ELSA ESCHELSSON

 

VÅR FÖRSTA KVINNLIGA RÄTTS- VETENSKAPARE1

 

AV MAUD EKEBERG 

 

Hösten 1958 disputerade vid juridiska fakulteten i Lund en ung kvinna, Gunvor Wallin, som då blev Sveriges andra kvinnliga jurisdoktor. 61 år tidigare, 1897, försvarade vår första kvinnliga juris doktor sin avhandling i Uppsala. Hon hette Elsa Eschelsson. Det faller sig naturligt att man spekulerar något över det faktum, att medan det i de andra fakulteterna promoverats ett ganska stort antal kvinnliga doktorer, så finns det ännu i dag inom juridiken bara två. Anledningen är väl helt enkelt den, att för de flesta ämbeten och tjänster på det juridiska området krävs det bara en juris kandidatexamen. Man kan bli både domare i Högsta Domstolen, justitieminister, regeringsråd och professor vid universitet utan att ha disputerat. Under samma tid, alltså mellan åren 1897 och 1958, har 107 manliga juris doktorer kreerats.
    När Elsa Eschelsson disputerade, hade kvinna inte laglig rätt att avlägga juris licentiatexamen. 1870 fick hon rätt att undergå mogenhetsexamen, och 1873 rätt att avlägga alla akademiska examina utom de teologiska och juris licentiatexamen. Professor Sigurd Ribbing hade några år tidigare opponerat sig mot doktorsgrad för kvinnor, och hävdade då, att kvinnans hjärna bevisligen icke hade tillräcklig vikt eller tillräckligt många vindlingar för att sätta henne i stånd att ta en doktorsgrad.
    Men Elsa, som var på det klara med att hon ville rättsvetenskapa, begärde dispens, vilken beviljades henne. Hon insåg att hon skulle blien kvinnlig pionjär inom juridiken, men hon anade inte vilket motstånd hon skulle möta.
    Elsa Eschelsson, som föddes den 11 november 1861, var dotter till grosshandlaren och konsuln Anders Olof Eschelsson och hans hustru. Föräldrarna var kusiner. Elsa hade tre äldre systrar, Ida, Anna och Ellen, som hon under nästan hela livet stod i nära kontakt med. Under flera år bodde familjen i Norrköping, men när modern dog —Elsa var då bara fem år — ville fadern flytta till Stockholm med sina barn. Om somrarna bodde familjen på sitt lantställe Skårby utanför Norrköping, och flickorna och deras vänner och släktingar hade där många glada sommardagar med utflykter, amatörteater och all skönsungdomliga nöjen. Elsa var särskilt road av att spela teater och lär i unga år ha funderat på att bli skådespelerska, kanske delvis influerad härtill av skådespelerskan Anna-Lisa Hwasser, som umgicks i familjen. Elsa var glad, livlig, »en typisk ledarenatur», men med en djup fond av allvar.

 

    1 Föredrag i Sveriges radio den 16 februari 1960.

 

670 MAUD EKEBERG    Fadern dog, när Elsa var fjorton år. Ida, den äldsta, var sedan ett år gift med Johan Hagströmer, som senare blev professor i straffrätt i Uppsala. Bankdirektör Christian Eberstein i Norrköping förordnades till förmyndare för de båda yngsta flickorna.
    Elsa hade enligt tidens sed läst för guvernant. Men när hon var 18 år satte hon sig på skolbänken i Wallinska skolan för att två år senareta studenten. Redan nu var hon på det klara med att hon ville läsa juridik. Men svågern rådde henne att först ta en fil.kand., vilket hon också gjorde 1885 i januari, efter fem terminers intensivt studerande.
    Men hon var också en glad ung kvinna. Hon roade sig i Uppsala, gick på baler och familjebjudningar och deltog i studentdiskussioner, hon träffade Ellen Fries, Hjalmar Branting, Karolina Widerström, Karl Staaff och många andra som senare skulle spela en roll i samhället. Hon hade sin förankring hos sin syster och svåger, men hon bodde inte i deras hem.
    När Elsa tagit sin första akademiska examen gav hon sig ut på en lång resa i sällskap med en kvinnlig släkting — inte kunde hon resa ensam när hon bara var 23 år! Hon var i Egypten och Palestina, i Wien och Konstantinopel. Kanske var det då hon upplevde den romans hon lär ha haft — hon träffade en engelsman i Wien som hon var mycket intresserad av. Men Elsa hade redan avgjort sitt öde, hon skulle läsa juridik och hon reste hem för att först komplettera sina betyg med teoretisk filosofi.
    Hösten 1886 flyttade Elsa in i egen våning i Uppsala. Professorskan Hagströmer skrev i sin dagbok för den 20 april 1886:

