ÅBEROPSBÖRDAN I BILMÅL

 

AV JUR. KAND. ROBERT BOMAN

 

 

» Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grundför hans talan.» Av detta stadgande i RB 17: 3 framgår, att det i dispositiva mål beror på parternas åberopanden, i vilken mån rättsfakta kunna läggas till grund för domen. Detta förhållande har i tysk doktrin kallats för parternas »Behauptungslast». En lämplig svensk beteckning därå saknas emellertid ännu.¹ Den av TRYGGER och SJÖSTRÖM begagnade termen »argumentationsskyldighet»² torde för en nutida svensk jurist te sig missvisande. För att underlätta diskussionen i det följande vill jag därför börja med att söka döpa om »Behauptungslast» till svenska. De närmast till hands liggande uttrycken »åberopandeskyldighet» eller »påståendebörda»³ ha förefallit mig väl stelbenta, språkligt sett. Jag har i stället valt att göra en lingvistisk nykonstruktion och därvid stannat för ordet »åberopsbörda».⁴
    Att en part har åberopsbördan för en omständighet⁵ innebär alltså, att han har nackdelen av att omständigheten icke ingår i

 

    ¹ EKELÖF använder den tyska termen, se t. ex. Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper (1956) s. 62. Så gör även Kallenberg, men denne utnyttjar även omskrivningen »skyldighet att påstå fakta», se Svensk civilprocessrätt II s. 700 f. BOLDING talar om dels »skyldighet att åberopa», se Bevisbördan och den juridiska tekniken (1951) s. 112, dels ock »skyldighet att framställa påståenden», se Har försäkringsfallet inträffat? (1952) s. 20. Olivecrona har undvikit den terminologiska frågan.
    ² Se E. TRYGGER, Bevisskyldigheten i processen, TJFF Bd 46 (1910) s. 326, och B. SJÖSTRÖM, Om tredskodom enligt finsk och svensk civilprocessrätt (1916)s. 165.
    ³ Jfr TYBJERGS term »Paastandsbyrde», se Om bevisbyrden (1904) s. 48. Det har synts lämpligt att undvika sammansättningar med påstående, eftersom detta ord ibland används i betydelsen yrkande (petitum), se därom EKELÖF Grundbegrepp s. 55.
    ⁴ Med litet god vilja kan »åberop» uppfattas som ett verbalsubstantiv av åberopa; jfr ordet »berop» (= kallelse) i Svenska akademiens ordbok, vilket torde ha ett mer eller mindre direkt samband med verbet beropa.
    ⁵ Med omständighet förstås i detta sammanhang omedelbart relevant faktum (rättsfaktum), se härom EKELÖF, Rättegång I (1957) s. 21. Se även nedans. 388. 

processmaterialet.⁶ Om åberopsbördan åvilar käranden men icke fullgjorts av honom, kan domen ha följande lydelse: Enär käranden icke ens påstått, att omständigheten a föreligger, kan käromålet icke vinna bifall.⁷ Liknande skrivsätt kunna förekomma, när det gäller svarandens åberopsbörda,^7a men i regel bruka domstolarna då nöja sig med konstaterandet, att förutsättningarna för bifallande dom äro för handen.
    Enligt RB 17: 3 p. 2 omfattar åberopsbördan endast rättsfakta.⁸ Bevisfakta behöva icke åberopas, blott införas i målet.⁹
    I den civilprocessuella doktrinen har det allmänt antagits, att åberopsbördan skall fördelas mellan parterna på samma sätt och efter samma grunder som bevisbördan. Åberopsbördan för en omständighet åvilar, menar man, den part, som har bevisbördan för omständigheten ifråga.¹⁰

 

    ⁶ Jfr EKELÖF, Rättegång II (1958) s. 314 f. — Liksom läran om bevisbördan sagts handla om »den Folgen der Beweislosigkeit», kan man med åberopsbördan sägas reglera följderna av brister i åberopandena. Jfr bl. a. EKELÖF a.a., Olivecrona, Domen i tvistemål (1943) s. 99 f., KALLENBERG II s. 700 n.23, TRYGGER a.a. s. 327 f, LEO ROSENBERG, Lehrbuch des deutschen Zivilprozessrechts, 6. Aufl. (1954), § 114 II 1 samt J. W. HEDEMANN, Die Vermutungnach dem Recht des Deutschen Reiches (1904) s. 281.
    ⁷ Se EKELÖF, Grundbegrepp s. 63 n. 20.
    ^7a Se t. ex. NJA 1956 s. 83.
    ⁸ Se GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken (1949) s. 180, OLIVECRONA a.a. s.100 samt EKELÖF, Rättegång II s. 313 f.
    ⁹ Om skillnaden mellan åberopa och införa se EKELÖF a.a.
    ¹⁰ Så TRYGGER a.a. s. 337; OLIVECRONA, Bevisskyldigheten och den materiella rätten (1930) s. 159, och i SvJT 1944 s. 738, jfr även Utsökning, 2. uppl. (1955) s. 122 f; EKELÖF, Grundbegrepp s. 62 f, samt Rättegång II s. 314 ff. KALLENBERG lämnar frågan i stort sett öppen, se KALLENBERG II s. 701 f.—Olivecronas uttalanden ha kritiserats av BOLDING, se Bevisbördan s. 111 f och Försäkringsfallet s. 20 ff. Bolding understryker klart, att åberopsbördan kan fördelas på annat sätt än bevisbördan. Emellertid kan jag icke finna, att detta skulle vara någon vägande anmärkning mot Olivecronas bevisbördeteori, som förefaller mig i stort sett övertygande. På en punkt skulle jag dock vilja modifiera densamma. Såvitt jag förstår, måste nämligen en sådan differentiering av rättsfakta, varom Olivecrona talar, ske i två olika hänseenden. Först bör det ske en differentiering av de »in abstracto» ( =civilrättsligt) relevanta omständigheterna med hänsyn till åberopsbördans fördelning. Därvid får man fram, å ena sidan vad Olivecrona kallat »grundförutsättningarna för käromålets bifallande» (se SvJT 1944 s. 738), samt å andra sidan motfakta. (Om denna term se dels OLIVECRONA, Utsökning s. 123, dels EKELÖF, Grundbegrepp s. 61.) För de förra har käranden åberopsbördan, de utgöra grunden för käromålet. (A.m. EKELÖF, Grundbegrepp s. 63 f, se härom nedan n. 29.) Motfakta kunna lämpligen definieras som de fakta som ankomma på svaranden att åberopa gentemot grunden; dem som därefter skola åberopas av käranden kallar jag replikfakla samt duplikfakta dem 

    För denna allmänt vedertagna uppfattning har jag icke lyckats finna någon verkligt hållbar motivering. Tvärtom torde den i flera fall föra till betydande praktiska olägenheter. Härtill hoppas jag få tillfälle att återkomma i annat sammanhang. Här skall blott anföras, att det synes olämpligt att fördela åberopsbördan utan hänsyn till processens ändamålsenliga anordnande. Fördelningen av åberopsbördan synes nämligen vara ett lämpligt instrument för att få rättegångens omfång redan från början begränsat till det som verkligen är tvistigt mellan parterna. Därtill kommer emellertid, att en fördelning av åberopsbördan, som helt rättar sig efter bevisbördans, kan medföra även andra allvarliga olägenheter. Belysande exempel härpå och på hur en olämplig placering¹¹ av åberopsbördan kan få processen att svälla ut till det orimliga utgöra de fall, som avses i 2 § bilansvarighetslagen.¹² Jag skall här inskränka mig till att behandla dessa fall.
    Som bekant innebär det nämnda stadgandet, att, om viss skada uppkommit till följd av trafik med ett motorfordon, dettas förare eller ägare¹³ kan freda sig mot den skadelidandes¹⁴ skadeståndskrav blott genom att styrka, att bilföraren icke varit vållande till skadan. I vållandefrågan har alltså bilisten bevisbördan för icke

 

för vilka svaranden ånyo har åberopsbördan, o. s. v. Vid denna första sortering av fakta har man enligt min mening icke att ta hänsyn till verkningarna av bevisbördans fördelning. Detta tillhör nämligen det senare huvudmomentet. Därvid bör man — sedan den första differentieringen är slutförd — granska varje grupp av fakta för sig. Med tillämpning av de av Olivecrona uppställda grundlinjerna undersökes först, vilka omständigheter i grunden som skola styrkas av käranden och vilka av svaranden. Därefter förfar man på motsvarande sätt med motfakta o. s. v. — Angående åsikterna i utländsk doktrin om åberopsbördans fördelning se bl. a. LEO ROSENBERG, Die Beweislast, 4. Aufl. (1956) s. 49 ff med där anförd litteratur, särskilt A. WACH, Die Beweislast nach dem Bürgerlichen Gesetzbuche, ZZP. Bd. XXIX (1901) s. 387 f, samt R. MOREL, Traité élémentaire de procédure civile, 2. éd. (1949) nr. 469 (s. 377). Se även TYBJERG a.a. s. 48 ff och O. AUGDAHL, Om bevisbyrden i tvistemål (1929) s. 41 ff.
    ¹¹ När man begränsar sig till att bestämma, vilkendera parten som skall åberopa en viss bestämd omständighet, synes det mindre lämpligt att beteckna detta som ett spörsmål om åberopsbördans »fördelning». Att tala om hur åberopsbördan skall »fördelas» beträffande t. ex. betalning synes missvisande. EKELÖF har fäst min uppmärksamhet därå och föreslagit den här begagnade termen åberopsbördans »placering».
    ¹² Lagen den 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
    ¹³ I fortsättningen för enkelhets skull kallade bilföraren respektive bilägaren, vilka båda sammanföras under beteckningen bilisten.
    ¹⁴ Att icke alla skadelidande komma ifråga, därom se KARLGREN, Skadeståndsrätt, 2. uppl. (1958), s. 124 f. 

vållande, han skall exculpera sig.¹⁵ Vidare måste bilägaren visa, att skadan icke förorsakats av bristfällighet på fordonet.
    Om sålunda bevisbördans placering är höjd över allt tvivel, så kan detsamma ingalunda sägas om åberopsbördans.¹⁶ Skall den skadelidande åberopa vållande eller bilisten icke-vållande? Och vem av dem skall åberopa fel på bilen?
    Någon skulle kanske här vilja invända, att åberopanden i dessa hänseenden böra göras av båda parterna; den skadade har att påstå vållande och fel, bilisten icke-vållande respektive icke-fel.¹⁷ Liktydigt med sistnämnda åberopanden borde då vara, att bilisten förnekar den skadades grund påståenden. Mot en sådan uppfattning torde dock följande argument kunna anföras.
    Låt oss antaga, att en part har åberopat omständigheten a. Motparten säger sig däremot åberopa faktum icke-a. Detta senare kallar jag för ett kontradiktoriskt åberopande. Den enda skillnaden mellan ett sådant och ett förnekande ligger i formuleringen. Ett förnekande kan utbytas mot ett kontradiktoriskt åberopande och vice versa, utan att detta innebär någon förändring i partens inställning. Även förnekandet är alltså i realiteten en form av åberopande.¹⁸ Emellertid skulle jag vilja göra gällande, att varken förnekandena eller de kontradiktoriska åberopandena —med ett undantag¹⁹ — utgöra sådana åberopanden, som falla inom ramen för RB 17:3 p. 2. Antag, att käranden åberopat a, för vilken omständighet han har åberopsbördan. Av RB 35: 3 framgår då, att, om svaranden blott sagt sig icke kunna vitsorda a eller ens uttala sig därom,²⁰ domstolen alltjämt är oförhindrad att pröva, huruvida a skall läggas till grund för domen eller

 

