FRÅN GÅNGEN TID
Lurendrejeri och tullförsnillning1
Tull i betydelsen av en avgift, som lägges på varor i samband med handel med eller transport av varorna, torde ha förekommit redan under de äldsta kulturepokerna. I det antika Grekland och i ännu högre grad i det romerska riket voro tullarna föremål för noggrann reglering och under den romerska kejsartiden utvecklades de till ett hela världsväldet omfattande system av riksgränstullar, provinsgränstullar och lokala avgifter. De sistnämnda kunde vara knutna till handelsplatser såsom torg eller marknadsställen eller till samfärdselleder — stadsportar,vägar, floder och broar. Rätten att utkräva tull betraktades hos romarna såsom en jus regale, som tillkom uteslutande staten eller statsöverhuvudet. Tidigt kom emellertid det systemet i bruk, att rätten att uppbära tullar utarrenderades till konsortier eller enskilda förpaktare —publicani — vilka trots en sträng och i stort sett effektiv kontroll från statsmyndigheternas sida dock kommo att erhålla dåligt rykte för hårdhet och snikenhet.
I de riken, som framväxte under och efter folkvandringstiden, uppbyggdes ett tullväsen, som hade sina rötter i romerskrättsliga principer. I samband med länsväsendets utveckling tillades rätten att upptaga tulllänsherren. I det tysk-romerska riket tillerkändes furstarna en självständig rätt att pålägga och uppbära tullar, vilket medförde missbruk och i hög grad lade hämsko på samfärdseln. Framförallt uttogos passagetullar vid samfärdsellederna, och tullstationerna företedde snarast bilden av befästa borgar mellan vilka köpmännen fingo löpa gatlopp. Stadsväsendets utveckling främjade tillkomsten av nya tullar och pålagor. Sedan gammalt förefanns ett torg- eller marknadsregale, d. v. s. en rätt för fursten att grunda torg och att dit förlägga handel och köpenskap. Detta regale förbands med en allmän mynt- och tullrätt samt med myndighet över mått och vikt. I samband med att tullplikten utökades och tullarna stego i höjden blev det en eftersträvad förmån att ernå tullfrihet; kyrkan framställde tidigt — med framgång — anspråk härpå.
I Norden giva danska källor belägg för förekomsten av tullar vid tiden omkring 1000-talet. För vårt lands vidkommande leda de första spåren av ett tullväsen till det gotländska handelsområdet, vilket snart kom att indragas i intressesfären för de handelsidkande städerna vid södra delen av Östersjön. Om den närmare beskaffenheten av de tullar, som förefunnos i Sverige under medeltiden, föreligga endast osäkra upplysningar. Med all sannolikhet synes det i främsta rummet ha rört sig om passagetullar vid samfärdsellederna men även vissa egentliga införsel- och utförseltullar vid handel med utlandet torde ha förekom-
mit. En införseltull utgjorde sålunda den av Magnus Eriksson påbjudna s. k. silverväxeln, en tull som — i något skiftande former — omtalas vid flera tillfällen och som upphörde definitivt först år 1637. Silverväxeln var närmast myntpolitiskt betonad och vidtagen i syfte att skaffa silver — myntmetallen — till landet. Köpmännen ålades att vid import för var fyrtionde mark av varornas värde till myntverket avlämna en mark silver mot återbetalning av endast fyra och en halv mark i penningar. En mark silver torde vid denna tid ha motsvarat ungefär fem mark i penningar. Tullarna i Sverige torde, till skillnad från vad som var förhållandet ute på kontinenten, i mycket ringa grad ha varit bortförlänade till stormännen.
Kringgående av tullbestämmelserna förekom givetvis. Förverkande av godset jämte böter synes ha varit de påföljder, som kommo i fråga vid sådan brottslighet. Stadslagens köpmålabalk innehöll ett grundläggande stadgande om varuinförsel, nämligen att allt »gästagods» skulle »skrivas» — en form av tullangivning — innan något därav fick säljas, Överträdelse av bestämmelsen bestraffades med böter. Om godset påträffades undangömt inträdde jämväl förverkande. Tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad åvilade konungens fogdar samt borgarna själva.