    »Elsa och jag voro och bestämde oss för den Ribbingska våningen åt Elsa, varvid professor Ribbing var dråplig att skåda. Sedan han först hälsat, ställde han sig med händerna på ryggen i goda fem minuter — Elsa och jag äro överens om tiden — och alldeles mol tyst, endast stirrande på Elsa. Därpå närmade han sig med ett raskt beslut och klarnande ansikte för att, såsom jag trodde, tala med henne, men nej — endast för att — nu sittande, fortsätta sina studier av henne. På sextiotalet var han en av de ivrigaste som talade mot att kvinnor skulle studera, såsom en fysisk omöjlighet, och nu föreföll det honom väl lite besynnerligt, att den flicka han hade framför sig, vid den tentamen där han endast beräknat ett approbatur, fått ett laudatur. Denna förvåning kunde ej heller giva sig kraftigare uttryck än vad den gjorde hos honom. Han var sedan vid kontraktets uppgörande älskligheten själv, men Elsa och jag hade ej tagit med i beräkningen, hur lång tid en filosof behövde för att skriva ett kontrakt, varför ock följden blev att vi blevo försenade, så att Elsa måste stanna kvar över natten.»

    Elsa började nu sina juridiska studier på allvar. Efter sin första tentamen 1886 reste hon i januari 87 på besök till sin syster Anna, som var gift med dåvarande militärattachén Edvard Brändström och bosatt i Petersburg. Men där blev hon svårt sjuk i tyfoidfeber och kunde inte resa hem förrän efter fyra månader. Familjen Brändströmsdotter Elsa, som långt senare blev känd som en barmhärtighetens apostel, var inte född då, hon kom till världen först 1888. Det är intressant att veta, att hon kallats Elsa efter sin moster, som hon alltid beundrade av fullaste hjärta, svärmade för henne, som det hette då. Hon hade alltid sin mosters porträtt på väggen bakom sitt skrivbord. Det rättspatos, som genomsyrade Elsa Brändströms gärning, hade hon

 

ELSA ESCHELSSON 671i hög grad gemensamt med sin mor och hennes systrar. De var alla fyra mycket känsliga, mycket idealistiska till sin läggning. Det har till exempel berättats, att Anna, Elsa Brändströms mor, grät en hel natt då Österrike annekterade Bosnien och Herzegowina år 1908.
    1892 avlade Elsa sin examen, juris utriusque kandidaten. Hon tjänstgjorde en kort tid vid Uppsala läns södra domsaga, men som domare fick hon inte fungera, eftersom hon var kvinna. Sedan följde fyra års intensivt arbete på avhandlingen, som behandlade begreppet gå vaenligt svensk rätt. Disputationen, som ägde rum den 31 maj 1897, tilldrog sig naturligtvis ovanligt stort intresse. Den började redan klockan 8 på morgonen.
    Fakultetsopponent var civilrättsprofessor Nordling. Efter sin debatt i sak med respondenten sammanfattade han sina synpunkter i en hyllning till henne med dessa ord:

    »Det är en njutning att från de vanliga juridiska avhandlingarna, dessa mosaikarbeten, sammanplock, citat och åsikter, hämtade ur de mest olikartade författare, äntligen få dröja vid ett arbete, som, om än författarinnans första, dock vittnar om verklig originalitet och sammanhållet av enenhetlig åskådning.»