    ¹⁵ En exculperingssituation kan uppkomma även enligt 5 § 2 st. samma lag. Se härom nedan s. 405.
    ¹⁶ Jfr GRÖNFORS, Om trafikskadeansvar utanför kontraktsförhållanden (1952) s. 254.
    ¹⁷ Jfr PER STJERNQUIST, Om handräckningsutslag (1946) s. 135. Angående det fallet, att den s. k. överviktsprincipen gäller med avseende på bevisbördefrågan, se EKELÖF, Grundbegrepp s. 63 n. 20, och Rättegång II s. 315 n. 78.
    ¹⁸ Se EKELÖF, Grundbegrepp s. 60.
    ¹⁹ Undantaget avser följande situation, på vilken EKELÖF fäst min uppmärksamhet: Om part åberopat faktum a, för vilket han icke har åberopsbördan, ingår motpartens förnekande av a eller hans kontradiktoriska åberopande av icke-a i den grupp åberopanden, som ha relevans enligt RB 17:3 p. 2.
    ²⁰ Att part kan intaga denna position framgår av RB, som icke kräver ett bestämt erkännande eller förnekande. Jfr å ena sidan RB 42: 7 st. 1 mom. 3 och 42:8 med å andra sidan RB 42:7 st. 1 mom. 2. Annorlunda ZPO § 138 st. 3. Att kräva ett bestämt erkännande eller förnekande torde ock strida mot den i RB 43: 6 st. 1 stadgade sanningsplikten. 

icke. Endast erkännandet utesluter nämligen sådan prövning.²¹ Ett kontradiktoriskt åberopande eller ett förnekande är således icke erforderligt för att domen skall kunna grundas på icke-a.²² De nämnda processhandlingarna ha alltså icke samma rättsföljder som de i RB 17: 3 p. 2 avsedda åberopandena och sakna därför betydelse i detta sammanhang. Blott ena parten har en åberopsbörda angående a:s existens.²³ Däri överensstämmer åberopsbördans konstruktion med bevisbördans.
    Antag emellertid, att ena parten hade att åberopa faktum a, motparten däremot icke-a. Om då ingendera parten gjort något påstående rörande a, kunna ju icke båda parterna bära olägenheten av att processmaterialet i detta hänseende är ofullständigt. Käromålet måste ju antingen bifallas eller ogillas. En regel av antytt innehåll skulle därför kunna läggas till grund för domen endast om den kompletterades med en turordning för åberopandena, t. ex. att a icke behövde åberopas förrän efter det icke-a påståtts. En sådan ordning förefaller dock onödigt komplicerad. För att fylla sin funktion behöver åberopsbördan icke omfatta mera än ena partens påståenden angående omständigheten ifråga.
    Endast ena parten behöver sålunda göra ett åberopande i vållandefrågan. Innan vi gå in på frågan, vilkendera parten som har åberopsbördan, torde det dock vara lämpligt att först precisera vad som i detta avseende skall åberopas. Vad är egentligen rättsfaktum i 2 § bilansvarighetslagen? Till en början bortses från bilägarens ansvar för bristfälligheter på bilen. Två möjligheter synas då vara aktuella. Antingen består rättsfaktum blott av den skadegörande handlingen jämte den därav förorsakade skadan, eller också tillkommer ytterligare ett moment: vållandet.
    GRÖNFORS griper sig an problemet på ett annat sätt. Denne skiljer mellan å ena sidan ett culpaansvar enligt den allmänna culparegeln samt å andra sidan det presumtionsansvar enligt bilansvarighetslagen, varmed culparegeln »utbyggts».²⁴ I vad angår presumtionsansvaret finner Grönfors det vara en förutsättning för dess inträde, »att förebragt exculpationsbevisning icke

 

    ²¹ I erkännande innefattas här även sådan overksamhet från parts sida, som kan anses liktydig med erkännande. Se GÄRDE a.a. s. 479.
    ²² Överensstämmande EKELÖF, Rättegång II s. 315. Till stöd kan även åberopas RB 44:8 st. 2 p. 2.
    ²³ Det kan förtjäna att framhållas, att åberopsbördan mycket väl kan läggas på den part, som kan stödja sig på omständighetens negativa sida. Så torde beträffande reklamation enligt 27 och 52 §§ köplagen åberopsbördan böra läggas på säljaren, som alltså har att påstå icke-reklamation. Köparen behöver då icke göra något åberopande i reklamationsfrågan.
    ²⁴ GRÖNFORS a.a. s. 221.

 

godtagits».²⁵ Det skulle alltså, om jag rätt fattat Grönfors, gå en principiell skillnadslinje tvärs igenom alla hithörande bilskadefall. I de fall, då den skadelidande styrkt vållande, skulle man tillämpa ett culpaansvar, i övriga fall skulle endast »presumtionsansvaret» vara aktuellt. I de förra fallen ingår tydligen vållande i rättsfaktum.²⁶ Men hur skulle det vara i de senare?
    Till en början kan konstateras, att Grönfors' definition av villkoren för »presumtionsansvarets» inträde icke synes fullt uttömmande. Den täcker nämligen icke de fall, då bilisten icke förebragt någon bevisning alls. Även i dessa fall blir ju bilisten ersättningsskyldig. Vidare kan jag emellertid icke finna, att definitionen, så som den formulerats, är ändamålsenlig ur rent processuell synvinkel. För en part, som skall skriva sin stämningsansökan, är det icke tillfyllest att få veta, att bilistens ansvar grundar sig på obefintlig eller bristande exculpationsbevisning. Detta är ju icke något rättsfaktum, som kan åberopas till grund för parts talan. Att bilisten icke exculperat sig är ett resultat av domstolens bedömning av processmaterialet. Bedömningens resultat kan icke tillika utgöra det rättsfaktum, vars existens och rättsliga betydelse skall bedömas i målet. En sådan omständighet kan överhuvudtaget icke utgöras av ett övervägande, som domstolen senare kommer att göra.
    Denna ur processuell synvinkel konstlade uppdelning i culpaansvar och »presumtionsansvar» torde vara medskyldig till att det faktiskt förekommit, att den skadade åberopat som grund för sitt ersättningsyrkande, att motparten icke visat sig vara fri från vållande.²⁷ Om man anser bilisten ha åberopsbördan i vållandefrågan, är en sådan talan givetvis lagligen grundad. Men grunden för käromålet bör då angivas vara enbart sammanstötningen jämte den uppkomna skadan. Om bristande exculpering verkligen vore rättsfaktum, skulle nämligen bilistens erkännande eller förnekande avse exculpationsbevisningens otillräcklighet. Men ett erkännande eller ett förnekande kan endast avse själva bevistemat, däremot icke möjligheten att bevisa detsamma.
    Härtill kan fogas en mera allmän reflexion. Om man vid bristande exculpering talar om presumtionsansvar såsom ett ansvar utöver culparegelns område, skulle man väl med lika stor rätt i andra skadeståndsfall²⁸ kunna från detta område undantaga den

 

    ²⁵ A.a. s. 241.
    ²⁶ A.a. s. 48.
    ²⁷ Se t. ex. NJA 1956 s. 591.
    ²⁸ Sådana nämligen, där den skadade har bevisbördan för culpa.

 

grupp fall, där den skadade icke lyckats styrka vållande, och säga, att dessa icke vore skadeståndsgrundande. Tar man hänsyn till resultatet av bevisningen i en kategori fall, bör man väl för konsekvensens skull göra det även i andra.
    Antingen ingår vållande i grunden eller också icke. Man må avgränsa grunden på det ena eller andra sättet.²⁹ Hur man än bestämmer den, förefaller det dock ogenomförbart att därvidlag göra någon processuell skillnad mellan mål angående culpaansvar och sådana angående »presumtionsansvar». Vad som kan styrkas vållandefrågan är möjligt att bedöma först sedan bevisningen upptagits i målet. Men långt dessförinnan har man behov av att fixera grunden för käromålet. Man måste därför konstatera, att vållandet antingen ingår i grunden både i culpafallen och i presumtionsansvarsfallen eller också icke i något av dessa fall. Tertium non datur.
    Om vi då först betrakta bilförarens skadeståndsskyldighet, torde den processuella skillnaden mellan culpaansvaret och »presumtionsansvaret» enligt 2 § bilansvarighetslagen ligga blott i kravet på bevisningens styrka. Är culpa ådagalagd, skulle man tillämpa den första regeln. Är bevisningen i vållandefrågan icke tillräcklig härför, bleve »presumtionsansvaret» aktuellt. Vad processen främst rör sig om, är sålunda i båda fallen vållandefrågan. Det är på denna punkt striden står mellan parterna, och vållandet utgör bevistemat såväl i det ena som i det andra fallet. Först sedan huvudförhandlingen avslutats, kan det avgöras, vilken form av ansvar som skall tillämpas. Visserligen skulle man kunna tänka sig, att »presumtionsansvaret» betraktades somen form av strikt ansvar. I realiteten måste ju ifrågavarande regler ofta verka på detta sätt.³⁰ Men så har lagen icke konstruerats på denna punkt. Lagen anknyter till vållandet som rättsfaktum.³¹ Man har nöjt sig med uppställandet av bevisbörderegler av helt

 

    ²⁹ Enligt min mening är avgränsningen beroende av hur åberopsbördan fördelas. Grunden torde nämligen utgöras av de omständigheter, för vilka käranden i första omgången har åberopsbördan. EKELÖF avböjer denna åsikt men utgår därvid från att åberopsbördans fördelning sammanfaller med bevisbördans, se Grundbegrepp s. 63 f. I praktiken torde den här förfäktade meningen för det mesta leda till att grunden får samma omfång som enlig tEkelöfs teori.
    ³⁰ Jfr GRÖNFORS a.a. s. 241.
    ³¹ Se KARLGREN a.a. s. 125 samt SOU 1957: 36 s. 32.— Jfr dock i detta sammanhang kritiken hos V. LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrätten, Senare delen, Bd 1 (1944) s. 35 f. 

vanlig typ.³² Presumtionen för vållande är nämligen till sin funktion intet annat än en bevisbörderegel.³³ En sådan saknar betydelse för frågan vilka rättsfakta som ha relevans i målet.
    Om alltså bilförarens ansvar i grunden är ett culpaansvar, låt vara till sin praktiska funktion avsevärt förstärkt, så är bilägarens ansvarighet konstruerad på ett annat sätt. Bilägarens skadeståndsskyldighet kan nämligen till stor del klassificeras som strikt, ett ansvar oberoende av egen culpa.³⁴ För den händelse bilägaren är identisk med bilföraren, ansvarar han visserligen enligt culparegeln för sitt eget vållande vid bilens framförande med den skärpning, som den omkastade bevisbördan medför. Men om ägaren är en annan än föraren, står den förre ansvaret för den senares vållande, även här med omkastad bevisbörda.
    Också beträffande bilägarens ansvarighet blir alltså vållandet, hans eget eller bilförarens, av omedelbar betydelse i processen. Och även här utgör detta den huvudsakliga tvistefrågan, typiskt sett. I en dom, som bifaller den skadades talan, kan vållandefrågan icke förbigås med tystnad.
    Vad slutligen angår bristfälligheter på bilen, så är härvidlag culpafrågan enligt lagens konstruktion icke av betydelse. Ansvaret är i detta fall direkt anknutet till förefintligheten av relevanta brister såsom rättsfaktum. Vad som skall åberopas är alltså endast vissa bestämda bristfälligheter eller också frånvaron av sådana. Dessa utgöra också bevistemat. På denna punkt kan man därför icke tala om någon exculpationsbevisning i egentlig mening.
    Enligt 2 § bilansvarighetslagen ingår således vållande i rättsfaktum utom i de fall, som avse fel på bilen, och ett åberopande i vållandefrågan måste då tydligen göras av någondera parten. Men vad menas här med vållande? Till en början kan det fastslås, att vållande icke är något sakförhållande, som utmärkes därav, att det har vissa egenskaper. Och visserligen kan termen— som vi skola återkomma till i det följande — brukas som en beteckning på vissa grupper av omständigheter av skilda slag.³⁵ Men jämför vållande med exempelvis försträckning. I de allra flesta försträckningsfall återfinnas vissa regelmässigt återkommande moment, t. ex. överlämnandet av en viss myckenhet och

 

    ³² K. prop. nr 8/1916 s. 8 och 10 f. Jfr även EKELÖF, Bevisvärde, tillräckligt bevis och bevisbörda i Festskrift för Lundstedt (1947) s. 5 f.
    ³³ Se BOLDING, Bevisbördan s. 39 och 139 Jfr GRÖNFORS a.a. s. 241 n. 1 samt SOU 1957: 36 s. 23 f.
    ³⁴ Se KARLGREN a.a. s. 127.
    ³⁵ Jfr EKELÖF i SvJT 1948 s. 207.

