Olof Kinberg†
    Den 6 april 1960 gick Olof Kinberg bort i en ålder av 86 år efter ett in i det sista rikt och verksamt liv.
    Han var född 1873, blev med. dr 1908 och året därpå docent i psykiatri och rättspsykiatri vid Karolinska Institutet. År 1921 erhöll han professors namn. Han var överläkare vid Långbro sjukhus 1908—1927, alkoholvårdsexpert hos Socialstyrelsen 1915—1948 samt lärare i rättspsykiatri vid Karolinska Institutet och sinnessjukläkare vid Centralfängelset på Långholmen 1920—1939.
    I en minnesruna har han betecknats som den moderna svenska rättspsykiatriens skapare. Genom sin långvariga verksamhet som lärare i rättspsykiatri och sitt författarskap utövade han ett starkt inflytande på snart sagt hela den nuvarande generationen av rättspsykiatrer. För mentalsjukvårdens praktiska utveckling har han också betytt mycket. Uppslagsrik och viljekraftig tog han många viktiga initiativ och genomdrev att de förverkligades. Bl. a. lär det ha varit på hans tillskyndan som Stockholms stad anlade Långbro sjukhus, en mönsteranstalt för sin tid. Likaså var han en drivande kraft inom nykterhetsvården.
    För denna tidskrift ligger det närmast att erinra om hans insatser på kriminologiens och kriminalpolitikens områden.
    Såsom inspiratör till och medarbetare i det kriminalpolitiska reformarbetet i vårt land har Olof Kinberg betytt oerhört mycket och kanske mer än de flesta jurister nu, sedan så många reformer genomförts, ha klart för sig.
    Det bör framhållas, att hans utgångspunkt var läkarens. Som läkare var han inställd på att bota patienter, som sinnessjukläkare även på

 

att sörja för att patienten icke blev till men för sin omgivning, och som medicinsk expert i alkoholistvården måste hans uppmärksamhet i hög grad bli riktad på individens förhållande till sin närmaste miljö. När han mot bakgrunden av sin läkarerfarenhet betraktade straffrättens läror, dess regler och deras tillämpning, måste han från början reagera i två avseenden.
    Det ena gällde straffrättens och straffrättsskipningens schematism. Som läkare var han van att i varje särskilt fall söka göra vad i det fallet syntes mest ändamålsenligt, men med en brottsling förfors efter abstrakta regler. Borde man icke undanröja faran för återfall genom åtgärder som vore avpassade efter den ifrågavarande individen och hans förhållanden? Ofta kunde det vara tillräckligt och också mest effektivt att avhjälpa de svagheter hos individen som orsakat hans brott eller att avlägsna honom från den situation som bragt honom på fall. Med denna inställning medverkade Kinberg i de kommittéer som på 1930-talet framlade förslag om reformering av tvångsuppfostringsinstitutet, införande av ungdomsfängelse samt utbyggande av den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen. I andra fall borde den brottslige kvarhållas i anstalt länge och på obestämd tid för att hindra honom från att begå brott. Denna tanke föranledde Kinberg att intressera sig för instituten förvaring och internering, och han medverkade i den kommitté vars förslag ledde till den nu gällande lagen av 1937 om dessa påföljder. Han medverkade också i den kommitté som föreslog 1937 års reform av bötesverkställigheten, en reform som avskaffade den automatiska förvandlingen av obetalda böter till frihetsstraff.
    Det andra avseende, vari han reagerade, gällde själva inställningen till problemen. Som läkare var han van vid ett vetenskapligt betraktelsesätt: läkarens åtgärder vidtagas efter iakttagelse av fakta och analys av orsakssammanhanget i sjukdomsförloppet samt med ett bestämt praktiskt syfte. Straffrätten fann han bemängd med ett moraliserande som utgjorde ett hinder mot att nå det önskvärda praktiska resultatet, nämligen brottsprevention. Motsättningen mellan vetenskaplig kausalanalys och moraliskt värderande framhålles gång på gång i Kinbergs produktion. Kriminalpolitiken borde, menade han, bygga på vetenskaplig forskning, en kriminologi vars kärna vore utforskandet av brottets orsaker. Kriminologien måste enligt honom, liksom medicinen, grundas på iakttagelser på konkreta människor och måste söka finnade strukturegenskaper hos den enskilda individen som göra att denna individ blir brottslig. Kriminologien måste därför, såsom Kinberg uttryckte det, vara en klinisk vetenskap.
    Redan tidigt gjorde han en för kriminalpolitiken mycket beaktansvärd insats grundad på människokunskap. I den till omfånget ringa men till innehållet mycket givande skriften »Om den s. k. tillräkneligheten» (1917) visar han upp, att föreställningen att somliga människor äro tillräkneliga, andra icke, saknar verklighetsunderlag, så tillvida nämligen som det man föreställer sig såsom karakteristiskt för begreppen tillräknelighet respektive otillräknelighet icke kan påvisas i verkligheten. Däremot förnekas naturligtvis icke, att man kan uppställa vissa i verkligheten påvisbara kriterier, t. ex. sinnessjukdom, och

