Finlands lagstiftning 19591
En betydelsefull nyhet, som berör själva lagstiftningsförfarandet, infördes medelst en lag av d. 23 dec. (518).2 Enligt denna lag skall för den sakliga, lagtekniska och språkliga granskningen av lag- och andra författningsförslag finnas ett laggranskningsråd, som avger utlåtanden till regeringen på dennas begäran. Utlåtandena kan avse förslag till alla sådana författningar, som publiceras i författningssamlingen, alltså förslag till lagar, förordningar, statsrådsbeslut och ministeriebeslut.Laggranskningsrådet består av tre fasta medlemmar, som deltar i behandlingen av alla förekommande ärenden, men då arten av en granskningsuppgift det påkallar, kan rådet kompletteras med högst två föränderliga medlemmar, vilka alltså deltar endast i handläggningen av den granskningsuppgift, för vilken de förordnats. Till fasta medlemmar förordnar högsta domstolen två av sina ledamöter och högsta förvaltningsdomstolen en av sina ledamöter. Då föränderliga medlemmar behövs, förordnar högsta förvaltningsdomstolen den ena av dem och juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet den andra. Den föränderliga medlem, som högsta förvaltningsdomstolen förordnar, skall vara ledamot av domstolen eller förutvarande ledamot, som förklarat sig villig motta uppdraget. Juridiska fakultetens representant skall i regel vara medlem av fakulteten eller förutvarande medlem, som är villig att tjänstgöra i laggranskningsrådet, men i vissa fall kan ock-
så extraordinarie professor eller adjunkt vid fakulteten erhålla sådant förordnande. Man kan alltså konstatera, att laggranskningsrådet har givits en mycket stark sammansättning med företrädare för den förnämsta sakkunskapen både inom teori och praktik. Dessutom är laggranskningsrådet berättigat att höra sakkunniga. De fasta medlemmarna förordnas för två år i sänder. I regel kan fast medlem icke erhålla nytt förordnande förrän två år förflutit sedan den föregående tjänstgöringsperiodens utgång. Justitieråd och förvaltningsråd kan icke förordnas till medlem av laggranskningsrådet förrän han handhaft sin befattning vid högsta domstolen, respektive högsta förvaltningsdomstolen, i minst två års tid. Fast medlem är under den tid, för vilken han förordnats till tjänstgöring i laggranskningsrådet, befriad från handhavandet av sin ordinarie tjänst.
Den studerande ungdomen har på ett glädjande sätt ihågkommits av lagstiftaren i en lag av d. 16 jan. om statsgaranti för studielån åt högskolestuderande och åt personer, som avlagt slutexamen vid högskola (13). Enligt lagen kan statsgaranti för studielån beviljas begåvad, flitig och mindre bemedlad studerande, som idkar studier vid högskola för avläggande av akademisk slutexamen. Garanti kan även beviljas person, som redan har avlagt sin examen. Om en skuldsatt studerande har ådagalagt särskild framgång i sina studier, kan hans lån antingen helt eller till en del återbetalas med statens medel (s. k. garantistipendium) . Beslutanderätten i alla ärenden rörande statsgaranti och garantistipendier tillkommer statens studiegarantinämnd, som är första och sista instans i dylika ärenden. Till lagen ansluter sig en verkställighetsförordning av d. 8 maj (217).
