Om avvikande från olycksplats m. m.

    »Man skall icke bättra ont med hälften värre», säger ett visdomsord. Ett bättre varningsmärke finns måhända ej för bilföraren, som råkat in i en kollision och som plötsligt får för sig att försvinna från platsen för att om möjligt undgå efterräkningar. En vanlig sammanstötning behöver ju inte medföra så svåra påföljder, men smitning betraktas som en ful förseelse mot vanligt vägvett. Dessvärre är avvikande från olycksplats, som den vedertagna termen lyder, inte så ovanlig, och gärningen liksom underlåten upplysningsplikt vid trafikolycka är måhända förtjänt av en ytterligare belysning utöver den som finns i FREDRIKSSONS kommentar till 1951 års vägtrafikförordning (VF) och lag om straff för vissa trafikbrott (TL) (s. 207 och 343—346).
    Som nyss antytts, är det fråga om två olika gärningar, som dock är nära knutna till varandra: smitning och underlåten upplysningsplikt (resp. första och andra leden i 43 § VF och 5 § TL).
    Bestämmelserna rör ett ämne, som mer eller mindre utförligt behandlats i samtliga föregångare till VF och TL. Enligt 1906 års förordning om automobiltrafik (13 § 2 mom.) ålåg det sålunda bilförare »att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke aflägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, hvartill händelsen skäligen må föranleda». I 1916 års förordning om automobiltrafik medtogs även upplysningsplikt beträffande namn m. m. Det ålåg sålunda förare av bil eller tyngre motorcykel »att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke avlägsna sig från platsen, innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen skäligen må föranleda» (16 § 5 mom.).
    I 1923 års vägtrafikstadga — som avsåg alla slags vägfordon — åtskildes för första gången ifrågavarande båda gärningar: »Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar om händelsen» (7 § 1 mom.). 1930 års vägtrafikstadga kopierade bestämmelsen (10 § 3 mom.). Denna modifierades år 1934 att avse »sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse» och överfördes i den nya lydelsen till 1936 års vägtrafikstadga (8 §).
    Till år 1934 hade straffbestämmelser funnits enbart i de administrativa vägtrafikförfattningarna. I och med tillkomsten av 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon vidtogs den änd-

 

ringen härvidlag, att om gärningen begåtts vid framförande av sådant fordon, straffet skulle bestämmas enligt nämnda lag. Korresponderande gärningsbeskrivningar kom nu att finnas i vägtrafikstadgan (8 §) och lagen (3 §).
    1951 års lagstiftning, genom vilken bestämmelsen om förbudet mot smitning omformulerats, har vidare utbyggt systemet så, att själva förbudet mot smitning m. m. upptagits i VF, medan straffet för överträdelse intagits i TL. Vägtrafikanter av alla de slag kan vara subjekt för gärningarna.
    A. Smitning. Det bör först anmärkas, att förbudet i 43 § VF mot smitning och brottsbeskrivningen i 5 § TL ej är fullt identiska. Det förra stadgandet talar om underlåtenhet att medverka till vidtagande av åtgärder »såsom omhändertagande av skadad person» genom att avlägsna sig från olycksplatsen »eller eljest», medan den senare bestämmelsen saknar de citerade orden. Nämnda exemplifiering av åtgärder underförstås emellertid i 5 § TL. Uttrycket »eller eljest» syftar på kvarstannande på platsen utan att vidtaga några som helst hjälpåtgärder; detta är ej straffbelagt. I SOU 1948: 34 föreslogs jämväl, att som exempel på hjälpåtgärd skulle angivas »undanröjande av uppkommet hinder för trafiken» (s. 40). Denna passus ströks emellertid i departementsförslaget, då det syntes finnas visst fog för en invändning i remissyttrandena, att uttrycket lätt kunde föranleda missförstånd; NJA II 1951 s. 541 f.
    Redogörelsen härnedan anknyter till det straffbara området, varvid den vägtrafikant, som avviker från olycksplatsen, genomgående benämnes X.
    Den första förutsättningen för aktualisering av förbudet mot smitning är att en trafikolycka uppkommit. Med sådan olycka förstås här en händelse, där i följd av trafik åtminstone någon skada uppstått. En törn mot en belysningsstolpe, som fick färgen avskrapad på en mindre yta, befanns sålunda tillräcklig (NJA 1936 s. 203), likaså en obetydlig skada på en parkerad bil (SvJT 1959 rf s. 7). Om däremot endast fara för trafikolycka föreligger, t. ex. om bilisten X ginar en skarp kurva och på sin högra del av vägen möter en cyklist, som emellertid lyckas undgå att tillfogas några som helst skador, är förbudet ej tilllämpligt. X kan visserligen straffas för vårdslöshet i trafik, men han kan avvika utan efterräkningar för smitning.
    För det andra fordras, att X haft del i olyckan. Detta betyder inte, att han eventuellt kan fällas till ansvar för vårdslöshet i trafik. Även om ett rent vådafall föreligger, gäller förbudet. För att inskärpa detta har lagstiftaren tillagt orden »med eller utan skuld». X kan således inte freda sig med påståendet, att han var helt oskyldig till olyckan samt att någon annan medverkande handlat vårdslöst och ensam orsakat densamma.
    Ett tredje rekvisit är, att X avlägsnar sig från olycksplatsen utan att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bort föranleda. Förrän denna punkt skärskådas, bör det framhållas, att för straffbarhet fordras, att X verkligen märkt, att skada för annan uppstått (NJA 1939 s. 520). Dessutom torde det kunna fastslås, att vidtagandet av åtgärderna ifråga icke är begränsad till verksamhet just

