SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

FÖRMÖGENHETSRÄTT: FÖRPLIKTELSERS UPPKOMST
 OCH OBLIGATIONSRÄTT 1950—1959

 

AV PROFESSOR KNUT RODHE

 

Den översikt, som här lämnas, motsvarar de översikter, som i SvJT 1937 s. 471, 1942 s. 211, 1946 s. 26 och 1951 s. 581 givits under rubriken »Obligationsrätt». Den avdelning av översikten, som nu bär denna rubrik, motsvarar innehållet i RODHE, Obligationsrätt, Sthlm 1956, och är disponerad på samma sätt som detta arbete, till vilket hänvisas med förkortningen »Obl.».
    På grund av den valda dispositionen har det icke blivit något material över för en avdelning med rubriken »Särskilda avtalstyper» — allt det material som skulle upptagits i en sådan avdelning återfinnes på den plats i avdelningen »Obligationsrätt», som föranledes av den i målet föreliggande rättsfrågan.

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

    A. Förpliktelsers uppkomst   247               Jämkning av obilliga avtal           261
Avtals ingående                            247            Prestationsobjektets precisering   261
    Bindande rättshandling?        247               Naturaprestationer                       261
    Konkludent handling              247               Penningprestationer                     262
    Passivitet                                   247            Surrogat då riktig uppfyllelse
    Formkrav                                  248               blivit omöjlig                                  262
    Bevisning om rättshandlings                  Kvittning                                             262
       innehåll                                  249               Vilka motfordringar få an- 
Avtals ogiltighet                          249                  vändas till kvittning                   262
    Rubbad själsverksamhet       249               När sker kvittningen?                  262
    Förvanskning av viljeför-                        Förpliktelse att söka åstadkom
       klaring, muntligen fram-                            ma avtal                                        263
       förd genom bud                   249            Vilken kvantitet skall pres- 
    Förfalskning                            249                teras?                                               264
    Tro och heder                          250            Var skall prestation ske?                 266
    Error in motivis                      250            Till vem skall prestation ske?         266
    Ratihabering av ogiltig för-                        Anvisning                                         266
       klaring                                    250              Deposition                                        267
    Ogiltighetens innebörd          251              Överlåtelse av fordran                    267
Tolkning och utfyllning av                             Gäldenären har flera förplik- 
    avtal                                            252              telser gentemot samme bor- 
Handlande för annans räkning 256             genär                                                 268
    Fullmakt                                    256          Negativa förpliktelser                        269
    Kommission                              256         Uppfyllelseborgenärens förplik-       
    Bulvanförhållande                   256              telser                                                 269
Tredjemansavtal                          257               Inledning                                         269
Mottagande av prestation så-                         Skyldighet att förete legiti- 
     som grund för uppkomsten                            mation                                         270
     av en förpliktelse                     258              Skyldighet att precisera an-
                                                                                   språket                                        270
        B. Obligationsrätt                260             Skyldighet att utgiva presen- 
Hur bestämmes förpliktelser-                             tationspapper                            271
    nas innehåll?                             260         Underlåten uppfyllelse                     271     
    Tvingande rättsregler              260            Bevisbördan                                     271

 

    Reklamation                              272            Retentionsrätt                                 282
Överlåtares och upplåtares                           Detentionsrätt                                 282
     garanti                                       274            Rätt att hålla inne såsom
    Ansvar för egendoms faktiska                     påföljd av brott mot en
        beskaffenhet                          274               borgenärsförpliktelse                 283
    Ansvar för egendoms sak-                    Rätt att häva ett avtal                        283
        rättsliga beskaffenhet          275           Inledning                                          283
    Ansvar för egendoms politi-                    Kontraktsbrottets omfattning      283
        rättsliga beskaffenhet          275           Hävningsförklaringen                   284
Avlämnares garanti                      276          Hävningsrätten kan förloras
    Ansvar för bristfälliga anord-                       genom passivitet                       284
         ningar                                     276       Rätt att eljest inhibera natu- 
    Ansvar för skadebringande                       raprestation                                    285
        egenskaper                             276       Rätt att slippa stå faran                    285
Garantiborgenärens förplik-                    Skadestånd                                         285
    telser                                            277           Det hypotetiska händelse- 
    Plikt att söka förebygga av-                          förloppet                                     285
        vikelse                                      277          Det verkliga händelseför- 
    Plikt att söka täckning hos                           loppet                                          286
        annan gäldenär                      277          Fastställandet av skade- 
    Plikt att vidmakthålla re-                             ståndets belopp                         288
        gressmöjlighet                       277           Icke-ekonomisk skada                288
Avvikelser från garanterade                         Förutsättningarna för ska- 
    fakta                                            278                destånd                                      289
    Gäldenärens vetskap såsom                Värdeersättning                                289
        förutsättning för avvikelses             Vederlagsersättning                         289
        relevans                                  278          Dröjsmålsränta                              289
    Reklamation såsom villkor                  Summaersättning                             290
        för rätt att åberopa rele-                      Vite                                                   290
        vant avvikelse                       278       Mot vem kunna påföljder rik-        290
Regressrätt                                    278            tas?
      Garanti för tredje mans                           Utbyte av gäldenär                      290
          prestation                            278             Flera gäldenärer                          290
      Annan garanti                        279        Eftergift                                               291
Begreppet orsak                          280        Preskription                                       291
Begreppet vållande                     281        Förändring och upphörande ge- 
    Vållande in contractu hos                         nom ingripande av gälde- 
gäldenären själv                          281             nären                                               292
    Vållande in contractu hos                        Rätt att säga upp en för- 
        gäldenärens medhjälpare  281                pliktelse                                       292
    Vållande in contrahendo hos                  Rätt att suspendera en för- 
        gäldenärens medhjälpare  281                pliktelse                                       292
Tvång till fullgörande                 282           Rätt att frånträda en för- 
    Vilka anspråk kunna genom-                      pliktelse eller påkalla
        drivas med exekutivt                                 jämkning av denna                   293
        tvång?                                    282           Rätt att överlåta en förplik- 
    Gränserna för användning                           telse                                             293
        av exekutivt tvång               282           Formen för gäldenärens
Rätt att innehålla egen pres-                            ingripande                                 294
     tation                                         282

    Anm. En siffra vid boktitel t. ex. SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt³, anger den upplaga av verket som citeras.