Trafikförsäkringen har gjorts till föremål för en genomgripande reform genom en lag av d. 26 juni (279). Enligt den nya lagen skall skada, som i följd av motorfordons användning i trafik åsamkats person eller egendom (trafikskada), ersättas ur den trafikförsäkring, som meddelats för fordonet. Om fordonet tillhör staten, ersättes skadan ur statens medel. Lagen gäller alla slag av motorfordon, dock icke sådana, som löper på skenor. En förutsättning för att ersättning skall utgå är, att fordonet var i trafik då skadan uppkom. I trafik anses ett fordon icke vara, om det användes t. ex. i tävlings- eller övningssyfte på avskilt område. Huvudregeln — och samtidigt den viktigaste nyheten i lagen — är, att ersättning för trafikskada utgår, oberoende av om någon (förare, ägare eller annan) är personligen skadeståndsskyldig eller ej. Endast i tre fall måste skadeståndsskyldighet föreligga för att trafikskadeersättning skall utgå. Det första fallet gäller skada pådjur, som lämnats utan uppsikt på trafikled; sådan skada ersättes av trafikförsäkringen endast, då skadeståndsskyldighet åvilar fordonets ägare, förare eller passagerare. Samma förutsättning gäller för det andra undantagsfallet, som avser ersättning för sveda och värk. Det tredje undantaget gäller det fall, att av motorfordon förorsakad trafikskada har drabbat annat fordon eller person eller egendom i det andra fordonet; då utgår ersättningen ur det »förorsakande» fordonets trafikförsäkring endast under förutsättning att skadan vållats av detta fordons ägare, förare eller passagerare.
En annan viktig princip i den nya trafikförsäkringslagen är, att er-
sättning i regel utgår för all person- eller egendomsskada, som icke är att anse som ringa, oberoende av vem skadan drabbat. Undantag från denna regel utgör emellertid skada på sådan egendom, som befunnit sig i fordonet eller tillhör fordonets ägare eller förare. Skada, som drabbat passagerares kläder eller andra personliga bruksföremål, ersättes dock av trafikförsäkringen, även om kläderna eller föremålen befunnit sig i fordonet. Personskada, som drabbat fordonets ägare eller förare, ersättes i regel av försäkringen, men på ägarens yrkande kan försäkringen begränsas sålunda, att den inte omfattar sådan personskada.
Trafikförsäkringslagen innehåller även närmare föreskrifter därom, huru skadans storlek skall beräknas i olika fall, om jämkning av skadestånd o. s. v. Av särskilt intresse är ett stadgande, som populärt uttryckt innebär, att skada, som drabbat rattfyllerist eller biltjuv eller dessas passagerare, ersättes av trafikförsäkringen endast om synnerliga skäl därtill föreligger. Om det icke kan utrönas, vilket fordon som har förorsakat trafikskadan (t. ex. vid smitning), och även i vissa andra fall, utbetalas ersättningen av trafikförsäkrings föreningen, i vilken samtliga trafikförsäkringsbolag är medlemmar.
Om det skadevållande fordonets försäkringsbolag vägrar utgiva trafikskadeersättning, kan den skadelidande väcka talan antingen mot bolaget eller mot fordonets ägare eller förare. Talan mot bolaget skall anhängiggöras i civilprocessuell ordning inom tre år från det den skadelidande erhöll vetskap om skadan och därom, vilket bolag som står i ansvar för skadan. Om talan riktas mot fordonets ägare eller förare skall bolaget inkallas för att höras. Bolaget har regressrätt mot skadevållaren, om fordonets ägare, förare eller passagerare har förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande eller om skadan har förorsakats genom vållande under färd med fordon, som åtkommits genom eller användes för förövande av brott, som icke är ringa eller om föraren har vållat skadan under sådan påverkan av alkohol eller narkotika, att han var ur stånd att föra fordonet på ett betryggandesätt.
Trafikförsäkringen är, som redan det ovan anförda torde ha gett vid handen, obligatorisk, dock med undantag för fordon, som tillhör staten. Motorfordonsägare, som har underlåtit sin försäkringsplikt, är skyldig att till trafikförsäkringsföreningen utge en särskild straffpremie, som motsvarar högst fyrdubbel eller, om trafikskada inträffat, högst tiodubbel försäkringspremie för den tid underlåtenheten varat.
Till trafikförsäkringslagen ansluter sig en trafikförsäkringsförordning av d. 17 juli (324) och en förordning av d. 23 okt. (396), innefattande stadgar för trafikförsäkringsföreningen.
