FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET

 

Några frågor rörande arvsrättspreskription

    När till namnet känd arvinge vid bouppteckningen efter arvlåtaren vistas på okänd ort, skall enligt ÄB 16:1 (ArvsL 9: 1) kungörelse utfärdas å den bortovarande. Från införandet av kungörelsen i allmänna tidningarna löper en femårig preskriptionstid, inom vilken den bortovarande har att göra sin rätt till arvet gällande. Domstol skall jämlikt FB 18: 4 förordna en god man för att bevaka arvingens rätt i dödsboet och förvalta hans lott däri.
    I normalfallet — då arvingen vistas under okänd adress i främmande land — föranleder kungörelseförfarandet naturligtvis sällan denne att framställa några arvsanspråk. Vidare äger gode mannen icke i denna sin egenskap avbryta preskriptionen för den bortovarandes räkning. Det är därför ganska vanligt, att arvsrättspreskription inträder (enligt ÄB 16: 7 resp. ArvsL 9: 6).
    Frågan om succession i arvsrätten är behandlad i ÄB 16: 8 (ArvsL 9: 7). Regeln innebär att arv, som den vid dödsfallet närmaste arvingen (i fortsättningen även kallad primärarvinge) gått förlustig genom preskription, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om den bortovarande avlidit före arvlåtaren (i fortsättningen kallade sekundärarvingar). På grund härav inträder den bortovarandes avkomlingar vid den femåriga preskriptionstidens utgång i rätten till arvet, förutsatt att de har istadarätt och att de uppfyller de allmänna villkoren för arvskapacitet.
    Finns enligt vad känt är sådana avkomlingar och är de även till namn och vistelseort kända, åligger det gode mannen att, sedan arvsbevakning verkställts, avge redovisning1 till dem, jämför FB 16: 11 och 18: 8. Har tvärtom de hemmavarande dödsbodelägarna och gode mannen kunnat förvissa sig om att det icke finns någon avkomling till primärarvingen, som inträder i arvsrätten, och råder även i övrigt full klarhet beträffande successionen, skall gode mannen tydligen redovisa till de andra sekundärarvingar, som står närmast i tur. I båda fallen skall gode mannen entledigas, sedan han överlämnat tillgångarna och avgivit sluträkning.
    Det ligger emellertid i sakens natur, att när primärarvinge vistas på okänd ort och ej låtit sig avhöra under loppet av preskriptionstiden, gode mannen och arvlåtarens hemmavarande dödsbodelägare ofta icke kan vinna säker kännedom, huruvida avkomlingar till honom med arvsrätt efter arvlåtaren överhuvudtaget finns. Och är det utrett att sådana avkomlingar finns, kan det vara omöjligt att utröna deras namn och (eller) vistelseort. De är likväl — även om de är alldeles okända— bevarade vid sin arvsrätt, därest de i laga ordning framställer sina anspråk, innan tiden härför gått till ända. Men i regel kommer de na-

 

    1 D. v. s. överlämna tillgångarna eller på annat sätt bereda den redovisningsberättigade möjlighet att förfoga över sitt arv; däremot avses icke den sluträkning, som skall avges till överförmyndaren. 