    Som extra opponent anmälde sig professor Trygger. Han tog bland annat upp tolkningen av en citerad passus hos en äldre författare, och framhöll att professor Winroth i Lund kommit till ett annat tolkningsresultat. Professor Trygger påstod sig också ha citerat stället i en avhandling, »men», fortsatte han, »då jag inte lyckades få meningen klar för mig, nöjde jag mig med att på ett något tvetydigt sätt uttrycka den för att inte från något håll kunna angripas». Elsa Eschelsson svarar, att hon hade först haft samma uppfattning som professor Winroth, men efter noggrant påseende stannat vid sin nuvarande åsikt. Och med ett litet sarkastiskt och förbindligt leende tillade hon: »som jag hade alldeles klart för mig vad jag menade, behövde jag inte uttrycka mig med någon tvetydighet.»
    Promotionen ägde rum samma dag, och Elsas svåger Johan Hagströmer satte i sin egenskap av juridiska fakultetens dekanus ringen på hennes finger och hatten på hennes huvud, tecknen på hennes nyvunna akademiska värdighet.
    »Det var ett av de ögonblick, som man hela livet igenom med glädje minns, det var en vetenskapens rättvisa, oväldiga hyllning åt en riktbegåvad kvinna», skrev Lydia Wahlström i tidskriften Dagny.
    Vid disputationsmiddagen meddelade professor Nordling att fakulteten redan anhållit hos universitetskanslern att hon måtte utnämnas till docent i civilrätt.
    Det var en stor dag, kanske den största i hennes liv.
    Elsa Eschelsson var nu något mer än 35 år. Ett fotografi från den tiden visar ett allvarligt, ganska vackert ansikte, pincenez för ögonen, som är genomträngande och klara, en känslig mun. Helhetsintrycket är något vemodigt. De som träffat henne vittnar alla om hur verkligt imponerande hon var, både till det yttre och till det inre. Hon var en kvinna med sann resning, stora linjer, och fylld av en strävan mot rättvisa och saklighet som är ovanlig. Hennes intelligens var av den

 

672 MAUD EKEBERGteoretiskt-spekulativa typen, vilket sammanföll med den tidens syn på de juridiska frågorna. Några har använt ord som stel, kärv, hög om henne, men alla har varit fyllda av aktning och respekt. De som fick se något av hennes inre — och de var inte många — har betonat hennes skygghet, hennes generositet och framför allt hennes stora känslighet. En av hennes vänner blev en gång ytterst förvånad, när hon efter lång tid fick ett brev från Elsa, där hon upprört frågade vad avsikten var med ett yttrande, fällt i all oskuld. Hennes misstänksamhet kunde snabbt skingras med ett vänligt samtal. Hennes påfallande frikostighet finns det också bevis på. Professor Gösta Eberstein har i sin ägo en bok som han någon gång i början av seklet lånade ut till Elsa. Han fick den tillbaka, vackert inbunden i kalvskinn. Han har skrivit in denna lilla episod på försättsbladet.
    Elsa Eschelsson hjälpte och uppmuntrade också en icke rättslärd dam, Anna Pettersson, som hade satt upp en juridisk byrå för kvinnliga klienter i Stockholm. Det kan tyckas vara en djärv idé, men fröken Pettersson hade arbetat vid rådhusrätten i Uppsala och studerat lagen på egen hand, och Elsa ansåg, att det var väl värt ett försök. »Sluta inte så länge du har en klient», rådde hon. Så småningom anställdes akademiskt bildade jurister vid byrån, men fröken Pettersson vände sig till Elsa när hon hade något särskilt knivigt fall. Det var den byrån som advokat Eva Andén övertog år 1914.
    Resor var Elsas stora intresse. Hon firade sin nyvunna doktorsgrad med en resa till Pyrenéerna tillsammans med sin vän och kusin Jana Flach. Hon besökte också England, en gång reste hon till Italien med en vän, Augusta Ljungqvist, en annan gång till Nordkap med Ellen Fries. Om den resan har Ellen Fries skrivit i Dagny men hon nämner inte sin reskamrat. Elsa tycks ha varit reserverad även när hon varute och reste, men ytterst intresserad av att få höra den andras upplevelser. I ett brev till Lydia Wahlström 1899, som då befann sig i England, skriver hon:

    »Det förefaller icke, som om du skulle vara så intagen av England. Ja, det hjälper icke: jag är intagen av det, men jag erkänner samtidigt, att jag ju mest sett det yttre av England och engelsmännen. Jag har icke kommit i beröring med engelsmännen på något sådant sätt, att jag fått några inblickar i vare sig det religiösa eller det intellektuella livet. Det är möjligt, att en sådan inblick skulle hava besvikningar till följd, jag tror det kanske. Jag tror emellertid, att deras underlägsenhet i särskilt intellektuellt avseende just sammanhänger med andra sidor hos dem, som äro tilltalande. Jag tror nämligen, att en så handlingskraftig nation sällan blir så synnerligen 'intelligent' i den bemärkelsen, i vilken vi äro vana att fatta detta uttryck. Ja, jag tycker om min engelsman ändå, jag.»

