THORSTEN CARS. Om resning i rättegångsmål. Akad. avh. Sthm 1959. AB Nordiska Bokhandeln. 320 s. Kr. 24,00.
Ovannämnda avhandling utgör en på grundval av en sorgfällig analys av ett vidlyftigt rättsfallsmaterial och ett ingående litteraturstudium utarbetad monografi över resningsinstitutet sådant detta utformats i 58 kap. rättegångsbalken. Efter en kort inledande redogörelse för de extraordinära rättsmedlen i utländsk rätt (s. 27—47) behandlar förf. den historiska utvecklingen av dessa i Sverige och Finland (s.
48—93), varvid han även får anledning (s. 79 ff) att söka uppdragaen principiell skillnad mellan instituten återställande av försutten tid och domvillobesvär, å den ena sidan, samt resning, å den andra. I följande kapitel, berörande de formella förutsättningarna för resning, diskuteras vilka avgöranden som kunna vara föremål för resning (s. 94—117) samt vilka äga rätt att ansöka härom och vilka äro att anse som motparter i ett resningsärende (s. 118—130). Förf. övergår så till att analysera resningsgrunderna och behandlar då först de fall, där det förelegat brottsligt förfarande eller förekommit falsk bevisning (s. 131—150), för att därefter ingående utveckla förutsättningarna för att resning skall kunna beviljas på grund av nya skäl (s. 150—181) och då så kan ske till följd av uppenbart lagstridig rättstillämpning (s. 182—205). Härtill ansluter sig en avdelning, där förf. under rubriken »Gemensamma regler om kausalsambandet» behandlar kraven på att vissa resningsgrunder skola vara sådana, att de få antagas ha inverkat eller sannolikt inverkat på utgången (s. 206—226). Följande kapitel ägnas förfarandet såväl i resningsärendet (s. 227—250) som vidden förnyade prövningen av målet (s. 251—280), varefter avhandlingen avslutas med ett kapitel om det nya avgörandets juridiska betydelse (s. 281—303) samt en statistisk bilaga.
Det föreliggande ämnet är av den natur, att en tämligen utförlig rättshistorisk behandling är på sin plats. Förf. synes ha rätt väl utnyttjat i tryck befintligt material. Emellertid hade det varit önskvärt med en starkare betoning av de konstitutionella aspekterna. Problemet är inte av enbart akademiskt intresse, ty som förf. själv framhåller är konungens rätt enligt grundlagen att återbryta dom efter allt att döma mer vidsträckt än vad bestämmelserna i rättegångsbalken giva vid handen.1 Hade de författningshistoriska synpunkterna fått ett större utrymme, hade förf. troligen såväl undvikit vissa anakronismer och mindre väl underbyggda påståenden som åstadkommit en mer givande och lättillgänglig framställning, ej minst av förhållandet under äldre tid mellan domvillobesvär eller dess tidigare motsvarighet och återbrytande av dom.
Vid diskussionen av vilka domar och beslut som kunna vara föremål för resning kommer förf. in på några kontroversiella problem. Så är t. ex. fallet såvitt gäller en av domstol stadfäst förlikning, där en särskild svårighet föreligger på grund av att det inte synes klarlagt, om en sådan kan angripas på civilrättsliga ogiltiglietsgrunder. (Se härom SVEN LARSSON, Förlikning i tvistemål s. 74 not 5.) Förf. likställer för sin del — vilket synes diskutabelt — genom dom stadfäst förlikning med dom i dispositivt tvistemål, vilken grundar sig på eftergivande eller medgivande. Tveksam kan man också ställa sig till påståendet, att fjärde resningspunkten icke skulle vara tillämplig på avvisningsbeslut. Förf. är icke någon varm anhängare av den av högsta domstolen godtagna uppfattningen, att resning kan ske av beslut enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen, men ställer sig däremot principiellt icke avvisande mot resning i utsökningsmål. (Jfr HASSLER, Utsökningsrätt, 2 uppl., s. 420.) Som rätt originell får man väl betrakta uppfattningen, att skiljedom bör kunna resas, men att detta icke är möjligt med dispasch.
