles behovet i samhällslivet av att medelst skriftliga urkunder eller märken säkra bevisning om rena fakta och därvid som exempel nämnes ett visst slag av registrering, som vid bedömandet av nu förevarande spörsmål kan tänkas vara av intresse, nämligen registreringar av naturfenomen.
    Att färdskrivaruppteckning betraktats som urkund har medfört, att förstörandet av sådan uppteckning, åtminstone i ett fall, betraktats som undertryckande av urkund. En åkeriägare, som avfordrades uppteckningarna från färdskrivaren till sin lastbil, förklarade att han på närmare beskrivet sätt förstört uppteckningarna för tiden juli 1957—juli 1958. Han dömdes av Västmanlands östra domsagas häradsrätt d. 6 okt. 1959 för underlåtenhet att avlämna färdskrivaruppteckningar och för undertryckande av urkund — vilket brott ansågs ringa — till 50 dagsböter. Domen överklagades ej.
    Som inledningsvis framhållits skall enligt 3 § 6 mom. vägtrafikförordningen uppteckning av bilens ägare bevaras under ett år. Samtidigt med tillkomsten av sistnämnda författningsrum tillades till 65 §1 mom. samma förordning ett 2 st. med stadgande om straff bl. a. för den, som icke efterkommer denna skyldighet. Trafiksäkerhetsutredningen hade föreslagit ett stadgande, som innefattade straff för underlåtenhet att på tillsägelse uppvisa diagramblad eller andra färdskrivaruppteckningar för besiktningsman eller polisman. Föredragande departementschefen lät emellertid i propositionen (1955: 172) detta stadgande undergå viss jämkning i ändamål att på ett entydigt sätt angiva, att straffbudet omfattade icke blott underlåtenhet att på anfordran uppvisa sådana uppteckningar utan även underlåtenhet att på föreskrivet sätt bevara uppteckningarna eller att överlämna dem till myndighet, som K. M:t bestämde. Häremot framställde riksdagen ingen erinran. Under förarbetena har man icke berört det förhållandet, att straff för undertryckande av urkund skulle kunna ifrågakomma, när färdskrivaruppteckningar förstörts. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke, med uppfattningen att dylik uppteckning är att anse som urkund, de specialstraffrättsliga bestämmelserna i vägtrafikförordningen varit avsedda att tillämpas exklusivt och alltså med uteslutande av SL. I förordningen beröres konkurrens med annan författning endast såtillvida som enligt vad i 72 § stadgas förordningens straffbestämmelser skola vika för trafikbrottslagens. Om förordningens straffbud för underlåtenhet att bevara urkund är allenast subsidiärt i förhållande till SL, synes det i själva verket kunna komma att tillämpas endast när uppteckning förkommit eller oavsiktligt förstörts.

Nils Hj. Egedal