472 NOTISER Statstjänstemäns förhandlingsrätt. 1956 års förhandlingsrättsutredning har fullgjort sitt uppdrag genom att avlämna betänkande om statstjänstemännens förhandlingsrätt (SOU 1960: 10). Utredningsuppdraget lämnades ursprungligen till landshövdingen Olle Ekblom, men med rätt för denne att anlita experter. Till juridisk expert utsågs numera professorn Stig Jägerskiöld, varefter utredningen förstärktes med sakkunniga å organisationsväsendets område.
Utredningen har tillsatts för att ånyo undersöka möjligheterna att förtjänstemännens del införa en fullständig förhandlingsrätt, varmed frågan om kollektivavtalssystem och stridsmedel är förenad. Under remissförfarandet i anledning av 1948 års förhandlingsrättskommitterades betänkande (SOU 1951:54) hade så vägande invändningar mot det då framlagda förslaget framkommit, att en ny undersökning var erforderlig. Utredningen har härvid kommit till det resultatet, att det väsentliga problemet utgör svårigheten att förena oavsättlighetsskyddet för tjänstemän med full förhandlingsrätt, medan ämbetsansvaret icke utgör något hinder. Utredningen utmynnar i ett förslag att medgiva kollektivavtal för reglering av tjänstemäns anställningsvillkor, med öppet godtagande av stridsmedel för de icke oavsättliga; detta torde förutsätta en ändring av strafflagens ämbetsbrottskapitel, enär strejk ansetts vara ämbetsbrott, oaktat dess kollektiva karaktär. Strejk skulle, lika litet som inom arbetsrätten, bryta anställningen. Avtalen skulle bliva rättsligt bindande och tvist om dem prövas av arbetsdomstolen, varvid särskild representation för statstjänstemännen skulle anordnas. Lagen om medling i arbetstvister skulle bliva tillämplig. Någon lagreglerad frikrets bör icke enligt utredningen förekomma, utan detta ämne regleras i kollektivavtal. Såsom avtalspart förordas central myndighet. Föreningsorganisationens uppbyggnad anses böra ankomma å tjänstemännen själva, utan ingripande av lagstiftaren.
S. J.
Förslag till nya bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar. Lagen d. 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. ger elektriska distributionsföreningar och andra kraftföretag möjlighet att utnyttja sina anläggningar såsom kreditobjekt. Detta sker genom att sådana anläggningar i och med registrering hänföres till den fastighet där anläggningens s. k. huvudstation ligger. Inteckning i denna fastighet kommer därmed att gälla i anläggningen.
Mot bestämmelserna om registrering har vid olika tillfällen framförts åtskillig kritik. Bl. a. har det anmärkts, att proceduren för att genomföra registrering är onödigt omständlig. Bestämmelserna har därigenom ej fått avsedd betydelse för elföretagens finansiering. Med anledning av kritiken uppdrog K. M:t d. 4 nov. 1955 åt kommerskollegium att företaga utredning om revision av registreringsbestämmelserna.