H. L. A. HART and A. M. HONORÉ. Causation in the law. Oxford 1959. Oxford University Press. 454 s. 55 sh.
    H. L. A. HART och A. M. HONORÉ publicerade 1956 i Law Quarterly Review en serie artiklar om »Causation in the law». De vände sig däri bl. a. mot den hos jurister gängse, och med orätt John Stuart Mill tillskrivna, uppfattningen, att det finnes ett filosofiskt kausalitetsbegrepp innebärande, att varje nödvändig betingelse för en händelse kan betecknas som dess orsak, och de gjorde gällande, att den juridiska orsaksbedömningen i själva verket nära ansluter sig till det sätt, på vilket man i vardagslivet använder orsaksomdömen. Dessa artiklar har väckt åtskilligt uppseende; några författare har polemiserat mot Hart och Honoré (t. ex. JEROME HALL i »Studies in jurisprudence and criminal theory», 1958, kap. 10), andra har sökt utveckla tankegångarna vidare (t. ex. O. C. JENSEN i »The nature of legal argument», 1957), och återigen andra har funnit tankarna överensstämma med vad de själva redan förut uttryckt (t. ex. A. TUNC, Note till Dalloz 1956. 2. 354).
    Hart och Honoré har nu publicerat en omfångsrik bok med samma titel som artiklarna, där de utvecklar (och på några punkter modifierar) sin tidigare uttalade mening och framför allt tillämpar den på ett stort material av speciella rättsfrågor, de flesta från skadeståndsrätten men några från kontraktsrätten och straffrätten. Boken innehåller även en kritisk analys av de tyska teorierna om kausaliteten, varvid förff. går tillbaka till tiden före VON BURI och VON KRIES och insätter även dessas avgörande insatser för den tyska kausalitetsuppfattningen i ett idéhistoriskt sammanhang. Sistnämnda del är ej den minst intressanta för svenska jurister, eftersom den nordiska debatten ju till stor del bygger på den grund som den tyska teorien lagt.
    Boken är innehållsrik och ganska tungläst; framställningen är hela tiden kritiskt prövande på ett sätt som bereder även läsaren åtskillig tankemöda. Förff:s sätt att nalkas kausalitetsproblemen är typiskt för den filosofi som nu härskar i Oxford. De utgår från det sätt på vilket man i vardagsspråket använder orsaksomdömena. Man finner intet försök att anknyta till den vetenskapsteoretiska debatten om berättigandet av att beskriva eller förklara händelseförlopp i naturen eller samhället med hjälp av kausalsatser. Utgångspunkten för en jämförels emellan vardagslivets orsaksomdömen och juristernas bruk av orsaksbegreppet är i angloamerikansk rätt gynnsammare än i nordisk. I England brukar man behandla kausalitetsfrågorna som en enhet, medan i Norden, liksom i Tyskland, det som bekant är vanligt att skilja mellan

 

526 ANM. AV H. L. A. HART OCH A. M. HONORÉ: CAUSATION IN THE LAWkausalitetsbedömning i egentlig mening och adekvansbedömning, varvid ofta den senare anses ha mera typiskt juridisk karaktär än den förra. Förff. jämför de båda olika sätten att bedöma kausalitetsfrågorna då de diskuterar den tyska adekvansläran, och de finner att genom en viss böjlighet och även motsägelsefullhet adekvansläran kan tillåta de resultat som sunda förnuftet fordrar. Men själva föredrager de den engelska metoden att utan uppdelning direkt anknyta till vardagslivets sätt att begagna orsaksomdömena.
    Det är omöjligt att här gå in närmare på Hart's och Honoré's analys. En svensk läsare antecknar dock flera punkter, där förff. anför regler och avgöranden, som enligt deras mening står i överensstämmelse med sunda förnuftets orsaksuppfattning, men där vissa konsekvenser enligt vår mening förefaller diskutabla. De säger exempelvis, att enligt en vedertagen regel en frivillig handling, som har till syfte att framkalla det resultat som faktiskt framkallades, utesluter kausalsammanhang mellan en tidigare handling och resultatet. Ett exempel härpå, som inte förefaller att ge anledning till några invändningar, är följande: det saknas kausalsammanhang mellan vårdslöshet hos en person, som låtit en grop finnas i en väg, och den skada som träffar en sheriff vilken blir kastad ned i gropen av en förrymd fånge (s. 129). Men man blir mera betänksam då som ett analogt fall nämnes, att en sjöman, som skadats genom annans vårdslöshet, ansetts berättigad uppbära invalidpension utöver skadeståndet, därför att orsakssammanhang mellan skadan och pensionen uteslöts av att sjömannen förvärvat pensionen genom sin tjänst (s. 150). Dessa och andra liknande punkter kan tjäna som en påminnelse, att hänvisningen till vardagslivets språkbruk kan bli en intetsägande fras, ja t. o. m. en inkörsport för begreppsjurisprudens.
    Vad man än må anse om enskildheterna i detta arbete, står det utom tvekan att det fört debatten ett avgörande steg framåt. Det är präglat av lärdom, grundlighet, skarpsinne och originalitet. Ingen som är intresserad av ämnet kan gå förbi det.

Jan Hellner