 

A. FÖRPLIKTELSERS UPPKOMST

 

Avtals ingående

    Bindande rättshandling? AD har i domen 1937 nr 59 förklarat, att man, med hänsyn till den vanliga karaktären av kollektivavtalsförhandlingar och längden av den tid, som i allmänhet förflyter från avgivande av ett förslag till kollektivavtal och till dess frågan kan bliva avgjord, icke som regel kan tillägga ett förslag till kollektivavtal karaktären av anbud i avtalslagens mening utan ofta måste betrakta förslaget endast som underlag och utgångspunkt för en fortsatt diskussion. Den som framlagt förslaget är alltså icke rättsligt förhindrad att göra ändringar i detta eller t. o. m. helt frånfalla det. I ADD 1950 nr 41 fann emellertid domstolen omständigheterna sådana, att ett bindande anbud förelåg. Domstolen hade då att avgöra, huruvida detta accepterats inom skälig tid, vilket befanns vara fallet, bl. a. med hänsyn till att anbudsgivaren bort räkna med dröjsmål på grund av förestående semestertid. Jfr SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt³ (1958), s. 110.
    Ofta får en kollektivavtalsbestämmelse formen av ett protokollsuttalande. Varje sådant uttalande får emellertid icke karaktär av kollektivavtal; för detta kräves att parterna enats om att uttalandet skulle ha en sådan karaktär. Se ADD 1951 nr 52.
    Det förekommer i olika sammanhang att avtalsslutande parter överenskomma, att avtalet skall konfirmeras genom att en särskild skriftlig handling upprättas. Detta anses in dubio icke medföra, att den första överenskommelsen blott är preliminär, jfr ALMÉN & EKLUND, Lagen om avtal⁷ (1960), s. 27 f. ADD 1956 nr 29 ger uttryck åt samma mening: då ett medlingsförslag accepterats saknade det betydelse att särskilt avtalsdokument sedermera skulle upprättas. Se SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt³, s. 110.
    Konkludent handling. En stad hade kommit i tvist med en fastighetsägare om leverans av vatten. Fastighetsägaren hade vägrat att godkänna vissa av staden uppställda villkor för leveransen och med anledning härav hade staden avstängt ledningen och vägrat fortsatt leverans till dess att visst belopp deponerats i stadens kassa. För att få vatten deponerade fastighetsägaren beloppet. Han ansågs därmed ha godkänt de omtvistade leveransvillkoren. Se SvJT 1953 rf s. 2.
    I NJA 1958 s. 177 antogs att en person genom att begagna en mot avgift upplåten privat parkeringsplats ådragit sig skyldighet att betala den genom skyltar tillkännagivna parkeringsavgiften.
    Fastighetsköpares ansökan om förvärvstillstånd ansågs vara tillräckligt uttryck för dennes önskan att vidbliva ett förfallet köpeavtal, se SvJT 1954 rf s. 9, även anmärkt nedan s. 251.
    Jfr också NJA 1952 s. 63 i frågan om en negotiorum gestor fått godkännande av sina åtgärder, se nedan s. 260.
    Se slutligen NJA 1959 s. 516: Hade en man erkänt hustruns barn såsom sitt?
    Passivitet. Se NJA 1953 s. 602, anmärkt nedan s. 284, om passivitet inför en gäldenärs uttalande att han hoppades att något dröjsmål skulle tolereras. Se vidare NJA 1951 s. 468, anmärkt nedan s. 250, om passivitet inför en av obehörig företrädare gjord fastighetsförsäljning. Jfr

 

också SvJT 1952 s. 205 (rf): Efter hemskillnad betalade mannen under ett år underhållsbidrag till hustrun jämlikt ett mellan makarna träffat avtal. Därefter upphörde han att betala och hustrun krävde ej heller betalning under 12 år. Hustrun ansågs härmed ha givit mannen fog för antagande att parterna varit eniga om att bidrag ej skulle utgå under längre tid och då mannen, om krav framställts, skulle kunnat bringa underhållsskyldigheten att upphöra genom äktenskapsskillnad, kunde hustrun icke utkräva vidare bidrag.
    Formkrav. SvJT 1955 rf s. 46: A och B undertecknade ett äktenskapsförord. Ett vittne skrev under i bådas närvaro. Ett annat vittne skrev under på anmodan av A, som erhållit B:s uppdrag att anskaffa bevittning. Denna bevittning ansågs ha skett »med B:s begivande» och formkravet ansågs därmed iakttaget. Jfr SvJT 1951 s. 583 f med hänv. ävensom E. SÖDERLUND i SvJT 1950 s. 766 ff.
    NJA 1957 s. 300 rör en fråga om ogiltighet på grund av vittnesjäv av ett av en moder lämnat vitsordande av faderns erkännande av barn såsom trolovningsbarn.
    NJA 1954 s. 325: Äktenskapsförord hade år 1921 ingivits till rätten i mannens kyrkoskrivningsort i stället för rätten i hans mantalsskrivningsort. HD:s majoritet ansåg förordet sakna laga verkan, medan minoriteten ansåg att felet icke kunde åberopas av hustrun gentemot mannens universella testamentstagare. Minoriteten ville icke låta formbristen slå igenom i en situation där formkravet ej kunde tänkas ha fyllt en verklig funktion. Jfr SCHMIDT i Festskrift 1955 för Herlitz s. 283 och WELAMSON, Domvillobesvär (1956), s. 183 och 186.
    Vidare må antecknas SvJT 1955 rf s. 76. Köpehandling rörande påstått fastighetsköp kunde icke företes och den uppgivne säljaren förnekade att han undertecknat någon sådan handling. HovR:s majoritet ansåg bevisning kunna föras även annorledes än genom köpevittnen till styrkande av att giltigt köp kommit till stånd. Se litteraturhänvisningar i referatets rubrik.
    NJA 1950 s. 510 rör frågan om formlösa biavtal till fastighetsköp äro bindande. Frågan besvarades in casu nekande; det gällde ett åtagande av köparen att i stället för betalning av köpeskillingen till tredje man redovisa för kommande försäljningar av fastigheten eller delar därav. VAHLÉN (Formkravet s. 144 ff och 154 f) har velat se detta avgörande som ett brott mot den eljest rådande tendensen till uppluckring av kravet på form även för biavtal. Denna tolkning har dementerats av KARLGREN (SvJT 1952 s. 793), som framhållit att en skärpning av formkravet eller överhuvud en principiell omsvängning i detta fall säkerligen var HD främmande. Att biavtalet i detta fall underkändes kunde motiveras med att bestämmelsen i realiteten utgjorde ett led i avtalet av central betydelse. Rättsfallet berör i viss mån också problemet om verkan av biavtals ogiltighet: skall huvudavtalet upprätthållas med stympat innehåll eller skall det helt sättas åsido? Se härom Vahlén, a. a. s. 102 ff, och Karlgren, a. st. s. 786 f.
    För bindande gåva av fast egendom kräves dels att givaren upprättar ett gåvobrev med vittnen, dels att gåvobrevet överlämnas till mottagaren. I NJA 1954 s. 568 ansågs gåvobrevets överlämnande kunna ersättas av att givaren ordnade lagfart för gåvotagaren, under förutsättning att gåvotagaren på annat sätt förklarade sig mottaga gåvan.

