FRÄMMANDE RÄTT

 

 

Engelska kriminalitetsproblem

    Vårt land är icke ensamt om att ha bekymmer med anledning av en ökande brottslighet. Tvärtom tycks stegring av kriminaliteten vara ett vanligt fenomen i länder som undergå en ekonomisk och social utveckling liknande vår.
    Den engelske inrikesministern har redovisat och diskuterat situationen i England och Wales i en vit bok: Penal practice in a changing society. Aspects of future development (England and Wales). Presentedto Parliament by the Secretary of State for the Home Department by command of Her Majesty. February 1959. London. Her Majesty's Stationary Office. IV, 32 s. 2s. 6d.
    Enligt där återgiven domstolsstatistik steg den allvarligare brottsligheten i det hela starkt under andra världskriget. Därefter ha fluktuationer förekommit, men höjdpunkter överstigande den högsta underkriget nåddes såväl 1951 som 1957, vilket senare år är det sista i skriften redovisade. Såsom särskilt oroande framhålles, att våldsbrott och sexualbrott oavbrutet ökat, och såsom måhända än mera bekymmer samt, att de senaste åren visat en påfallande stark stegring av all slags kriminalitet, även fylleri, bland ungdom i åldern mellan 16 och 21 år. Fångvårdsanstalterna äro överfulla. Antalet intagna i fängelser eller i borstals (motsvarande våra anstalter för ungdomsfängelse) var i början av 1956 21 000 men då skriften författades över 26 000, vilket antages icke eller endast föga bero på ändrad domstolspraxis.
    I skriften framhålles, att i ett samhälle, som undergår så snabba förändringar som det engelska, kriminalrättsskipningens metoder tid efter annan böra omprövas. Det vore av värde att företaga en omprövning av själva grunderna för reaktionssystemet, byggd på studier av brottslighetens orsaker eller snarare de faktorer som främja eller motverka brott, men uppgiften att företaga en sådan skjutes på framtiden. Det framhålles emellertid såsom önskvärt, att det kunde befinnas möjligt att låta reaktionen mot brottslingen mera än nu innefatta gottgörelse åt den han kränkt. Tanken att det allmänna skulle ersätta den genom brottet kränkte beröres även, och det meddelas, att regeringen beslutat en utredning för att pröva ett av framlidna Miss MARGERY FRY framställt förslag om ersättning av allmänna medel till dem som lidit skada genom misshandelsbrott. Innan man är redo för en omprövning av grunderna för det kriminalrättsliga reaktionssystemet är emellertid, säges det, mycket att göra, och framställningen övergår till en granskning av de olika förefintliga frihetsberövande behandlingsformerna.
    Beträffande dem som tillhöra ungdomsdomstolarnas kompetensområde — barn och unga mellan 8 och 17 år som ha begått brottslig handling eller äro i behov av vård och skydd eller äro undandragna kontroll — upplyses, att inrikesministern 1956 tillsatt en kommitté, som alltjämt arbetar, för översyn av lagstiftningen och dess tillämpning.
    I fråga om lagöverträdare mellan 17 och 21 år erinras om de bestäm-

 

