FRÄMMANDE RÄTT

 

Reformer inom fransk straffrätt och straffverkställighet

    Såsom omtalats av prof. HASSLER i SvJT 1959 s. 629 ff, utfärdades i Frankrike i december 1958 ett antal författningar som i väsentliga hänseenden ändrade det franska rättegångsväsendet. Den 23 dec. 1958 promulgerades Code de procédure pénale av d. 31 dec. 1957. Denna nya straffprocesslag innehåller också en reglering av straffverkställigheten, något som förefaller såsom ett uttryck för tanken att processen och de därefter följande verkställighetsåtgärderna böra betraktas såsom ett fortlöpande förfarande (jfr socialskyddsrörelsens minimiprogram IV: 3, SvJT 1955 s. 35). Den nya processlagen, och i samband med denna utfärdade författningar innehållande bl. a. ändringar i Code pénal, betecknar en viktig etapp i den franska straffrättens utveckling.
    Personundersökning, kallad observation (eller examen) médico-psychologique et sociale, har väl tidigare förekommit i praxis men har nu legaliserats. Den har gjorts obligatorisk där åtalet avser brott av den svåraste typen, les crimes, och fakultativ där det gäller medelsvåra brott, les délits, men tycks icke vara avsedd att förekomma vid lagöverträdelser som hänföras till den tredje typen, les contraventions. Till personundersökare skall förordnas polisman i viss tjänsteställning eller någon som justitieministern förklarat behörig. Personundersökningen kan förbindas med läkarundersökning.
    Den villkorliga domen infördes i Frankrike 1891 i form av villkorligt anstånd med straffs verkställande utan övervakning och föreskrifter, sursis. I någon utsträckning har också förekommit benådning från ådömt straff under villkor att den dömde ställer sig vissa förhållningsregler till efterrättelse. Den nya processlagen har vid sidan av sursis simple infört sursis avec mise à l'épreuve: även vid sådan sursis utsättes ett straff, men domen innebär dessutom, att den dömde skall stå under övervakning, och domstolen kan meddela honom föreskrifter. Sådan dom kan icke upprepas.
    Processlagen legaliserar den tendens till för enhetligande av frihetsstraffen, som framträtt i verkställighetspraxis, men också fångvårdsadministrationens strävan efter individualisering av verkställigheten efter den dömdes personliga egenskaper. I lagen har upprättandet av särskilda anstalter för unga, kallade prisons-écoles, konfirmerats och likaså möjligheten att låta intagna gruppvis under övervakning arbeta utanför anstalten, placement en chantier extérieur, att låta dem individuellt utan övervakning arbeta hos privata arbetsgivare, placement ensemi-liberté, och att ge dem permission.
    Vid ett antal domstolar skall en domare utses till verkställighetsdomare, juge de l'application des peines. Denne skall följa verkställigheten i fångvårdsanstalterna inom sitt distrikt och för varje intagen besluta i viktigare frågor rörande hans behandling, t. ex. om placement en chantier extérieur eller i semi-liberté och om permission. Han skall

 

presidera i den kommitté, som har att övervaka och hjälpa de villkorligt frigivna. Beslut om villkorlig frigivning och om förverkande av villkorligt medgiven frihet tillkommer justitieministern, men verkställighetsdomaren har att yttra sig i dessa frågor. Denne domare leder också övervakningen av dem, som erhållit sursis avec mise å l'épreuve, och har att besluta om ändringar i föreskrifterna; att besluta om förverkande tillhör däremot domstol.
    Genom författningar av d. 23 dec. 1958 och d. 7 jan. 1959 ha de hittillsvarande bestämmelserna rörande behandling av barn och ungdom systematiserats och utbyggts. Till ungdomsdomarens förfogande står en rad uppfostrande åtgärder att användas när han finner den unges hälsa, säkerhet, moral eller uppfostran hotade. Att en brottslig gärning begåtts förutsättes icke. I varje departement har inrättats en nämnd med uppgift att trygga samarbetet mellan olika organ som ha med ungdomsvård att göra.
    I reformverket ingår en mängd ändringar i straffrättens speciella del.
    Bl. a. har trafikbrottsligheten uppmärksammats. Domstol har erhållit befogenhet att indraga körkort med anledning av trafikförseelse (men indragning kan alltjämt ske också i administrativ ordning). Förande av motorfordon under alkoholpåverkan har kriminaliserats, men man har ej infört det svenska systemet med straff för förare som har viss alkoholhalt i blodet.
    Man har straffbelagt blotta samboendet med en prostituerad och likaså varje beteende på allmän plats vilket innebär uppfordran till otukt.
    Domstolarnas auktoritet och oberoende har man sökt skydda genom att stadga straff för nedsättande uttalanden om domstols förfarande eller beslut och för publicerande före domen av kommentarer som syfta till att öva påtryckning på vittnen eller domare. Dessa bestämmelser äro enligt lagen icke tillämpliga på rent tekniska kommentarer och ej heller på uttalanden som åsyfta ändring av en dom. Bestämmelserna lära vara omdiskuterade, och det har av le Procureur Général ifrågasatts att inrätta en administrativ nämnd, i vilken representanter för pressen skulle ingå, med uppgift att yttra sig innan åtal anställes enligt bestämmelserna.
    HERZOG, i Revue internationale de droit pénal 1959 s. 61 ff, kallar reformverket en vändpunkt i den franska straffrättsskipningens utveckling. Vissa av de idéer för vilka socialskyddsrörelsen kämpar ha, säger han, lämnat doktrinen för att taga plats i lagen. Enligt denna skall den brottslige ej längre behandlas såsom en abstrakt typ, homo delinquens — eller, för att citera en annan författare, såsom en mannekäng på vilken domaren fäster ett nummer hämtat från Code pénal— utan som en konkret varelse.

Ivar Strahl