Under den nya tiden växte tullarna i betydelse och blevo den väsentliga inkomstposten i statskassan. Det var därför i hög grad angeläget, att tullplikten iakttogs. I syfte att förbättra kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om införsel och utförsel av varor började fartygstrafiken (seglationen) regleras genom s. k. seglationsordningar. Fartygen skulle vara av viss storlek, vissa farleder skulle användas etc. Av de seglationsordningar, som utfärdades, må här endast nämnas 1 636 års förordning »varefter köpmän och skeppare, som på Sverige och Finland handla sig uti in- och utseglande rätta skola». I denna författning möter första gången termen stapelstad, ett begrepp som blev av den största betydelse på näringslagstiftningens område och som alltjämt återfinnes i den gällande tullstadgan. Med stapelstadsrätt förbands ursprungligen både ett näringsrättsligt och ett seglationsrättsligt innehåll. Sålunda fingo endast borgare i stapelstad idka handel med utlandet och vidare fingo fartyg i utrikes trafik endast anlöpa hamn i stapelstad. Denna innebörd av stapelstadsrätten kvarstod i principo förändrad ända till mitten av 1800-talet, då främst näringsfrihetslagstiftningen kom att medföra ändrat innehåll av stapelstadsbegreppet. I seglationsordningarna intogos straffstadgan den för smuggling och andra överträdelser av tullförfattningarna. Straffet var vanligen penningböter jämte konfiskation av godset. Därjämte kunde i vissa fall jämväl fartyget förverkas. Jämlikt en förordning år 1689 inrättades specialdomstolar — sjötullrätter och lilla tull- eller accisrätter — för handläggning av mål om brott mot tullförfattningarna. Sjötullrätt skulle finnas i varje stapelstad och accisrätt i varje stad i riket. Vissa bestämmelser med avseende å rättegången gåvos i en förordning år 1698. Förordningen inskärpte, att köpmän, som överträdde tullföreskrifterna, skulle med »fog och lämpa handteras». En mycket kort preskriptionstid för tullförbrytelser stadgades.
Under inflytande av merkantilistiskt tänkesätt och i syfte att upphjälpa inhemska industrier och näringar började under frihetstiden en
intensiv reglering av handeln. I linje med detta ekonomiska betraktelsesätt kom utländska varor att i stor utsträckning betraktas som onödiga eller rent av skadliga och genom påbud och förordningar förbjöds införsel av sådana varor. Begreppet förbjuden vara kom i den följande tidens strafflagstiftning på tullrättens område att spela en allt dominerande roll. Den brottslighet, som överträdelse av förbuden innebar, benämndes lurendrägeri (lurendrejeri). I motsats till förbjuden stod lovgiven vara, varmed avsågs en sådan, som fick vara föremål för import eller export. Som regel skulle emellertid i samband med införsel eller utförsel av lovgiven vara erläggas tull till kronan och underlåtenhet härutinnan benämndes tullförsnillning. Svårigheterna att få de talrika förbuden åtlydda framgår av de många förordningarna i ämnet i vilka det ständigt klagas över en tilltagande smuggling. År 1739 utfärdades en förordning »til Hämmande af Lurendrägerier och inpracticeringar af Utrikes Waror», och samtidigt tillkom en författning angående »The Utrikes Wahror och Persedlar, hwilka skola hädanefter til införsel här i Riket aldeles wara förbudne». Sistämnda författning upptog bortåt 400 varuslag. 1739 års förordning avsåg såväl lurendrejeri som tullförsnillning och straffen voro efter nutida begrepp synnerligen stränga. Kontroll över förordningarnas efterlevnad anbefalldes i första hand kommerskollegium, länsstyrelserna och städernas magistrater. Kontrollen utövades såväl i kustorterna som inne i landet. Förverkat gods försåldes å auktion. Om godset var förbjudet till införsel, ålåg det köparen att utskeppa det till utrikes ort. Den korta preskriptionstid för tullförbrytelser, som föreskrivits tidigare, upphävdes och det stadgades, att »Lurendrägare, så länge han lefwer, må ställas til answar». Tullmål handlades — förutom inför sjötullrätter och accisrätter — jämväl inför gränstullrätter, vilka enligt stadganden från 1700-talets början inrättades på vissa orter vid rikets landgränser. Denna ordning blev bestående, tills de nämnda specialdomstolarna avskaffades, accisrätterna år 1825, sjötullrätterna år 1831 samt den sista gränstullrätten år 1933. I samband med avskaffandet av sjötullrätterna överflyttades tullmålen till rådhusrätterna. Åtal för brott mot tullförfattningarna utfördes av särskilda åklagare, som voro knutna till tullverket.