 

löftet om återbetalning, och dessas närvaro är vanligen erforderlig för att man överhuvudtaget skall kunna tala om försträckning. Man kan därför någorlunda exakt³⁶ definiera begreppet försträckning genom att angiva de viktigaste momenten. Något liknande kan däremot icke ske, när det gäller vållande. De moment, som kunna konstituera vållande, äro nämligen icke på samma sätt regelmässigt återkommande. De vårdslösa handlingssätt, som en bilförare kan låta sig komma till last, kunna i hög grad variera. De äro icke blott ytterst talrika, utan även föga särpräglade och vaga i konturerna, därtill inbördes konkurrerande.³⁷ En bilförare kan t. ex. ha vållat skada genom att antingen vara ouppmärksam eller köra fort eller köra långt in i vägbanan. Dessa moment och många andra kunna var för sig kvalificeras som vållande. Men det kan också hända, att de icke ensamma utan blott i förening med andra förmå konstituera culpa. Bilen har t. ex. förts med en hastighet av 100 km/tim., vilket icke varit vårdslöst med hänsyn till de utmärkta väg- och siktförhållandena. Emellertid har föraren samtidigt sysslat med att torka vindrutan. Detta kan i och för sig ha varit försvarligt, om blott bilens hastighet varit lägre. Ehuru dessa båda moment var för sig icke konstituera vållande, kan det motsatta resultatet inträffa, då de förekomma tillsammans.
    Låt oss nu antaga, att en part gör ett åberopande till stöd för sin talan och därvid — i vad angår vållandefrågan — blott påstår, att vållande ligger motparten till last, eller att han själv är fri från vållande. Använt på detta sätt utgör ordet vållande en samlingsbeteckning för alla tänkbara omständigheter, som kunna konstituera vållande. Ordet täcker hela myllret av skiftande och konturlösa moment i alla deras kombinationsmöjligheter. Ett så formulerat påstående innebär, att det som åberopas icke blir i erforderlig grad preciserat. Situationen kan jämföras med den som skulle uppkomma, om käranden i ett kravmål åberopade som grund, att han hade en fordran på det yrkade beloppet utan att angiva några som helst ytterligare uppgifter om hur den uppkommit.³⁸ Om den skadade har åberopsbördan i vållandefrågan och icke kommer med mera preciserade påståenden än att bilisten

 

    ³⁶ Sedan begreppsjurisprudensen kommit ur modet, torde en definition av anfört slag knappast kunna täcka alla fall.
    ³⁷ I den meningen, att vållande likaväl kan bestå av momenten abc som av def eller agh o. s. v.
    ³⁸ Ett liknande exempel skulle föreligga, om svaranden gjorde invändning om rättegångshinder utan att angiva, varuti detta skulle bestå. 

vållat skadan, kan den senare icke veta, om något visst vårdslöst förfarande lägges honom till last och i så fall vilket. Ett sådant tillvägagångssätt skulle i själva verket medföra, att alla de olika vårdslösa beteenden, vartill bilisten kunde tänkas ha gjort sig skyldig, bleve föremål för domstolens prövning. Och bilisten bleve tvungen att exculpera sig med avseende på dem alla. Det otillfredsställande i att processen på detta sätt tillåts svälla ut över gränserna för det hanterliga skall närmare behandlas i det följande.^38a
    Termen vållande är alltså otjänlig som beskrivning av de rättsfakta, vilkas existens åberopas eller förnekas i målet.³⁹ Termen är för vid, antingen på det sättet, att den täcker mera än vad den åberopande verkligen vill göra gällande,⁴⁰ eller också därigenom att ett alltför vidlyftigt stoff av vaga och opreciserade fakta drages in i processen. Vad den åberopande skall angiva är istället de faktiska omständigheter, som enligt hans mening konstituera vållande i det föreliggande fallet. Jag kallar dessa omständigheter vållandefakta. De läggas till grund för domen antingen på det viset, att de befinnas styrkta, eller därigenom att deras frånvaro icke ådagalagts.⁴¹ Antag, att den skadade har åberopsbördan i vållandefrågan. I så fall har denne att i första hand göra gällande, att bilföraren varit ouppmärksam, att han underlåtit att bromsa, att han kört med hög hastighet eller något annat dylikt.⁴² Dessa fakta hänföra sig till själva händelseförloppet, och de utgöras huvudsakligen av skadegörarens handlingar och underlåtanden. Därnäst komma de omständigheter, som medföra, att det åberopade handlingssättet framstår som vårdslöst i det föreliggande fallet, Beträffande fordonets hastighet

 

    ^38a Se nedan s. 401 ff.
    ³⁹ Därmed är icke sagt, att liknande allmänna begrepp under inga förhållanden skulle kunna komma ifråga som objekt för ett åberopande. Antag t.ex., att den skadade åberopar, att bilisten har äganderätt till bilen, varvid begreppet äganderätt användes i betydelsen komplext rättsfaktum. Ett sådant åberopande måste vara tillåtet. Skälet härför kan sökas i det förhållandet, att frågan om äganderätten till bilen typiskt sett icke är tvistig i mål av hithörande slag. Det allmänna åberopandet förenklar därför procederandet istället för att komplicera det, som fallet är, när det gäller den vanligen tvistiga vållandefrågan.
    ⁴⁰ I det fallet, att den åberopande endast tänkt sig påstå vållande i något eller några hänseenden.
    ⁴¹ I det senare fallet föreligger givetvis en viss lägre grad av sannolikhet för vållandefaktas existens.
    ⁴² Jfr BOLDING, Bevisbördan s. 113 not 82. — Gentemot bilägaren kräves dessutom ett åberopande i frågan om äganderätten till bilen, se härom ovan not 39. 

har det t. ex. betydelse, om väglaget varit halt, om bilföraren färdats genom tättbebyggt samhälle, om vägen varit smal och krokig o. s. v. Att bilen förts med viss, hög hastighet säger ju ingenting om förarens eventuella vårdslöshet. Först mot bakgrunden av den senare sortens fakta kan domstolen bedöma, huruvida hastigheten varit så hög, att handlingssättet framstår som vårdslöst.
    För enkelhets skull kommer jag att i fortsättningen kalla den första gruppens omständigheter för »handlingsfakta»⁴³ och den senares för »miljöfakta»,⁴⁴ även om en sådan terminologi ibland kan te sig missvisande.^44a Det kan förtjäna att understrykas, att till »miljöfakta» räknas blott sådant, som är av omedelbar betydelse i vållandefrågan. Det är alltså fortfarande fråga om moment i rättsfaktum »vållande». »Miljöfakta» äro dock ingalundaalltid någon nödvändig beståndsdel i vållandet. Somliga »handlingsfakta» äro nämligen av den arten, att deras närvaro under alla omständigheter innebär vårdslöshet, t. ex. att en bilförare under färden vänder sig om och samtalar med passagerare i baksätet.
    Man kan fråga sig, om »miljöfakta» böra i processen behandlas annorlunda än övriga rättsfakta. Skall RB 17: 3 p. 2 tilllämpas rigoröst även på »miljöfakta»? Till att börja med är det tydligt, att bevisbörderegeln i 2 § bilansvarighetslagen gäller även för dessa fakta. Om det är ovisst, huruvida väglaget var halt eller ej, skall denna ovisshet gå ut över bilisten. En motsatt ordning måste anses strida mot syftet med bevisbörderegeln i nämnda stadgande.⁴⁵ Om nu domstolen ägde att utan åberopande beakta »miljöfakta» av den art, som här avses, bleve bilisten, därest han ville exculpera sig, tvungen att förebringa bevisning beträffande samtliga »miljöfakta», som kunde tänkas ha relevans i målet, och vilkas frånvaro icke erkändes av den skadade. Eljest riskerade bilisten att råka i en situation som denna: I målet skall prövas spörsmålet, huruvida bilföraren kört för fort. Diskussionen under huvudförhandlingen har närmast rört frågan, om väglaget varit slirigt eller ej. Bilisten har presterat stark exculpationsbevisning i denna fråga och dessutom styrkt, att vägen var rak och bred samt gick genom en skog utan korsande trafik, att hastighetsbegränsning icke rådde, ävensom att sik-

 

    ⁴³ Jfr WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft (1949) s. 87 ff.
    ⁴⁴ Jfr a.a. s. 90, »omständigheter utanför handlingsförloppet».
    ^44a Att bilföraren är uttröttad kan vara ett »miljöfaktum» men tillhör ju icke sådant, som enligt vanligt språkbruk betecknas som »miljö».
    ⁴⁵ Jfr EKELÖF i SvJT 1952 s. 218.

 

ten trots mörker varit god. Vid överläggningen till dom erinrar sig en nämndeman, att ett vittne i ett till synes ovidkommande sammanhang talat om en från motsatt håll kommande bil. Denna har eljest icke omnämnts under huvudförhandlingen. Domstolen måste nu finna, att det icke är uteslutet, att situationen varit sådan, att bilföraren bort minska hastigheten med hänsyn till den mötande bilens bländande ljus. Bilisten har emellertid underlåtit att exculpera sig i detta hänseende. Käromålet skall alltså bifallas. Så kan det komma sig, att bilisten stupar på en omständighet, vilkens frånvaro varit honom så uppenbar,⁴⁶ att han icke kommit att tänka på den. Exemplet tycks mig visa, att RB 17: 3 p. 2 fyller samma funktion, när det gäller »miljöfakta», som vid övriga rättsfakta.
    Konsekvenserna av att icke låta åberopsbördan omfatta »miljöfakta» bli visserligen mindre märkbara, om bilisten har åberopsbördan i vållandefrågan. Då måste nämligen denne ändå exculpera sig beträffande samtliga tänkbara »miljöfakta».⁴⁷ Men om åberopsbördan ålägges den skadade, synes det mest ändamålsenligt att icke göra någon skillnad mellan »handlingsfakta» och »miljöfakta». I så fall bör dock domstolen härvidlag kunna gå ganska långt i sin materiella processledning. Man kan diskutera lämpligheten av att domstolen gör den skadade uppmärksam på att bilföraren kan ha varit vållande i andra hänseenden än dem som åberopats. Men när det gäller i målet införda, ehuru icke åberopade »miljöfakta», förefaller det mig icke betänkligt, att rättens ordförande direkt utfrågar den skadade, huruvida denne önskar åberopa även dessa. Skulle den skadade avböja detta, får domstolen emellertid icke lägga dem till grund för domen.
    Beträffande termen vållande skulle jag slutligen vilja framhålla följande: Om man blott har klart för sig, att vad som skall åberopas är de konkreta vållandefakta eller dessas kontradiktoriska motsats, bör det likväl icke möta något hinder, att man i vissa sammanhang använder termerna vållande respektive ickevållande som en sammanfattande beteckning för just dessa fakta. Det är kort och bekvämt och har gammal hävd. Den skadade kan visserligen ej angiva sin talan så föga preciserat, om han har åberopsbördan. Men antag, att denna i stället åvilade bilisten. Det borde då tillåtas honom att till en början fullgöra detta ålig-

 

    ⁴⁶ Mötet med den andra bilen kan ju ha ägt rum långt före eller långt efter olyckan.
    ⁴⁷ Se nedan s. 400.