 

    Det är en utbredd sedvana att låta bevittna även handlingar, för vilka bevittning icke är ett formkrav, t. ex. vanliga fullmakter. Den som blir krävd på betalning skall emellertid akta sig för att utan särskilda skäl avvisa ett ombud för borgenären som åberopar en obevittnad fullmakt, eftersom han då gör sig skyldig till kontraktsbrott. I SvJT 1952 s. 288 (rf) begärde en advokat under åberopande av en obevittnad fullmakt att få lyfta medel som influtit i ett utsökningsärende. HovR fann — med åberopande av analogi från RB 12:9 st. 3 — att utsökningsmyndigheten ägt rätt att kräva fullmaktens bevittnande allenast om det med skäl kunnat anses ovisst, huruvida fullmaktens underskrift varit riktig. Jfr Obl. § 18 vid not 25.
    Bevisning om rättshandlings innehåll. NJA 1956 s. 656: A medgav att han mottagit en kamera till förvaring men hävdade att han samtidigt förklarat att varken han själv eller hans arbetsgivare åtoge sig något ansvar för kameran. Han ansågs bevisskyldig för att en sådan förklaring avgivits och lyckades ej fullgöra denna bevisskyldighet.

 

Avtals ogiltighet

    Rubbad själsverksamhet. NJA 1955 s. 305: Rättshandlingsförmåga erfordras även för att med laga verkan emottaga en uppsägning.
    NJA 1958 s. 516: Tillräckligt styrkt att skuldebrev utfärdats under inflytande av rubbad själsverksamhet?
    Förvanskning av viljeförklaring, muntligen framförd genom bud. NJA 1958 s. 186: A ingav till styrelsen för bolaget B ett anbud om slutande av avtal av sådan karaktär, att detta icke föll inom verkställande direktörens ställningsfullmakt, jfr ABL 87 § 2 st. och 81 §. Styrelsen godkände icke anbudet. Verkställande direktören ingav emellertid vid ett telefonsamtal A den föreställningen att så skett. Då styrelsen icke givit verkställande direktören bemyndigande att sluta avtal i saken med A, kunde A icke grunda någon rätt mot bolaget på dennes meddelande om styrelsebeslutet. Jfr avtalslagen 32 § 2 st.
    Förfalskning. Det är vedertagen uppfattning att den som låtit sig luras av en förfalskning får bära förlusten av förfalskningen framför den, vars namn förfalskats, respektive den, som utfärdat en sedermera genom förfalskning ändrad handling. I det senare fallet kan emellertid den som utfärdat handlingen bli skadeståndsskyldig gentemot den lurade, om han lämnat ifrån sig handlingen i sådant skick att den lätt kunde förfalskas (NJA 1935 s. 646, se vidare HESSLER, Obehöriga förfaranden med värdepapper [1958], s. 75 ff). I NJA 1958 s. 448 hade en tjänsteman i ett bolag, vars firma tecknades av två personer i förening, förfalskat den ene firmatecknarens namn på ett kvitto å uttag på bankräkning och förmått den andre firmatecknaren C att skriva under kvittot i sådant skick att beloppet lätt kunde höjas från 1 000 kr. till 31 000 kr. Sedan tjänstemannen uttagit sistnämnda belopp och förskingrat det, ersatte banken bolaget med 31 000 kr. och sökte utfå detta belopp av C. Beträffande det ursprungliga beloppet 1 000 kr. kunde väl ingen vårdslöshet läggas C till last — HD berör knappast denna fråga i domskälen — och banken måste alltså framför bolaget bära förlusten av detta belopp, givetvis med regressrätt mot förfalskaren. Intres- 

 

set knyter sig främst till de överskjutande 30 000 kr. HD förklarade att C:s oaktsamhet trots att denne ej var ensam firmatecknare vore att tillräkna bolaget. Alltså hade banken haft ett skadeståndsanspråk mot bolaget på 30 000 kr. och hade ej varit pliktig att betala ut detta belopp till bolaget. Vid sådant förhållande hade banken ej på grund av C:s förfarande tillskyndats någon skada, för vilken C kunde göras ansvarig.
    I andra hand hade banken åberopat att den genom att betala 30 000 kr. till bolaget övertagit dettas skadeståndsfordran mot C. HD förklarade emellertid att banken, även om bolaget skulle ha erhållit ett skadeståndsanspråk mot C, icke visat att detta övergått på banken. HD har alltså i detta fall ansett att den som infriat annans skuld icke enbart därigenom erhöll regressrätt mot gäldenären. Om problem av denna typ se HELLNER, Obehörig vinst (1950), s. 378 ff. Det föreliggande specialfallet att någon av misstag trott sig vara förpliktad att själv infria skulden behandlas av Hellner på sid. 383.
    Tro och heder. I NJA 1951 s. 645 åberopade en praktverksköpare förgäves avtalslagen 33 § för att komma ifrån sin förpliktelse.
    Se vidare SvJT 1954 rf s. 9, anmärkt nedan s. 251.
    Error in motivis. Befattningshavare i stad begick brott som förskyllde avsättning och förlust av pensionsrätt. Brottet upptäcktes emellertid ej förrän befattningshavaren avgått och i vanlig ordning tillerkänts pension. Enligt gällande föreskrifter medförde ådömande av ersättningsstraff icke förlust av pensionsrätt. I andra hand hade staden åberopat att pensionsbeslutet tillkommit under oriktiga förutsättningar och därför icke vore bindande. Denna invändning underkändes, se NJA 1950 s. 597.
    Se även NJA 1954 s. 338, behandlat nedan s. 291.
    Ratihabering av ogiltig förklaring. Ett avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap är bindande om det slutits genom skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsman (FB 7:7). Nu hade A tecknat godkännande på handlingen någon tid innan hon blev förordnad till barnavårdsman. Då A, som i målet förklarat att hon ej heller senare skulle ha tvekat att skriva under avtalet, hade behållit handlingen tills hon blivit förordnad och vid dess utlämnande icke gjort någon erinran mot avtalet, ansågs detta bindande, NJA 1952 s. 417.
    Det är vedertagen uppfattning, att en formbunden rättshandling, som är ogiltig på grund av omyndighet eller viljefel, kan ratihaberas utan att den föreskrivna formen iakttages, se VAHLÉN, Formkravet, s. 68 not 58 med hänv., jfr också GRÖNFORS i SvJT 1955 s. 453. I NJA 1951 s. 468 hade en fader sålt en fastighet, som ägdes av honom och hans barn. Av barnen voro några myndiga; dessa hade icke givit honom fullmakt att sälja. De övriga barnen voro omyndiga; för dessa hade rättens tillstånd icke inhämtats. HD fann att lång tids passivitet från barnens sida (24 år från det yngsta barnet blivit myndigt) icke utgjorde tillräcklig ratihabering och fann ej heller att sådana omständigheter visats, att barnen kunde anses ha godkänt köpet. JR Walin var skiljaktig och ansåg att barnen genom passivitet godkänt köpet. Han utvecklade i sitt votum sin principiella ståndpunkt — som mycket väl även kan ha varit

