Franskt lagförslag angående själsligt abnorma brottsliga
    Enligt art. 64 i Code pénal skall straffrättsligt ansvar icke drabba den som vid brottet var i état de démence. Uttrycket är obestämt men torde anses på det hela taget omfatta ungefär dem som åsyftas i 5:5 SL. Liksom den svenska bestämmelsen innebär också den franska, vilken

 

FRANSKT LAGFÖRSLAG ANG. SJÄLSLIGT ABNORMA BROTTSLINGAR 465f. ö. varit en förebild för den svenska, att domstolen icke äger förordna om omhändertagande av den straffriförklarade. Ursprungligen kunde åtalsmyndighet beträffande straffriförklarad, liksom ock beträffande sinnessjuk som ej begått brottslig handling, med stöd av Code civil göra framställning hos domstol om intagning i sinnessjukhus, men bestämmelsen härom kom snart ur bruk och enligt en lag av år 1838 sker intagning i sinnessjukhus på administrativ väg. För dem som begått brott och icke åtnjuta straffrihet enligt art. 64 har domstol av frihetsberövande åtgärder i huvudsak blott vanligt straff att tillgripa, och själslig abnormitet räknas därvid i praxis mycket ofta såsom en mildrande omständighet som föranleder straffminskning.
    Med anledning framför allt av olägenheterna i sistnämnda avseende har, ytterst på initiativ från justitiedepartementet, upprättats ett lagförslag som framlagts i arbetet Les délinquants anormaux mentaux. (Ouvrage publié sous la direction de GEORGES LEVASSEUR, Paris 1959. Cujas. XXIX + 194 s. — Publications du Centre d'études de défense sociale VII.)
    Det framhålles i arbetet, vilket innehåller bidrag av ett flertal författare, att man vid upprättandet av förslaget med flit anslutit sig så nära som möjligt till gällande rätt. Art. 64 i Code pénal lämnas sålunda i och för sig orubbad. Ej heller befattar man sig med dem som icke begått brott. Man nöjer sig med att föreslå en lag vid sidan av Code pénal med syfte att möjliggöra för domstol, vare sig den tillämpar art. 64 eller icke, att föreskriva omhändertagande för vård, i anstalt eller i frihet, av den tilltalade under förutsättningar som summariskt uttryckt äro följande, nämligen att han befinnes ha begått den handling för vilken han åtalats, att han är aliéné, d. v. s. ungefärligen vad som i Sverige skulle kallas sinnessjuk eller sinnesslö, eller lider av annan själslig abnormitet av varaktigt slag samt att han till följd av sin sinnesbeskaffenhet inger farhågor för återfall. Också beträffande sinnessjuk vars sjukdom uppkommit först efter brottet äger domstolen enligt förslaget förordna om intagning i vårdanstalt (alltså i stället för att döma till straff), men om den sjuke tillfrisknar före utgången av tiden för åtalpreskription, kan han åter lagföras. Dömes han då till frihetsstraff, kan den tid han vistats i anstalt avräknas på straffet.
    Det tillkommer domstolen att bestämma, huruvida omhändertagandet skall ske i anstalt, och i så fall i vilken anstalt, eller bestå av vård i frihet. Sinnessjuka tänker man sig vårdade i vanligt sinnessjukhus eller, om domstolen med hänsyn till den sjukes farlighet så bestämmer, i särskilt sinnessjukhus för kriminella eller också i frihet. För abnorma som icke äro sinnessjuka (eller sinnesslöa) tänker man sig intagning i särskilda anstalter på en av domstolen bestämd maximitid, som ej får överstiga tio år, och med en minimitid av sex månader eller också ett slags villkorlig dom med en prövotid, som icke får sättas längre än till tio år, och med övervakning och föreskrifter. Domstol eller verkställighetsdomare skola i samråd med psykiatrer bestämma i viktigare verkställighetsfrågor, bl. a. om utskrivning.
    Det föreslagna systemet erinrar i sin helhet betraktat om det som förekommer i Belgien enligt 1930 års loi de défense sociale.

Ivar Strahl

 

30—603004. Svensk Juristtidning 1960