 

gande genom att sammanfatta sina påståenden i uttrycket ickevållande.⁴⁸
    I fortsättningen kan det dock icke förbliva därvid, vilket sammanhänger med följande förhållande: Om den skadade har åberopsbördan i vållandefrågan, är det vissa speciella vållandefakta som det ankommer på honom att påstå. Om åberopsbördan däremot åvilar bilisten, måste denne göra gällande, att det icke i något tänkbart avseende föreligger omständigheter, som innebära vållande. Denna konsekvens synes icke tillräckligt ha uppmärksammats av BOLDING. Denne framhåller nämligen, att, om åberopsbördan i vållandefrågan lades å bilisten, den skadade skulle i sin stämningsansökan ha att åberopa blott sammanstötningen.⁴⁹ En sådan stämningsansökan skulle emellertid, fortsätter Bolding, icke utgöra en lämplig grundval för målets förberedelse. Stämningsansökningen skulle ju fixera ramen för processen, och svaranden kunde icke utarbeta ett detaljerat svaromål, om han icke kände till grunden för käromålet.⁵⁰ Men även om åberopsbördan i vållandefrågan åvilar bilisten, kommer, såvittjag förstår, stämningsansökningen att fixera ramen för processen och därvid klargöra för svaranden, vad han har att försvara sig mot. Det är bara det, att processens omfång i så fall blir ett helt annat, än om den skadade har åberopsbördan. I detta senare fall begränsas rättegången till en prövning av just de vållandefakta och brister, som den skadade åberopat. Om åberopsbördan däremot åligger bilisten, aktualiseras i målet samtliga tänkbara sådana fakta.⁵¹ Det senare följer med nödvändighet av att bilisten har att åberopa icke-vållande respektive icke-fel. Om bilisten försummat att påstå frihet från vållande i något tänkbart avseende, skulle domstolen tydligen icke kunna ogilla den skadades talan. Denna kan ju alltjämt vara grundad, och ovissheten härvidlag skall på grund av åberopsbördans placering icke drabba den skadade utan bilisten. Det kan tilläggas, att det, såvida bilisten har åberopsbördan, är irrelevant, om visst vållandefaktum åberopas av den skadade. Rättegången kan ändå ej begränsas till detta.
    Åberopsbördans stora betydelse för processens omfång förstär-

 

    ⁴⁸ Jfr ovan not 39.
    ⁴⁹ Därjämte måste väl dock den av sammanstötningen orsakade skadan anses ingå i grunden.
    ⁵⁰ Se BOLDING, Bevisbördan s. 112 f med not 82.
    ⁵¹ GRÖNFORS (a.a. s. 254) synes räkna med detta resultat blott i en speciell grupp fall. Resultatet blir emellertid likartat i samtliga mål, som hänföras till 2 § bilansvarighetslagen. 

kes ytterligare av den omständigheten, att densamma inverkar på bevistemat.⁵² Om den skadade har åberopsbördan, behöver bilisten förebringa exculpationsbevisning blott med avseende på de vållandefakta, som den skadade påstått. Ovissheten om förekomsten av andra tänkbara men icke åberopade vållandefakta skall ju då drabba den skadade. Men om bilisten själv har åberopsbördan, måste han exculpera sig över hela linjen av tänkbara vållandefakta.⁵³
    Lika litet som när det gäller de flesta andra lagstadganden, torde man av 2 § bilansvarighetslagen kunna draga några slutsatser rörande åberopsbördans placering,⁵⁴ om man nu inte menar, att regleringen av bevisbördan med nödvändighet innefattar även en sådan. Uttalanden i doktrinen förekomma blott sparsamt, beroende på den ringa uppmärksamhet, som ägnats åberopsbördan. Som nämnts, har Bolding deciderat uttalat sig föratt åberopsbördan bör åvila den skadade.⁵⁵ GRÖNFORS' inställning synes föga preciserad. Man får närmast den uppfattningen, att Grönfors avsett, att, om visst vållandefaktum påståtts, processen rörde sig blott därom, medan i annat fall bilisten hade åberopsbördan i vållandefrågan.⁵⁶ Detta vore emellertid en irrationell lösning. Att åberopsbördan skulle överflyttas på den skadade, om denne kommit med ett i och för sig onödigt åberopande, synes föga rimligt. I så fall skulle den skadade säkerligen noga akta sig för att åberopa något i vållandefrågan. Förmodligen får man dock tolka Grönfors så, att han anser bilisten ha åberopsbördan.
    Ekelöf framhåller visserligen, att vållandefakta ingå i grunden för den skadades käromål.⁵⁷ Emellertid vore detta en följd av RB 42: 2 st. 1 mom. 1. Detta stadgande vore nämligen normerande för grundens omfång, som icke borde rätta sig efter åberopsbör-

 

    ⁵² Jfr BOLDING a.a. s. 26.
    ⁵³ Jfr GRÖNFORS a.a. ss. 253 och 254. — Motsvarande gäller vid fel på bilen.
    ⁵⁴ Med resultatet att vållande ingår i rättsfaktum, torde nämligen någon grund icke ha erhållits för att placera åberopsbördan på det ena eller andra sättet. Vid det förhållandet att den materiella rätten tillmäter varje rättsfaktum och moment däri lika omedelbar betydelse för rättsföljdens giltighet, ter sig en uppdelning av rättsfakta med hänsyn till åberopsbördans fördelning svår att genomföra. Den materiella rätten synes nämligen ej innehålla någon princip för en sådan uppdelning. Frågan har varit aktuell även när det gäller bevisbördan, se härom OLIVECRONA, Bevisskyldigheten s. 70, ävensom WACH a.a. s. 363.
    ⁵⁵ Se BOLDING a.a. s. 112 f.
    ⁵⁶ Se GRÖNFORS a.a. s. 254.
    ⁵⁷ Se EKELÖF, Rättegång II s. 323.

 

dans fördelning.⁵⁸ Denna överensstämde med bevisbördans fördelning. Följaktligen åvilade åberopsbördan i vållandefrågan bilisten.⁵⁹ Men om så är fallet, måste ju domstolens prövning, som ovan framhållits, omfatta alla tänkbara vållandefakta. Det tjänar därför ingenting till att kräva, att den skadade skall åberopa vissa vållandefakta till grund för sin talan. Bilisten kan ju icke begränsa sitt försvar till dessa utan måste söka tillbakavisa varje tänkbart påstående om vållande.
    Vilka bli nu konsekvenserna av den ena och den andra ståndpunkten i placeringsfrågan? Låt oss först beakta situationen, om åberopsbördan ålägges bilisten.
    Om bilisten har att åberopa icke-vållande, blir det, som ovannämnts, en logisk konsekvens, att han till sitt fredande måste påstå, att ingen enda tänkbar vållandegrund föreligger. I bilmål ligger det ju icke lika enkelt till, som brukar vara fallet t. ex. vid skadeståndstalan jämlikt 23 § köplagen. I detta senare fall är det väl oftast så, att det icke ifrågakommer flera än två olika anledningar till dröjsmålet. Leverantören kan därför ganska lätt klargöra, hur förseningen uppstått, och inrikta sin exculpationsbevisning härpå. Vidare kan det knappast komma ifråga, att leverantören handlat culpöst i mera än ett eller någon gång två hänseenden. Varje annan »eventuell culpa» framstår prima facie som så osannolik, att den ej förtjänar avseende. I detta fall medför det alltså betydligt mindre risk för processmaterialets vidlyftighet att lägga åberopsbördan i vållandefrågan på leverantören, vilket enligt min mening är nödvändigt på grund av svårigheterna för köparen att fastställa orsaken till dröjsmålet.
    I bilmål är situationen avsevärt mera komplicerad. Vid en och samma olycka kan bilisten ha färdats ovarsamt i ett flertal hänseenden. Åtskilliga vållandefakta äro här av den arten, att det enas existens så långt ifrån utesluter det andras, att båda mycket väl kunna ha förekommit samtidigt och samverkat till skadan. En bilförare kan t. ex. samtidigt brista i uppmärksamhet, köra för fort, underlåta att signalera, företaga omkörning vid korsväg och manövrera bilen felaktigt. Därtill komma allehanda fel, varmed bilen kan vara behäftad. Kombinationsmöjligheterna synas otaliga och i praktiken ytterst svåra att överblicka.⁶⁰ Visserligen utesluta vissa fakta varandra. Men antalet tänkbara vållandefakta torde i de flesta mål vara betydande.

 

    ⁵⁸ Se EKELÖF, Grundbegrepp s. 62 f.
    ⁵⁹ Se EKELÖF, Rättegång II s. 315 f.
    ⁶⁰-Jfr GRÖNFORS a.a. s. 245.

26—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

    Om det också må tillåtas bilisten att vid målets början kortfattat beteckna sin inställning med påståendet icke-vållande, innebär detta blott ett uppskjutande av svårigheterna. Därefter måste domstolen nämligen gå in på frågan, vilka vållandefakta och brister som kunna tänkas föreligga, och undersöka, om samtliga verkligen göras till föremål för åberopande av bilisten. Om denne undantager något, skall ju käromålet bifallas redan på den grunden, att bilisten-svaranden brustit åt sin åberopsbörda. I så fall måste domstolen se till, att all bevisning i vållandefrågan avstyres, och att målet snarast företages till avgörande i befintligt skick.
    Det blir vidare nödvändigt att precisera, vilka fakta som äro ostridiga mellan parterna, och vilka som behöva bevisas. Den skadade måste beträffande varje faktum tillfrågas om sin ståndpunkt, huruvida faktum erkännes eller förnekas. Den skadade kan därvidlag icke antagas göra några erkännanden i onödan, medveten som han är om att bilisten har bevisbördan och får svårare att exculpera sig ju mera han måste styrka. Men detta motiverar ej, att domstolen underlåter att konstatera den skadades inställning till varje särskilt vållandefaktum. En sådan overksamhet från domstolens sida skulle nämligen i hög grad försvåra bilistens processföring. Samtliga fakta i vållandefrågan förbleve ju då tvistiga, och bilisten skulle bli tvungen att förebringa exculpationsbevisning beträffande dem alla. Men åtminstone somliga icke-vållandefakta torde den skadade böra erkänna på grund av stadgandet om parts sanningsplikt i RB 43: 6 st. 1. Även andra fakta, som te sig rimliga och lätta att styrka, kan det ligga i dennes intresse att erkänna, eftersom rättegången eljest skulle kunna dra onödigt långt ut på tiden och betalningen av ersättningen därigenom uppskjutas.⁶¹
    Därefter har bilisten att överblicka situationen och konstatera, vilka omständigheter som alltfort äro tvistiga. För samtliga dessa måste han förebringa exculpationsbevisning. Ånyo visar sig vikten av att domstolen har klart för sig omfattningen av åberopade omständigheter. Om bilisten icke säger sig ämna styrka samtliga, bör domstolen överhuvudtaget icke tillåta någon exculpationsbevisning alls. Bevisningen skulle ju då uppenbarligen bli utanverkan.⁶² I en process, som innefattar sådana tendenser till vid-

 

    ⁶¹ Den skadade kan även tänkas förfara så, att han erkänner samtliga icke-vållandefakta i klump med undantag för vissa särskilt angivna. På en omväg har man därefter kommit i samma processuella läge, som om den skadade från början haft åberopsbördan.
    ⁶² RB 35: 7.