 

majoritetens — på följande sätt: »Ej heller föreligger i princip något hinder mot att godkännande kan ske lika väl genom underlåtenhet — passivitet — som genom en positiv handling. Det blir i båda fallen fråga om en bedömning av hur vederbörandes uppträdande må uppfattas. Särskilt om långvarig passivitet iakttagits, oaktat skälig anledning förelegat att giva till känna ett rättsanspråk, kan underlåtenhet bliva i förevarande avseende likvärdig med positivt handlande.» Med andra ord, »ren» passivitet räcker icke, utan passiviteten måste på grund av omständigheterna framstå som ett konkludent handlande. Jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål² (1954), s. 36 not 44, CERVIN, Om passivitet (1960), bl. a. s. 71, 76, 139 och 249, samt VAHLÉN, Avtal och tolkning (1960), s. 86.
    Det är icke ovanligt att avtal om köp av fast egendom förfaller emedan förvärvstillstånd icke sökes inom föreskriven tid. Vanligen förnyas avtalet i all sämja därigenom att en ny eller kompletterande köpehandling utfärdas. Ibland uppstå emellertid komplikationer. I NJA 1953 s. 703 hade köparen ångrat sig och ville komma ifrån avtalet. Säljaren utfärdade utan köparens samtycke en ny köpehandling, men denna ansågs icke giva upphov till något nytt fång. Säljaren kunde alltså icke mot köparens önskan påtvinga denne en förnyelse. I SvJT 1954 rf s. 9 var situationen en annan. Köparen var väl intresserad av att förnya avtalet, men nu hade lantbruksnämnden uppträtt med anspråk på förköpsrätt och köparen, som hade intresse av att säljaren fick behålla fastigheten, bestred att giltig förnyelse skett. Säljaren hade, därtill lockad av lantbruksdirektören, utfärdat en förnyelseförklaring. Köparen ansågs genom en ansökan om förvärvstillstånd ha givit uttryck åt sin avsikt att vidbliva köpet, och därmed låg fältet öppet för lantbruksnämndens förköp. Köparen invände att omständigheterna vid förnyelsen voro sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap härom göra förnyelsen gällande. HovR förklarade emellertid att kronans förköpsrätt vore en tvångsrätt, som icke vore att bedöma ur avtalsrättsliga synpunkter. Lantbruksnämndens vetskap om dessa omständigheter kunde följaktligen icke lagligen utgöra hinder för förköpsrättens utövande.
    ADD 1955 nr 18 visar hurusom en företagare genom konkludenta handlingar ansågs ha ratihaberat en av obehörig företrädare gjord ansökan om inträde i arbetsgivarorganisation.
    Ogiltighetens innebörd. Den som förvärvat en fastighet under sådana omständigheter, att tillstånd till förvärvet erfordras, har möjlighet att komma ifrån köpet därigenom att han underlåter att inom föreskriven tid söka sådant tillstånd och därmed föranleder att köpet blir ogillt. NJA 1953 s. 703 visar, att han genom ett sådant förfaringssätt kan ådraga sig skadeståndsskyldighet. In casu ansågs köparen emellertid icke skadeståndsskyldig, då han haft fog att antaga att förvärvstillstånd beviljats. Det framgår därför icke hur skadeståndet skulle beräknas; ett minoritetsvotum i HD synes emellertid antyda att skadestånd skulle utgå med positiva intresset. Är detta riktigt, uppkommer det ofta delikata problemet huruvida ansökan skulle ha beviljats om den gjorts; i annat fall har ju någon skada icke uppstått genom försummelsen. Se härom Obl. § 45 vid not 5.

 

    I samma mål fann HD vidare, att ogiltighet av fastighetsköpet föranledde återgång jämväl av en samtidigt gjord överlåtelse av inventarier på fastigheten. I NJA 1955 s. 230 hade parterna av vissa skäl samtidigt skrivit en köpehandling och en handling, varigenom säljaren upplät avverkningsrätt till köparen. Då köpet blev ogiltigt, ansågs även upplåtelsen utan verkan. Så också NJA 1955 s. 449. Jfr VAHLÉX, Avtal och tolkning, s. 160 vid not 105.
    Ogiltigheten innebär att prestationerna å ömse sidor skola återställas. Om ett objekt icke kan återställas, uppkommer frågan om skyldighet att betala ersättning. I NJA 1955 s. 230 hade tre personer, vilka tillsammans köpt en fastighet genom avtal som blev ogiltigt, avverkat skog på fastigheten innan denna återställdes. Fastigheten hade härigenom sjunkit i värde, dock med lägre belopp än den köpeskilling som erhållits för skogen. HovR utdömde ersättning med värdeminskningen, men HD ansåg att hela den uppburna avkastningen skulle redovisas, med avdrag för försäljningskostnaden. HD åberopade emellertid särskilt, att det ej blivit ådagalagt, att köpeskillingen på grund av köparnas affärsskicklighet eller annan särskild, till dem hänförlig omständighet varit högre än det pris säljarna kunnat erhålla vid försäljning av skogen under sammt tid. Jfr BRAMSJÖ, Om avtals återgång, s. 261.

 

Tolkning och utfyllning av avtal

    En grundläggande tolkningsregel är att om det kan utredas att parterna vid avtalets tillkomst hade en gemensam avsikt, så skall denna bestämma tolkningen, om avtalet är ofullständigt eller oklart, ja, även mot avtalets klara lydelse. Se VAIILÉN, Avtal och tolkning (1960), s. 249 f. Ett gränsfall förelåg i ADD 1951 nr 47, där domstolen visserligen icke kunde få direkt bevisning om parternas avsikt men dock på grundval av utredning om förhandlingsförloppet byggde sin dom på »vad avtalsparterna förnuftigtvis måste antagas ha avsett» med bestämmelsen. Jfr också ADD 1955 nr 13: ». . . den mening de avtalsslutande parterna själva inlagt i bestämmelsen eller rimligen kunna antagas ha velat inlägga däri.» Andra gränsfall av regeln äro de, i vilka domstolen icke kan stöda sig på några upplysningar om vad som förekommit vid avtalsförhandlingarna men genom en analys av avtalstexten i dess helhet, ev. sedd mot bakgrunden av de faktiska förhållandena beträffande avtalets objekt, finner sig kunna fastslå, vad som »måste» ha varit parternas avsikt. Exempel härpå erbjuda domsmotiveringarna i NJA 1955 s. 8, som gäller frågan om en köpehandling rörande jord på landet avsett ägovidd eller skattetal. Se också NJA 1951 s. 585, som gäller tolkning av en borgensförbindelse för utlämnade förskott å leveranser. Ett uttryck för samma synsätt är den gängse regeln att särskilt ifylld text i ett tryckt formulär går före bestämmelser i den tryckta texten, se härom NJA 1951 s. 645. Sistnämnda fall visar även att parternas handlande efter avtalsslutet kan vara ett indicium på deras avsikt vid avtalsslutet. Ytterligare synpunkter på fallet anföras av Vahlén i Avtal och tolkning s. 267 ff.
    I fallet NJA 1957 s. 770, som rör tolkning av ett förlagsavtal, möter