    Den unga docenten kallades hösten 1897 att föreläsa i processrätt. I kvinnokretsar såg man i henne en pionjär, som inte borde inskränka sin verksamhet endast till den akademiska föreläsningssalen. Hon hade ju lyckats ta ett steg in i männens värld i ett samhälle, där kvinnan sannerligen skulle tiga i församlingen. Kvinnorna kämpade för att få samma rättigheter som männen, för vidgade arbetsområden och för rösträtt. Elsa ombads att ställa sig i spetsen för den kvinnliga rösträttsföreningen i Uppsala. Hon hade gått in i föreningen endast för att bekänna kort, som hon säger i ett brev till Lydia Wahlström 1903.

 

ELSA ESCHELSSON 673    »Då jag emellertid, som du vet, ställer mig ganska skeptisk med avseende på frågan om tidpunkten därför ännu är inne, varken kan eller vill jag gå in såsom en av de ledande i en rörelse, som faktiskt synes anse detta. Jag erkänner för övrigt, att den inblick jag under den korta tid, jag haft något att göra med föreningen i fråga, fått av en hel del oskolade både Stockholms- och Uppsala damers begrepp om allmänna angelägenheter och sätt att handhava dem icke ökat min lust att närmare få med dem att göra.»

    Hon samtyckte dock till att fungera som ordförande vid det konstituerande mötet och ett par till. Sedan drog hon sig tillbaka. Överhuvudtaget är hennes inställning till den så kallade kvinnosaken ganska sval, vilket framgår av ett annat brev till Lydia Wahlström.

    »Hela min smak och min riktning ligga så fullständigt mot allt agiterande, kommitterande, konfererande, att jag, för såvitt icke hela min personlighet genom något underverk skulle komma att undergå en alldeles oförutsedd förändring — aldrig kommer att taga någon verksam del av dylikt. Särskilt gäller detta kvinnosaken. Jag är en privatperson, som för att få en verksamhet, för vilken mina anlag ligga, slagit mig på juridik, alls icke särskilt på kvinnans rättigheter eller rättsliga ställning — och därvid blir det.»

    Elsa Eschelsson hörde dock till grundarna av Akademiskt bildade kvinnors förening, vars ordförande hon var från tillkomsten av föreningen 1904 till sin död 1911. Föreningen hade på sitt program att verka för att akademiskt bildade kvinnor skulle få rätt till de förmåner, som de av dem avlagda kompetensproven enligt gällande lagar och författningar till försäkrade män med samma kompetens. Denna förening utgav till sitt 25-års jubileum en minnesskrift över Elsa Eschelsson, skriven av hennes vän doktor Karolina Widerström. Det är den enda mer uttömmande skildring av hennes liv och verksamhet som finns. Elsa hade vid sin död förordnat, att alla hennes dagböcker— det lär ha varit 22 stycken — skulle brännas, och dessutom en hel del brev. Så sent som 1938 brändes ytterligare brev, som nu hade varit en oskattbar källa till förstahands-informationer. Men ännu finns brev kvar, bl. a. 10 till Lydia Wahlström, ur vilka utdrag gjorts här, dessutom lär brev ännu finnas i familjen Hagströmers ägo. Dessa har dock varit oåtkomliga för förf.
    Att vara kvinnlig akademiker under seklets första år ansågs judjärvt, men om man bara inte var så djärv att man till äventyrs siktade på en akademisk tjänst, bemöttes man i allmänhet med en viss aktning parad med nyfikenhet. Striden om de akademiska posterna ansåg männen hård nog, utan att man dessutom skulle skaffa sig kvinnliga konkurrenter. Många märkliga uttalanden om kvinnors eventuella möjligheter att göra en insats i arbetslivet har fällts, här är några som förtjänar att gå till eftervärlden.
    »Vilken skurgumma har inte gått förlorad i Elsa Eschelsson», förklarade en professor.
    »Var på de organiska varelsernas kedja skulle man stanna, om man valde in kvinnor i Vetenskapsakademien?» utbrast en professor, då det var tal om Sonja Kovalevskijs inval.
    »Det är ju absolut ingen skillnad mellan man och kvinna!» försäkrade å andra sidan en professor i en studentdiskussion.

