BENT CHRISTENSEN. Nævn og råd. Kbhvn 1958. Gads. 477 s. Dkr. 30,00.

    Nestorn i dansk förvaltningsrätt, prof. POUL ANDERSEN, lämnade 1958 sin akademiska lärostol vid Köpenhamns universitet. Denna intogs sedermera av hans lärjunge BENT CHRISTENSEN. Dennes huvudarbete i professorskonkurrensen var hans nämnda år publicerade doktorsavhandling, som här skall anmälas.
    Man behöver icke studera denna avhandling mera ingående för att påminnas om de djupgående skillnaderna mellan svensk och danskförvaltning, skillnader som ej sällan förbises. Den offentliga förvaltningen i ett land präglas i allmänhet i hög grad av landets historiska utveckling och dess rättstraditioner. För Danmarks del är att beakta, att den danska förvaltningen tillskapats som ett organ för enväldet, vilket kan förklara, att överhuvud rättssäkerhetstraditionerna äro långt mindre markanta i Danmark än t. ex. hos oss. Under Estrupiatet, som avvecklades först fram mot sekelskiftet, var förvaltningen en stark maktfaktor i danskt samhällsliv. Centralbyråkratins inflytelserika position präglar i mångt och mycket ännu dagens Danmark, ehuru detta land i andra hänseenden framträder som en ytterst demokratisk stat.

 

684 GUSTAF PETRÉN    Dessa reflexioner inställa sig naturligt, då man tänker på de särskilda nämnder och kommissioner av olika slag, som finnas i dansk förvaltning och som äro avhandlingens objekt. Dessa intaga där en helt annan ställning än likartade organ i Sverige. Även hos oss finnas påen rad punkter i statsförvaltningen organ med kollegial sammansättning. Åtskilliga ämbetsverk ha t. ex. i sin styrelse inslag av lekman, såsom vattenfallsstyrelsen och luftfartsstyrelsen. Hela den kommunala förvaltningen bygger på nämnden såsom den normalt beslutande instansen. I Sverige utgöra nämnder av denna typ ett normalt led i förvaltningsapparaten, där de förekomma. I Danmark är det däremot fråga om specialorgan, som falla utanför den reguljära förvaltningen och som fått sig tillagda ärenden, vilka eljest skolat handläggas inom den allmänna administrationen av organ, inordnade i den sedvanliga förvaltningshierarkien med ministern som den i sista hand bestämmande. De danska nämnderna ha motiverats med dels strävan att lyfta vissa slag av avgöranden ur den vanliga, av den politiska ledningen avhängiga administrationen, dels önskan att tillgodogöra sig krafter utanför administrationen. De motsvara med andra ord ganska nära vad engelsmännen benämna »Administrative tribunals».
    Till antalet är det fråga om en betydande grupp, ehuru den täckeren ganska ringa del av dansk förvaltning. I allt har förf. funnit cirka 350 nämnder, som motsvara hans kriterier. Av dessa ha dock endast cirka 150 behandlats, därav ett 30-tal mera ingående. Då den stora gruppen avgränsats från andra organ, har deras intresse ur rättssäkerhetssynpunkt varit vägledande för förf:s urval (se s. 20).
    Vid en undersökning av danskt förvaltningsförfarande är det naturligt att börja med dessa nämnder, som vanligtvis torde vara i någon mån judicialiserade i sitt arbetssätt och ha ett mera utvecklat förfarande än andra organ. Sina resultat redovisar förf. i två huvudavsnitt. I det ena studerar han noggrant nämndernas sammansättning m. m. och deras inpassning i förvaltningssystemet, framför allt i vad mån de brytaden hierarkiska ordningen och rubba sedvanliga lydnadsförhållanden. I det andra avsnittet — det mest omfattande — skildras det förfarande nämnderna tillämpa alltifrån en saks upptagande till dess avgörande. Tyngdpunkten har därvid lagts på utredningsförfarandet, som noggrant analyseras mot bakgrund av dansk civilprocessordning, inte minst med hänsyn till den kontradiktoriska principens tillämpning.
    På sitt sätt bildar avhandlingen för dansk rätts vidkommande en motsvarighet till HERLITZ' arbete om förvaltningsförfarandet (SOU 1946:69), ett arbete som för övrigt ofta citeras av förf., som är väl hemmastadd i svenska förhållanden. Framställningen är emellertid som nämnts begränsad till nämnderna. Förf. framhäver, att reglerna rörande förfarandet vid dessa med hänsyn till deras särställning icke utan vidare kunna tillämpas på förvaltningsförfarandet i allmänhet (s. 226—227). I Sverige känna vi icke en motsvarande skillnad mellan det förfarande, som de kollegiala organen tillämpa, och det förfarande, som brukas i övrigt.
    I ögonenfallande är rättskällornas bristfällighet. Det är ett rättsligt sett mycket svagt material, varmed förf. haft att arbeta. Endast få bestämmelser finnas, som reglera förfarandet. Likaledes äro de av-

 

ANM. AV BENT CHRISTENSEN: NÆVN OG RÅD 685göranden fåtaliga, i vilka domstolarna vid överprövning av förvaltningsakter utlåtit sig om hithörande spörsmål. Förf. har därför fått bygga på undersökningar av hur nämnderna faktiskt förfara (se s. 119o. 228). Man kommer nästan i tvivelsmål, om det överhuvud finns någon egentlig rätt på det beskrivna området. Benägenheten att frångå förfarandereglerna är, säger förf. sålunda (s. 231), i praxis ganska stor, vilket han menar sammanhänger med att förvaltningstjänstemännen betrakta förfaranderegler blott som »retningslinier for det gennemsnitligt mest praktiske».
    En påtaglig ovilja kan i Danmark ovtivelaktigt spåras mot att onödigtvis binda sig genom procedurföreskrifter. I traditionsarvet ingår en strävan att stå fri och göra som det passar i varje situation. Något som kallas för oförbindande uttalanden synes spela en icke oväsentlig roll i dansk rättsordning. Ministerierna förefalla göra allehanda principiella uttalanden — även i frågor, som ej ligga under deras beslutanderätt — vilkas rättsliga kvalitet förefaller något diffus men somi alla fall ha stor praktisk politisk betydelse. Vad förf. har att säga i dessa delar markerar på ett ganska expressivt sätt skillnaden mellan den i många stycken ganska formlösa och främst på praktiska resultat inriktade danska förvaltningen och den svenska, där man i en viss formbunden ordning ser en betydande rättssäkerhetsgaranti för medborgarna. Betecknande är att man i Danmark överhuvudtaget icke torde ha reflekterat på att följa exemplen från övriga nordiska länder, i vad avser arbetet på en allmän lagstiftning om förvaltningsförfarandet!
    Förf. har förhoppningar om att med sitt arbete väcka större förståelse för de rättsliga problem, förfaranderätten reser. Avsikten är, säger han (s. 116), att lagstiftaren och förvaltningen skola få en översikt över problemen, så att de lättare kunna bedöma räckvidden av sina egna åtgöranden på området. I denna förhoppning kan man instämma.
    Den magra nordiska förvaltningsrättsliga litteraturen om centrala förfarandeproblem har utökats med ett ovanligt moget verk. Här påtalade olikheter skola icke avhålla oss svenskar från att konsultera det. De intrikata problemen om hur utredningen i förvaltningsärenden skall ordnas äro gemensamma. Icke minst på denna punkt har Bent Christensens förträffliga bok mycket att ge oss.

Gustaf Petrén