542 LENNART PÅLSSONturligtvis att icke bevaka sin rätt eller i varje fall att dröja därmed under avsevärd tid. Därför uppkommer vissa särskilda problem, som icke brukar aktualiseras, när avkomlingarna är kända och vistas påkänd ort. Det är i synnerhet två frågor, som tilldrar sig intresse: vid vilken tidpunkt förlorar ifrågavarande (eventuella) arvingar sin rätt på grund av preskription, och hur skall förfaras med deras del i boet eller, om skifte ägt rum, med deras arvslott, innan arvsbevakning verkställts eller preskription inträtt? Samma frågor kan någon gång tänkas uppkomma beträffande andra okända eller på okänd ort vistande skyldemän till arvlåtaren, under förutsättning att avkomlingar till den bortovarande primärarvingen med visshet saknas eller ej har arvsrätt efter arvlåtaren.
    Vad beträffar den första frågan, är det till en början klart, att sekundärarvingarna i och för sig icke berörs av den kungörelse, som utfärdats enligt ÄB 16: 1 (ArvsL 9: 1), och att de, även om de är okända, ej skall ha kallats genom kungörelse enligt ÄB 16: 2 (ArvsL 9: 2). Ty de nämnda lagrummen avser endast dem, som vid bouppteckningen är närmaste kända resp. okända arvingar. Ej heller förutser 16 kap. ÄB (9 kap. ArvsL) någon möjlighet att, sedan preskriptionstiden för primärarvinge utlöpt, utfärda kungörelse å den eller dem, som i och med den femåriga preskriptionstidens utlopp är närmast till arv.
    Det återstår i allmänhet endast att tillämpa ÄB 16: 4 (ArvsL 9: 3). Sekundärarvingarna har alltså i regel att anmäla sina arvsanspråk inom tio år från arvlåtarens död. Visserligen inbjuder ÄB 16: 4 till en annan tolkning. Den yttersta preskriptionstiden angives där vara tio år från dödsfallet eller, om arvingens rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna. Av ordalydelsen att döma skulle preskriptionstid för sekundärarvingar börja löpa först vid utgången av primärarvingens preskriptionstid, icke redan vid arvlåtarens död. En jämförelse med motiven och motsvarande lagrum i äldre rätt (ArvsL 9: 3 jämförd med 9: 8 samt TestL 8: 2) ger emellertid vid handen, att en sådan tolkning knappast kan ha varit avsedd. Lagrummet i ÄB måste sägas ha fått en vilseledande formulering.
    För jämförelses skull må påpekas, att sekundärarvingarnas läge blir ett annat, när jämlikt ÄB 16: 2 (ArvsL 9: 2) kungörelse utfärdats å okända arvingar. Visserligen avser även sådan kungörelse primärarvingar, och ej heller den kan utfärdas av hänsyn till att sekundärarvinge eventuellt är okänd. Men enligt uttalande i motiven (se SOU 1925:43, s. 401) skall kungörelsen medföra, att femårig preskriptionstid löper mot arvlåtarens samtliga okända arvingar. På grund härav torde även sekundärarvingar ha att göra sin rätt gällande inom nämnda tid.
    I vissa undantagsfall kan, även när arvskungörelse utfärdats enligt ÄB 16: 1 (ArvsL 9: 1), andra lagrum än ÄB 16: 4 (ArvsL 9: 3) vara tillämpliga på sekundärarvingarna. Sålunda kan samarva skyldeman ibland inta ställningen av både primär- och sekundärarvinge efter samme arvlåtare. Antag t. ex. att A dör och som primärarvingar efterlämnar barnen X och Y samt att Y ej har några avkomlingar. Låter Y sin rätt preskriberas, tar X som sekundärarvinge hans del i boet efter A. Vistades X vid bouppteckningen efter A på okänd ort, skall han så-

 

NÅGRA FRÅGOR RÖRANDE ARVSRÄTTSPRESKRIPTION 543som primärarvinge ha kallats genom kungörelse. Har så skett, torde följden bli, att han icke blott som närmaste arvinge till A utan ävensom eventuell successor i Y:s rätt, alltså med avseende på hela arvet efter A, har att iakttaga den femåriga preskriptionstiden.
    Vidare händer det ibland, att beträffande samma dödsbo arvskungörelse enligt både 16: 1 och 16: 2 ÄB (9:1 och 2 ArvsL) utfärdas. Härvid kommer femårig preskriptionstid att löpa i första hand mot känd primärarvinge, som vistas på okänd ort, och mot eventuella okända arvingar, som före eller jämte denne är berättigade till arvet. Men därjämte gäller, som ovan framhållits, samma preskriptionstid mot alla okända sekundärarvingar, t. ex. den kände primärarvingens okända avkomlingar.
    Ett tredje undantag — då preskriptionstiden i stället förlänges —torde föreligga, när den för primärarvingen gällande femåriga preskriptionstiden utlöper senare än den tioåriga. Detta inträffar, om arvskungörelsen — t. ex. på grund av försummelse med inregistreringen av bouppteckningen — blivit införd i allmänna tidningarna senare än fem år efter dödsfallet. Ty preskriptionstiden tio år från dödsfallet angives i ÄB 16: 4 (ArvsL 9: 3) vara subsidiär till preskriptionstiden fem år från arvskungörelsen och kan därför i ett sådant fall ej åberopas mot primärarvingen. Och sekundärarvingarna bör rimligen ha minst lika lång tid på sig att bevaka som den, i vars rätt de eventuellt kommer att succedera.
    De nämnda undantagen torde ej vara särskilt vanliga i praktiken. Huvudregeln om tioårig preskriptionstid är tillämplig i det långt övervägande antalet fall. Sekundärarvingarnas preskriptionstid utlöper sålunda i regel flera år senare än primärarvingens.
    Därigenom uppkommer den andra av de förutskickade frågorna, huru med arvet skall förfaras efter den femåriga preskriptionstidens utgång men innan klarhet vunnits beträffande (eventuella) sekundärarvingars anspråk. Härvid märkes, att det kuratel, som anordnats enligt FB 18: 4 regelmässigt avser endast att tillvarataga primärarvingensrätt. Gode mannen torde icke samtidigt kunna förordnas även för den bortovarandes eventuella avkomlingar, vilka ju icke blir dödsbodelägare, förrän femårspreskription inträtt och därmed definitiv klarhet vunnits, att primärarvingen icke kan framställa några grundade arvsanspråk. Därefter bör gode mannen å andra sidan ej heller representera primärarvingen, som ju ej längre har behov av att vara företrädd med avseende på arvet, utan — lika väl som när full klarhet råder beträffande sekundärarvingarna — begära entledigande. Men vem skall äga företräda sekundärarvingarna och t. ex. mottaga redovisning av gode mannen?
    I praktiken är det synnerligen vanligt, att kuratelet består, även sedan de fem åren från kungörelsen utlöpt, oftast helt enkelt av det skälet, att gode mannen ej känner till reglerna om arvsrättspreskription eller ej inser konsekvenserna av dessa för sin egen ställning. Redovisning kommer sålunda ej till stånd, utan gode mannen förblir i besittning av och fortsätter att förvalta arvslotten eller tager del i dödsboförvaltningen som förut. Hans behörighet härtill synes dock icke kunna erkännas. Visserligen upphör hans representationsrätt först med

