DÖDSFALL

Nils Alexanderson †
    Nils Alexanderson var bådesom jurist och politiker en storman. Detta kommer väl till synes redan i den hyllning som i denna tidskrift ägnades honom på hans 70-årsdag för femton år sedan. Men de år som gått sedan dess ha vidgat perspektivet, och ett och annat, som enligt hyllningsskriftens författare då var fördolt, har trätt i dagen.
    Vad som gör Nils Alexandersons politiska insats särskilt märklig är inte minst att den utfördes som ett nioårigt mellanspel åren 1912—1921, då han var riksdagsman i första kammaren samtidigt med att han upprätthöll sin krävande professur vid Stockholms högskola. Hans genomtänkta liberala åskådning under en tid, då de liberala satt vid styret, i förening med hans fasta karaktär och lysande intellektuella utrustning gav honom genast en framträdande plats bland de agerande. Det har sagts att han kunnat klättra hur högt som helst på stegen. Men han ville inte. Han hade inga ambitioner i den vägen, men däremot ett lidelsefullt intresse för själva arbetet och för det riktiga resultatet. Därigenom fick han ett utomordentligt stort inflytande. Hans partikamrater kunde inte undgå att imponeras av hans omutligt redbara och starka personlighet, av den intensitet han satte in i kampen för rättvisa och social rättfärdighet, och av hela hans kunskapsrikedom och ovanliga förmåga att lägga fram den sak, som låg honom om hjärtat, på ett fängslande och övertygande sätt.
    När Nils Alexanderson 1921 trots sina politiska framgångar lämnade politiken för att helt ägna sig åt rättsvetenskapen, gladde man sig inom akademiska kretsar att han stannat vid just det arbetsområde, där man tyckte att alla hans gåvor samfällt bäst kommo till sin rätt. Hans lärargärning i rättens tjänst fick sin prägel både av hans klara teoretiska tänkande, hans levande verklighetssinne, hans djupa både juridiska och humanistiska bildning och hans personliga intresse för lärjungarna. Med sin ovanliga lätthet att uttrycka sig — såsom offentlig talare och debattör både inom och utom riksdagen hörde Alexanderson till våra allra främsta, och hans snarfyndighet och förmåga att replikera voro berömda — kom han såsom juridisk lärare och författare, trots sin fint skurna penna, att förträdesvis använda den

 

muntliga formen. Alexandersons juridiska föreläsningar gåvo såväl skärpan och klarheten som värmen i hans personlighet. Det inflytande han härigenom, man skulle kunna säga såsom juridisk personlighet, utövade på den studerande ungdomen kan knappast överskattas. Ett uttryck härför från lärjungehåll möter i den Minnesskrift som Stockholms högskolas studentkår 1935 utgav. Det talas där om hur mycken tid han trots allt arbete i riksdag och lagutskott ägnade åt studenterna, och det läggs till: »han måtte ha känt sig bunden av sina studenters kärlek, ty ingen lärare torde ha varit så allmänt avhållen, ja nästan dyrkad, som professor Alexanderson».
    Bilden av Nils Alexanderson såsom föremål för sina studenters tillgivenhet skulle bli ofullständig om man icke toge med hans förmåga att njuta av tillvaron och samvaron både i vardag och fest och att därvid blomma och dela med sig av hela sin inre rikedom. Hans vetande var otroligt och svepte över vida områden.
    När Nils Alexanderson redan året efter det han lämnade riksdagen utbytte sin professur mot ledamotskap av Högsta domstolen, stod man undrande över anledningen till detta steg. Måhända undervärderade han sin egen rättsvetenskapliga insats genom att den, som redan antytts, låg mer på det muntliga planet än på det skriftliga, men Alexandersons litterära produktion var av högsta klass även om den bar det lilla formatets prägel och dess stora inflytande var uppenbart. Ett slående exempel härpå är hans inlägg i skadeståndsrätten. Kanske var det mest hans stora intresse för de konkreta lösningarna, för själva rättstillämpningen, som drog honom till Högsta domstolen. Det har även sagts, att hans utpräglade sinne för tradition och nedärvd kultur gjorde det lockande för honom att få fortsätta farfaderns domargärning. Hurusomhelst blev, såsom artikeln till 70-årsdagen ingående anger, hans insats i vår högsta rättsvårdande instans betydande och hans inflytande där stort.
    Två uttalanden av Nils Alexanderson själv i förordet till Juristprofiler vill jag till sist gärna göra till mina egna. I det ena understrykes memoarförfattarens krav på sig själv »att veta sig icke på någon punkt ha avvikit från en livligt erfaren sanning», och i det andra görs bekännelsen, att skildringen är »uttryck för varm sympati, tacksamhet och respekt, ej sällan stegrad till djup vördnad».

Gösta Eberstein