 

på olycksplatsen (jfr bestämmelsernas avfattning före 1951). Det kan även vara fråga om handlande sedermera (NJA 1936 s. 203).
    Rekvisitet synes ha vållat mycket huvudbry med avseende å innebörden av begreppet »åtgärder». Från 43 § VF och förarbetena finns endast den ledtråden, att en sådan åtgärd är »omhändertagande av skadad person» (43 § VF) och en annan mera diskutabel »undanröjande av uppkommet hinder för trafiken» (SOU 1948: 34 s. 40).
    Den elementära åtgärden måste vara, att X tar reda på skadans omfattning (NJA 1939 s. 520, HR:ns utslag). Om han helt sonika utan att stanna beger sig från platsen, föreligger objektivt sett typfallet på smitning. Det kan anmärkas, att i SOU 1944: 18 av utredningsmannen föreslogs skyldighet för X att genast stanna (s. 7, 3 §).
    Därest X åter gör sig underrättad om skadans omfattning, kan två alternativ uppkomma: antingen påkallar olyckan ej några ytterligare åtgärder vare sig omedelbart eller sedermera eller också är sådana av nöden. I förra fallet synes straff för smitning ej kunna inträda (jfr SvJT 1936 rf s. 40, som emellertid ej är »rent»). I senare fallet ligger det väl oftast i sakens natur vad X bör kunna göra. Om personskada uppstått, kan han sålunda köra den skadade hem eller till sjukhus eller tillkalla ambulans. Har fordon skadats, kan han måhända hjälpa till att bota skadan (t. ex. byte av däck, smärre reparationer å cykel) eller i varje fall tillkalla någon reparatör. Svårare ter sig nog situationen för X, som med sin bil påkört en parkerad bil, vars förare inte syns till (SvJT 1931 rf s. 43 och 1959 rf s. 7). Om det är möjligt, bör X på platsen söka ta reda på bilens ägare och påpeka missödet för denne. Kan kontakt ej omedelbart nås med bilens ägare, torde X böra genom bilregistret söka erhålla kännedom om honom och meddela sig med denne. Har staket eller dylikt skadats, är det måhända möjligt för X att själv omedelbart laga det (t. ex. uppresning av stolpar i ett stängsel kring betesmark); i annat fall har han att underrätta markägaren om skadan. Om en belysningsstolpe skadats, bör händelsen snarast möjligt anmälas till elektricitetsverket (NJA 1936 s. 203) o. s. v.¹
    Detta avsnitt föranleder den frågan, om X strafflöst kan lämna olycksplatsen, därest någon av honom ombedd person, t. ex. en medpassagerare, kvarstannar och vidtar de erforderliga åtgärderna. Svaret härpå torde vara jakande. Om X lämnar platsen, sedan han ombett medpassageraren att vidta åtgärderna, men denne underlåter detta, synes X emellertid inte kunna till sitt försvar åberopa substitutionen. Det kan anmärkas, att 1934 års vägtrafiksakkunniga (SOU 1935:23) förmenade, »att, i fall en ambulansbil eller därmed jämställt fordon efter exempelvis en sammanstötning fortsätter sin färd men kvarlämnar någon man å olycksplatsen, detta får anses vara en åtgärd, 'vartill händelsen skäligen föranleder', som berättigar föraren av fordonet att av-

 

