NORDISKT OCH INTERNATIONELLT

 

Nordiska rådets åttonde session 1960
    Vid Nordiska rådets åttonde session, som hölls i Reykjavik d. 28—31 juli 1960, behandlades några juridiska frågor, som måhända kunna påkalla ett något allmännare intresse.
    Det enda spörsmål, i vilket rådet på förslag av sitt juridiska utskott antog en rekommendation, gällde medborgarskapsrätten. Bakom ett till sessionen väckt förslag om översyn av den nordiska medborgarskapslagstiftningen stod ett flertal rådsmedlemmar. I förslaget behandlades fyra olika frågor. För det första önskade man Finlands och Islands anknytning till det system av medborgarskapslagar, som sedan 1950 gäller i övriga tre nordiska länder. Vidare önskades en revision av lagstiftningen i två avseenden. Viktigast var utan tvekan önskemålet om underlättande för medborgare i ett nordiskt land att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land, framförallt genom förkortning av den tid, en medborgarskapssökande skall ha uppehållit sig i vederbörandeland. Mera i förbigående berördes behovet av en revision av lagstift-

 

ningen med hänsyn till den internationella konvention om statslösas ställning, som befinner sig under utarbetande. Slutligen togs ett helt nytt problem upp. Gällande nordiska medborgarrättslagar taga, som brukligt är, endast ställning till frågor sammanhängande med medborgarskap i det egna landet men ingå ej på efter vilka regler sig i landet uppehållande utlänningars medborgarskap skall bedömas.
    Vid behandling av förslaget i rådet framkom det, att i Finland en kommitté redan arbetar med ändringar i landets medborgarskapslagstiftning. Att som ett resultat härav anknytning till det nordiska systemet kommer att ske, togs tydligen av juridiska utskottet för givet. Å isländsk sida ansåg man, att en utvidgning av en i övrigt gemensam nordisk lagstiftning att omfatta även Island inte skulle ha någon praktisk betydelse. I realiteten torde läget vara det att Island på grund av sitt ringa invånarantal vill föra en restriktiv medborgarskapspolitik som en garanti mot att folkstammen ej överflyglas av icke-isländska element. Denna första punkt i förslaget togs därför icke upp av utskottet. Icke heller befanns frågan om statslösas ställning böra föranleda något rådets initiativ. Frågan om utlännings medborgarskap ansågs icke ha sådan aktualitet, att den borde nu upptagas till behandling på gemensam nordisk bas. Utskottet ställde sig däremot mycket positiv till en undersökning av möjligheterna att minska kraven för nordbor å viss tid; uppehåll för erhållande av medborgarskap i annat nordiskt land. En halvering av de nuvarande tiderna — vid naturalisation 4 à 6 år — syntes ha utskottets stöd. I den rekommendation till regeringarna, som rådet antog, hemställde det om åtgärder i syfte att underlätta för nordiska medborgare att bliva medborgare i annat nordiskt land, framförallt genom minskning av kraven på viss tids vistelse i landet.
    Rådet hade vidare till behandling ett medlemsförslag om att även Norge och Sverige skulle erkänna europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna såsom behörig att avgöra tvister rörande tillämpning av Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna. Sådant erkännande har redan givits av Danmark och Island. Emellertid visade det sig vid förhandlingarna inom juridiska utskottet, att norska och svenska regeringen för närvarande motsätta sig ett sådant erkännande. Framförallt ville regeringarna avvakta huru domstolen, i vilken både en svensk och en norsk domare tagit säte, kommer att fungera i praxis. De första målen handläggas nu inför densamma. Förslaget blev under sådana omständigheter uppskjutet.
    Samma öde rönte även ett i utskottet ingående diskuterat medlemsförslag rörande det allmännas skadeståndsskyldighet. På detta område föreligga som bekant efter nordiskt kommittéarbete framlagda nationella lagförslag, vilka alla bygga på culparegeln, ehuru de inbördes förete åtskilliga olikheter. Två rådsmedlemmar uttalade sig i förslaget för att den blivande lagstiftningen på området skulle i betydande omfattning grundas på ett strikt ansvar, innebärande en garanti från det allmännas sida att gottgöra skador, föranledda av att dess åtgöranden icke äro lagenliga. Förslagsställarna voro av den uppfattningen att statsmakternas ansvar för uppkommen skada inte borde vara beroende av huruvida fel eller försummelse kunde läggas någon tjänsteman eller annan företrädare för det allmänna till last. Att ett fel av allvarligare

 

beskaffenhet objektivt sett kunde konstateras, borde vara tillräckligt för att skadeståndsskyldighet skulle inträda. Under den förberedande behandlingen av förslaget hade framgått bl. a., att läget vore olikartat med avseende på skilda slag av statsverksamhet såsom å ena sidan affärsdrivande verksamhet och å andra sidan ren myndighetsutövning. I rådets juridiska utskott uttalade sig de där närvarande regeringsrepresentanterna ganska bestämt för att en blivande lagstiftning i allt väsentligt borde ha culparegeln till grund. Under sådana omständigheter beslöt rådet uppskjuta saken i avvaktan på de interdepartementala förhandlingar, som skola äga rum rörande de föreliggande lagförslagen.
    Inom Nordiska rådets juridiska organ har man ägnat mycken tid åt frågan om de förändringar i näringsrättslagstiftningen, som aktualiseras genom Danmarks, Norges och Sveriges anslutning till EFTA. Vid sessionen var dock endast frågan om likartad associationsrättslig lagstiftning före till behandling. Under året hade envar av regeringarna tillkallat en sakkunnig med uppgift att undersöka möjligheterna att nåfram till större rättslig enhetlighet i Norden beträffande aktiebolagslagstiftningen. Justitieministrarna hade tillika förklarat sig beredda att för dessa sakkunniga framhålla önskvärdheten av att deras arbete påskyndas så mycket som möjligt. Även utskottet underströk angelägenheten av att framsteg göras men ansåg resultaten av de av regeringarna igångsatta undersökningarna böra avvaktas. Förslaget uppsköts av nu angivna skäl till en senare session.
    Enahanda beslut fattades tillika rörande medlemsförslaget om samordning av vissa avdragsregler vid inkomstbeskattning. Ett grundligt utredningsarbete hade verkställts inom rådet i syfte att klarlägga på vilka punkter de i de skilda länderna nu gällande avdragsreglerna skulle kunna samordnas vad angår sådana icke inhemska arbetstagare från annat nordiskt land, som tillfälligt arbeta i beskattningslandet. Förslaget hade begränsats till att avse avdragsregler, som gälla allenast denna grupp, och berörde ej avdragsreglerna i allmänhet. Trots framlagda konkreta förslag önskade utskottet förnyade överväganden i saken, varför förslaget ånyo uppsköts.
    Från sociallagstiftningens område kan nämnas, att rådet antog en rekommendation, vari svenska regeringen uppmanades att i samråd med övriga regeringar undersöka möjligheterna för att åstadkomma sådana ändringar i den svenska lagstiftningen om allmän tjänstepension, att medborgare från övriga nordiska länder som arbeta i vårt land kunna erhålla likställighet med svenska medborgare med avseende å denna lagstiftnings förmåner.
    I ett medlemsförslag hade rådet uppmanats rekommendera regeringarna att försöka vinna en gemensam lösning av fiskerigränsfrågan. På föranledande av Island, som dock ej formellt berördes av förslaget, upptogs detta icke till realbehandling utan uppsköts utan utskottsbehandling till en senare session.

Gustaf Petrén