 

bestämma att den, hos vilken sådant kriterium påvisas, skall gå fri från straff.
    Med Kinbergs inställning till de kriminalpolitiska problemen var det naturligt, att den meningsriktning inom kriminalvetenskapen till vilken han närmast anslöt sig skulle bli den radikala s. k. positiva skolan. Med denna har han gemensamt betonandet av determinismen, försöket att göra farlighetsbegreppet till kriminalvetenskapens centrala begrepp, strävan efter en rik differentiering av påföljderna efter varje falls behov, förordandet av tidsobestämda frihetsberövanden och kravet på en effektiv brottsprevention. Även den lära om förbrytarmänniskan, som framställdes av skolans grundare eller föregångare Lombroso, fann ett gensvar hos Kinberg, som ansåg att nyare forskning bekräftat det han betraktade såsom det väsentliga i Lombrosos teori, nämligen att brottslighet mycket ofta beror på sjukdomar och hjärnskador.
    I den kriminologiska forskningen har Kinberg som bekant tagit mycket verksam del. Det bör nämnas, att han i samarbete med andra grundade Kriminologiska Institutet i Stockholm och att han ledde dess verksamhet, tills det förra året ombildades till Kriminalvetenskapliga Institutet vid Stockholms Högskola, och likaså att han grundade Kriminologiska Centralarkivet. Själv var han en synnerligen produktivförfattare. Bland hans skrifter må nämnas: »Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning» (1930), »Varför bli människor brottsliga?» (1935) och den tillsammans med Inghe och Riemer författade boken »Incestproblemet i Sverige» (1943). De båda förstnämnda arbetena ligga til! grund för Kinbergs stora verk »Basic problems of criminology» (Kbhvn 1935). Detta blev utomlands högt skattat, översattes till japanska och förskaffade sin författare det förnämliga Lombrosopriset. Blott några månader före Kinbergs bortgång utkom det på franska, delvis omarbetat och nyskrivet: »Les problémes fondamentaux de la criminologie» (Paris 1959).
    Kinberg åtnjöt stor internationell berömmelse och inbjöds ofta att hålla föreläsningar vid utländska universitet. Han blev juris hedersdoktor i Tessalonika, liksom han senare blev det i Uppsala.
    I Sverige betraktades nog länge hans strävanden med en viss misstro på juristhåll. För många år sedan har jag själv hört en av våra främsta domare säga om honom: »Det är en farlig man.» Vad som ingav farhågor var, att Kinberg bekämpade det klassiska straffrättssystemets princip att på varje brott skall följa ett efter brottets svårhetsgrad bestämt straff. Han tog t. o. m. i den lilla skriften »Straff eller straffrihet?» (1945) till orda för avskaffande av straffbegreppet.
    Det är givet, att under hans strävanden låg en varm medkänsla med de många olyckliga som han sett lida eller gå under genom tillämpningen av den nämnda principen, men man misstager sig, om man tror att han ville ge efter på kravet att straffrättsskipningen — eller kriminalrättsskipningen — skall vara effektiv. Som sinnessjukläkare kände han väl, att vissa människor måste hållas i anstalt mycket länge, och över huvud var hans tanke, att de medel som erfordras för att avhålla från brott skola användas. Även vikten av allmänprevention betonade han, på äldre dagar med större eftertryck än tidigare.
    Hans omfattande verksamhet bars upp av en storartad vitalitet, ett

 

starkt temperament och en bred och djup humanistisk bildning. Han var mycket språkkunnig, mycket berest och mycket beläst. Han tycktes ha läst så gott som allt som räknas till vår kulturs klassiker. Latinska författare läste han på originalspråket. Vid över 80 års ålder lär han ha studerat spanska på allvar för att kunna läsa Calderön i original. Han var också livligt musikintresserad och spelade själv fiol.
    Vid sidan av allt detta var han en man som gärna umgicks med människor, tog del i sina vänners angelägenheter och var mån om att vara dem till hjälp. Också till naturen sträckte sig hans intresse. Segling hörde till hans favoritnöjen.
    Han var i allt en sällsynt levande människa. Sitt långa liv utnyttjade han sannerligen väl. Han fick mycket ut av livet, sig själv och andra till glädje och fromma.

Ivar Strahl