    43 —603004. Svensk Juristtidning 1960

 

674 MAUD EKEBERG    Elsa fick nogsamt erfara att det var skillnad på man och kvinna. Hon ville uppnå en professur, vilket en man med hennes meriter snabbt fått. Men redan 1899 hade hon fått definitivt avslag på sina och fakultetens framställningar, hon fick inte ens på förordnande uppehålla en professur. I § 28 regeringsformen stadgades det nämligen då, att endast män kunde inneha tjänster, för vilka kunglig fullmakt erfordras. År 1909 undanröjdes detta hinder i princip; men först 1923 kunde kvinna i konkurrens med män söka alla sådana slag av tjänster, med undantag av de teologiska. Det dröjde sedan till mars 1958, innan riksdagen fattade beslut om att kvinna kan inneha prästerligt ämbete. Men redan år 1904 yttrade professor Trygger i riksdagen — han var en varm vän och beundrare av Elsa Eschelsson: »Om en kvinna fått en viss utbildning, så är det väl också fullt riktigt, att hon får skörda frukterna av denna utbildning. Är hon lika skicklig som en man, bör hon väl också erhålla samma förmåner som han.»
    År 1904 utsågs Elsa att leda den då nyinrättade propedeutiska kursen. En av hennes kvinnliga elever, Eva Andén, har levande minnen av sin uppskattade lärare. Hon berättar:

    »Höstterminen 1907, då jag började mina juridiska studier, såg och hörde jag Elsa Eschelsson två eller möjligen tre dubbeltimmar i veckan, där hon stod i katedern i, om jag inte missminner mig, universitetets stora lärosal, tian, och undervisade 130 studenter, därav två kvinnliga. Hon ledde då den propedeutiska kursen i civilrätt och kallades ofta tant Elsa av de juridiska gossarna. Det var en i många avseenden imponerande lärargärning, vitsordad senare i livet av många av mina dåvarande kamrater. Jag har ännu kvar och har låtit binda in det kompendium, som hon på egen bekostnad låtit trycka i autografi och gratis delade ut till oss, 469 sidor.
    Redan tidigare hade jag många gånger sett henne på Drottninggatan och varit fylld av respekt, en ståtlig och värdig gestalt — och docent!
    Någon personlig kontakt med Elsa Eschelsson har jag egentligen inte haft annat än vid ett tillfälle, antagligen 1908, då hon anmodade mig att göra ett personligt besök hos henne. Hon bodde då i närheten av Skolgatan; hon hade flyttat från Drottninggatan. Hon satt vid sitt skrivbord, och jag flera meter ifrån, i soffan, nej på soffkanten — av pur vördnad och beundran. Samtalet var kort. Anledningen var att det påstods att studenterna skojade och hade hyss för sig speciellt under hennes kurser. Jag kunde samvetsgrant säga, att naturligtvis var det lite hyss och skoj även på hennes kurs, men inte så att det störde, och att det inte kunde jämföras med det hyss som förekom under andra juridiska föreläsningar och kurser.
    Jag kommer ännu ihåg den respekt hon ingav och den vördnad man kände för henne. Den distans som förelåg mellan de akademiska lärarna och studenterna var stor på den tiden.»

    Professor Winroth, som blivit civilrättsprofessor och därför skulle samarbeta med docenten i ämnet, överklagade Elsa Eschelssons utnämning till ledare för den propedeutiska kursen och framhöll att hon icke vore skickad att undervisa i civilrätt. Winroth hörde f. ö. till de professorer, som inte disputerat; han hade utnämnts till juris hedersdoktor i Lund 1893. Så blossade en strid upp mellan honom och Elsa Eschelsson, som pågick med skrifter och inlagor, förklaringar och tidningsartiklar ända till år 1907, då Winroth utnämndes till professor i Stockholm. Denna strid gällde kort sagt olika uppfattningar i ämnet. Båda var skarpa i orden, Elsa var dessutom saklig. Winroth, som bokstavligen strödde skrifter omkring sig i skilda ämnen, skrev med an-

 

ELSA ESCHELSSON 675ledning av Elsa Eschelssons år 1906 utgivna arbete Om fullbordande av gåva av lös egendom bland annat:

    »Vi äro ju genom onda makters anstiftan förenade i samarbete för gemensamma lärjungars civilrättsliga utbildning. Det har från min sida påpekats, att förutsättningarna för ett dylikt samarbete saknas, och den utgivna boken synes ej jäva mitt omdöme.»