Att det stötte på avsevärda svårigheter för myndigheterna att få befolkningen att ställa sig de många införselförbuden till efterrättelse visa de talrika ändringarna i bestämmelserna, vidtagna än i skärpande och än i mildrande riktning. Av de många författningarna på området under den följande tiden må här endast nämnas 1770 års förordning »emot Lurendrägerier eller förbudne utrikes Wahrors införsel i Riket». Förordningen innefattade en revision av de ditintills gällande bestämmelserna, vilka »alt som nya påfund til theras öfwerträdande blifwit uptänkta, måst förändras och förklaras». Förordningen omfattade såväl lurendrejeri som tullförsnillning. Olovlig utförsel av förbjuden vara eller försök därtill bestraffades på samma sätt som olovlig införsel såvida icke annat uttryckligen stadgats. Straffpåföljden var konfiskation av varan och böter i visst förhållande till varans värde. Böterna voro lindrigare för det fall att lurendrejeribrottet avsåg »waror som ej för Rikets slögd och afkomst räknas kunna» än om det avsåg gods »som redan här i landet werkeligen tilwerkas eller framalstras».
Nya bestämmelser av mera begränsad räckvidd innefattades i Kungl. Maj:ts »Förbud Emot hus-Visitationer» år 1776 och i en förordning år 1785 »Til Hämmande af Lurendrägerier». Den förstnämnda förordningen, som innehöll ovillkorligt förbud mot husvisitationer, präglas av humanare rättsuppfattning och kan sägas vara uttryck för Gustav III :s reformsträvanden i upplysningstidens anda. Genom 1785 års förordning medgåvos ånyo husvisitationer i »öpna Bodar och Magaziner».
En strängare syn på smugglingsbrotten gör sig åter gällande i en förordning år 1799 »til förekommande af Lurendrägeri och Tullförsnillning» med skärpning av straffbestämmelserna. Lurendrejeribrottet beskrevs såsom att någon lönligen i riket inför eller låter införa, säljer, saluhåller eller döljer gods som till införsel är förbjudet och tullförsnillningsbrottet såsom att någon inpraktiserar gods som till införsel är tillåtet och således försnillar kronans tull med flera godsetålagda avgifter. Förordningen avsåg jämväl olovlig utförsel av varor, vilket brott beskrevs såsom att någon hemligen i fartyg inlastar eller eljest söker olovligen ut ur riket föra sådana varor, som till utförsel äro förbjudna. Förutom konfiskation och böter medförde lurendrejeribrott även förlust av vissa borgerliga rättigheter och — vid återfall —skamstraff. Vid bristande betalning av böterna skulle förvandling ägarum enligt en i förordningen intagen skala med maximum av tre års allmänt arbete. Rätten att verkställa husvisitation utökades väsentligt. Den kända gravyren »Kaffebeslaget» (P. Nordquist) torde skänka en god illustration av förhållandena under denna tid. Motivet för de skärpta bestämmelserna angavs vara, att rikets omständigheter så avsevärt förändrats, att de icke medgåve den lindriga »författning» mot lurendrejerier, som tidigare kunde äga rum. Sålunda vore »handelswågen» nedtryckt av olyckshändelser och en alltmer tilltagande olovlig varuinförsel. Ett flertal bestämmelser meddelades i syfte att förbättra kontrollen över efterlevnaden av förordningen. Berättelse angående gjorda beslag skulle varje halvår ingivas till justitiekanslern och från domstolarna skulle likaledes varje halvår insändas berättelse till kommerskollegium angående antalet avdömda mål. Straff för lurendrejeri och namn på den skyldige skulle genom advokatfiskalens i kommerskollegium försorg offentliggöras i Post- och inrikes tidningar.
