Retskredsene. Medens der hidtil i Aalborg retskreds har været en civildommer og en kriminaldommer, er antallet af dommere i retskredsen som følge af det stigende befolkningstal m. v. fra 1. april 1960 udvidet til tre. Til dommeren i rettens 1. afdeling er henlagt straffesager med undtagelse af politisager samt skifteforvaltningen. Dommeren i 2. afdeling har ægteskabssager, faderskabssager, private straffesager, sager om prøvelse af administrativt bestemt frihedsberøvelse, boligretssager og politisager samt foged- og auktionsvæsen. Dommeren i 3. afdeling har de øvrige dommerforretninger, således hovedparten af de borgerlige retssager, tinglysningsvæsen og notarialforretninger.
    Fra 1. januar 1960 er Herning retskreds, hvor der hidtil har været een dommer, delt i to kredse, nemlig Herning byretskreds og Herning herredsretskreds.

Hv.

    Finlands högsta domstol. Justitierådet Juuso Vilho Numminen avled d. 27 mars 1960 (se om honom SvJT 1946 s. 716). Till hans efterträdare utnämndes d. 23 april 1960 häradshövdingen i Raseborgs domsaga, f. d. hovrättsrådet Åke Kuhlefelt.
    Justitierådet Kuhlefelt är född i Helsingfors 1908, avlade högre rättsex. 1933 och blev v. häradshövd. 1936. Han var tjänsteman i Vasa hovrätt från 1938 till 1952, då han blev ledamot av Östra Finlands hovrätt. Han överflyttade till Helsingfors hovrätt 1955 och utnämndes 1959 till häradshövding. Han har även tjänstgjort såsom extra justitieråd och extra förvaltningsråd. Såsom medhjälpare deltog han i utgivningen av den år 1958 utkomna tredje delen av Finlands Lagverk.

B. P-n

    Andra havsrättskonferensen i Genève. Sedan den under våren 1958 i Genèvehållna FN-konferensen för behandling av de folkrättsliga reglerna rörande havet (jfr SvJT 1958 s. 410) icke förmått antaga någon konventionsregel angående territorialvattenbredden och den därmed sammanhängande frågan om särskilda fiskezoner, beslöt FN:s generalförsamling genom en d. 10 dec. 1958 antagen resolution (1307/XIII), att en andra konferens skulle sammankallas med uppgift att på nytt taga itu med dessa bägge problem.
    Denna andra s. k. havsrättskonferens hölls i Genève under tiden 17 mars—27 april 1960. Åttioåtta stater voro representerade, varjämte en rad internationella organisationer sänt observatörer. Sverige företräddes av chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, ambassadören S. Petrén, delegationens ordf., sändebudet i Haag, ambassadören S. Dahlman, ersättare för ordf., chefen för fiskeristyrelsen, överdir. J. Hult, utrikesdepartementets t. f. sakkunnige i folkrätt, prof. em. T. Gihl och kommendörkaptenen av första graden

 

460 NORDISKT OCH INTERNATIONELLTi flottan H. Gottfridsson. Såsom experter medföljde ombudsmannen i Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund G. Åberg och sekreteraren i utrikesdepartementet H. Lindgren, den senare tillika delegationens sekr.
    Ehuru 1958 års havsrättskonferens, såsom nämnts, icke lyckades uppnå resultat i fråga om fastställandet av territorialvattenbredden och av därtill eventuellt anknutna särskilda fiskezoner, antogos dock vid konferensen fyra konventioner, nämligen en om territorialvattnet och tilläggszonen, en om öppna havet, en om fiske och bevarande av havets levande tillgångar samt en om kontinentalsockeln ävensom ett protokoll om fakultativt skiljedomsförfarande. Dessa avtal ha emellertid hittills ratificerats av endast några få stater. Den närmare anledningen till det ringa antalet ratifikationer torde vara obenägenheten hos flertalet regeringar att göra åtaganden på havsrättens område, innan den kanske viktigaste frågan, nämligen om territorialvattenbredden, erhållit en tillfredsställande reglering. Konventionerna ha ej undertecknats från svensk sida och frågan om svensk anslutning till desamma har bedömts böra anstå tills vidare.
    Även denna andra havsrättskonferens misslyckades med uppgiften att träffa överenskommelse om territorialvattnets bredd. Enligt de för konferensen gällande procedurreglerna fordrades två tredjedels majoritet av antalet avgivna röster (nedlagd röst räknas sålunda ej) för besluts fattande. Hade antalet nejröster i den avgörande voteringen blivit en mindre, hade den erforderliga majoriteten förelegat för ett av Canada och Förenta Staterna framlagt förslag, vars huvudsakliga innebörd var att varje stat ägde rätt att fastställa sin territorialvattenbredd till högst sex sjömil samt därutöver en särskild fiskezon om högst tolv sjömil räknad från territorialvattnets baslinje, inom vilken zon kuststatens egna medborgare skulle ha exklusiv rätt till fisket, dock att andra staters fiskare, som under åren 1953—1957 regelbundet bedrivit fiske inom de yttre sex milen av denna zon, finge fortsätta därmed under en övergångsperiod om tio år räknad från d. 31 okt. 1960. För detta förslag avgåvos 54 röster och mot detsamma 28, medan 5 nedlades.
    I stort sett kan sägas att 1960 års havsrättskonferens tog vid där dess föregångare från 1958 slutade. Utgångsbuden i år motsvarade i allt väsentligt de förslag, som voro föremål för de slutliga omröstningarna år 1958. Förenta Staterna återkom sålunda med ett förslag om högst sex mils territorialvatten och en därtill ansluten fiskezon om ytterligare sex mil med bevarande inom den senare av s. k. historiska fiskerättigheter, dock med vissa begränsningar i fråga om fångstkvantiteter m. m. Canada återupplivade också sitt förslag från 1958 om sex mils territorialvattenbredd sammankopplad med en sex mils fiskezon, inom vilken dock kuststatens egna medborgare skulle äga exklusiv rätt till fisket och där sålunda andra stater omedelbart skulle avskäras från sina s. k. historiska fiskerättigheter. Förslag om 12 mils territorialvatten framfördes liksom 1958 av dels Sovjetunionen dels ock av Mexico, arabstaterna, några afroasiatiska och sydamerikanska stater. Även inom ramen för dessa förslag figurerade bestämmelser om en särskild fiskezon. I det mexikanska förslaget förutsågs denna zon i vissa fall kunna utsträckas ända till aderton sjömil från kusten.
    Allteftersom konferensarbetet fortskred — i dess första skede bedrivet i en s. k. »committee of the whole» omfattande alla deltagarstater — hyfsades ekvationen därhän, att inför omröstningarna i kommittén, där endast enkel majoritet fordrades för förslags antagande, striden kom att stå kring två