 

lyftighet som ett mål av ifrågavarande slag, måste domstolen särskilt noga vakta över att rättegången icke blir mera omfattande än erforderligt.
    En förutsättning för att systemet skall kunna tillämpas i praktiken med iakttagande av rättegångsbalkens bestämmelser synes nära nog vara, att domstolen har en katalog över alla tänkbara vållandefakta.⁶³ Hur lätt skulle det annars icke hända, att någon omständighet lämnades obeaktad vid handläggningen och framstode som tänkbar först vid överläggningen till dom eller i högre instans. Då kan ju hela bevisupptagningen ha varit förgäves. Man kan också fråga sig, om det med denna placering av åberopsbördan skulle vara praktiskt genomförbart att kumulera skadeståndstalan med ansvarstalan i något enda fall, där bilisten påstår icke-vållande. En förberedelse torde under alla förhållanden vara erforderlig. Visserligen kunde skadeståndsdelen avskiljas för förberedelse i civil ordning och därefter återförenas med brottmålet.⁶⁴ Men även lämpligheten av en gemensam huvudförhandling kan ifrågasättas. I regel skulle skadeståndsdelen bli avsevärt mera omfattande än ansvarsfrågan.
    Det torde ock kunna ifrågasättas, om en bilförare, som ställdes inför kravet att exculpera sig i denna omfattning, skulle finna det ekonomiskt försvarligt eller ens praktiskt genomförbart att processa i vållandefrågan. Medvetandet om bilistens svårigheter skulle göra den skadade mera omedgörlig och dessutom uppmuntra även sådana skadade till process, vilka i själva verket ensamma vållat skadan. Chansen för bifall till käromålet skulle väl te sig nära nog hundraprocentig, om blott tillräckligt många omständigheter förnekades. För bilägaren, som också skulle åberopa och bevisa bilens felfrihet i samtliga tänkbart relevanta avseenden, skulle det nog vara så gott som omöjligt att undgå ersättningsskyldighet, såvida han icke omedelbart efter olyckan låtit undersöka bilen på olycksplatsen av sakkunnig.
    I praktiken ägna domstolarna vanligen ringa uppmärksamhet åt frågan om bilens brister. Detta har förklarats med »bilarnas utomordentliga driftsäkerhet»⁶⁵ respektive deras »funktionsduglighet».⁶⁶ Vid undersökningar har det dock visat sig, om man får tro vad som meddelats i pressen, att en icke oväsentlig del av rikets fordonspark är behäftad med betänkliga brister. Detta är

 

    ⁶³ Jfr GRÖNFORS a.a. s. 45.
    ⁶⁴ RB 22: 5 och 3. Se GÄRDE a.a. s. 282.
    ⁶⁵ GRÖNFORS a.a. s. 255.
    ⁶⁵ L. BENNICH, Bilansvarighetslagen, 2. uppl. (1945) s. 21. — I själva verket

 

naturligt, när det gäller äldre vagnar, men mången gång gå icke heller de nyare bilarna fria. Det är heller icke självklart, att bilar alltid äro felfritt konstruerade.⁶⁷
    Om däremot den skadade ålägges åberopsbördan, har han att åberopa vissa speciella vållandefakta och bristfälligheter, och bilisten behöver då blott visa, att dessa icke förelegat. Visserligen skulle det i så fall ligga i den skadades intresse att rada upp en mängd vållandefakta i förhoppning, att bilisten alltid skulle misslyckas med exculperingen i något avseende.⁶⁸ Om den skadade blott avhåller sig från medvetet oriktiga påståenden, kan han icke sägas bryta mot den i RB 43: 6 st. 1 stadgade sanningsplikten. Enligt min mening utgör denna bestämmelse intet hinder för part att till stöd för sin talan åberopa jämväl omständigheter, vilkas existens för honom ter sig oviss men dock rimlig.⁶⁹ Men en viss sanktion mot påståenden, som part »insett eller bort inse sakna fog», finns ju i RB 18: 6. Om något vållandefaktum, som den skadade åberopat, visar sig vara helt gripet ur luften, kan detta alltså medföra skyldighet att ersätta bilisten kostnaderna för exculpationsbevisning på denna punkt. Men även om det icke kan förhindras, att jämväl en rättegång, där den skadade har åberopsbördan, kan tendera att svälla ut över ett rimligt omfång, så kan dock processen i regel hållas inom betydligt snävare gränser än om bilisten ålägges åberopsbördan.
    De flesta skadelidande torde nämligen begränsa sig till ett mindre antal av tänkbara vållandefakta.⁷⁰ En betydande del av övriga »in abstracto» tänkbara vållandefakta och brister hålles

 

torde domstolarnas praxis kunna förklaras med att de ha en god intuition för den lämpliga placeringen av åberopsbördan. Påstås ej fel av den skadade, prövas frågan icke heller.
    ⁶⁷ Bilägaren torde svara även för konstruktionsfel, se BENNICH a.a. s. 20 n. 1.— Som exempel kan nämnas, att enligt en för några år sedan i pressen publicerad undersökning koloxidhalten i bilar av visst märke visat sig vara särskilt hög. Tanken, att detta kan ha medverkat till olyckor, genom att förarna påverkats av gasen, kan icke i och för sig avvisas som orimlig. Ägare av sådan bil borde därför exculpera sig även i detta avseende.
    ⁶⁸ Jfr ett liknande resonemang hos BOLDING, Bevisbördan s. 50 f.
    ⁶⁹ Parten bör dock framhålla denna sin uppfattning, när han redogör för fakta vid förhandling inför domstolen. I det aktuella fallet, när motparten skall prestera fullt bevis för faktas icke-existens, torde en sådan deklaration icke medföra någon större olägenhet i bevishänseende för den åberopande parten.
    ⁷⁰ Denna hypotes stödes i viss mån av följande iakttagelse: Erfarenheten bör ha klargjort för advokater, att domstolarna vanligen icke pröva bristfälligheter på fordonet, med mindre sådana åberopas av den skadade. Trots 

på detta sätt utanför processen. Särskilt slipper man sådana omständigheter, beträffande vilka det på förhand tämligen klart kan sägas, att bilisten bör kunna exculpera sig. Detta innebär, att processen tenderar att inskränkas till verkligen tvistiga vållandefakta. Och bland dessa kan den skadade utvälja dem som tyckas klarast innebära vållande. Om den skadade har åberopsbördan, kan han alltså sovra materialet av vållandefakta och lämna utanför rättegången vad han anser sig icke behöva för att nå sitt mål. Någon sådan möjlighet att sålla bort oväsentliga och oklara vållandefakta har däremot icke bilisten, därest han har åberopsbördan. Om åberopsbördan ålägges den skadade, får alltså processen ett rimligare omfång, som kan överblickas redan på stämningsansökans stadium. Bilisten erhåller därtill den chans att fria sig, som lagen dock förutsätter, då han kan inrikta sig enbart på det som den skadade påstått.
    En ytterligare fördel med denna placering av åberopsbördan är, att man härvidlag får kongruens mellan 2 § och 5 § 2 st. bilansvarighetslagen. I det senare fallet inrikta ju parterna sin processföring i första hand på att försöka styrka vållande hos motparten. Detta är i regel det tillvägagångssätt, som användes i praktiken. Vanligen utgör detta nämligen den enda framkomliga vägen, om part vill nå sitt mål att få fullt skadestånd. Men om parten avser att styrka vållande hos motparten, måste den förre också lägga den senare vissa vållandefakta till last i form av åberopanden. Detta är den enda rimliga placeringen av åberopsbördan. Olägenheterna av att lägga denna på svaranden skulle förövrigt göra sig gällande även när det gäller fall enligt 5 § 2 st., kanske med ännu större kraft. Då ingå ju två vållandekomplex i processmaterialet, ett för vardera bilisten.
    Vid övervägande av konsekvenserna av de båda möjligheterna för åberopsbördans placering i de fall, som avses i 2 §, synas de praktiska olägenheterna av att ålägga bilisten densamma så avsevärda, att någon tvekan om den lämpligaste placeringen icke borde föreligga. Men dock — medför det icke en försämring av den skadades möjligheter att erhålla sin rättmätiga ersättning,om han har åberopsbördan? Ökar ej risken för att han går miste om sitt skadestånd genom en felaktig precisering av sin talan?

 

detta förekomma åberopanden i detta hänseende oftast blott, då någon viss bristfällighet framstått som särskilt trolig. I de fall, då intet är bekant om eventuella fel, avstå de skadade vanligen från åberopanden härutinnan, trots svårigheten för bilisten att förebringa full exculpationsbevisning. Möjligen ställa domstolarna dock icke särskilt höga krav på sådan bevisnings styrka. 

Det är ju dock så, att man avsett, att bilisten skall åläggas ett ansvar, som närmar sig det ovillkorliga,⁷¹ och att det ansetts vara av stor vikt, att de som skadats till följd av biltrafik regelmässigt erhålla ersättning härför. Handlar man då ej rent i strid med lagens ändamål, om man ålägger den skadade åberopsbördan?
    I detta sammanhang må även uppmärksammas, att den skadade kanske icke alls har någon aning om hur olyckan inträffat. Han kan ha ådragit sig sådana skador, att han icke har något minne av händelseförloppet. Ofta nog torde han icke ha gjort sig någon klar bild av hur bilisten färdats före sammanstötningen. Hur kan man då kräva, att den förre skall göra något påstående därom?
    Emellertid är den skadade icke så helt utlämnad åt ovisshetens faror. I allmänhet torde han ha att tillgå en polisrapport, där bilisten och andra personer uttalat sig om händelseförloppet. En sådan rapport torde praktiskt taget alltid upprättas, om den skadade tillfogats allvarligare skador. Med ledning av denna bör det icke vara någon svårighet att uppställa plausibla påståenden om bilförarens vållande och väsentliga fel på bilen. Även om polisrapporten undantagsvis skulle lämna den skadade utan ledning, så bör han med utgångspunkt från tid och plats och övriga kända förhållanden kunna uppställa ett antal påståenden, som te sig rimliga. Antag t. ex., att den skadade gått ensam på en mörk väg och därefter hittats liggande på vägen svårt skadad. Föraren av den påkörande bilen identifieras därefter på grund av bilens skador men vägrar att lämna några uppgifter om hur olyckan gått till. Även om inga andra förhållanden äro kända, framstår det icke som osannolikt, att bilisten färdats ouppmärksamt och medför hög hastighet.
    Vad den skadade har att göra är ju blott att påstå. Sedan är det bilistens sak att bevisa oriktigheten av dessa påståenden. Inom ramen för vad som ter sig rimligt och sannolikt kan den skadade åberopa så många vållandefakta och brister han vill.⁷² Skulle det sedan under målets gång — på grund av vad bilisten anfört eller eljest — visa sig, att något annat fel eller vållandefaktum är mera sannolikt, kan den skadade förklara sig åberopa jämväl detta.⁷³ Något sådant utgör nämligen icke ändring av talan.⁷⁴ Och

 

    ⁷¹ Se KARLGREN a.a. s. 126 f och GRÖNFORS a.a. s. 241.
    ⁷² Se ovan s. 404.
    ⁷³ I regel även vid huvudförhandlingen, se RB 43:10.
    ⁷⁴ RB 13:3 st. 3 in fine. Detta resultat får man, antingen man tillämpar EKELÖFS eller Olivecronas teori om ändring av talan. Enligt Ekelöfs mening 

om domen skulle gå honom emot, torde omständigheterna i regel vara sådana, att ytterligare vållandefakta och fel kunna åberopas i hovrätten.⁷⁵
    Jag kan alltså ej finna, att den skadades processuella ställning blir alltför ofördelaktig, om man ålägger honom åberopsbördan i vållandefrågan. Väl komma då bilister i större utsträckning att gå fria. Men detta sammanhänger med att de enligt det andra systemet, konsekvent tillämpat, praktiskt taget aldrig skulle kunna undgå skadeståndsskyldighet. Jag tror icke heller, att den ändamålsenligare placeringen av åberopsbördan skulle innebära, att bilister kunna exculpera sig eller eljest gå fria i större utsträckning än som avsetts i lagen.
    Visserligen kan det kännas obehagligt för en hederlig kärande att komma med påståenden, vilkas berättigande han icke är övertygad om. Häremot måste dock ställas samhällets intresse av att processen anordnas så, att den kan fylla sin funktion på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Vid en jämförelse mellan dessa synpunkter ter sig den senare så överväldigande, att någon tvekan icke bör råda om utgången.
    Hittills har framställningen inskränkts till ett diskuterande på det teoretiska planet. Någon menar väl, att det icke vore ur vägen att undersöka, huru åberopsbördan placerats i praktiken. Detta är dock ej så alldeles lätt att fastställa. Rättsfallsreferaten lämna i många fall blott knapphändiga uppgifter om åberopanden och invändningar. Om skadeståndstalan kumulerats med ett brottmål, angives i regel blott ersättningsyrkandet.⁷⁶ Och domstolarnas bekanta rädsla för att säga för mycket medför ofta, att deras ställningstaganden döljas i allmänna formuleringar,⁷⁷ som icke tydligt utsäga, vilka omständigheter som beaktats. Egentligen är det blott de fall, där bilisten friats, som lämna någon ledning. Den i det följande lämnade översikten gör icke anspråk på fullständighet.