År 1820 utfärdades en ny förordning till förekommande av lurendrejeri och tullförsnillning, som redan år 1825 ersattes av en ny förordning emot olovlig införsel eller utförsel av varor. Straffen voro här mildrare än de förut stadgade och de tidigare brottsbenämningarna lurendrejeri och tullförsnillning hade utbytts mot benämningarna olovlig införsel och olovlig utförsel. Sistnämnda brottstyper beskrevos påföljande sätt: »Med olovlig införsel av varor förstås, enär någon antingen förer in i riket gods, som är till införsel förbjudet, eller ock söker införa lovgivna varor, utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande införseltull. Med olovlig utförsel av varor förstås, enär någon antingen ur riket förer gods, vars utförsel är förbjudet, eller ock söker utföra tillåtna varor, utan att för dem erlägga den enligt författningarna belöpande utförseltull.» Straffet var böter, svarande första gången mot godsets halva värde och andra gången mot dess hela värde. Den, som återkom tredje gången eller oftare, skulle plikta
godsets dubbla värde och därjämte straffas med allmänt arbete på viss tid. Godset skulle i alla dessa fall vara förbrutet.
I en följande förordning av år 1830 beskrevs smugglingsbrotten sålunda: »Med olovlig införsel av varor förstås, enär någon i riket införer eller försöker införa antingen gods, vars införande är förbjudet, eller ock lovgivna varor, utan att dem till vederbörlig tullbehandling angiva. Med olovlig utförsel av varor förstås, enär någon ur riket förer eller försöker utföra antingen gods, vars utförande är förbjudet, eller ock lovgivna varor, utan att dem till vederbörlig tullbehandling angiva.» Här hade alltså brottsbeskrivningen, såvitt avsåg lovgivna tullpliktiga varor, till skillnad från vad som varit förhållandet i den tidigare förordningen, anknutits till underlåtenhet att anmäla varan till tullbehandling (tullangivningsplikt). Därigenom hade i själva verket tillskapats en bevispresumtion om förhandenvaron av uppsåt att undandraga tull vid uraktlåten angivning av tullpliktig vara. Kommerskollegium, på vars hemställan brottsbeskrivningen erhöll denna lydelse, anförde i avgivet yttrande, att underlåtenhet att anmäla en vara till tullbehandling karakteriserade den förbrytelse, varom var fråga, att, sedan en vara angivits, det ankomme på tullverket att debitera och uttaga tullavgifter samt att en till införsel tillåten vara icke kunde sägas vara olovligen införd, om den »behörigen blivit vid ankomsten hos vederbörande anmäld». I fråga om straff- och förverkandepåföljder överensstämde 1830 års förordning i huvudsak med den förut gällande. För den händelse förverkat gods icke kunde tillrättaskaffas innehöll emellertid förordningen en bestämmelse, att i dylikt fall den skyldige skulle gälda värdet av godset. Denna bestämmelse om värdekonfiskation hade icke någon motsvarighet i de tidigare förordningarna. Såsom förutnämnts avskaffades sjötullrätterna år 1831. I anslutning härtill innehöll 1830 års förordning en bestämmelse, att mål angående förbrytelser emot författningen skulle upptagas vid »vederbörlig underdomstol». Såsom motiv för de nämnda specialdomstolarnas avskaffande anfördes bl. a., att ledamöterna i dessa vore tulltjänstemän, vilka ägde andelar i det gods, som dömdes förverkat och därför icke kunde väntas äga den oväld och det oberoende, som borde utmärka domarkåren. Härtill kom, att de ofta blivit från »varjehanda heterogena yrken instuckne ibland Tullbetjäningen och med detsamma ibland Rikets Domare».