 

man i ett votum av JustR Karlgren en starkt uttunnad form av gemensam avsikt hos de avtalande parterna, nämligen en »gemensam förutsättning» rörande det sätt på vilket parterna skulle handla vid avtalets uppfyllelse. Det är emellertid ovisst om Karlgren härmed verkligen åsyftat en in casu föreliggande psykologisk realitet eller om han använt begreppet förutsättning i den objektiverade betydelse som är vanlig då förutsättningsläran eljest kommer till användning. I ett annat votum genomförde JustR Lind ett förutsättningsresonemang av hypotetisk karaktär och var väl därmed klart över på den objektiva linjen. Fallet behandlas utförligt i VAHLÉN, Avtal och tolkning, s. 282 ff.
    Det kan i detta sammanhang vara av intresse att konstatera, att förutsättningsresonemang här användas på ett annat område än dem där man vanligen finner sådana. Det är välbekant att förutsättningsläran användes såsom överbyggnad på regler enligt vilka förändrade förhållanden kunna inverka på ett avtal (se t. ex. RODHE i 19 NJMöt bil. V s. 17 ff). En parts förutsättningar röra i dylikt fall så att säga den miljö, i vilken avtalsuppfyllelsen kommer att utspelas. I andra fall avse förutsättningarna den miljö, i vilken avtalet tillkommit. I det föreliggande fallet däremot talar man om en parts förutsättningar med sikte på hans eget och motpartens framtida handlande. En variant härav är att man talar om en parts förutsättningar med sikte på motpartens framtida handlande för att därmed fånga in reglerna om kontraktsbrott under läran om bristande förutsättningar (jfr VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp, s. 216 f).
    Ibland förekommer en medveten begränsning av synfältet till sådana indicier på parternas avsikt som framgå av själva avtalstexten. Man kan här tala om en »objektiv» tolkningsmetod i motsats mot den såsom huvudregel gällande »subjektiva», enligt vilken alla slag av indicier skola beaktas. Den objektiva tolkningsmetoden synes åtnjuta vissa sympatier när det gäller tolkning av sådana handlingar som bolagsordningar i aktiebolag, vilka dels äro formbundna och dels skola vara rättesnöre för en icke på förhand bestämd grupp av personer. Se föregående översikt, SvJT 1951 s. 589, samt NJA 1954 s. 445 och 473. Jfr VAHLÉN, Avtal och tolkning, s. 271.
    En annan anledning att tillämpa en objektiv tolkningsmetod framhölls av AD i ADD 1956 nr 25. Det gällde här tolkning av en detaljbestämmelse i en kompromissuppgörelse. »Det ligger i en sådan uppgörelses natur att den för endera parten stundom kan verka till fördel och i andra fall till nackdel samt att de bakom överenskommelsen liggande övervägandena av avtalsparterna i de olika frågorna svårligen kunna värderas var för sig. En uppgörelse av denna art kan därför knappast sägas innebära den ena eller andra lösningen såvitt avser enskilda delfrågor, som genom uppgörelsen ingått i den gemensamma lösningen. Att vid tolkningen låta sig vägledas av de speciella överväganden som — därtill vid ett tidigare förhandlingstillfälle — skett i avseende å den i målet aktuella helgdagsersättningen måste således ställa sig vanskligt. . . . En konsekvens av överenskommelsens karaktär av kompromisslösning av flera, i överenskommelsen sammanvävda frågor, måste i stället vara att överenskommelsens ordalydelse tillerkännes avgörande betydelse.»

 

    Icke ovanligt är att parterna avfatta en bestämmelse med tanke på en konkret situation, som antages föreligga eller komma att föreligga, men ge bestämmelsen en så vidsträckt formulering att den blir tillämplig även i en annan situation. I NJA 1950 s. 560 hade köpeskillingen för en fastighet (tomträtt) bestämts till kapitaliserade värdet efter 7 % av den grundhyra, som kunde komma att fastställas för samtliga lokaler i fastigheten. Parterna hade antagit, att grundhyra ej skulle fastställas för fastighetens såsom lagerlokaler uthyrda skyddsrum, men så skedde likväl. Parternas antagande ansågs ej hindra att även grundhyran för skyddsrummen skulle påverka köpeskillingen. Se också NJA 1955 s. 544: Parterna hade utgått från att en avtalsbestämmelse skulle behöva tillämpas endast en kortare tid. Detta ansågs ej medföra att den skulle sakna tillämplighet då tiden av yttre omständigheter förlängdes. Vid denna utgång uppkom också fråga om bestämmelsen skulle jämkas, se nedan s. 293. Jfr vidare SvJT 1952 s. 205 (rf): Skulle för hemskillnad avtalat underhållsbidrag utgå endast under ett år, därför att makarna vid avtalets ingående trott att äktenskapet efter årets slut automatiskt komme att upplösas? Se om fallet även ovan s. 248.
    Vanligare är måhända att en bestämmelse avfattas kasuistiskt, med sikte på de alternativ som framstå såsom sannolika, varefter ett i bestämmelsen obeaktat alternativ inträffar. I NJA 1953 s. 484 hade man genom ett servitutsavtal år 1906 velat skydda en vattentäkt mot förorening och därför förbjudit vissa uppräknade slag av anläggningar på den tjänande fastigheten. Med beaktande av avtalets syfte och uppräkningens räckvidd fann HD att avtalet innefattade förbud jämväl för oljetanksanläggning.
    Ofta kan man fastställa avsikten endast hos ena parten eller också finner man att parterna inlagt olika meningar i de till synes överensstämmande förklaringar som avgivits. Avtalets tolkning blir då ofta beroende av om man kan förebrå ena parten att han icke under förhandlingarna tillräckligt klargjort sin av andra parten icke uppfattade ståndpunkt; är detta fallet tolkas avtalet till förmån för den part som icke felat. Se om denna »klargörandeplikt» Vahlén, Avtal och tolkning, s. 292 ff.
    Ur denna synpunkt kan man se vissa fall, i vilka ena parten vid avtalets ingående hade haft en viss avsikt och motparten insett detta utan att anmäla sin avvikande mening, resp. motparten bort inse detta och reagera. Se NJA 1951 s. 282: Vad innebar det att en byggherre »spärrade» en del av entreprenadsumman för en underentreprenörs räkning? Se härom nedan s. 268. Se vidare NJA 1955 s. 247: Ägaren av fastigheterna A och B sålde A men behöll B; han avsåg i verkligheten att behålla även en del av A, som han trodde höra till B. Jfr också ADD 1951 nr 8. I ADD 1959 nr 16 ansågs det ej styrkt att ena parten insett avvikande avsikt hos andra parten.
    Om emellertid de till synes överensstämmande förklaringarna icke hava något enligt gängse språkbruk entydigt innehåll kan situationen vara den, att man icke kan rikta någon förebråelse mot någon av parterna. SCHMIDT har i SvJT 1959 s. 509 ff gjort gällande, att de traditionella teorierna i denna situation vägra att göra tjänst och han har uttryckt sin förvåning över att HD i NJA 1957 s. 69 godtog ena partens ståndpunkt efter att ha konstaterat att denna förfarit oklanderligt, utan