Om beslag och rannsakan i brottmål har lagstiftningen i Finland tidigare innehållit endast ett fåtal bristfälliga och föråldrade stadganden. Denna brist har nu på ett effektivt sätt avhjälpts genom en lag av d. 12 juni (260). Innehållet i den nya lagen behöver emellertid icke återges i denna framställning, som är avsedd för svensk publik. Den nya lagen utgör nämligen till sitt sakliga innehåll, ja, i många stycken till och med till sin ordalydelse en trogen kopia av kap. 27 och 28 i Sveriges RB. Endast tre av de svenska paragraferna har utelämnats,
nämligen RB 27: 9, som handlar om kvarhållande av post- eller annan försändelse till dess frågan om beslag blivit avgjord, RB 27: 16, som angår avlyssning av telefonsamtal, och RB 28:14, som gäller tagande av fotografi och fingeravtryck i vissa fall.
I strafflagen företogs en smärre ändring genom en lag av d. 4 juni (253). Ehuru ändringen gällde en detalj är den dock av ett visst intresse: den innebar nämligen, att ett av de ytterst få absoluta straffstadganden, som den eljest genomgående latitudinärt uppbyggda strafflagen innehåller, upphävdes. Ända sedan förbudslagstiden hade SL 43: 6 mom. 4 nämligen stadgat avsättning såsom enda möjliga straffpåföljd för fylleri, om den dömde var tjänsteman, till vars åligganden det hörde att övervaka efterlevnaden av lagar, förordningar och stadganden rörande tillverkning, införsel, försäljning, forsling och upplag av alkoholhaltiga ämnen. Detta orimliga straffbud ledde till. att polis- eller tullmän, som skött sin tjänst på ett föredömligt sätt i årtionden, måste dömas till avsättning med allt vad detta innebar (förlust av pension och andra förmåner o. s. v.), om de en enda gång ertappades för fylleri, t. o. m. om förseelsen skett utom tjänsten. Genom den ovan nämnda lagändringen har detta stränga stadgande alltså upphävts och de berörda tjänstemännen försatts i samma ställning som övriga tjänstemän; för fylleri utom tjänsten stadgas endast böter, för fylleri i tjänsten suspension eller avsättning.
Genom en lag av d. 13 nov. (557) har stadgandena i den av FN:s generalförsamling d. 9 dec. 1948 antagna konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord godkänts för Finlands vidkommande, dock med den begränsningen, att stadgandena i konventionen inte föranleder ändring i vad enligt RF är gällande beträffande republikens president. Enligt § 47 mom. 2 RF kan republikens president icke åtalas i anledning av ämbetsåtgärd i andra fall än då åtgärden innefattar högförräderi eller landsförräderi.
Från processrättens område kan nämnas tre lagar av den 23 jan., nämligen lagen om ändring av 1: 4 RB (19), lagen om gemensam rättsvård i stad och på landet i vissa fall (20) samt lagen om ordningsrätt i stad (21). Det sakliga innehållet i dessa lagar ävensom skälen för deras tillkomst har tidigare presenterats för denna tidskrifts läsare (se SvJT 1959 s. 357), varför de kan förbigås i denna framställning.
I föregående översikt gavs en rätt ingående presentation av den nya lagstiftningen om advokater (se SvJT 1959 s. 548). Denna lagstiftning har numera kompletterats med justitieministeriets beslut av d. 24 april (191) om fastställelse av stadgar för allmänna advokatföreningen. Enligt dessa stadgar är förbundets ändamål att vidmakthålla och öka sina medlemmars ansvarskänsla och yrkesskicklighet samt att även på annat sätt främja advokatverksamheten i landet så, att förbundets medlemmar bildar en advokatkår, som tjänar en god rättsvård och åtnjuter allmänt förtroende och aktning. Förbundet skall vidare främja advokaternas fackliga samhörighet och deras gemensamma yrkesintressen samt övervaka advokaternas verksamhet. Stadgarna innehåller även närmare föreskrifter om handhavandet av förbundets angelägenheter, om inträde i och utträde ur förbundet, om medlemmarnas skyldigheter samt om skiljemannaförfarande och om disciplinärt förfarande.
Henrik Grönqvist