 

är ju den med käromålet korresponderande rättsföljden identitetskriterium för saken. (Se EKELÖF, Grundbegrepp s. 103 ff.) Rättsföljden förändras icke i vårt fall. Och enligt OLIVECRONA blir det här fråga om en tillåten modifikation av det åberopade saksammanhanget. [Se OLIVECRONA, Grunden och saken (1954) s. 21 ff.]
    ⁷⁵ RB 50 : 25 st. 3.
    ⁷⁶ Ofta nog är detta en brist icke bara i referatet utan i själva handläggningen. Grund och invändningar preciseras i många fall icke med tillräcklig tydlighet. Handläggningen av skadeståndsfrågan i brottmål kan många gånger vara alldeles för summarisk. Särskilt i bilmål kan skadeståndets storlek te sig mera betydande än de relativt blygsamma böterna.
    ⁷⁷ Jfr EKELÖF i SvJT 1947 s. 247 ff.

 

    Vad först angår de fall, där åberopsbördan förefaller ha lagts på den skadade, förtjänar ett till synes rätt tydligt avgörande av Högsta domstolen att sättas i spetsen. Det avsedda fallet är NJA 1937 s. 367.

    Cyklisten V. Skogberg hade påkörts av en buss, förd av G. F. Mårsén, och avlidit av skadorna. Vid sidan av ansvarstalan, som ogillades av HR, vars dom i denna del vann laga kraft, yrkade S:s dödsbodelägare skadestånd av M. Det vill synas, som om de i vållandefrågan icke åberopat något annat »handlingsfaktum» till stöd för sin talan än att M. underlåtit att signalera.
    HR fann, att M. »varken genom sin underlåtenhet att avgiva ljudsignal eller annorledes⁷⁸ kunde anses hava brustit i . . . omsorg och varsamhet», samt att det måste anses ådagalagt, att S. vållat sammanstötningen. HR ogillade därför jämväl skadeståndstalan. HovR däremot, dit dödsbodelägarna fullföljt talan, fann det av omständigheterna icke framgå, att M. vore fri från vållande.
    M. sökte revision. HD:s majoritet (5 JR) yttrade: »I målet har lagts Mårsén till last allenast⁷⁸ att han underlåtit att före sammanstötningen avgiva ljudsignal. Den skuld som därutinnan⁷⁸ må åvila Mårsén är i betraktande av samtliga omständigheter vid olycksfallet så ringa i jämförelse med (S:s) egen skuld att Mårsén icke bör till någon del svara för skadan.» — Två JR ville icke göra annan ändring i HovR:s dom än en justering av skadeståndets storlek.

    Om man nu granskar HD-majoritetens uttalande med uppmärksamheten fäst på spörsmålet om åberopsbördans placering, kan resultatet därav icke gärna bli annat än att HD förfarit som om åberopsbördan åvilat den skadade. Endast ett vårdslöst handlingssätt har blivit prövat. Väl ha samtliga omständigheter vid olycksfallet beaktats som »miljöfakta» för att klarlägga, om den åberopade omständigheten borde värderas som vållande eller ej. Det framgår ej, om dessa »miljöfakta» åberopats eller icke. Omöjligt är det icke, att åtminstone somliga beaktats ex officio.⁷⁹ Det väsentliga synes emellertid vara, att HD synbarligen icke undersökt, huruvida M. färdats ovarsamt i något annat avseende än det som påståtts. Detta förefaller däremot ha prövats av HR,⁸⁰som därför kan antagas ha lagt åberopsbördan på bussföraren. Det framgår dock ej klart av formuleringen, om HR på denna punkt uttalat sig i ansvarsfrågan eller skadeståndsfrågan eller kanske i båda på en gång. Huru HovR och dissidenterna i HD resonerat i den här aktuella frågan, kan ej bedömas på grundval av referatet. De kunna ha ansett, att M. ej exculperat sig i förhål-

 

    ⁷⁸ Kurs. här.
    ⁷⁹ Man bör ha i åtanke, att fallet är från tiden före processreformen.
    ⁸⁰ HR behandlar i sina domskäl även bussens hastighet och M:s körsätt i visst avseende. 

lande till den åberopade vållandegrunden. Lika möjligt är emellertid, att de menat det icke vara styrkt eller ens åberopat av M., att han vore exculperad även i andra möjliga hänseenden.
    Ett snarlikt men mindre klart fall är NJA 1941 s. 243.

    I detta fall yrkades ansvar å chauffören J. A. Olsson, som med en lastbil påkört och dödat cyklisten L. Warolin. Åklagaren lade O. särskilt till last, att denne verkställt omkörning till vänster. Skadeståndstalan mot O. fördes av W:s dödsbo, delägarna däri, Telegrafverket samt dess pensionsinrättnings understödsfond. Vad målsägandena åberopat till grund för sin talan framgår ej av referatet. HR och HovR utdömde jämkat skadestånd. O. fullföljde talan till HD, i skadeståndsdelen dock endast i vad honom ålagts att utgiva ersättning till telegrafverket och fonden. HD fann O. exculperad och ogillade den mot honom därförda talan.
    HD:s utslag upptager följande omständigheter: O. hade kört på vänster sida av landsvägen kort efter en annan lastbil. Från en avtagsväg hade W. kommit cyklande ut på landsvägen cirka 200 meter framför den första lastbilen och fortsatt sin färd på vägens högra sida i samma riktning som bilarna. Den första bilen hade signalerat, W. hade styrt närmare högra vägkanten, och den första bilen hade kört om honom. Även O. hade signalerat för omkörning, och då W. alltjämt fortsatt nära högra vägkanten, hade O. ämnat köra om. Omedelbart innan omkörningen skolat ske, hade W. tvärt girat ut i vägbanan alldeles framför bilen, uppenbarligen i avsikt att köra över till vägens vänstra sida. Därvid hade cykeln och bilen kolliderat.
    Efter denna redogörelse fortsätter HD: »Med hänsyn till vad sålunda förekommit⁸¹ kan Olsson skäligen icke anses hava åsidosatt den varsamhet som ålegat honom vid företagandet av omkörningen utan måste vållande till olyckan helt ligga (W.) till last.»

    De omständigheter, som upptagits i HD:s utslag, utgöra emellertid icke de enda vållandefakta, som kunnat tänkas vara aktuella i detta fall. HD uttalar sig t. ex. icke om den hastighet, varmed O. fört lastbilen. Om hastigheten varit särskilt hög, hade detta säkerligen kunnat läggas O. till last såsom vållande.⁸² Icke heller förekommer någon antydan om att O. kunde ha företagit någon felaktig manöver. Varför har HD icke beaktat dessa möjligheter? Förklaringen kan vara, att omständigheterna icke blivit åberopade i målet. Förmodligen ha målsägandena stött sig på samma omständigheter som åklagaren. Huru därmed än må förhålla sig; om åberopsbördan i vållandefrågan skulle ha åvilat bilföraren, hade denne varit tvungen att åberopa och styrka, att han icke heller ifråga om bilens hastighet, dess manövrerande m. m. kört ovarsamt. I så fall hade väl HD icke kunnat finna honom

 

    ⁸¹ Kurs. här.
    ⁸² Jfr HR:s domskäl: »Olsson ägde lagligen icke föra bilen hastigare än att förbikörningen . . . riskfritt kunde försiggå.» 

exculperad utan att i domen konstatera, att icke heller dessa andra omständigheter kunde anses innebära vållande. Åtminstone så mycket är alltså klart, att HD förfarit som om åberopsbördan i vållandefrågan åvilat den skadelidande.
    Samma ståndpunkt synes också ha intagits av Svea HovR i en dom i fallet NJA 1949 not. C 124 (= TFR 9/1950 och FFR 1949s. 25).

    Ruth Bengtsson färdades som passagerare i en buss, tillhörig Nora Bergslags Järnvägsaktiebolag. Därvid skadades hon i huvudet av en väska, som föll ned från en bagagehylla.
    B. yrkade skadestånd av bolaget och åberopade som grund härför: 1) bagagehyllan hade varit för smal för sitt ändamål; 2) bolaget hade trots tidigare olyckshändelser och tillbud icke anordnat hyllorna på bättre sätt eller instruerat busspersonalen till att iakttaga försiktighet vid uppsättande av väskor eller varna passagerare för att begagna hyllorna för större kappsäckar; 3) B., som erlagt stadgad avgift för resan, hade ett berättigat intresse av att kunna färdas oskadd.
    HR fann hyllorna bristfälliga och bolaget därför skyldigt att vidtaga särskilda försiktighetsmått. HR fann alltså käromålet grundat. I HovR däremot blev B:s talan ogillad.
    HovR:s majoritet⁸³ konstaterade först, att bolaget icke skäligen kunde göras ansvarigt på grund av bristfälligheter hos hyllorna. Ej heller hade utredningen givit vid handen, att anledning till ingripande från bussförarens sida förelegat. På grund därav fann HovR »bolaget icke ersättningsskyldigt till (B.) på någon av de av henne i målet åberopade grunderna.»⁸⁴
    HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd.
 

    Detta fall kan lämpligen jämföras med ett liknande från samma HovR, nämligen FFR 1953 s. 351. Även här hade en busspassagerare skadats av en nedfallande väska. Men nu åberopade den skadade jämväl det vållandefaktum, att bussen förts för fort med hänsyn till det särskilt dåliga väglaget. Skakningarna i bussen hade på grund härav varit särskilt stora. Domstolarna funno också, att bussföraren icke vore exculperad med avseende på vad sålunda påståtts. Liknande omständigheter kunna naturligtvis ha haft betydelse även i det tidigare fallet. Om järnvägsbolaget där ansetts ha åberopsbördan för frihet från vållande och fel, hade grunden för B:s talan jämlikt bilansvarighetslagen endast bestått av den skadegörande händelsen jämte skadan. HovR hade i så fall icke kunnat fria bolaget från ersättningsskyldighet, med mindre bolaget påstått och styrkt, att bussen förts med all tillbörlig omsorg. Att HovR icke uttalat sig härom utgör ett skäl för att den ansett åbe-

 

    ⁸³ En dissident fann hyllorna bristfälliga.
    ⁸⁴ Kurs. här.

 

ropsbördan åvila den skadade. Med denna slutsats stämmer ju också formuleringen av domen väl ihop.
    Ett mera vagt fall är NJA 1952 not. C 882 (= TFR 17/1953 ochFFR 1952 s. 198), som också gäller passagerare i buss.

    Doris Svensson hade i Malmö stigit på en buss, förd av S. Persson. Under det att S. gått framåt i bussen, hade denna bromsats in i en gatukorsning, varvid S. fallit omkull och skadat sig.
    S. yrkade skadestånd och påstod, att P. kört för fort och brustit i uppmärksamhet. Detta hade haft till följd, att P. nödgats tvärbromsa för att undvika att kollidera med en bil, som kommit från vänster i korsningen. I andra hand åberopade S., att P. i vart fall icke vore exculperad.
    RR fann visserligen »icke styrkt, att Persson vållat skadan på sätt (S.) gjort gällande».⁸⁵ Å andra sidan framginge det ej heller av omständigheterna, att P. vore fri från vållande.
    HovR lägger i sin dom vikt enbart vid inbromsningen. Med hänsyn till dess beskaffenhet ansågs den icke kunna läggas P. till last såsom vårdslöshet. P. befanns sålunda exculperad, och S:s talan ogillades.
    HD medgav ej prövningstillstånd.

    Om nu P. ansetts ha åberopsbördan i vållandefrågan, så har grunden för käromålet egentligen bestått endast av att S. fallit omkull i bussen och skadat sig. Domstolarna hade då icke kunnat inskränka sig till att behandla blott inbromsningen och dess orsaker. Även om antalet tänkbara vållandefakta här icke är särskilt stort, så är det dock möjligt, att P. företagit någon annan felaktig manöver, t. ex. en omotiverad gir. RR kan ha beaktat sådana möjligheter. Av dess dom framgår ej klart, om P. ansettsicke exculperad blott i förhållande till vad S. åberopat, eller om han brustit i exculpering beträffande andra tänkbara vållandefakta. Skrivsättet tyder dock i viss mån på det förra. Och om man får döma av ordalagen i HovR:s dom, skulle ej heller denna ha fäst avseende vid den möjliga förekomsten av sådana andra förhållanden.
    Ytterligare ett fall med skadad passagerare är NJA 1954 not. C 80 (= FFR 1954 s. 70 och TFR 9/1954).