 

att anse sig behöva diskutera huruvida icke även andra parten förfarit oklanderligt. Den principiella diskussionen har fortsatts av KARLGREN i Kutym och rättsregel (1960) s. 32 noten, av ULF HOLMBÄCK i SvJT 1960 s. 321 ff och av SCHMIDT i SvJT 1960 s. 420 ff. Sedermera ha såväl principfrågan som 1957 års fall utförligt behandlats i VAHLÉN, Avtal och tolkning, 3 kap. och särskilt s. 171 ff.
    Såsom en schematisering av klargörandeplikten kan man betrakta vad Vahlén (Avtal och tolkning s. 273) betecknar såsom »oklarhetsregeln», nämligen regeln att en oklar avtalsbestämmelse tolkas emot den part som under avtalsförhandlingarna formulerat bestämmelsen. Se NJA 1950 s. 86 (behandlat av Vahlén a. st.), där en otydlighet i en ordersedel ansågs böra gå ut över den som använde sedeln i sin rörelse.
    Såsom en annan schematisering av klargörandeplikten, vilken ofta men icke alltid sammanfaller med oklarhetsregeln, kan man också anföra principen att friskrivningsklausuler skola tolkas restriktivt; se Obl. § 25 vid not 41 ff samt GRÖNFORS i SvJT 1958 s. 517 ff. I NJA 1954 s. 573 uttalade HD om en certepartibestämmelse: »Liksom friskrivningsklausuler i allmänhet bör den nu dryftade tolkas snävt, särskilt som avfattningen av certepartiformuläret, enligt vad som upplysts, närmast utformats av en organisation vilken företrädde befraktarintressena.» Se också NJA 1957 s. 426: Den som upplåtit garageplats hade friskrivit sig för eventuellt uppkommande skada å bilen. Friskrivningen ansågs dock ej tillämplig då skada vållats av en hos garageägaren anställd garagevakt som i tjänsten använt bilen för ändamål som ej varit förenligt med avtalet. Måhända kan också NJA 1952 s. 141 ses ur denna synpunkt: här hade en arrendator på jordägarens upplåtelse av mark till militärt ändamål tecknat att han godkände upplåtelsen, vilket icke ansågs innebära att han avstått från ersättning för skada som kronan tillfogade honom tillhöriga minkar genom buller föranlett av sprängning på den upplåtna marken.
    Om parternas avsikt icke kan fastställas och andra till tolkning i inskränkt mening hänförliga metoder icke leda fram, återstår att utfylla avtalet. Härvid kan såsom hjälpmedel komma ifråga bl. a. dispositiva rättsregler, utformade i lagtext eller utbildade i rättspraxis. I NJA 1954 s. 573 uttalade HD, att vid tolkningen av ett standardcerteparti av engelskt ursprung borde beaktas engelsk rättsuppfattning på området, oavsett om å parternas mellanvarande i och för sig skulle tilllämpas engelsk rätt.
    I sista hand återstår för domstolen att fylla ut avtalet genom att in casu utöva ett fritt skön. Se t. ex. ADD 1954 nr 3, där domstolen åt en överenskommelse gav »den tolkning, som efter mera allmänna överväganden och under hänsynstagande till förhållandena inom det arbetsfack, varom är fråga, kan anses mest naturlig och rimlig». Se även ADD 1954 nr 11 och 12, där domstolen fann att innebörden i ett uttryck fick bedömas »efter vad som objektivt kan framstå såsom en naturlig och skälig avtalstolkning». Se slutligen NJA 1953 s. 441, där HD hade att fastställa innebörden av ett mellan riksbanken och Svenska handelsbanken träffat avtal, varigenom handelsbanken antagits till valutabank. HD uttalade bl. a., att kontraktets lydelse måste ses i sammanhang med principerna för valutaregleringen och de mål man genom denna velat uppnå.

 

Handlande för annans räkning

    Fullmakt. HD har under den här behandlade perioden haft att pröva frågor om olika befattningshavare hade ställningsfullmakt eller icke. Frågan besvarades jakande i NJA 1956 s. 36 (försäkringsbolags ortsombud, tecknande av trafikförsäkring) och 1956 s. 656 (kontrollvakt i garage, mottagande av föremål till förvaring), nekande i NJA 1950 s. 86 (jourhavande försäljare i bilförsäljningsföretags försäljningslokal, mottagande av handpenning), 1953 s. 566 (föreståndare för affärsföretags avdelningskontor med huvudsaklig uppgift försäljning, inköp av varor för rörelsen).
    I fallet NJA 1950 s. 86 ansågs dock texten i den av företaget använda ordersedeln - trots en viss otydlighet för vilken företaget måste bära ansvaret — ha givit kunden anledning antaga att han skulle erlägga handpenningen till försäljaren.
    Även från AD:s praxis är att anteckna ett fall som berör ställningsfullmakt, nämligen ADD 1950 nr 58 angående den behörighet att företräda ett ackordslag som tillkommer lagets bas.
    Det är vedertagen uppfattning att den som uppträder såsom ombud för ägaren av ett innehavarskuldebrev kan styrka sin behörighet att disponera över skuldebrevet eller uppbära betalning för detta helt enkelt därigenom att han visar upp skuldebrevet. Någon särskild fullmakt behöves alltså icke. Se SOU 1935:14 s. 75 f. Tredje man kan emellertid åberopa behörigheten endast om han var i god tro. I NJA 1959 s. 512 hade en person A i fastighetsägarens namn belånat en till innehavaren ställd inteckning i en bank men samtidigt företett en skriftlig fullmakt av fastighetsägaren, vilken icke gav behörighet att taga upp lån i dennes namn. Detta förhållande borde för banken ha varit skälig anledning att undersöka med vad rätt A innehade inteckningen. Då banken icke gjort detta, ansågs den ha åsidosatt den aktsamhet som skäligen bort iakttagas.
    Om ratihabering av rättshandling av obehörig representant se NJA 1951 s. 468 och ADD 1955 nr 18, anmärkta ovan s. 251.
    NJA 1956 s. 217: En tjänsteman i lantbruksnämnd hade med överskridande av sin behörighet gjort en förbehållslös utfästelse å nämndens vägnar. HD fann att det rättsförhållande, varom var fråga, företedde sådana likheter med ett privaträttsligt mellanhavande, att hinder icke kunde anses möta att tillämpa grunderna för 25 § avtalslagen. Tillräckliga skäl förelågo icke för sådant bedömande, att utfästelsens mottagare, »i sagda lagrums mening», bort inse att tjänstemannen handlat med överskridande av sin behörighet. Tjänstemannen ansågs därför skyldig att ersätta den skada som uppkommit genom att utfästelsen icke kunde göras gällande mot lantbruksnämnden. Två reservanter i HD kommo till samma slut, men ville ej åberopa vare sig 25 § avtalslagen eller grunderna för detta lagrum utan de regler som finge anses gälla för tjänstemans ansvarighet för åtgärder i tjänsten.
    Kommission. I NJA 1956 s. 565 hade A i eget namn men för B:s räkning med anspråk på sjöpanträtt i konkurs bevakat en fordran. Denna bevakning ansågs tillräcklig för att B skulle få njuta utdelning med honom på grund av sjöpanträtt tillkommande förmånsrätt i konkursen.
    Bulvanförhållande. Huvudregeln för bulvanförhållanden är att utfästelser gjorda av bulvanen i eget namn binda denne men icke hans