Nya bestämmelser om straff för smuggling meddelades i förordningar år 1835 och 1841 till förekommande av olovlig införsel och utförsel av varor. Dessa innefattade sakligt inga större nyheter. Dock kan nämnas, att 1835 års förordning stadgade förverkande i vissa fall jämväl av forslingsredskap som använts vid brottets begående.
I författningarna mot lurendrejeri och tullförsnillning hade icke angivits, huruvida för straffbarhet förutsattes uppsåtligt brott. I brev till generaltullstyrelsen år 1825 förklarade emellertid Kungl. Maj :t att, om vid överträdelse av tullförfattningarna förekomme sådana omständigheter, varigenom ådagalades, att den anklagade icke förbrutit sig uppsåtligen, generaltullstyrelsen borde anmäla förhållandet hos Kungl.Maj:t, innan målet blivit anhängigt vid domstol. Kungl. Maj:t förklarade sig vilja i sådana fall pröva, huruvida böter och ansvar för den åtalade förbrytelsen kunde eftergivas. Med anledning av Kungl. Maj :ts
brev utfärdade generaltullstyrelsen ett cirkulär, vari styrelsen fäste vederbörande tulltjänstemäns uppmärksamhet på vikten och angelägenheten av noggrann urskiljning, så att å ena sidan avsikten att förekomma ett möjligen oskyldigt lidande befrämjades, men att å andra sidan inget verkligt och uppsåtligt lurendrejeri- och tullförsnillningsbrott undginge beivran. I följd härav ålåge det enligt cirkuläret vederbörande tulltjänsteman att göra sig noga underrättad angående sådana omständigheter vid beslagstillfället, som kunde ådagalägga det mer eller mindre uppsåtliga vid förbrytelsens begående och att därom avgiva rapport.
Den prohibitiva handelspolitik som fördes under 1700-talet och förra hälften av 1800-talet — kännetecknad av ett långt gående system av förbud, främst importförbud — var givetvis ägnad att medföra en omfattande smuggling. Verkningarna av systemet har av en svensk forskare skildrats på följande sätt.
I början av 1800-talet härskade icke blott högprotektionismen utan vad man måste kalla prohibitismen, dvs ett system av importförbud. I realiteten voro varorna visserligen icke därmed utestängda, ty förbuden verkade som ett tullskydd vars höjd bestämdes av smugglingskostnaderna. I nu föreliggande fall känner man exempelvis att handelshusen i den då relativt taget ganska betydande handelsstaden Ystad hade stora källare för smuggelgodset, med gångar och gömslen bakom väggfasta speglar osv, allt efter rent rövarromantiska mönster; och det finns ingen anledning att antaga att andra handelsstäder skulle ha företett en annan prägel. Den övergång från förbudssystem till tullskydd som därefter satte in kom därför sannolikt icke att underlätta samfärdseln i så hög grad som man skulle ha trott enbart med hänsyn till själva bestämmelsernas ändring. En lättnad skapades otvivelaktigt, men i stor utsträckning innebar förändringen — liksom mycket annat av 1800-talets näringsreglering — att man legaliserade vad som förut hade existerat i strid mot lagen. (ELI F. HECKSCHER, Svenskt arbete och liv.)
Genom tillkomsten av tullstadgan den 7 december 1860 erhölls en fullständig och sammanhängande kodifiering av tullrätten. 1841 års förordning till förekommande av olovlig införsel eller utförsel av varor och 1843 års seglationsordning upphävdes jämte ett flertal andra författningar av tullrättsligt innehåll. Straffbestämmelserna mot olovlig varuförsel erhöllo sin plats huvudsakligen i tullstadgans 7 kap. angående olovlig införsel eller utförsel av varor. Det grundläggande stadgandet återfanns i § 155 och var av följande lydelse: »Med olovlig införsel eller utförsel av varor förstås, när någon i riket införer eller därifrån utförer, eller försöker in- eller utföra tullpliktiga varor utan att dem till vederbörlig tullbehandling angivna.» Straffbestämmelsen hänförde sig sålunda endast till tullpliktiga varor. Anledningen härtill var, att de tidigare talrika förbuden mot införsel eller utförsel av vissa varor till följd av ändrad ekonomisk politik upphävts. Genom den nya politiken, som erhöll sina främsta uttryck i skråtvångets upphävande år 1846 och i utfärdandet av förordningen angående utvidgad näringsfrihet år 1864, förlorade den tidigare indelningen i förbjudna och lovgivna varor betydelse. Statsmakterna förbjödo icke längre av protektionistiska skäl import eller export av varor. Det väsentliga var, att icke i samband med införsel eller utförsel föreskrivna tullar och avgifter undandrogos statsverket. Straffet för olovlig in- eller utförsel var enligt 1860 års tullstadga böter, normerade i förhållande till godsetsvärde, och, vid återfall, på visst sätt förhöjda böter eller frihetsstraff.