    Winroth, som rådde sina elever att fortast möjligt glömma vad de lärt av Elsa Eschelsson under den propedeutiska kursen, lyckades dock inte fördärva den prestige och aktning som hon allmänt vunnit. Men han åstadkom att hon mer och mer drog sig undan från människor, för att skydda sig från sådant som gjorde ont. Professor Winroth lär flera år senare ha reviderat sin uppfattning om Elsas insatser. Till Mathilda Staél von Holstein, sedermera advokat i Stockholm, sade han under en tentamen: »Fröken har väl läst Elsa Eschelssons arbete om skuldebrev? Det är det bästa som är skrivet på området.»
    Under dessa nervslitande år fram till 1907 kunde Elsa ändå utge sammanlagt 6 större eller mindre arbeten i civilrätt. Hon utgav också en mycket välskriven liten bok om folkskollärarinnornas lönefråga — likalönsprincipen var aktuell även då. Någon gång kunde hon också slå sig lös, ja, vara smittande glad, det hände när hon var hos de sina, hos systrarna i Uppsala eller hos Brändströms i Linköping.
    Efter riksdagens beslut år 1909 att både män och kvinnor skulle kunna inneha ämbeten och tjänster som fordrar kunglig fullmakt, hänsköts frågan om tolkningen till en kommitté, som efter påstötning utökades med två kvinnor. En av dessa var rektor Anna Ahlström, nära vän till Elsa. I slutet av januari 1911 framlade kommittén sitt betänkande. Det var inte enhälligt. Kommittén föreslog beträffande professorstjänsterna vid universiteten, att ämnena skulle uppdelas på manliga och kvinnliga, att endast ogift kvinna kunde komma ifråga, och föreslog 60 år som pensionsålder för kvinnor, vilket senare ändrades till 55. För män var pensionsåldern 65 år. Inom den juridiska fakulteten skulle civilrätt, straffrätt och processrätt vara stängda för kvinnor; kommittén ansåg nämligen, att professorerna i dessa ämnen borde ha tjänstgjort som domare. Men i praktiken var det långt ifrån alltid fallet. Kommittén hade också utsagt, att professurer som var förenade med en institution av mer praktisk natur inte gärna kunde innehas av kvinnor. Detta gav Anna Ahlström anledning till en spetsigt formulerad reflexion i sin uttömmande reservation, där hon säger, att visserligen hade hon sig bekant, att kvinnans kapacitet som teoretiker var omtvistad, men att hennes förmåga på det praktiska området väl var allmänt erkänd. Vissa ämnesföreståndare skyndade sig att tillskapa någon slags institution, så att inte deras ämne skulle höra till den lågt stående grupp, där kvinnlig professor kunde verka.
    Betänkandet väckte en enorm uppmärksamhet i akademiska kretsar. Bland de myndigheter som skulle yttra sig över förslaget var Större akademiska konsistoriet. Protokollet från diskussionerna utandas ett kvinnoförakt och en rädsla för konkurrens från kvinnorna som är beklämmande. Det påstås, att dåvarande akademisekreteraren gick runt till professorerna och bad dem ta tillbaka de värsta uttrycken innan

 