    ¹ Sedan artikeln skrivits, har i SvJT 1960 refererats ännu ett smitningsfall, s. 6. HovR :ns fällande dom föranleder endast den reflexionen, att X — som en söndag i Ljungby stads utkanter påkört och svårt skadat en hund, vilken han avlivade och lade på vägkanten, varefter han körde därifrån — borde antingen ha gjort något försök att ta reda på ägaren (hunden saknade halsband) eller åtminstone ha underrättat distriktsveterinären och inte bara låtit den döda hunden ligga kvar invid vägen. 

lägsna sig från platsen» (s. 139). Det synes även uppenbart, att om annan än av X vidtalad person ingriper och vidtar erforderliga åtgärder, X bör kunna räkna sig detta tillgodo (SOU 1948: 34 s. 224).
    Ovan har behandlats de objektiva rekvisiten. Redogörelsen har därvid som bakgrund haft den väsentligt klarare utformning av 5 § TL, som lagrådet utan att ändra på innebörden förordade vid sin granskning av departementsförslaget i avsikt att undanröja viss möjlighet till feltolkning av bestämmelsen. Den straffbara gärningen borde enligt lagrådet bestå däri, att vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, avlägsnade sig från olycksplatsen med uppsåt att undandraga sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bort föranleda (NJA II 1951 s. 543). Ett uttryckligt subjektivt rekvisit hade tidigare upptagits i domskälen i rättsfallet NJA 1936 s. 203, nämligen syfte att undgå upptäckt. Att departementschefen ej biträdde lagrådets propos berodde endast på att lagrummet — sådant det avfattats i det remitterade förslaget — enligt hans mening icke syntes giva anledning till sådan tolkning som den av lagrådet befarade.
    Att i subjektivt hänseende fordras det av lagrådet angivna uppsåtet torde vara uppenbart. X:s avsikt kan sägas vara att »strunta» i olyckans följder för annan, vilket bl. a. understrukits i omdömet, att det i hans handlande »ingår ett starkt moment av råhet» (NJA II 1934 s.399), och det innefattar väl även syfte att undgå upptäckt. Mot bakgrunden härav bör det kunna antagas, att om X, sedan han avvikit från olycksplatsen, snarast möjligt anmäler händelsen för polisen, han icke är straffbar. I detta sammanhang kan det anmärkas, att under förarbetet till 1934 års TL övervägdes att stadga en allmän skyldighet för motorfordonsförare att efter en trafikolycka inom viss tid anmäla det inträffade för polismyndigheterna. Underlåtenhet härutinnan skulle i så fall vara straffbelagd. Departementschefen ansåg emellertid, att en dylik föreskrift åtminstone för det dåvarande icke borde meddelas (NJA II 1934 s. 401). Det subjektiva rekvisitet har nyligen aktualiserats i rättsfallet NJA 1958 not. C 622, för vilket redogöres nedan i denna artikel.
    Det förekommer stundom, att åklagaren påstår ansvar för smitning med den motiveringen, att X genom att avvika avsett att undandraga sig polisundersökning i anledning av rattfylleri eller olovlig körning. Inte sällan är väl också orsaken till X:s handlingssätt, att han förtärt rusdrycker eller saknar körkort. Vare sig detta är fallet eller ej är emellertid försök att undgå polisundersökning icke i och för sig av beskaffenhet att medföra ansvar (SvJT 1947 rf s. 29).
    B. Underlåten upplysningsplikt. Det bör först anmärkas, att den nuvarande bestämmelsen är identisk med den som funnits fr. o. m. 1923 års vägtrafikstadga dock med den modifikationen, att orden »övriga nödiga» (upplysningar om händelsen) strukits.
    Om innebörden av stadgandet finns några upplysningar i förarbetena. I SOU 1922: 30, som föregick 1923 års vägtrafikstadga, anges sålunda, att 1916 års bestämmelse något omredigerats, »avseende huvudsakligen att uppgivandet av namn och hemvist (icke) behöver — och knappast heller kan — ske förrän efter påfordran» (s. 198). Detta be-

 