 

huvudman. Ett undantag göres emellertid för de fall då bulvanen driver affärsverksamhet i eget namn men för annans räkning; i detta fall svarar även huvudmannen för bulvanens utfästelser. Se GRÖNFORS i SvJT 1956 s. 238 med hänv., jfr också KARLGREN i SvJT 1960 s. 22 ff. En variant härav är att bulvanen visserligen lånar rörelsen sitt namn men icke alls eller endast i underordnad ställning tar del i rörelsen, medan huvudmannen har den verkliga ledningen, formellt dock såsom bulvanens ombud eller prokurist. Ett sådant fall förelåg i NJA 1953 s. 547. En polisman, som av sin tjänsteställning var förhindrad att driva näring, tjänstgjorde såsom prokurist i en i hustruns namn bedriven rörelse, i vilken jämväl hustrun medverkade. HD fann, dock blott med 3 röster mot 2, att rörelsen drivits av båda makarna i bolag. Hustrun handlade alltså dels för egen räkning, dels såsom bulvan för mannen. Eftersom rörelsen var bokföringspliktig, förelåg solidariskt ansvar, och alltså svarade mannen även för den del av uppkommande skulder som belöpte på hustruns andel i rörelsen.
    I det nu behandlade fallet gällde frågan om huvudmannen skulle svara för de förbindelser bulvanen ingått. I NJA 1958 s. 585 gällde det däremot att avgöra om bulvanen skulle svara för förbindelser som huvudmannen ingått i eget namn. En moder var såtillvida bulvan för sin son att hon i eget namn sökt och erhållit tillstånd till yrkesmässig biltrafik, var registrerad såsom ägare till den bil varmed åkerirörelsen bedrevs och var medlem av ortens åkeriägareförening. Rörelsen bedrevs emellertid av sonen på egen hand. Modern ansågs betalningsskyldig för varor som sonen rekvirerat för rörelsen, eftersom säljaren känt till de nyss angivna omständigheterna och därför ägt giltig anledning antaga att rörelsen utövades av modern eller för hennes räkning. Med andra ord, bulvanen kunde icke undgå betalningsskyldighet för förbindelser som huvudmannen ingått, trots att denne därvid icke särskilt åberopat att han handlade för bulvanen. Att sonen hade ställningsfullmakt att handla för modern ansågs tydligen självklart.

 

Tredjemansavtal

    NJA 1956 s. 209 ger belägg för den numera vedertagna uppfattningen att vad HESSLER (Om stiftelser s. 322) kallar »typiska» tredjemansavtal äro möjliga. Det är alltså endast en tolkningsfråga om de avtalande parterna avsett att giva tredje man en självständig rätt. Det var här fråga om en utfästelse i avtal mellan hyresvärd och hyresgäst att den senare skulle betala den förhöjning av brandförsäkringspremier, som på grund av den i lägenheten bedrivna verksamheten kunde komma att påföras övriga hyresgäster i fastigheten. Denna utfästelse tolkades med stöd av viss i målet förebragt bevisning så, att den avsetts skola giva tredje man en självständig rätt. I SvJT 1956 rf s. 9 gällde det en i bodelningshandling av ene maken gjord förklaring att denne skulle svara för »samtliga boets skulder». HovR ansåg »med hänsyn till omständigheterna i målet» att denna förklaring »måste» kunna åberopas av en borgenär, men referatet ger icke upplysning om vari dessa omständigheter skulle kunna ha bestått.

 

    17—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse

    Den som tagit emot en prestation, på vilken han icke hade eller i allt fall numera icke har något anspråk, kan i vissa fall bli skyldig att återställa vad han mottagit eller också utgiva kontraktsmässigt vederlag eller vinstersättning (jfr Obl. § 1 in fine).
    Hit höra frågor om återgång av avtal (se särskilt BRAMSJÖ, Om avtals återgång [1950], samt Obl. § 37 vid not 28—54). Ett fall av denna typ har berörts ovan s. 252.
    Hit höra vidare frågor om återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg, »restitutio indebiti». De för en talan härom, »condictio indebiti», gällande reglerna, senast diskuterade av HULT i uppsatsen Condictio indebiti, omtryckt i Juridisk debatt (1952), s. 42 ff, och av WESTERBERG i Festskrift 1959 för Sundberg s. 394 ff, belysas av några avgöranden under den nu behandlade perioden.
    NJA 1951 s. 297: En köping hade med hot om att stänga av vattenledningen tilltvingat sig anslutningsavgifter för vatten och avlopp av en fastighetsägare. Då köpingen icke haft rätt att taga ut avloppsavgift, ålades den att återbetala denna.
    I NJA 1952 s. 47 blev utgången en annan. En stad hade givit två personer ensamrätt att sälja glass och varm korv på gatumark, mot årlig avgift fastställd genom ett anbudsförfarande. Avtalet hade flera gånger förlängts genom underlåten uppsägning. Nu funno domstolarna att staden icke ägt uttaga ifrågavarande avgift. HD ville emellertid icke ålägga staden att återbetala avgift för förfluten tid, med hänsyn till anbudsförfarandet, till hyresgästernas passivitet och till att de av staden fått tillgodonjuta de utfästa försäljningsplatserna och ensamrätten.
    Frågan om statstjänstemans skyldighet att återbetala för mycket utbetald lön har ånyo varit föremål för rättegång. I NJA 1955 s. 310 begärde postverket att ett kanslibiträde, som på grund av generalpoststyrelsens oriktiga författningstillämpning erhållit en lönegradsuppflyttning ett år för tidigt, skulle återbetala vad hon därigenom uppburit för mycket. HD antecknade, dels att det icke ifrågasatts annat än att svaranden mottagit och förbrukat beloppen i den övertygelsen att de författningsenligt tillkommo henne, dels att det ej förebragts sådana omständigheter på grund varav det kunde anses att hon i allt fall skäligen haft anledning räkna med att beslutet om uppflyttningen kunde stå i strid med gällande bestämmelser. Försiktigtvis åberopande även »föreliggande omständigheter i övrigt» fann HD (4 röster mot 1) att kravet borde avvisas.
    I litteraturen har man jämfört detta avgörande med NJA 1942 s. 101, där återkrav bifölls, och pekat på att i 1942 års fall misstaget begåtts av en redogörare, i 1955 års fall av en beslutande myndighet. Se KARL G. SAMUELSON i Förvaltningsrättslig tidskrift 1957 s. 281 ff samt GEIJER & SCHMIDT, Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte (1958), s. 223. I ett nytt avgörande, NJA 1958 s. 475, har emellertid HD ogillat återkrav av lön som utbetalats till en 17-årig stationskarlsaspirant vid namn Frisk på grund av fel av en underordnad avlöningsförrättare. Motiveringen liknar 1955 års, med det tillägget att »omständigheterna i övrigt» här specificerats till »särskilt Frisks tjänsteställning och oerfarenhet».