676 MAUD EKEBERGprotokollet gick i tryck. Professor Hjärne och andra säger däri, att förmögna akademiska damers arbetsflit i godan ro skulle skapa en resignation bland unga framåtsträvande män, att konkurrens med kvinnorna skulle alstra en anda av brutalitet bland männen, och att männens naturliga ridderlighet skulle avhålla dem från att söka tjänster i konkurrens med kvinnor. En föreslår, att Stockholms och Göteborgs högskolor skulle inrättas enbart för kvinnor med kvinnliga professorer; professor Lundell med flera anser, att kvinnliga ledare förmanlig ungdom inte skulle verka lika moraliskt och intellektuellt fostrande som manliga. I rättvisans namn måste dock sägas, att många yttranden i mer liberal och saklig anda avgavs, bland andra av professor öhrvall och häradshövding Olivecrona, av Karolinska institutet i Stockholm och av universitetet i Lund.
    Konsistoriet uttalade sig också om den gifta kvinnans situation. Tre professorer inom den filosofiska fakulteten ansåg, att hon endast i sällsynta, abnorma undantagsfall kunde sköta en tjänst utom hemmet. Det var professor Schück som föreslog, att pensionsåldern för kvinna skulle sänkas till 55 år, »en kvinna blommar förr ut än en man». Professor öhrvall svarade: »Det yttrandet må vara sant i fråga om den kroppsliga fägringen, men det är ju ej meningen att göra den till befordrings- eller pensioneringsgrund, varken för män eller kvinnor.»
    Sedan ett par år var Elsa sysselsatt med ett nytt arbete i civilrätt, och hon skötte sina föreläsningar och kurser som vanligt. Hon följde med stort intresse kommitténs arbete. När betänkandet kom, var hon svårt sjuk, förmodligen i gulsot. Det måste ha känts som en personlig kränkning, att just hennes ämne, ett av de två, där man verkligen hade erfarenhet av en kvinna i lärostolen, skulle uteslutas. Hon hade nu nästan helt isolerat sig från sina vänner, till och med från sina systrar, och sjönk ner i resignation och pessimism. När konsistoriets protokoll kom i början av mars, kände hon kanske att hennes gärning varit utan all mening.
    En dag i början av mars hittades Elsa Eschelsson medvetslös i sängen. Två dagar senare, den 10 mars 1911, dog hon, förmodligen av en för stor dos sömnmedel. I ett avskedsbrev, som sedan länge är förstört, till sin mycket avhållna syster Ellen von Hofsten, skrev hon ungefär så: »Jag sitter nu vid mitt skrivbord och skriver så länge jag orkar. Mina sista tankar går till Skårby och vår lyckliga barndom.»
    Eva Andén, som då var kvinnliga studentföreningens ordförande, var med om Elsa Eschelssons begravning. Hon kommer ännu ihåg denna dystra dag med djup rörelse och berättar:
    »Jag kan aldrig glömma den kvällen, då en hel del studentskor var nere i studenternas nya gymnastikbyggnad, då en god vän till mig, en medicinare, kom nedrusande från akademiska sjukhuset med budskapet om dödsfallet och dess detaljer. Vår upprördhet vid dödsfallet särskilt mot bakgrunden av en del konsistoriemedlemmars uttalande kan aldrig glömmas.
    Begravningen ägde rum i domkyrkan. Akademistaten tågade ner från universitetet utmed ärkebiskopsgården. Vid Gustavianum stod en hel del kvinnliga föreningar i avvaktan på att fortsätta processionen efter

 

ELSA ESCHELSSON 677dem som kom från universitetet. En person i den kretsen kommer jag ihåg. Det var rektor Anna Ahlström, god vän till Elsa Eschelsson och i utseende och klädsel mycket lik henne. När professorerna och docenterna passerade dessa Elsa Eschelssons vänner fick jag en stark uppfattning av att vissa av dem såg Elsa Eschelsson när de såg Anna Ahlström, häpna, förbryllade, bleka. Det kanske var en synvilla från min sida.
    I domkyrkan var kistan placerad i koret. På högra sidan satt bland andra en del av de värsta motståndarna till Elsa Eschelsson. Av någon händelse, som jag inte kan förklara, kom jag att bli placerad till vänster på första bänken mitt emot dessa, men med kistan emellan oss. Jag har inget minne av ritualen, bara att det var svårt.
    Gravsättningen ägde rum på Uppsala kyrkogård. De manliga kamraterna hade tidigare föreslagit att vi skulle gemensamt lägga ner en krans från hennes lärjungar. Jag föreslog, att en krans skulle komma från enbart de manliga, för att ge uttryck åt en manlig uppskattning av Elsa Eschelsson. Så skedde också. Där stod jag i lånade svarta kläder och mammas svarta hatt, och med den krans jag lade ner vid graven, jag tror från kvinnliga studentföreningen, följde inte många ord.
    Docent Eschelsson hade instiftat ett stipendium för kvinnliga studenter som skulle fortsätta sina juridiska studier. Tror någon, att en kvinnlig jur. stud. då skulle ha velat fortsätta de juridiska studierna i Uppsala med dess dokumenterat trånga atmosfär?
    Vi som hade förmånen att få vara hennes elever kommer sannerligen inte att glömma vår lärare, docenten Elsa Eschelsson.»