melser i 1948 års Criminal Justice Act som syfta till att minska användningen av det vanliga frihetsstraffet, fängelse, för dessa. Till följd av bestämmelserna sjönk antalet manliga unga som intogos i fängelse genast högst betydligt: år 1947 var det 2 572, år 1949 1 187. Alltjämt dömas dock årligen mer än 1 000 manliga lagöverträdare under 21 år till fängelse. För att anvisa alternativ till kortare frihetsstraff infördes genom 1948 års lag bl. a. bestämmelser om attendance centres och detention centres.
    De förra äro lokaler dit den unge, om det ålägges honom i domen, bar att bege sig några lördagseftermiddagar för att där under ett par timmar sysselsättas på lämpligt sätt. Sådana lokaler ha under en följd av år funnits för unga under 17 år, och försöksvis har i december 1958 en attendance centre öppnats för unga i åldern mellan 17 och 21 år.
    Detention centres äro avsedda för frihetsberövande, i regel på tre månader och högst på sex månader. Åldersgränserna äro 14 och 21 år. Det har enligt framställningen i skriften befunnits möjligt att utveckladet ursprungliga programmet, som gick ut på att ge den unge »a short sharp shock», till att omfatta en, låt vara begränsad, positiv behandling. Enligt en undersökning av dr MAX GRÜNHUT avseende 434 pojkar före, under och efter behandlingen är resultatet av reaktionsformens tillämpning uppmuntrande. Det finns enligt vitboken 4 detention centres och 2 äro planerade. Inrikesministern anser, att ytterligare 6 erfordras. The Prison Commissioners ha förordat en ökning av det nuvarande platsantalet, för att så snart som möjligt alla domar för unga under 21 år på sex månader eller mindre skola kunna lyda på detention centre i stället för fängelse.
    Borstal training, som hos oss motsvaras av ungdomsfängelse, är en för unga mellan 16 och 21 år avsedd tillrättaförande och uppfostrande behandlingsform på obestämd tid. Anstaltstiden är minst nio månader och högst tre år. Den genomsnittliga anstaltstiden är (enligt W. A. ELKIN, The English penal system, 1957, s. 244) för pojkar 20,7 månader, för flickor drygt 21 månader, i båda grupperna med stora individuella olikheter. Man har lagt allt mera vikt vid yrkesutbildning ochvid uppfostran i vidaste mening. Anstalterna ha sedan år 1948 ökat i antal och gjorts mera differentierade. Det finns anstalter av fängelsetyp men också helt öppna anstalter. Antalet intagna var i början av 1956 2 800, i slutet av 1958 4 400. Man anlägger eller planerar en mottagningsanstalt för 350 pojkar — utöver de två redan befintliga — tre anstalter med goda säkerhetsanordningar var och en för 200 pojkar, en anstalt med goda säkerhetsanordningar för 96 flickor och fyra öppna anstalter för pojkar. Man motser emellertid, att ytterligare anstalter komma att visa sig behövliga. The Prison Commissioners ha föreslagit ett enhetligt system för alla domar på mer än sex månader och under tre år. I stället för att välja mellan borstal och fängelse skulle domstolen ha att döma till uppfostrande behandling i anstalt på obestämd tid med ett minimum av sex månader och ett maximum av två år. För brott som motivera dom på längre tid än två år, skulle det stå öppet för domstolen att meddela dom på bestämd tid av tre år (med möjlighet till frigivning efter två) eller mera. Såsom skäl för reformen anföres bl. a. svårigheten för domstolarna att bedöma, om den unge bör ha borstal

 

