VICTOR HANSEN. Retsplejen ved Højesteret. København 1959. Gads. 225 s.

    I en processordning som har att reglera förfarandet i flera instanser är det vanligt, att lagens regler om förfarandet i överinstans i stor utsträckning få formen av hänvisningar till bestämmelser om processen i allmänhet eller proceduren i lägre instans. Ur systematisk synpunkt är detta otvivelaktigt väl

 

LITTERATURNOTISER 531motiverat. Det medför emellertid, att reglerna rörande verksamheten i den högsta instansen kunna överblickas endast efter en tidsödande och besvärlig sammanställning av bestämmelser, som återfinnas på skilda håll i lagen. Med litteraturen är förhållandet härvidlag likartat. I systematiska framställningar av processrätten består avsnittet om den högsta instansen regelmässigt av en självständig redogörelse för endast ett relativt fåtal för denna specifika regler och av desto flera hänvisningar till regler som behandlats i andra sammanhang.
    Ett undantag i förevarande hänseende utgör det här ovan angivna arbetet. Det innefattar en samlad framställning av alla regler som normera den danska Højesterets organisation och proceduren där i både tvistemål och brottmål. Vissa frågor, som äro gemensamma för flera instanser, behandlas visserligen endast summariskt, men läsaren får regelmässigt också härutinnan något mera än en hänvisning till studium på annat håll. Andra dylika frågor, särskilt sådana som sammanhänga med muntlighetsprincipens genomförande, behandlas tämligen utförligt. Framställningen har i dessa delar stort värde även för proceduren i andra instanser än Højesteret.
    Det föreliggande arbetet har emellertid ingalunda sitt intresse enbart eller ens i första hand genom det systematiska greppet på ämnet. Det får sin särskilda prägel främst såsom en mycket initierad skildring av Højesterets egen verksamhet och såsom uttryck för vad som kan antagas vara den enhälliga eller övervägande uppfattningen inom denna domstol i en mångfald skilda spörsmål. Förf. har själv i nära två decennier haft säte i Højesteret, innan han nyligen med ålderns rätt lämnade sitt domarämbete. I förordet framhålles, att han i första rummet lagt vikt vid att framställningen överensstämmer med härskande mening inom Højesteret, även om den på enskilda ställen ger uttryck åt mera personliga synpunkter. Arbetet innehåller också talrika hänvisningar till dansk praxis och litteratur.
    Det förhållandet, att kretsen av advokater, som kunna uppträda i Højesteret, blivit starkt utvidgad genom en lagändring år 1958, har enligt förordet vidare föranlett förf. att ägna speciell uppmärksamhet åt hur advokater böra utforma sina skrifter till och sina muntliga anföranden i Højesteret. För den danska advokatkåren måste denna auktoritativa handledning i konsten att procedera inför den högsta instansen vara en utomordentlig tillgång. Den har emellertid därutöver ett obestridligt värde icke blott, såsom redan antytts, för processen i andra danska instanser. Särskilt i fråga om de i vår nya processlagstiftning bärande principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, vilka i Danmark ha äldre anor än hos oss, synes arbetet erbjuda åtskilligt av intresse även för svenska jurister. Betydande allmänt intresse har också ett avsnitt om »Højesteretsdommes betydning som præjudikater».

L. W.