Förverkande av gods eller — i förekommande fall — förpliktande att utgiva godsets värde inträdde som obligatorisk påföljd. Likaledes förverkades mindre farkoster och båtar, som vid olovlig varuinförsel använts för att från större fartyg föra godset i land eller för att vid kusteller i skärgård föra det från ett upplagsställe till ett annat. Förutsättning för förverkande var dock, att farkosten tillhörde godsets ägare eller annan, som funnes ha ägt kännedom om den olovliga införseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt att godset anträffats under forslingen. Motsvarande förverkanderegler gällde beträffande dragare och körredskap.
I den därpå följande tullstadgan den 2 november 1877 inflöto straffbestämmelser endast angående olovlig införsel men däremot icke angående olovlig utförsel av varor. Detta berodde på att exporttullarna nu avskaffats — den sista exporttullen upphävdes år 1863 — varför behov av någon straffbestämmelse mot tullförsnillning i samband med utförsel av varor ej längre förelåg. Bötesstraffet ställdes i relation till den undandragna tullavgiften.
I den därefter utfärdade tullstadgan av den 1 juli 1904 överensstämde definitionen på olovlig varuinförsel med motsvarande bestämning i 1877 års tullstadga. Brottet beskrevs sålunda såsom att någon utan behörig tullangivning införde tullpliktig vara. Böterna voro normerade i förhållande till det undandragna tullbeloppet. Straffbestämmelserna om olovlig varuinförsel utbrötos år 1923 ur tullstadgan och intogos i densamma år utfärdade lagen om straff för olovlig varuinförsel. Jämväl denna lag kom således — i likhet med tullstadgornas straffbestämmelser — att avse endast olovlig införsel av tullpliktiga varor. Redan påföljande år tillkom den särskilda lagstiftningen om straff för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som bl. a. innebar, att smuggling av spritdrycker gjordes till föremål för särskild strängare reglering.
I de författningar angående importförbud som utfärdades efter tillkomsten av 1860 års tullstadga intogos i allmänhet icke några bestämmelser om straff för olovlig införsel av importförbjuden tullpliktig vara. Överträdelse av importförbudet torde, såvitt angick tullpliktiga varor, falla under tullstadgans straff för olovlig införsel. Någon skillnad gjordes alltså icke längre på lurendrejeri — åtminstone i vad angick tullpliktiga varor — och tullförsnillning. I den mån importförbud avsåg en tullfri vara måste däremot erforderliga straff- och förverkandebestämmelser intagas i den speciella författningen om importförbudet.
Vad beträffar olovlig utförsel av varor funnos, såsom nämnts, inga bestämmelser härom i 1877 och 1904 års tullstadgor. I den mån exportförbud utfärdades beträffande visst varuslag, intogs därför i den särskilda författningen straffbestämmelser för överträdelse av förbudet. Sedan exportförbuden under första världskriget starkt stigit i antal, gjorde sig emellertid behov gällande att i en författning samla erforderliga bestämmelser om straff och förverkande vid överträdelse av sådant förbud. Med anledning härav sammanfördes i en förordning år 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. de i de särskilda exportförbudskungörelserna meddelade bestämmelserna om straff och förverkande jämte erforderliga straffprocessuella stadganden. Förordningen ersattes av 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel.
