Småreformer beträffande ungdomsfängelse
Utvecklingen på ungdomsbrottslighetens område under de båda senaste årtiondena ger anledning att ställa frågan, om inte kriminalpolitiken vilar på felbedömningar. Man har felbedömt behovet av andra anordningar och resurser, därest kriminalvården och straffrättskipningen skulle undergå en viss avrustning. Man har lagt huvudvikten vid denna avrustning utan att ha något effektivt medel att sätta i stället för dem som man avhänt sig. Det är likväl tydligt att tiden inte är mogen för en förutsättningslös omprövning av den förda politiken. Det är, som det brukar heta, inte praktisk politik att kräva en omprövning. Småreformer skulle väl ändå kunna tänkas genomförda.
Lagen om ungdomsfängelse har nu fungerat under mera än 20 år och den har väl fungerat bra. Kanske beror detta mycket på att den är så skriven, att den medger en smidig tillämpning. På vissa punkter föreligger dock formella begränsningar som inte tillåter en anpassning efter vad som förefaller lämpligast. En sådan formell gräns är att den brottslige vid domens meddelande skall ha fyllt 18 år. Ungdomsbrottsligheten har på denna punkt hunnit före lagstiftningen. Det är inte ovanligt att ungdomsbrottslingar långt före 18-årsåldern utvecklat sig till konsoliderade förbrytare. De har bakom sig en långvarig verksamhet inom organiserad brottslighet och även i fråga om brottens svårighetsgrad är de mycket avancerade. Uppgifter har synts i pressen att ungdomar begått flera hundra brott innan straffrättskipningen över huvud haft anledning att ta befattning med dem. Avsikten är inte att här till debatt upptaga det stora problemet, om gränsen mellan socialvårdens och kriminalvårdens arbetsområden i princip skall dragas just vid 18 år. För närvarande måste man utgå från att denna gräns ligger fast. Men skulle inte de mest avancerade ungdomsbrottslingarna, beträffande vilka risken för rymningar och fortsatt brottslighet är stor, kunna överlämnas till kriminalvården — alltså till ungdomsanstalterna inom fångvården— redan före 18-årsåldern.1 Eljest riskerar man att utvecklingen tvingar fram att man inom ramen för ungdomsvården måste bygga upp anstalter, vilka knappast i något avseende skiljer sig från ungdomsanstalterna. För närvarande gäller det endast en ganska begränsad grupp. Man kan avgränsa den på så sätt att det skall vara fråga om ungdomsbrottslingar som till sin karaktär, sitt levnadssätt och sin mognadsgrad är att jämställa med klientelet på ungdomsanstalterna. Den praktiska avgränsningen måste ske huvudsakligen med ledning av det läkarintyg som anskaffas innan domstolen dömer till ungdomsfängelse.
Såväl inom fångvården som inom ungdomsvårdens anstaltsbehandling lägger man stor vikt vid en sakligt riktig differentiering av de intagna. Frågan här gäller en saklig och inte en rent formell differentiering mellan fångvård och ungdomsvård. Problemet har naturligtvis också en
annan sida: hur skall man förfara med dem som väl fyllt 18 år men som motsvarar en 16- eller 17-åring i fråga om mognadsgrad. Redan nu medger väl lagstiftningen att man undviker att döma dem till ungdomsfängelse, om det anses olämpligt att de förs samman med ungdomsfängelsernas intagna. Om man skall döma dem till ungdomsfängelse synes detta förutsätta att dessa undermåliga eller efterblivna brottslingar kan intagas i en för dem lämpad anstalt.
För ungdomsfängelsestraffet är den obestämda strafftiden av väsentlig betydelse. De teoretiska skälen för den obestämda strafftiden kan förefalla goda nog. De praktiska erfarenheterna torde inte utgöra ett lika gott stöd. Om ett ungdomsfängelsestraff måste utsträckas över en lång tid — låt oss säga två år eller mera — är det väl ett bevis på att ungdomsanstalten inte lyckats med sin uppgift. Det klokaste är nog oftast att erkänna detta och skriva ut den dömde eller, om han begått nya brott, låta honom överföras till en anstalt av annat slag. Ett alltför långvarigt ungdomsfängelsestraff framstår för brottslingen såsom så orättvist att det försvårar den procedur, som med ett otrevligt uttryck brukar kallas resocialisering. I verkligheten har man tvingats att mycket väsentligt begränsa tidsobestämdheten. Brottslingarna är väl orienterade om rådande utskrivningspraxis. Likafullt utgör den teoretiska obestämdheten en svår press på dem. Den framstår också som ett ganska onödigt lidande för dem. Meningen har ju aldrig varit att skärpa straffet genom att hålla dem i ovisshet.
