Genévekonferensen ang. begränsning av framtida statslöshet. D. 24 mars— d. 18 april 1959 hölls i Genève en av FN:s generalsekreterare utlyst diplomatisk konferens för eliminering eller begränsning av framtida statslöshet. I konferensen deltog 35 av FN:s medlemsstater, varjämte Finland, Grekland och The Office of the High Commissioner for Refugees samt åtskilliga internationella organisationer hade sänt observatörer. Den svenska delegationen bestod av förste kanslisekr. O. Hellberg och andre sekr. H. Lindgren.
    Till grund för konferensen förelåg dels två av internationella lagkommissionen i FN utarbetade förslag till konventionstexter, den ena om avskaffande och den andra om begränsning av framtida statslöshet, dels även en av Danmark utarbetad alternativ text. De båda FN-texterna utgick från jussoli-principen vid födelse i konventionsstat och syftade till att i viss utsträckning förhindra att statslöshet uppkom, ärvdes eller annorledes blev bestående från en generation till en annan. Texterna innehöll därjämte regler till förebyggande av förlust av medborgarskap, som kunde resultera i statslöshet. Den av Danmark presenterade konventionstexten byggde på jussanguinis-principen, kompletterad med jus soli för vissa fall, och anknöt nära till de år 1950 i Danmark, Norge och Sverige antagna medborgarskapslagarna, vari redan avsevärda koncessioner gjorts till förmån för flyktingar. Till arbetstext valdes FN-förslaget till konvention om begränsning av framtida statslöshet.
    En av de viktigaste artiklarna i förslaget åsyftade att giva eljest statslösa medborgarskap vid födelsen i det land, på vars territorium födelsen ägde rum. Tidigt under behandlingen av denna artikel framstod klart motsättningen mellan jus soli- och jus sanguinis-staterna och flera av de senare, såsom Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Nederländerna och Schweiz, framlade modifierande ändringsförslag. Även Storbritannien (jus soli) presenterade ett ändringsförslag, innebärande för dess del vissa eftergifter i fråga om kategoriskt jus soli-förvärv. Den artikel, som slutligen vann majoritet, innebar att person, född i fördragsslutande stat och som eljest skulle bliva statslös, skulle förvärva medborgarskap i födelselandet antingen automatiskt

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 67vid födelsen eller alternativt efter ansökan vid viss uppnådd ålder, om han då haft viss tids domicil i samma stat. Denna lösning var förenlig med både jus soli- och jus sanguinis-ländernas nationella lagar.
    En annan artikel stadgade förbud för konventionsstat att i nationell lag utsträcka förlust av medborgarskap till att omfatta biperson till den som gick förlustig sitt medborgarskap, om bipersonen därigenom blev statslös. Denna artikel stod i strid mot gällande bestämmelser i skandinavisk lagstiftning (8 § medborgarskapslagen). Även i denna fråga kom man fram till en kompromiss, dock ej så långtgående att man för de skandinaviska ländernas del kunde undgå smärre lagändringar, om dessa länder skulle tillträda konventionen.
    En fråga om rätt för fördragsslutande stat att beröva person medborgarskap lyckades däremot icke konferensen lösa. Flertalet vid konferensen representerade stater saknade regler härom i sina nationella lagar, men en artikel i förslaget förutsatte möjlighet för stat att i begränsad utsträckning frånkänna en person medborgarskap, t. ex. när förvärv skett på oriktig grund eller efter vilseledande upplysningar. För att berövande skulle få ske, förutsattes därjämte att detta skedde i enlighet med gällande föreskrift i lag och att fallet underställdes oavhängig och opartisk myndighets prövning. Artikeln blev föremål för redaktionell översyn och antogs preliminärt. När den sedermera gick till slutvotering samma dag konferensen enligt tidsschemat skulle avslutas, framlade emellertid Förbundsrepubliken Tyskland ett överraskande ändringsförslag, innebärande att man stängde vägen för en konvention, som kunde innebära någon väsentlig lösning av statslöshetsproblemet. Ehuru förslaget antogs av konferensen med knapp majoritet väcktes omedelbart nytt förslag om att artikeln skulle få återupptagas till ny behandling. Erforderlig kvalificerad majoritet härför uppnåddes visserligen,men tiden medgav icke att artikeln ånyo kom till behandling.
    FN:s båda konventionsförslag innehöllo tillika en artikel om upprättande inom ramen för FN av ett särskilt organ (agency) för de statslösa samt en domstol. Det föreslagna organet av karaktären intresseorganisation skulle i förekommande fall agera för en statslös' räkning inför en konventionsstats regering eller inför den föreslagna domstolen och tillvarataga den statslöses intressen i förhållande till visst lands myndigheter. Majoritet kunde icke uppnås för inrättande av en ny internationell domstol. Däremot rönte förslaget om en »agency» ett relativt gynnsamt mottagande. Resultatet blev en ny artikel, enligt vilken konventionsstaterna skall verka för inrättandet av ett organ, till vilket den som påfordrar konventionens tillämpning kan vända sig för att få sin sak undersökt och för att erhålla biträde med dess framläggande inför vederbörande myndigheter.
    På grund av det dödläge som uppstått, när konferensen stod inför sin avslutning, ansågs det olämpligt att låta konventionen i sin helhet gå till slutvotering. I stället antogs en resolution, vari konferensen hos FN:s generalsekreterare hemställde, att denne måtte bereda konferensen tillfälle att snarast fortsätta och avsluta sin förelagda uppgift.

O. Hg