 

544 LENNART PÅLSSONentledigandet. Men han företräder endast primärarvingen och har givetvis icke vidsträcktare behörighet med avseende på arvet än denne själv. Då primärarvingen förlorat sin rätt till arvet, synes slutsatsen ofrånkomlig: gode mannen äger icke i kraft av sitt förordnande att företräda primärarvingen förfoga över arvslotten eller andelen i dödsboet, sedan den femåriga preskriptionstiden utgått. Till stöd för en gode mannens behörighet att under nämnda tid företaga rättshandlingar, som blir bindande för sekundärarvingarna, torde man icke kunna åberopa FB 18:4, tredje stycket, då detta lagrum synes avse endast åtgärder vidtagna innan arvsrätten övergått på någon, som gode mannen ej är satt att företräda (jämför SOU 1929: 22, s. 425). —Skulle den bortovarande primärarvingen framträda efter den för honom gällande preskriptionstidens utgång, är gode mannen givetvis ickepliktig att redovisa till honom; jämför rättsfall i SvJT 1928 rf s. 17, som visserligen avsåg före ArvsL gällande rätt. I själva verket torde han ej ens kunna redovisa till sådan arvinge utan att ådraga sig skadeståndsskyldighet mot sekundärarvingarna. Vidare blir dessa säkerligen ej bundna gentemot primärarvingen utan kan påfordra återbäring av de tillgångar, som gode mannen obehörigen utgivit.
    I andra fall avvecklas godmanskapet, såsom lagen förutsätter, vid eller kort efter den femåriga preskriptionstidens utgång. Frågan om redovisning till sekundärarvingarna »löses» helt enkelt så, att godemannen utlämnar tillgångarna till arvlåtarens kända hemmavarande arvingar. Praktiska skäl talar i viss mån härför. Det kan i regel antagas, att sekundärarvingarna skall låta sin rätt preskriberas. De kända arvingar, som befinner sig på känd ort, borde därför provisoriskt— något annat kan ej komma i fråga — få lyfta det arv, som småningom med största sannolikhet tillfaller dem. — Emellertid utmönstrades institutet lyftningsrätt från den svenska arvsrätten redan genom tillkomsten av ArvsL (jfr t. ex. SOU 1925:43, s. 396 f.). Det är också främmande för reglerna i 16 kap. ÄB jämfört med 18 kap. FB. Visserligen är det närmast sekundärarvingarna, som genom dessa regler utesluts från all rätt att taga befattning med primärarvinges arv, så länge preskriptionstid ännu löper. Det förefaller emellertid orealistiskt att antaga, att helt motsatta regler skulle gälla för tredjehandsarvinge med avseende på sekundärarvinges arv. Kan det ej uteslutas, att sekundärarvingar finns, bör deras existens alltså presumeras. Vidare bör såväl de okända som de kända men på okänd ort vistande sekundärarvingarna antagas komma att bevaka sin arvsrätt. Arvingarna i tredje hand bör ej få njuta någon rätt till arvet, innan sekundärarvingarnas rätt preskriberats, utan arvet bör ställas under särskild förvaltning för sekundärarvingarnas räkning. Slutsatsen härav blir, att det nämndai praxis förekommande förfarandet icke — icke ens om det betraktas somett provisorium, något som ej torde vara fallet — kan vara riktigt. —Att praxis slagit in på fel spår beror tydligen på förbiseende av att den femåriga preskriptionstiden avser endast primärarvingen själv eller hans rättsinnehavare, t. ex. hans dödsbo, men ej hans avkomlingar i egenskap av succederande dödsbodelägare efter arvlåtaren.
    Den särskilda förvaltning, som ovan förordats, bör ankomma på en ny god man, som förordnats för att tillvarataga sekundärarvingarnas