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 461förslag, nämligen å ena sidan ett gemensamt amerikansk-canadensiskt utformat efter formeln sex + sex med bevarande av de s. k. historiska fiskerättigheterna inom de yttre sex milen under en tioårsperiod och å andra sidan ett adertonmaktsförslag (Mexico, arabstater, vissa afroasiatiska och sydamerikanska stater) om högst 12 mils territorialvatten och i allt fall exklusiv fiskerätt intill denna gräns. Det amerikansk-canadensiska förslaget antogs med 43 röster för (bl. a. Danmark, Norge), 33 röster emot (bl. a. Island) och 12 nedlagda (bl. a. Finland, Sverige, Belgien, Frankrike, Indien) och hänsköts sålunda till fortsatt behandling i plenarförsamlingen, medan adertonmaktsförslaget förkastades med röstsiffrorna 36 (bl. a. Island) — 39 (bl. a. Danmark, Norge, Sverige) — 13 (bl. a. Finland).
    Då konferensarbetet återupptogs i plenum framstod det, efter voteringsresultatet i kommittén, såsom alldeles klart, att intet förslag om rätt till tolv mils territorialvatten skulle kunna samla den erforderliga två tredjedels majoriteten. Å andra sidan ansågos utsikter finnas till att samla tillräckligt antal röster kring det i kommittén antagna amerikansk-canadensiska förslaget, därest detta genom smärre modifikationer och tillägg kunde göras mera allmänt acceptabelt. Sedan förslagsställarna godkänt att med deras förslag förenades ett av Brasilien, Cuba och Uruguay framlagt amendment, enligt vilket av fisket särskilt beroende kuststater under närmare angivna betingelser skulle kunna göra anspråk på viss förmånsställning vid reglering av fiskbeståndet i vattnen omedelbart utanför fiskezonen, ansågs allmänt — även av förslagets motståndare — att den erforderliga två tredjedels majoriteten vore säkrad. Nederlaget åstadkom därför stor överraskning och, med tanke på hur nära målet man var, åtskillig besvikelse.
    De nordiska länderna utom Island röstade för det amerikansk-canadensiska förslaget. Mot detsamma röstade, förutom Island, öststaterna, Jugoslavien, flertalet arabstater, Indien, Chile, Ecuador, Panama och Peru. Bland de fem nedlagda rösterna återfanns Japan, som dock röstat för förslaget i kommittén.
    Den svenska delegationen redovisade i den inledande generaldebatten Sveriges välkända, restriktiva hållning till kraven på utsträckning av territorialvattengränserna och motsatte sig likaledes i princip tanken på upprättandet av särskilda fiskezoner utanför territorialvattengränserna — en i folkrätten förut okänd företeelse. Delegationen nedlade sin röst vid voteringen i kommittén om det amerikansk-canadensiska förslaget, enär detsamma otvivelaktigt gick utöver den sålunda angivna svenska ståndpunkten. Vid omröstningen i plenum medgavs emellertid delegationen rätt att i kompromissens tecken rösta för förslaget. Delegationen avgav i anslutning därtill en förklaring, enligt vilken svenska regeringen, utan att ha uppgivit sin principiella ståndpunkt, stödde förslaget för att därigenom söka medverka till att föra konferensen i hamn, men vari likaledes deklarerades att, om förslaget ej skulle komma att antagas, Sverige ansåge sig oförhindrat att återgå till sin traditionella hållning.

H. L.