Framställningen av vem resningsrätt tillkommer och vem som är att anse som sökandens motpart är av betydande praktiskt intresse. Utgångspunkten är den av processlagberedningen angivna, att för behörighet att söka resning samma regler skola gälla som för fullföljd av talan. Förf:s redogörelse är, om också kortfattad, klarläggande.Vissa uttalanden inbjuda dock till diskussion, såsom t. ex. då det framhålles som önskvärt, att i faderskapsmål resning bör kunna sökas till förmån för motpart.
Den första resningsgrunden är som bekant, att ledamot av rätten eller vissa andra i rättegången uppträdande förfarit brottsligt. De brottsliga förfaranden, som det här kan bli fråga om, inskränka sig väl praktiskt till ämbetsbrott och trolöshet mot huvudman. Det kan finnas skäl för förf:s åsikt, att rättegångsbiträde, trots lagens tystnad på denna punkt bör likställas med rättegångsombud. Av intresse är även hans påpekande, att en domare genom att höra ett vittne trots denne åvilande tystnadsplikt kan göra sig skyldig till ämbetsbrott och därigenom giva anledning till resning av domen, om vittnets utsaga lagts till grund för denna.
Den andra resningsgrunden är, att handling eller utsaga visat sig vara falsk, varvid som falsk handling betraktas såväl en materiellt som en immateriellt förfalskad sådan. Förf. vill tillämpa samma synpunkter på muntliga utsagor, vilket förefaller väl subtilt. Praktiskt betydelsefullare är, om man skall likställa en av oaktsamhet lämnad oriktig utsaga, som ju är straffbar enligt 13 kap. 3 § strafflagen, med lämnande av en medvetet oriktig uppgift. Tanken avvisas av förf.
Den viktigaste resningsgrunden är utan tvivel, att nya omständigheter och bevis kommit fram. Förf:s framställning är här rätt svårtillgänglig, till stor del beroende på, att han icke ägnat rättskraftsproblemets betydelse ur resningssynpunkt en självständig behandling och att han använder ett synnerligen elliptiskt uttryckssätt, som då han säger, att en förutsättning för att ett rätts- eller bevisfaktum som ej åberopats skall utgöra resningsgrund är, »att det prekluderats genom domen».
Åberopas såsom resningsskäl ett s. k. motfaktum för att neutraliseradet rättsfaktum som domen grundar sig på, uppstå väl i regel icke några större svårigheter i resningsärendet, även om de ingalunda äro uteslutna. Helt annorlunda blir läget, om resningsskälet utgöres av ett nytt rättsfaktum, som icke är motfaktum, eftersom åberopande av detta kan innebära, att »saken» blir en annan än den avdömda. Givetvis är detta ett rättskraftsproblem, men nog hade det varit värdefullt— inte minst för lösande av detta allmänna problem — om man fått några synpunkter på, hur man bör se på frågan vid behandlingen av själva resningsansökningen.
Vad åter angår bevisningen förtjänar påpekandet, att man i resningsväg icke kan angripa det sista ledet i beviskedjan, nämligen domarens iakttagelse och värdering,2 allt beaktande. Emellertid kan man kanske ifrågasätta, om man här skall gå så långt, att man icke tager hänsyn till, att en dom i ett annat mål, som endast har bevisverkan i
resningsmålet, blir ändrad eller upphävd. (Se GÄRDE m. fl., Nya rättegångsbalken s. 853.)
Beträffande rekvisitet »giltig ursäkt» har förf. gjort ett försök att gradera kraven på dettas styrka alltefter målens beskaffenhet men nödgas härvid göra så många förbehåll, att man ifrågasätter den praktiska nyttan av systematiseringen. Intressantare är framhållandet av, att man vid bedömande av nämnda rekvisit icke bör se bort från bestämmelserna i 43 kap. 10 §, 50 kap. 25 § tredje stycket och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. Det synes mer tveksamt om numera, då rättshjälp står praktiskt taget alla till buds, bristande insikt om ett faktums relevans skall anses såsom giltig ursäkt.
Bestämmelsen att rättstillämpning som uppenbart strider mot lag utgör resningsgrund bjuder på åtskilliga tolkningsproblem.
