Sjörättskonferens i Rijeka. Den internationella organisation, som under namnet Comité Maritime International (CMI) bildades år 1897 och sedan dessverksamt bidragit till utarbetandet av åtskilliga av de centrala konventioner som reglera den internationella sjörätten, höll d. 20—26 sept. 1959 sin tjugofjärde konferens i Rijeka i Jugoslavien. Ett flertal ämnen av stor betydelse

 

blevo härvid föremål för diskussion mellan representanter för de flesta av världens sjöfarande nationer.
    Det ämne som väckte det största intresset och som också kom att upptaga övervägande delen av konferenstiden var frågan om redarens ansvar vid användandet av fartyg drivna med atomkraft. CMI hade nämligen påtagit sig uppgiften att utarbeta ett förslag till konvention för reglering av detta ansvar avsett att därefter föreläggas en diplomatisk konferens. Med hänsyn till att det kan förutsättas att atomdrivna fartyg inom en överskådlig framtid komma att användas kommersiellt ansågs frågan om en konvention för reglering av redarens ansvar vid atomdrift vara brådskande. CMI hade därför redan 1958 tillsatt en kommitté för studium av frågan och denna kommitté hade utarbetat vissa riktlinjer för frågeställningarna och ett utkast till konvention, vilka, efter att ha tidigare utsänts till de olika nationella sjörättsföreningarna, nu förelades konferensen för övervägande.
    På grundval av utkastet utarbetade och antog konferensen ett förslag till konvention. Det skulle föra för långt att här mera detaljerat redogöra för förslagets innehåll, men vissa huvudpunkter böra omnämnas.
    Den grundläggande principen i konventionsförslaget är att redaren för ett atomfartyg ålägges strikt ansvar för atomskador. Med redare avses i princip den som erhållit vederbörande stats auktorisering eller tillstånd att driva fartyg med atomkraft. Därest sådant speciellt tillstånd icke lämnats, blir fartygets ägare ansvarig. Också i sådana fall då atomskada tillsammans med andra orsaker bidragit till uppkomsten av en skada, men omfattningen sinsemellan av orsakerna icke kan fastställas, skall hela skadan anses vara en atomskada och det strikta ansvaret gälla. Endast i sådana fall där en skadelidande medvetet förorsakat en atomskada, för vilken han eljest skulle ha varit berättigad till ersättning, har vederbörlig domstol rätt att förvägra denne ersättning. Redaren har regressrätt endast i två fall, nämligen om atomskadan förorsakats av någon i den medvetna avsikten att åstadkomma skada eller om så stadgas i avtal. Preskriptionstiden inom vilken rätt till skadestånd skall göras gällande fastställdes till i princip tio år.
    Redare för atomfartyg är skyldig att teckna och vidmakthålla försäkring eller tillhandahålla annan säkerhet svarande mot hans ansvar på sätt som närmare skall föreskrivas av tillståndsgivande stat.
    Frågan om det belopp vartill redaren må begränsa sitt ansvar lämnades tills vidare öppen; det får ankomma på den diplomatiska konferensen att bestämma begränsningsbeloppet.
    Konventionsförslaget tillsammans med ett av konferensen utarbetat protokoll kommer nu att översändas till belgiska regeringen, som avser att inbjuda till en diplomatisk konferens i Bryssel. Denna beräknas äga rum hösten 1960.
    Också åtskilliga andra ämnen avhandlades under konferensen. Sålunda diskuterades änyo, utan att man fördenskull kom fram till en lösning, den svårlösta och i sjöfartskretsar mycket omdiskuterade frågan om s. k. Letters of Indemnity, d. v. s. sådana garantier som rederiföretagen understundom begära från avlastaren för att hålla redaren skadeslös för krav som kunna uppkomma därför att redaren utfärdar konossement utan att därpå göra anteckningar om den transporterade varans tillstånd eller mängd. Konferensen konstaterade med tillfredsställelse att problemet nu också uppmärksammats av Internationella handelskammaren, som tillsatt en kommitté för närmare studium av frågan.

 

    Ett annat ämne som diskuterades vid konferensen gällde frågan om utvidgning av Haag-reglernas tillämpningsområde och ett förslag i sådan riktning antogs också av konferensen. Vidare beslöt konferensen att uppdraga åt en kommitté att undersöka frågan huruvida icke områden, som f. n. icke äro reglerade av Haag-reglerna, numera vore mogna för en reglering på internationellt plan.
    Bland frågor som också diskuterades men som icke befunnos vara f. n. möjliga att reglera kan nämnas ett förslag om internationell registrering av tidsbefraktare samt ett förslag som avsåg att precisera den rättsliga ställningen för fartyg i främmande hamnar.
    Slutligen behandlades frågan om statsfartygs ställning i bärgningsfall. Man enades om att 1910 års bärgningskonvention borde kompletteras så, att normal bärgarlön skulle utgå vid bärgning av statsägda fartyg och vara underkastade vanliga regler om forum m. m. Från denna princip undantogs emellertid krigsfartyg och statsägda fartyg som icke användas för kommersiellt ändamål.
    CMI: s styrelse beslöt vid konferensen att antaga en inbjudan från Svensk förening för internationell sjörätt att förlägga 1963 års konferens till Sverige. Vissa ämnen ha redan föreslagits för behandling vid denna konferens; hit hör t. ex. frågan om inteckning i fartyg under byggnad, viss överarbetning av Haag-reglerna m. m.

C. P.