 

NÅGRA FRÅGOR RÖRANDE ARVSRÄTTSPRESKRIPTION 545rätt. Till honom skall den för primärarvingen förordnade gode mannen redovisa. Om han emellertid själv — vilket i de flesta fall lämpligen kan ske — samtidigt som han entledigas från sitt gamla uppdrag förordnas att företräda sekundärarvingarna, behöver han naturligtvis icke utge tillgångarna till någon.
    Meddelas ej nytt godemansförordnande vid den femåriga preskriptionstidens utgång, kan saken likväl aktualiseras senare under loppet av återstoden av sekundärarvingarnas tioåriga preskriptionstid. Så snart dödsboet efter arvlåtaren under nyss nämnda tid har behov avatt företrädas gentemot tredje man, bör det tillses, att boet företrädespå ett korrekt sätt och att i annat fall rättelse vidtages. I första hand ankommer det på dödsboets medkontrahent att beakta detta. Gäller det t. ex. försäljning av eller tagande av inteckning i dödsboet tillhörig fastighet, vilka åtgärder kräver förmynderskapsdomstolens tillstånd, måste även domstolen kontrollera, att den gode man, som gjort ansökan om tillståndet, erhållit särskilt förordnande att företräda sekundärarvingarna. I sista hand har inskrivningsdomaren, när lagfart resp. inteckning sökes, att granska gode mannens behörighet. — En liknande kontroll får anses åligga överförmyndaren vid godkännande av arvskifte, som göres under den aktuella tiden.
    Sedan gode mannen, som förutsättes, erhållit nytt förordnande, får han fortsätta att förvalta arvslotten eller taga del i dödsboförvaltningen, tills tio år förflutit från arvlåtarens död, såvida ej sekundärarvingarna dessförinnan framträder. Därefter skall han redovisa till arvingarna i tredje hand, eventuellt allmänna arvsfonden, om ingen annan bevakat sin rätt, samt entledigas. På dessa punkter är reglerna fullt klara. Likväl händer det ofta, att varken redovisning eller entledigande kommer till stånd förrän långt efter preskriptionstidens utgång. Sådan »infrysning» av arvsmedel ter sig alldeles omotiverad och orsakar en onödig arbetsbelastning för gode männen, överförmyndarna och domstolarna.
    Det torde av det anförda framgå, att rådande praxis i frågor rörande arvsrättspreskription på väsentliga punkter avviker från vad som måste anses följa av 16 kap. ÄB (9 kap. ArvsL) och 18 kap. FB samt förarbetena härtill. Praxis utformas ju huvudsakligen av gode männen och överförmyndarna samt i viss mån av underrätterna såsom förmynderskapsdomstolar och kan därför icke anses utgöra egentlig rättsbildning. Tyvärr blir den ytterst sällan föremål för prövning av myndigheter, vilkas lagtillämpning erkännes som prejudicerande. Icke desto mindre är den av största betydelse både med hänsyn till den stora mängd ärenden, i vilka arvspreskriptionsfrågor blir aktuella, och de ekonomiska värden, som står på spel. Det får därför anses angeläget, att en riktig och enhetlig lagtillämpning utbildas. Det torde visserligen möta stora svårigheter att få till stånd en ändring av den i många stycken felaktiga och oenhetliga praxis till överensstämmelse med gällande rättsregler. En del förbättringar borde dock kunna åstadkommas, icke minst genom en skärpt kontroll över överförmyndarna från domstolarnas sida.

Lennart Pålsson

 

    35—603004. Svensk Juristtidning 1960