    I droskägaren J. Mauritzsons bil, som fördes av R. Liljegren, färdades som passagerare A. Glasell. På ett ställe visade sig asfaltvägen vara belagd med en blandning av lera och gödsel. På grund därav samt regn hade vägbanan där blivit alldeles särskilt hal. L. körde i diket, varvid G. skadades.
    G. instämde L. och M. med yrkande, att det skulle fastställas, att de vore solidariskt ersättningsskyldiga gentemot G. enligt bilansvarighetslagen. L. och M. invände, att skadan varken förorsakats av bristfällighet på bilen eller vållats av L.

 

    ⁸⁵ Kurs. här.

 

    Av HR:s dom synes framgå, att G. gjort gällande, att L. kört för fort med hänsyn till den hala vägbanan och bilens slitna däck, samt att L. manövrerat felaktigt genom att bromsa kraftigt. I domen antecknas särskilt, att G. icke åberopade bildäckens beskaffenhet som en bristfällighet på bilen. HR (nämnden) fann olyckan ha förorsakats uteslutande av det hala väglaget. Det framginge sålunda av omständigheterna, att skadan varken framkallats av bristfällighet å bilen eller vållats av L. HR:s ordförande var skiljaktig och menade, att L. ej vore exculperad. Det vore nämligen ej uteslutet, att L. genom sitt körsätt vållat olyckan. Denna hade måhända kunnat undvikas, om L. under körningen tagit hänsyn till att däcken varit slitna.

    HR:s dom karakteriseras av en påtaglig osäkerhet om åberopsbördans rätta placering. Rubriken⁸⁶ ger närmast det intrycket, att åberopsbördan ansetts åvila svarandena, så att icke-vållande och felfrihet utgjort motfakta. Å andra sidan har man dock ansett sig böra redovisa de särskilda vållandefakta, som G. anfört, och upptagit, att denne icke åberopade däckens beskaffenhet som en brist.⁸⁷ Själva klämmen i domsmotiveringen åter ger närmast det intrycket, att HR ansett L. och M. exculperade i alla tänkbara avseenden. HR har ju funnit, att olyckan icke förorsakats av bristfällighet på bilen. Men om G. ansetts ha haft åberopsbördan härvidlag, skulle väl enligt HR:s mening något bristfaktum icke ha ingått i processmaterialet och kunnat bli föremål för prövning. G. hade ju icke åberopat något annat än de slitna däcken, som skulle kunna betecknas som brist. Och beträffande dessa får man väl antaga, att HR menat det inverka på processmaterialets omfång, att G. förklarat deras tillstånd icke innebära en brist. I annat fall skulle väl HR icke ha formulerat förklaringen på sätt som skett. De brister, som HR prövat, synas därför ha tillförts processmaterialet genom svarandenas åberopande av bilens felfrihet.
    Skånska HovR har tydligen mot denna bakgrund ansett det angeläget att precisera parternas åberopanden. Dess dom inledes nämligen med

 

    ⁸⁶ Andra stycket av det med mindre stil satta.
    ⁸⁷ Denna G:s förklaring torde icke böra tillmätas någon betydelse annat än som en pläderingsvis framförd åsikt i en rättsfråga. Vad G. skall åberopa, om han har åberopsbördan, och vad han också faktiskt har åberopat, det är det konkreta faktum, att bildäcken voro slitna. Men huruvida däckens beskaffenhet utgör en bristfällighet på bilen eller icke, det är en rättstillämpningsfråga, där parterna icke kunna binda domstolen vid den ena eller andra lösningen. Och även om en defekt på bilen åberopats i egenskap av en omständighet, som jämte bilens hastighet m. m. anses kunna konstituera vållande, kan domstolen icke hindras från att tillmäta defekten betydelse även utanför vållandefrågan, betrakta den som en bristfällighet i bilansvarighetslagens mening och grunda domen direkt på denna brist. Se i detta sammanhang det nedan (s. 413 f) behandlade rättsfallet NJA 1951 s. 783, särskilt JR SJÖWALLS votlim. 

att dessa närmare angivas. I fråga om bilens fart förtydligade G. sitt påstående genom att åberopa, att hastigheten uppgått till 50 à 55 km/tim. Dessutom åberopade G. i detta sammanhang ett nytt »miljöfaktum», nämligen att vägen varit feldoserad. Vad beträffar övriga vållandefakta, åberopade G. nu utöver dem som han anfört i HR, att L.varit ouppmärksam. G. tillade även, att L. i vart fall icke kunde anses exculperad.
    HovR diskuterar därefter de olika vållandefakta och finner intet av dem kunna läggas L. till last såsom ovarsamhet. HovR framhåller bland annat, att den hastighet, som G. påstått att bilen fördes med, icke kunde anses för hög med hänsyn till omständigheterna. Icke heller hade bildäcken varit så slitna, att särskild försiktighet vid förandet av bilen varit påkallad.⁸⁸ HovR:s majoritet ogillade alltså G:stalan.⁸⁹
    HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.

    Hela HovR:s dom synes präglad av den uppfattningen, att vållandefakta och bristfälligheter ingå i grunden för käromålet och omfattas av den skadades åberopsbörda. HovR har i detalj följt G:s åberopanden och icke prövat några som helst andra tänkbara vållandefakta. Och om svarandena ansetts ha haft åberopsbördan i vållandefrågan, skulle väl HovR beträffande bilens fart knappast ha använt formuleringen »den hastighet G. påstått» utan snarare ha talat om »den hastighet G. erkänt» eller liknande.
    Samma fördelningsprincip synes ha tillämpats i fallet NJA 1951 s. 783

    Ingegerd Holmqvist hade färdats som passagerare på en av P. S. Rydh förd och ägd motorcykel samt skadats, när motorcykeln körde omkull. Troligen berodde olyckan på att H:s kappa fastnat i bakhjulet eller drivkedjan.

    H. yrkade skadestånd av R. och åberopade, att denne varit vållande: 1) genom att taga H. med på färden, »ehuru plats för passagerare icke var anordnad å motorcykeln»; 2) genom att icke tillse, att H. haft tillförlitliga stödjepunkter för fötterna, och att hennes kappa varit instoppad, så att den icke kunnat komma in i hjulet. I andra hand påstod H.: 3) att det av omständigheterna icke framginge, att R. vore fri från vållande.
    RR fann grunden 1) men icke 2) innebära vållande. I Svea HovR åberopade H. icke grunden 2). HovR:s dom inledes med följande konstaterande: »(H.) har i HovR:n såsom grund för sitt bestridande av Rydhs ändringsyrkande åberopat allenast,⁹⁰ att Rydh varit vållande till olyckan genom att låta henne medfölja ..., ehuru sittdyna för passagerare icke varit anbragt på motorcykelns bakre stänkskärm», samt att

 

    ⁸⁸ Däremot synes HovR ej ha prövat, om däckens beskaffenhet vore att anse som en brist på bilen. Jfr ovan not 87.
    ⁸⁹ En dissident fann L. icke exculperad i ett av de åberopade hänseendena (ouppmärksamheten).
    ⁹⁰ Kurs. här.

 

R. i vart fall icke vore exculperad. Med hänsyn till vissa förhållanden fann HovR därefter, att det icke kunde »läggas (R.) till last såsom ovarsamhet att han . . . låtit (H.) medfölja på sätt som skett. Av omständigheterna måste fast mera anses framgå, att olyckan icke vållats av (R.).» H:s talan ogillades därför.
    H. sökte revision. HD:s majoritet fastställde HovR:s domslut dels på de av HovR anförda skälen, dels eftersom den risk, för vilken H. utsatts, genom att motorcykeln saknade sittanordning, i betraktande avvissa omständigheter varit ringa, samt H. själv underkastat sig risken.
    JR SJÖWALL var skiljaktig och fann, att R:s motorcykel måste anses ha varit otillräckligt utrustad såvitt angår passagerare befordran. Eftersom det icke av omständigheterna framginge, att bristen icke bidragit till olyckan, vore R. skadeståndsskyldig.

    Fallet erbjuder flera intressanta aspekter. Låt oss till att börja med jämföra Sjöwalls votum med H:s åberopanden. Den omständigheten, att motorcykeln saknade sittdyna, hade H. åberopat endast som ett moment i R:s vållande, däremot icke som en brist hos fordonet. Men i Sjöwalls votum beröres icke vållandefrågan. Avsaknaden av sittdyna betraktas där som en i bilansvarighetslagens mening relevant bristfällighet, varpå domen direkt kan grundas. Även HD:s majoritet torde, i motsats till HovR, ha prövat, huruvida motorcykeln i detta avseende kunde anses bristfällig. Här synes alltså HD, i vart fall dissidenten, ha tillämpat principen, att den rättsliga betydelsen av åberopade rättsfakta skall bedömas ex officio, och att domstolens möjligheter härtill icke kunna begränsas av parterna.⁹¹
    Emellertid återgives i referatet ett yttrande av Statens trafiksäkerhetsråd om motorcykelns beskaffenhet, vilket HD låtit inhämta. Det ur vår synpunkt intressanta är nu, att det i yttrandet konstateras ha förelegat en viss annan brist på motorcykeln. Det kunde icke uteslutas, att denna brist bidragit till olyckan. Bristen ifråga, avsaknad av kedjeskydd, omnämnes ej alls i HD:s dom, ej heller av dissidenten. Anledningen härtill bör väl ha varit, att H. icke åberopat bristen, och att hon ansetts ha haft åberopsbördan i detta avseende. Icke heller andra tänkbara vållandefakta, t. ex. felaktigt körsätt av R., ha beaktats, vare sig av HovR eller HD. Dessa synas ej heller ha såsom vållandefakta prövat de under 2) i RR åberopade omständigheterna. Men om R. haft åberopsbördan i vållandefrågan, skulle det tydligen ha varit irrelevant, om H. åberopat grunden 2) eller icke, och ett senare återtagande av detta åberopande skulle ha varit lika betydelselöst. Att HovR så noggrant angivit grunden i sin dom tyder också på att H. ansetts ha åberopsbördan.

 

    ⁹¹ Se även ovan not 87.

 

    Beträffande brist på fordonet förefaller det vara ett genomgående drag, att sådan icke beaktas, om den ej särskilt åberopas av den skadelidande. Som ytterligare exempel kan anföras fallet NJA 1950 s. 493.

    Hjördis Björklund hade som passagerare medföljt en Bertha Boström tillhörig buss. När HB skulle stiga av bussen, halkade hon och skadade sig. Det hade nämligen bildats is på bussens golv och fotsteg.
    HB yrkade skadestånd av BB och åberopade, att busspersonalen vållat olyckan genom att underlåta att tillse, att is icke funnes.
    Samtliga instanser ogillade HB:s talan.
    HR uttalade uttryckligen, att det »i målet icke gjorts gällande, att busspersonalen på annat sätt än genom försummelse i nämnda avseende vållat olyckan». Någon försummelse därvidlag kunde dock ej läggas personalen till last. Därför vore busspersonalen fri från vållande.
    HovB:s dom har mindre intresse i detta sammanhang, eftersom HovR tydligen fann, att skadorna icke uppkommit i följd av biltrafik. — HD åter anknöt till HR:s motivering.

    Det är klart, att HR:s dom innebär, att åberopsbördan för vållandefakta och brister ansetts böra åvila den skadade. HR:s dom har också utformats på det sätt, som är brukligt, när en domstol hänvisar till parts åberopsbörda. Varken HR eller HD ha prövat annan vållandegrund än den åberopade, ej heller någon tänkbar bristfällighet på bussen, t. ex. att fotsteget varit böjt, söndrigt eller eljest felaktigt. Fordonsägaren synes därför icke ha ålagts åberopsbördan.
    Mycket tveksamt är däremot det s. k. hästskrindefallet, NJA 1954 s. 369

    Hemmansägaren A. Sjöström körde med häst och skrinda från sin gård ut på rikshuvudvägen Umeå—Skellefteå. Därvid blev skrindan påkörd av en bil, förd av O. Fugelstad.
    Åklagaren yrkade ansvar å S. och F., vilka förde skadeståndstalan mot varandra. Huruvida S. i HR åberopat, att F. varit i något visst hänseende vållande, framgår ej av referatet. HR lade emellertid F. till last, att han ej signalerat i tid. Detta hade åklagaren åberopat. HR:s uttalande på denna punkt synes dock avse såväl ansvars- som skadeståndsfrågan. HR fortsätter nämligen omedelbart efteråt med att fördela graden av vållande mellan parterna.
    F. vädjade både i ansvars- och i skadeståndsfrågan. I HovR synes S. ha åberopat, att F. felat genom att ej i tid avge signal. I början av HovR:s domskäl uttalas också: »I HovR har lagts Fugelstad till last allenast att han underlåtit att i god tid före sammanstötningen avgiva ljudsignal.» HovR finner därefter, att det av omständigheterna icke kunde anses framgå, att F. vore fri från vållande. — HD lämnade ej prövningstillstånd.
 