I den därefter utfärdade tullstadgan av den 1 juli 1904 överensstämde definitionen på olovlig varuinförsel med motsvarande bestämning i 1877 års tullstadga. Brottet beskrevs sålunda såsom att någon utan behörig tullangivning införde tullpliktig vara. Böterna voro normerade i förhållande till det undandragna tullbeloppet. Straffbestämmelserna om olovlig varuinförsel utbrötos år 1923 ur tullstadgan och intogos i densamma år utfärdade lagen om straff för olovlig varuinförsel. Jämväl denna lag kom således — i likhet med tullstadgornas straffbestämmelser — att avse endast olovlig införsel av tullpliktiga varor. Redan påföljande år tillkom den särskilda lagstiftningen om straff för olovlig befattning med spritdrycker och vin, som bl. a. innebar, att smuggling av spritdrycker gjordes till föremål för särskild strängare reglering.
I de författningar angående importförbud som utfärdades efter tillkomsten av 1860 års tullstadga intogos i allmänhet icke några bestämmelser om straff för olovlig införsel av importförbjuden tullpliktig vara. Överträdelse av importförbudet torde, såvitt angick tullpliktiga varor, falla under tullstadgans straff för olovlig införsel. Någon skillnad gjordes alltså icke längre på lurendrejeri — åtminstone i vad angick tullpliktiga varor — och tullförsnillning. I den mån importförbud avsåg en tullfri vara måste däremot erforderliga straff- och förverkandebestämmelser intagas i den speciella författningen om importförbudet.
Vad beträffar olovlig utförsel av varor funnos, såsom nämnts, inga bestämmelser härom i 1877 och 1904 års tullstadgor. I den mån exportförbud utfärdades beträffande visst varuslag, intogs därför i den särskilda författningen straffbestämmelser för överträdelse av förbudet. Sedan exportförbuden under första världskriget starkt stigit i antal, gjorde sig emellertid behov gällande att i en författning samla erforderliga bestämmelser om straff och förverkande vid överträdelse av sådant förbud. Med anledning härav sammanfördes i en förordning år 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. de i de särskilda exportförbudskungörelserna meddelade bestämmelserna om straff och förverkande jämte erforderliga straffprocessuella stadganden. Förordningen ersattes av 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel.
Bestämmelserna om straff och andra påföljder för olovlig införsel och utförsel av varor äro i den gällande lagstiftningen upptagna i ett flertal författningar. Förutom i de centrala författningarna — 1923 års varuinförsellag, 1924 års spritinförsellag och 1949 års varuutförsellag— finnas stadganden om straff och förverkande för överträdelser av olika import- och exportförbud i ett stort antal specialförfattningar av synnerligen skiftande natur. Härigenom har smugglingslagstiftningen blivit i hög grad svåröverskådlig och föga enhetlig. Den nya lagstiftning på området, som träder i kraft den 1 januari 1961, avser att reglera smugglingsproblemen på ett enklare och överskådligare sätt genom att sammanföra påföljdsbestämmelserna till en lag om straff för varusmuggling. Lagen är en s. k. blankettstrafflag, som i princip är tillämplig på allt slags införsel eller utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser. Straffbestämmelserna i lagen får sitt materiella innehåll genom de bestämmelser som meddelats om tull- och avgiftsplikt samtom import- och exportförbud. Under ett gemensamt brottsbegrepp —varusmuggling — hänföras såväl gärningar som innebär undandragande av tull eller annan allmän avgift som gärningar som utgör överträdelser av import- eller exportförbud. Straffet för dessa gärningar är detsamma vare sig brottet är »lurendrejeri» eller »tullförsnillning». I övrigt innebär lagen, att den specialreglering, som i många hänseenden kännetecknar smugglingslagstiftningen i vårt land och som är att se mot bakgrunden av den historiska utvecklingen, upphäves och ersättes av regler som ansluter till numera vedertagna principer på straffrättens och processrättens område. Detta gäller bl. a. bötesstraffet, forumreglerna, åklagarväsendet och verkställigheten av böter och förverkandepåföljder. Beträffande åtalsrätten må dock framhållas, att befattningshavare vid tullverket alltjämt skall i viss begränsad utsträckning ha rätt att utföra talan i tullmål.
Stig Jungefors