training eller tidsbestämt straff, och att de unga själva i regel föredraga det senare emedan det förmodas bli kortare och emedan de vilja från början veta när de skola friges.
    Även beträffande vuxna gör sig platsbrist starkt gällande. Det uppges, att av dem som hysas i de lokala fängelserna 6 000 män måste sova tre i samma cell. Byggnaderna förklaras dessutom i och för sig vara olämpliga för sitt ändamål, uppförda som de äro för 100 år sedan eller tidigare. Det anses därför nödvändigt att väsentligt öka och förbättra beståndet av slutna anstalter. Som en ytterligare åtgärd förutses en betydligt ökad användning av öppna anstalter. Sådana ha hittills använts endast för en mycket ringa del av fångvårdens klientel. Det anses vidare angeläget att tillgodose fångvårdspersonalens bostadsbehov genom uppförande eller modernisering av ett mycket stort antal bostäder.
    I fråga om det ordinära fångvårdsklientelet förklaras arbete vara s. a. s. basen för behandlingen. Det måste därför vara ett arbete med mening, vara effektivt organiserat och så vitt möjligt försiggå under förhållanden som likna det fria arbetslivets. Arbetet bör vidare betalas. I genomsnitt förtjänar en engelsk fånge f. n. emellertid endast c:a 2s. 8d. i veckan. Detta anses för litet, och i skriften ställes frågan, om man skulle kunna övergå till att betala efter den fria arbetsmarknadens lönesättning. I samband därmed beröres möjligheten att förmå de intagna att av sin arbetsförtjänst betala skadestånd. Dessa frågor få dock icke något svar i skriften. Där rekommenderas emellertid fortsatta försök med att låta långtidsfångar mot slutet av strafftiden gå i arbete utanför fångvårdsanstalten hos privata arbetsgivare. Man inrättar ett antal hostels avsedda att hysa sådana frigångare.
    Målet för anstaltsbehandlingen säges vara att inge den intagne vilja och förmåga att föra ett hederligt och nyttigt liv efter frigivningen. Skriftens författare finna ingen grund att antaga, att de moderna humana, hjälpande och vårdande metoderna försvagat frihetsberövandets avskräckande effekt. Denna uppnås, säges det, genom själva frihetsberövandet och allt vad detta medför huru än behandlingen gestaltas, och effekten antages icke bli större, om anstaltsvistelsen skulle användas på ett blott repressivt och bestraffande sätt. Andra metoder anvisas för bemästrande av recidivismens problem: att undersöka orsakerna till återfall och att effektivisera den individuella behandlingen under användande av mera precisa metoder för klassificering och under ständig strävan efter förbättrad teknik. Det anses också angeläget att rekrytera fångvårdspersonalen med lämpliga personer och att utbilda dessa till att förstå och använda de nya metoderna.
    I skriften framhålles flerstädes, att våra kunskaper om brottsligheten och brottslingarna äro alltför begränsade. Där framhålles behovet av ökad kännedom om kriminalitetens orsaker och av säkrare bedömning av resultaten av olika behandlingsformer. Flera initiativ för att tillgodose behovet redovisas.
    Det förhåller sig visserligen, säges det, icke nödvändigtvis så, att kriminologisk forskning bäst bedrives av administrativa organ. I vissa hänseenden äga akademiska forskare bättre förutsättningar. Men en förvaltningsmyndighet med daglig kontakt med behandlingen av lagöverträdare och med tillgång till data som äro oåtkomliga för utomstående

 

har dock sin givna uppgift att fylla. Inom Home Office har därför organiserats en Research Unit. Denna skall dels själv bedriva undersökningar, dels stödja forskningar som utföras av andra. Man lägger nu huvudvikten vid undersökningar angående olika behandlingsformer och deras utfall. Såsom skäl härför anges, att sådana undersökningar icke möta så stora svårigheter som undersökningar beträffande kriminalitetens orsaker. Ett av syftemålen är att finna karakteristika som ge indikationer för det ena eller andra slagets behandling.
    Nyligen har också, väsentligen med hjälp av medel från en donationsfond, vid universitetet i Cambridge upprättats en professur i kriminologi med ett därtill knutet Institute of Criminology. Professuren har förlagts till den juridiska fakulteten men skall stå i nära förbindelse med varje fakultet som har att göra med någon aspekt av kriminologiska studier. Till professurens förste innehavare har utsetts den som kriminolog och straffrättshistoriker internationellt kände direktören för universitetets hittillsvarande Department of Criminal Science jur.dr LEON RADZINOWICZ.
    För översyn och successiv reformering av straffrätten har en permanent kommitté tillsatts, the Criminal Law Revision Committee, med uppgift att verkställa sådana utredningar på kriminalrättens område som inrikesministern uppdrager åt kommittén, att överväga behovet av lagförbättringar och att framställa förslag. Till kommitténs första uppgifter hör att revidera reglerna angående tjuvnadsbrott.

Ivar Strahl