Processlagberedningen utgick från att en felaktig lagtolkning principiellt icke utgjorde resningsgrund. Ordet rättstillämpning måste alltså betyda något annat eller mera än en »vanlig» felaktig lagtolkning. Emellertid förekomma såväl hos processlagberedningen som i förarbetena i övrigt uttalanden av innebörd, att felaktig lagtolkning stundom bör anses såsom oriktig rättstillämpning. I Gärde m. fl :s kommentar gives den anvisningen, att oriktigheten av domstolens uppfattning skall kunna oemotsägligt fastställas men att förbiseendet från dess sida icke behöver vara uppenbart. Man torde av anförda skäl möjligen kunna göra gällande, att med oriktig rättstillämpning bör förstås ett dömande i strid mot tydlig, d. v. s. objektivt sett entydig lag (jfr regeringsformen 101 §). Förf. vill däremot på grund av svårigheterna att teoretiskt skilja mellan lagtolkning och rättstillämpning läsa lagrummet, som om där stode »lagtolkning eller annan rättstillämpning».
I avhandlingen lägges vikt vid, om den oriktiga rättstillämpningen avser en formell eller en materiell rättsregel. I förra fallet skola nämligen reglerna om domvillobesvär komma till användning. Till något slutgiltigt resultat anser sig förf. icke ha kommit beträffande denna gränsdragning utan föreslår, att rättsmedlen domvillobesvär och resning, om så erfordras, betraktas såsom fakultativa.
En åsikt som man inte utan vidare är beredd att godtaga är, att felaktig tillämpning av ett konkret myndighetsbeslut utgör resningsgrund. Däremot har man kanske lättare att följa förf. då han hävdar, att en mot en endast i rättspraxis fastslagen grundsats stridande dom icke kan resas.
Som redan nämnts uppställes i vissa fall såsom förutsättning för resning, att resningsgrunden kan antagas ha på ett eller annat sätt inverkat på domslutet. Förf. behandlar detta rekvisit som ett kausalproblem,vilket enligt anm:s mening knappast är ägnat att föra diskussionen framåt. Den fråga resningsinstansen har att avgöra är väl att söka bilda sig en uppfattning om, vilken betydelse som skulle ha tillmätts resningsskälet i den tankeoperation, vars resultat sammanfattats i domslutet. Att transponera den »syllogism» som domen utgör till en kausalkategori leder lätt vilse. Vad nu sagts innebär givetvis icke, att förf:s framställning saknar intresse. Bl. a. kommer han in på sådana spörsmål, som om resning kan beviljas till förmån för en tilltalad på grund av felaktig brottsrubricering eller till dennes nackdel om reell brottskonkur-
rens felaktigt bestämts som lagkonkurrens, för att icke tala om det fall att avvikelsen mellan det brott, för vilket den tilltalade åtalats och det för vilket han bort åtalas, är så stor, att res judicata ej föreligger trots att det är fråga om en och samma handling.
Vid behandlingen av förfarandet i resningsärendet beröres en fråga av ej obetydlig räckvidd, nämligen i vad mån en resningsansökan och ett resningsbeslut kan avse endast viss del av målet. Det synes klart, att så är möjligt i ej ringa utsträckning, men det förefaller anm. som om förf. här går för långt. Problemet blir aktuellt t. ex. då man står inför det fall, att det i brottmål föreligger en dom, vari straffmätningen i en tidigare dom undanröjts och gemensamt straff utmätts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, samt resning begäres såvitt avser den första domen. Det har nog förekommit, att man om ansökningens formulering överhuvud möjliggjort detta rest samtliga domar. WELAMSON har i SvJT 1959 s. 266 förfäktat den åsikten, att man i ett fall som det angivna bör resa den första domen samt den senare endast såvitt avser straffmätningen. Fråga är emellertid om detta är lämpligt eller ens möjligt i synnerhet om, såsom oftast är fallet, 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen samtidigt tillämpats.
Ett ämne som förf. visar ett betydande intresse är, i vad mån vid den förnyade prövning av målet, vilken äger rum efter resning, part kan ändra sin ursprungliga talan och åberopa nya rätts- och bevisfakta samt på vad sätt tidigare förebragd bevisning må införas i målet.
Arbetet avslutas med en tankeväckande om ock något skissartad framställning av, i vilken utsträckning en efter resning meddelad ny dom kan anses få »retroaktiv» verkan mellan parterna och gentemot tredje man. För sin del hoppas anm., att förf. som visat sinne just för sådana teoretiska problem som äro av mer omedelbart praktisk betydelse, skall få tillfälle att ytterligare bearbeta denna del av ämnet.
G. Bomgren