Utan att uppge grundtanken att ungdomsfängelsestraffet skall vara till tiden obestämt, kan man begränsa variationsmöjligheterna till vad som det praktiska behovet kräver. Den normala tiden för straffet skulle då bestämmas till, exempelvis, 12, 15 eller 18 månader. Detta skulle utsättas i domen. Möjlighet skulle likväl finnas att, då särskilda skäl påkallar det, skriva ut den dömde tidigare. Å andra sidan skulle möjlighet också finnas att förlänga tiden, och härom skulle erinran alltid intagas i domen. Förlängning av tiden skulle ske genom ett uttryckligt beslut och avse en till tiden angiven förlängning. Förutsättningarna för en sådan förlängning skulle anges i lagen och motivering för förlängningen skulle ges i beslutet. För den dömde är det säkerligen lättare att acceptera både en och flera förlängningar, om han får klart besked varför han skall hållas kvar och hur länge han ytterligare skall vara kvar. Det förefaller dock realistiskt att avkorta den nuvarande maximitiden, 4 år. Jag undrar om denna tid verkligen i något fall tagits i anspråk. Ungdomsfängelse får givetvis inte bli en form av internering.
Det är troligt att en ordning som den här antydda skulle kunna ge anstaltsledningen ett medel att begränsa rymningarna. Om ungdomsfängelseeleverna vet att en rymning eller en missbrukad permission regelmässigt leder till ett uttryckligt beslut om förlängning av strafftiden med två månader, måste detta på många av dem verka återhållande då de diskuterar och planerar rymning. Ungdomsbrottslingarna är ofta så funtade att de kräver att det skall hända något då de begått brott eller rymt eller haft något liknande för sig. Om ingenting händer så anser de sig böra göra om saken tills de lyckats åstadkomma någon reaktion. Det är svårt att motivera varför myndigheterna skulle motsätta sig ett så rimligt krav.
Med ledning av de gångna årens erfarenheter kan det behöva omprövas huruvida ungdomsfängelsenämnden kan undvaras eller dess befogenheter inskränkas. Behovet att skapa enhetliga regler för tillämpningen av ungdomsfängelselagen kan icke spela samma roll nu som vid lagens ikraftträdande. I många fall föreligger redan fast praxis. Vid domstolarna har man numera muntlig process medan ungdomsfängelsenämnden tillämpar de äldre, skriftliga arbetsmetoderna. Man riskerar att ungdomsfängelsenämndens avgöranden är grundade på ett material som är sämre än det som föreligger vid domstolarna. För behandling av utskrivningsfrågor kan man på det lokala planet taga i anspråk, förutom anstaltens ledning, såväl behandlingskollegiet som anstaltsnämnden. All erforderlig sakkunskap bör kunna tillföras dessa organ. Det arbete, som måste utföras för att förbereda en utskrivning, torde i allt väsentligt vila på anstaltens personal. Detta gäller anskaffandet av arbete och bostad och dylikt. Bestämmandet av tidpunkten för utskrivningen måste ske på sådant sätt att det passar in med de vidtagna arrangemangen. Åtskilliga skäl talar alltså för att beslut om utskrivning bör fattas av de lokala organen och inte av en central instans. De lokala organen bör beredas tillfälle att så ingående som möjligt hålla sig underrättade om de utskrivnas skötsamhet och uppförande efter utskrivningen. Genom att samla erfarenheter både från lyckade och mindre lyckade utskrivningar kan dessa organ ges allt större möjligheter att vidtaga lämpliga anordningar och träffa riktiga avgöranden.
Av kända skäl har det blivit så, att ungdomsanstalterna tillförs ett klientel som är mera svårbehandlat än vad man utgick från vid tillkomsten av lagen om ungdomsfängelse. Härom är väl ingenting att säga; ungdomsanstalterna får givetvis taga emot även svårbehandlade fall, om det finns anledning att tro att behandlingen på en sådan anstalt är lämplig och kan ge resultat. Ungdomsanstalterna hyser emellertid också en hel del abnormfall, där utsikten att nå resultat är minimal. Dessa fall inverkar störande på anstaltens arbete. Det kan inte förnekas att åtskilliga intagna, efter två eller tre års vård, utskrivs utan att ha blivit nämnvärt påverkade. Den dyrbara vården å ungdomsanstalt har varit praktiskt taget resultatlös. Vad som kan göras beträffande dessa brottslingar är att man, medan deras brottstendenser är som värst, söker hålla deras brottsliga verksamhet inom rimliga gränser, i avvaktan på att de så småningom lugnar ner sig. För detta ändamål behöver man inte anlita ungdomsanstalterna. Jag har den uppfattningen att anstaltsledningen och personalen på ungdomsanstalterna i samarbete kan skilja ut större delen av dem, vilkas kvarhållande på ungdomsanstalt är skäligen meningslös, samt att detta utskiljande kan ske på ett ganska tidigt stadium. Även av detta skäl bör man för avgörande av hithörande frågor anlita lokala organ i stället för ungdomsfängelsenämnden. De dyrbara platserna å ungdomsanstalterna blir bäst utnyttjade om de tages i anspråk för sådana ungdomar som visserligen är svårbehandlade men som dock kan i någon mån tillgodogöra sig behandlingen.
Det bör kanske också framhållas, att då ungdomsfängelsenämndeninte ger någon motivering för sin ståndpunkt, dess beslut heller inte ger stor ledning utöver det aktuella fallet. Nämndens beslut kan inte överklagas och möjlighet finns alltså inte att vinna rättelse i ett påtagligt oriktigt bedömande.
Carl Svennegård