tyder, att uttrycket »undandrager sig» är identiskt med »vägrar» att svara på fråga om namn etc. SOU 1948: 34, föregångaren till 1951 års lagstiftning, anmärker endast, att de dåvarande »bestämmelserna angående meddelande om uppgift om namn m. m. . . . i de sakkunnigas förslag upptagits i väsentligen oförändrat skick» (s. 224).
    Gentemot vem skall »undandragandet» ha skett för att det skall vara straffbart? De många förarbetena lämnar ej något besked i denna viktiga fråga. Det torde emellertid med fog kunna antagas, att X:s vägran avser »påfordran» från dens sida, som lidit skadan, eller från ställföreträdare för honom (t. ex. föräldrar till underårig). Däremot lärer vägran att lämna upplysningar till polis, som kommit till platsen, icke vara straffbar. Gentemot en tredskande finns ju i detta fall andra medel.
    Vidare uppställer sig frågan var »undandragandet» skall ha ägt rum. I första hand är väl platsen därför lika med olycksplatsen, där X således förutsättes ha kvarstannat. Det synes emellertid icke vara oförenligt med grunderna för stadgandet att antaga, att straff kan följa för X, om denne, sedan han avvikit men uppspårats av den skadelidande,vägrar att lämna den senare upplysningar om händelsen, vilka erfordras t. ex. vid framställande av ersättningsanspråk mot försäkringsgivare.
    Vad som sagts under avsnittet om smitning beträffande substitut för X bör gälla även här; se SvJT 1936 rf s. 40.
 

    Efter dessa synpunkter torde det vara av intresse att ta del av ett av de senaste rättsfallen på området, NJA 1958 not. C 622. Händelseförloppet var följande.

    En natt mellan klockan 1 och 2 i slutet av december 1956 förde poliskonstapeln X en personbil över Stadshusbron i Stockholm i västlig riktning mot Kungsholmen, där han skulle uträtta ett privat ärende. I det hala väglaget kom bilen i sladdning vid passerandet av bron, körde in på trottoaren och törnade med ett häftigt brak två gånger efter varandra mot järnräcket på brons yttersida mot Mälaren. Bilen fick högra sidan delvis uppriven, men den blev inte köroduglig. Broräcket blev demolerat (tillbucklat med några pinnar avslagna) på en sträcka av 7—8 meter, där sedermera delvis nytt räcke måste uppsättas. Vidare blev den kantbalk, på vilken räcket vilade, deformerad, och två beklädnadsstenar spräcktes och måste utbytas. Efter den sista törnen stannade bilen med bagageluckan mot räcket. X ville minnas, att han nu gick ur bilen och sökte skjuta ut den på körbanan från trottoaren. Han märkte inte, att skador uppkommit på vare sig bilen eller räcket. Försöket misslyckades emellertid, och han satte sig i bilen för att köra från platsen. En marinofficer Y, som på 40—50 meters avstånd sett missödet från dess början och som sedan vittnade, att X aldrig var ur bilen, gick fram till den och uppmanade X att köra intill sträckstenskanten och stanna kvar tills polis kom tillstädes. X — som var spritpåverkad — körde emellertid omedelbart därifrån i riktning mot Lindhagensplan. En polisbil, som hejdats av Y, vilken misstänkte rattfylleri, stoppade X efter en kort stund på Lindhagensgatan. Senare samma natt besökte X olycksplatsen och upptäckte då skadorna på broräcket. Orsaken till att han utan vidare lämnat platsen var, att han erhöll en chock, vilken troligen vållats av känsla av skräck för att bilen skulle falla ned i vattnet, då den baklänges gled mot broräcket. Det var dock icke omöjligt, att en tanke på spritförtäringen under kvällen medverkat till hans åtgärd att avlägsna sig från platsen. Dagen efter olyckan sjukskrevs X av läkare under fjorton dagar för neuras, vilken enligt X:s mening vållats av chocken.

    40—603004. Svensk Juristtidning 1960

 

    RR:n — där X, förutom annat som inte är av intresse här, åtalades för vårdslöshet i trafik, rattonykterhet och avlägsnande från olycksplats »utan att vidtaga de åtgärder, vartill händelsen skäligen bort föranleda» — fällde honom till ansvar endast för rattonykterhet. Beträffande den här aktuella frågan yttrade RR:n: »X:s uppgift att han vid tillfället drabbats av en chock och avlägsnat sig från platsen under inflytande av denna vinner stöd av Y:s och i viss mån även av NN:s vittnesutsagor. Vid sådant förhållande finner RR:n X:s berörda handlande på grund av bristande uppsåt icke kunna för honom medföra ansvar». RR:ns ordförande var skiljaktig och ansåg, att med hänsyn till Y:s vittnesmål och övrig utredning, särskilt rörande de uppkomna skadorna, det måste anses ådagalagt, att X avlägsnat sig från platsen för olyckan utan att vidtaga någon av de åtgärder, vartill händelsen bort föranleda. Tillräckliga skäl förelåg enligt ordförandens mening icke att antaga att X vid avvikandet befann sig i sådant tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet, att X enligt 5 kap. 5 § andra stycket SL eller på annan grund borde vara strafflös.
    Svea HovR — där åklagaren yrkade bifall till åtalet i dess helhet —fastställde RR:ns frikännande dom med avseende å den påstådda vårdslösheten i trafik. Vad beträffar förevarande fråga framgick enligt HovRn »av vad i målet upplysts om olyckan, särskilt om de därvid uppkomna skadorna, att det ålegat X att kvarstanna på olycksplatsen för att medverka vid utredningen». I fråga om spörsmålet om bristande uppsåt ansåg HovR:n, att den chock, som X skulle ha erhållit, ej kunde betecknas annat än som naturlig upprördhet. X fälldes sålunda till ansvar även för avvikande från olycksplats.
    HD — där X yrkade befrielse från ansvar för smitning — fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.
    Rättsfallet föranleder den reflexionen, om domskälen icke i stället borde ha byggts upp sålunda: X märkte skadegörelsen å broräcket. Han avlägsnade sig emellertid utan att ens taga reda på skadornas omfattning. Hans avsikt var att undandraga sig att medverka till någon av de åtgärder, vartill olyckan skäligen bort föranleda.
 