    HovR:s skrivsätt tyder onekligen på att S. ansetts ha åberopsbördan i vållandefrågan. Men det framgår ej med tydlighet, om

 

HovR avsett, att F. icke vore exculperad i alla tänkbara avseenden eller blott icke beträffande det åberopade vållandefaktum. I det förra fallet skulle HovR:s uttalande om åberopandet ha relevans endast i ansvarsfrågan, där åtalet ogillades. Det troligaste är väl, att HovR även i skadeståndsdelen prövat signaleringsfrågan och därvid funnit F. icke exculperad. HovR har då saknat anledning att beakta ytterligare vållandefakta. Å andra sidan täcker skrivsättet väl även den möjligheten, att F. visserligen vore exculperad i fråga om signalen men däremot ej i andra tänkbara hänseenden. F. har då fått stå sitt eget kast, eftersom han ej gittat påstå och styrka frihet även från sådant annat vållande.
    Som en övergång till nästa grupp kan anföras ytterligare ett tveksamt fall, nämligen FFR 1955 s. 266.

    En elvaårig gosse, Anders Lomäng, skulle stiga av en spårvagn vid en hållplats i Stockholm. Konduktören uppmärksammade emellertid ej detta, förrän spårvagnen satt i gång. Den stannades då ånyo, ett stycke bortom hållplatsen. A. hoppade av, begav sig ut i körbanan och påkördes av en av K. G. Jacobsson förd bil.
    A. yrkade skadestånd dels av spårvägsbolaget, dels av J. Emot den sistnämnde gjordes gällande, att J. varit vållande genom att köra för fort med hänsyn till att han passerade en hållplats och därför borträkna med att han kunde nödgas stanna bilen för att undgå att köra på avstigande.
    RR fann, att det icke kunde »tillräknas J. såsom vållande, att han höll den av honom uppgivna farten»,⁹² eftersom han ej haft anledning räkna med att spårvagnen ånyo skulle stanna och passagerare bege sig över körbanan utan att se sig för.
    Detta synes vara den egentliga domsgrunden för att käromålet mot J. ogillades. Emellertid omnämner RR dessförinnan även, att spårvagnen icke kunde anses som stående å hållplats, när J. hann upp den, att J. icke kört närmare spårvagnen än att avstigande kunnat riskfritt stå bredvid denna, samt att J. bromsat så snabbt och effektivt, som gärna varit möjligt.
    HovR fann ej skäl göra ändring i RR:s dom.
    Det förefaller, som om RR, utan att direkt grunda domen på annat vållande än det som åberopats, dock velat markera, att J.vore exculperad även i andra hänseenden. Möjligen har man ansett J. vara exculperad över hela linjen av tänkbara vållandefakta. Men borde då icke ha anmärkts, t. ex. att J. icke heller varit ouppmärksam?
    Helt stridande mot den uppfattning om åberopsbördans placering, som synes ha kommit till uttryck i flertalet av de ovan refererade fallen, förefaller utgången i fallet NJA 1956 s. 78 vara.
    I detta fall rörde det sig troligen om en kollision mellan två motorcyklar, den ena förd av G. Eriksson med ägaren N. E. Lindholm som

 

    ⁹² Att hastigheten icke varit högre styrktes av vittnen.

 

passagerare, den andra förd och ägd av B. Svanström. Alla tre hittades liggande skadade på vägen bredvid motorcyklarna; E. avled avskadorna. Varken L. eller S. hade något minne av hur olyckan tillgått.
    L. instämde dels S. och dennes försäkringsbolag, dels ock Försäkringsaktiebolaget Norden, som meddelat trafikförsäkring för L:s egen motorcykel. Emot de förra åberopade L., dels att S. ensam vållat olyckan genom att köra på den av E. förda motorcykeln, dels att S. i vart fall icke vore exculperad.
    HR och HovR, vars dom i denna del vann laga kraft, funno också, att S. icke visat sig vara fri från vållande.

    Vad som här närmast är av intresse är, att samtliga instanser prövat — de två högre även bifallit — L:s talan mot Norden, trots att L. till grund för denna icke åberopat annat, såvitt här är av betydelse, än att han färdats som passagerare på den av E. förda motorcykeln, samt att han därvid på okänt sätt tillfogats vissa skador, ävensom att E. icke visat sig vara fri från vållande.
    Det sistnämnda påståendet torde emellertid icke kunna anses omfatta en omständighet till grund för talan. Det bör snarare uppfattas som en argumentering, vilken egentligen har sin plats i pläderingen. Att bilisten icke exculperat sig är ju, som ovan framhållits,⁹³ en juridisk bedömning av fakta i processmaterialet. I själva verket torde det icke vara nödvändigt, att käranden omnämner, att han anser svaranden icke exculperad. Detta är en rättstillämpningsfråga, som domstolen i alla händelser har att taga ställning till.
    För att återgå till frågan om åberopsbördans placering i detta mål, synas HovR och HD, som bifallit käromålet med den motiveringen, att E. icke vore exculperad, ha lagt åberopsbördan i vållandefrågan på svaranden. Om den skadade käranden haft åberopsbördan för vållandefakta, skulle ju käromålet ha ogillats såsom ogrundat, eftersom inga sådana fakta åberopats gentemot denne svarande.
    Ett analogt fall är NJA 1956 s. 591.

    En passagerare på en motorcykel, Ing-Britt Karlsson, hade skadats,när motorcykeln kolliderade med en bil. K. yrkade skadestånd av motorcykelns ägare, Å. Axelsson. Som grund åberopade K. i vållandefrågan endast, att det icke vore styrkt, att föraren vore fri från vållande. Denna grund godtogs i alla tre instanserna.
    Åberopsbördan i vållandefrågan har alltså kommit att åvila fordonsägaren. Frågan om förarens vållande synes icke ha varit föremål för någon egentlig prövning i målet. Såsom åberopsbör-

 

    ⁹³ Se ovan s. 392.

   27—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

dan placerats, ter sig detta också konsekvent. A. gjorde nämligen icke ens gällande, att föraren vore fri från vållande. Under sådana förhållanden förefaller man ha tagit till en onödigt vid formulering genom skrivsättet: i målet är icke styrkt, att föraren var fri från vållande. Det mest stringenta hade väl varit: i målet är icke ens påstått, att föraren etc.
    På samma sätt synes, såvitt framgår av referatet, åberopsbördan ha placerats i fallet FFR 1957 s. 291.

    Bilisten B. Jacobsen hade kört på en E. Nilsson tillhörig häst, varvid även J. och hans bil skadats. Hästen hade kommit ut ur en beteshage och in på en äng, där N:s anställde K. Andersson sökte infånga den. Därvid hade hästen sprungit ut på vägen.
    J. instämde N. och A. med yrkande om skadestånd på vissa grunder. N. och A. invände, bland annat, att det av omständigheterna icke framginge, att J. vore fri från vållande. Däremot synas de ej ha åberopat specificerade vållandefakta.
    HR, som i domen redogör för J:s körsätt, fann honom exculperad. HovR instämde på denna punkt med HR. Käromålet mot N. bifölls i stort sett.

    Om nu åberopsbördan ansetts åvila N. och A., hade deras invändning kunnat avfärdas med att de icke ens påstått, att visst bestämt vållande låge J. till last. Domstolarna skulle då överhuvudtaget icke ha haft anledning att i domen beröra exculperingsfrågan.

    Fallet kan emellertid jämföras med FFR 1954 s. 297.

    Händelseförloppet var där, att två hästar, förspända en flakvagn, blevo skrämda i Uddevalla hamn och skenade ut på en gata, där de stötte ihop med en på gatan förd lastbil.
    Bilägaren yrkade skadestånd. Djurägaren synes ej ha gjort gällande, att bilföraren varit i något avseende vållande, ej ens att den senare icke vore exculperad. Frågan om bilförarens eventuella vållande synes icke ha blivit föremål för bedömande i HovR, som biföll bilägarens talan. RR däremot, som fann djurägaren icke vållande, hade icke anledning att gå in på den förstnämnda frågan.

    Olägenheten av att vållande från bilförarens sida icke ingått i processmaterialet har alltså kommit att drabba djurägaren. Om däremot bilägaren ansetts ha haft åberopsbördan i denna del, hade man väl icke gärna kunnat undgå att beröra exculpationsfrågan i en dom, där hans talan bifölls.
    I fallet NJA 1954 not. C 534 (= FFR 1954 s. 154) synas domstolarna ha beaktat andra omständigheter i vållandefrågan än dem som åberopats av den skadade.

    Fotgängaren E. Engberg hade blivit påkörd av en av B. Petterssonförd bil. E. yrkade skadestånd av P. och åberopade som grund, att P.

 

brustit i varsamhet i följande hänseenden: Med hänsyn till snö och dimma hade det ålegat P. att iakttaga skärpt vaksamhet och att icke köra fortare än att han kunnat stanna så gott som omedelbart. I vart fall vore P. enligt E:s mening icke exculperad. P. invände bland annat, att E. ensam vållat olyckan genom att stiga ut i vägbanan utan att se sig för.
    HR fann, att P. bort förvissa sig om att E. uppmärksammat bilen, särskilt med hänsyn till den nedsatta sikten. Genom sin underlåtenhet därutinnan vore P. vållande.
    HovR fann däremot, att den dimma, som kunde ha funnits, icke i nämnvärd grad försvårat sikten, och att P. kört med måttlig fart och med helljus påslaget. Under de föreliggande omständigheterna hade det icke ålegat P. att vidtaga särskilda försiktighetsmått vid omkörningen. P. vore alltså exculperad.

    Att vidtaga särskilda försiktighetsmått torde vara ett uttryck, som täcker mera än att visa skärpt vaksamhet och hålla låg fart. Annat än dessa sistnämnda fakta synes E. icke ha åberopat, såvitt framgår av referatet. I särskilda försiktighetsmått kan också ingå t. ex. att avgiva ljudsignal. Det vill synas, som om HR närmast avsett att grunda sin dom på att någon signal icke avgivits. Att signalera torde nämligen vara det närmast till hands liggande sättet att förvissa sig om gåendes uppmärksamhet. I så fall har HR beaktat andra vållandefakta än dem som åberopats av E. Och i HovR:s domskäl har upptagits en invändning av P. — troligen föranledd av HR:s motivering — att signal icke behövt avges, eftersom bilen framförts i mörker med tänd belysning. I domsmotiveringen nämner HovR därpå uttryckligen, att bilen haft helljuset påslaget. HovR har tydligen tillmätt omständigheten betydelse i exculperingsfrågan. Huruvida denna ansetts omfatta alla tänkbara vållandefakta är dock ej alldeles klart. Det förefaller likväl troligast, att åberopsbördan ansetts åvila bilisten.
    Denna genomgång av hur åberopsbördan i ifrågavarande hänseende placerats i praktiken har väl icke givit något klart utslag åt det ena eller andra hållet. Domstolarnas praxis synes vacklande. Något annat var väl heller icke att vänta. Åtminstone i somliga fall torde domstolarna icke ha ägnat problemställningen någon större uppmärksamhet och icke närmare begrundat konsekvenserna av de olika lösningarna. Det synes emellertid ovedersägligt, att spörsmålet om åberopsbördans rätta placering i hithörande mål har en stor praktisk betydelse. Mot bakgrunden härav samt oenhetligheten i praxis framstår ett auktoritativt uttalande av Högsta domstolen på denna punkt som önskvärt. Tillfälle därtill torde säkerligen yppa sig.