    Slutligen må nämnas, att korresponderande bestämmelser finns i dansk, finsk och norsk rätt.
    Danmark: Enligt § 29 i »Færdselslov» d. 24 maj 1955 skall envar (samma subjekt som i TL), som med eller utan egen skuld blivit delaktig i en »påkørsel» eller annan trafikolycka, genast stanna och efter bästa förmåga lämna hjälp åt den som kommit till skada och i övrigt deltaga i de åtgärder, som olyckan ger anledning till. De i olyckan inblandade har ömsesidig plikt att efter påfordran uppgiva namn och hemvist och har i övrigt plikt att lämna de upplysningar om händelsen, som de är i stånd till. — Har skada drabbat personer, hästar, kreatur, hundar, fordon eller andra föremål av ej obetydligt värde, och är ingen tillstädes, som är i stånd att avfordra föraren av det fordon, med vilket skadan vållats, upplysning om namn och hemvist, skall denne snarast möjligt göra anmälan till polisen om olyckan. Om vägmärken eller signaler eller avspärrningar och lyktor vid vägarbeten bragts ur läge, skall föraren genast efter förmåga bringa dem i ord-

 

ning. Om skadan icke fullständigt avhjälpts, skall han snarast möjligt hänvända sig till polisen. — Överträdelse av bestämmelsen är straffbelagd (§ 69).
    Finland: Enligt 3 § lagen d. 29 mars 1957 om vägtrafik bör vägtrafikant (samma subjekt som TL), som med eller utan skuld varit delaktig i trafikolycka, omedelbart stanna och efter bästa förmåga deltaga i de åtgärder, till vilka olyckan ger anledning. Vederbörande är skyldiga att på anfordran för varandra uppgiva sina namn och adresser samt att lämna uppgifter om händelsen. — Har någon till följd av trafikolycka försatts i sådant tillstånd, att det är nödvändigt, att han omedelbart transporteras i och för erhållande av vård, är varje förare av fordon skyldig att verkställa sådan transport. — Överträdelse av föreskriften är belagd med straff (9 §).
    Norge: Enligt § 7 i Trafikregler d. 26 april 1957 skall, när trafikolycka inträffar, alla som med eller utan skuld är inblandade i olyckan genast stanna. De skall hjälpa personer eller djur, som skadats. Denna plikt åvilar, om det erfordras, även andra som är i närheten eller kommer till platsen. De som är inblandade i olyckan har ömsesidig plikt att uppge namn och adress. Förare av motorfordon skall också uppge dess registreringsnummer samt ägarens namn och adress. — Har trafikolycka medfört dödsfall eller skada på person, skall de som är inblandade i olyckan anmäla det till polisen snarast möjligt. Detsamma gäller, när materiell skada vållats och någon, som kan tillvarataga den skadelidandes intresse, ej är tillstädes. — Har vägmärke, signaler, avspärrningar eller lyktor vid avspärrningar skadats eller bragts ur läge, skall den skadevållande draga försorg om att nödig reparation företages. Om så är nödvändigt, skall polisen eller vederbörande myndighet snarast underrättas. — Fordon, som efter trafikolycka hindrartrafiken, skall genast flyttas. Dessförinnan får, om det är nödvändigt, fordonets läge, spår och liknande utmärkas, men detta skall ske på kortast möjliga tid. Har trafikolycka medfört dödsfall eller skada på person, får fordonet ej flyttas, innan dess läge, spår och liknande utmärkts och nödvändiga mått tagits. — Paragrafen gäller även för förare av spårvagn. — Överträdelse av bestämmelsen är straffbelagd (§ 36).

E. H. Dahlin