 

    Den anförda distinktionen mellan misstag av redogörare och misstag av myndighet upprätthålles alltså icke, utan allt hänger tydligen nu på vad »omständigheterna i övrigt» innebära. 1958 års formulering ger dock ej stora förhoppningar att 1942 års kommendörkapten, som ansågs hava bort själv räkna ut sin lön med ledning av sexton olika avlöningsförfattningar, ännu i dag skulle kunnat påräkna någon misskund.
    Om hithörande problem se senast WESTERBERG i Festskrift 1959 för Sundberg s. 395 ff.
    En med condictio indebiti besläktad situation förelåg i NJA 1951 s. 187. Här hade emellertid betalningen icke skett frivilligt utan genom avdrag på svarandens utbetalningar till käranden. HD underströk att det endast kunde bli fråga om en viss motsvarande tillämpning av reglerna om condictio indebiti och fann därefter att de av svaranden åberopade skälen för befrielse från skyldighet att utbetala innehållna belopp icke kunde godtagas. Bl. a. hade avdragen gjorts ensidigt och utan motpartens vare sig uttryckliga eller tysta medgivande. Jfr HULT, Juridisk debatt, s. 48 not a samt 68 not d.
    Jfr i detta sammanhang också SvJT 1953 rf s. 42: En under utmätningshot gjord förbehållslös betalning av belopp som utdömts genom icke laga kraft ägande dom ansågs ej hindra fullföljd av talan.
    Under rubriken mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse bör också nämnas ett avgörande rörande verkan av att en skogsavverkningsrätt upphört innan rätten kunnat till fullo utövas. Hithörande problem behandlas utförligt i HELLNER, Om obehörig vinst (1950), s. 399 ff. I NJA 1959 s. 618 hade säljare av jordbruksfastighet år 1924 förbehållit sig viss avverkningsrätt. Denna utövades obestritt till år 1955, trots att den med hänsyn till NyttjL 1: 7 icke kunnat göras gällande efter 1929. Då fastighetsägaren nu förklarade att avverkning icke vidare finge ske, ansågs han skyldig utgiva ersättning till säljaren, motsvarande den förhöjning av köpeskillingen, som skulle ha ägt rum om den förbehållna växande skogen minskats med vad av sådan skog nu genom avverkningsrättens upphörande ej kommit säljaren till godo. Detta belopp kunde ej beräknas annorledes än genom en skälighetsuppskattning. HD ville alltså ej utdöma värdet av den skog som ännu kunnat uttagas om avverkningen fått fortgå, ej heller ville HD beräkna en ersättning baserad på köparens obehöriga vinst. Jfr HELLNER, a. a. s. 412. Köparen gjorde även invändning att ersättningsanspråket preskriberats med utgångspunkt från år 1929, men denna invändning lämnades utan avseende.
    Till det nu behandlade området höra också frågor om vederlag för förmögenhetsuppoffringar för andra, alltså för prestationer som någon fullgjort antingen i felaktig tro att en förpliktelse förelåg eller också i medvetande om att ej vara förpliktad men utan gåvoavsikt. Frågor av detta slag behandlas i HELLNER, a. a. s. 360 ff.
    En hithörande typ av fall avser betalning av annans skuld (jfr HELLNER, a. a. s. 378 ff). Sådan betalning kan ibland ske ofrivilligt därigenom att en persons egendom utmätes för annans gäld. SvJT 1950 s. 277 (rf), som beröres närmare nedan s. 286, ger ett exempel härpå. NJA 1958 s. 448 åter visar ett fall då betalaren av misstag trodde sig själv vara förpliktad att infria skulden, se härom ovan s. 249 f.

 

    Förmögenhetsuppoffringen kan också ha en mera allmän karaktär — man talar då ofta om att någon uppträder såsom negotiorum gestor för en annan person (jfr HELLNER, a. a. s. 361 ff). NJA 1952 s. 63 är ett fall av detta slag. En lantbrukare hade på nykterhetsnämndens föranstaltande intagits på alkoholistanstalt. Under anstaltsvistelsen ombesörjde nämnden skötseln av gården, tydligen mot den intagnes önskan, och hade härför vissa utgifter. Nämnden krävde nu ersättning för dessa. HD förklarade att nämnden visserligen på grund av lantbrukarens tillstånd vid intagningen varit berättigad att vidtaga de åtgärder som oundgängligen erfordrats. Efter intagningen hade nämnden emellertid bort utan dröjsmål söka inhämta anvisningar av den intagne hur han önskade att det skulle förfaras med gårdens skötsel eller, om denne varit oförmögen att själv bestämma härutinnan, göra ansökan om förordnande av god man eller förmyndare. Man drog med andra ord snäva gränser för användningen av institutet negotiorum gestio i detta fall. I målet var även fråga om nämnden haft rätt att utgå från att den intagne lämnat sitt samtycke till åtgärderna och om ev. nämndens talan i varje fall kunde bifallas därför att utläggen icke överstigit vad som oundgängligen erfordrades, se närmare domen och en dissens till denna.
    Se vidare SvJT 1953 rf s. 58 och NJA 1959 s. 488, som röra frågan om ersättning skall utgå för utfört arbete, då vederlag ej betingats. Hithörande frågor diskuteras ingående av HELLNER, a. a. s. 309 ff, samt av SCHMIDT i Tjänsteavtalet s. 283 ff.

 

B. OBLIGATIONSRÄTT

 

Hur bestämmes förpliktelsernas innehåll?

    Tvingande rättsregler (Obl. § 2 vid not 5 ff). NJA 1950 s. 241 illustrerar de svårigheter, som kunna möta då man med tvingande rättsregler gör partiella ingripanden i ett avtalsförhållande. Beträffande en arbetstagares lön råder avtalsfrihet. Utöver lönen skall arbetstagaren enligt semesterlagens tvingande regel under vissa förutsättningar ha semesterersättning. Men vad händer om parterna avtala om en timlön eller ett ackordspris »i ett för allt», som skall inkludera semesterersättningen? Den tvingande regeln kan ju ej hindra parterna att då lönen göres upp räkna baklänges från ett givet totalbelopp och fastställa den lön som jämte semesterersättning leder till detta belopp. Vad blir då kvar av den tvingande regeln? HD tycks i det föreliggande fallet ha stannat för den lösningen att rikta ett ovanligt starkt beviskrav mot arbetsgivaren, som påstod att en sådan överenskommelse träffats. Synpunkten att semesterersättningen icke får plottras bort på förhand utan skall finnas kontant tillgänglig för arbetstagaren när han lämnar arbetet synes icke ha varit aktuell för domstolarna. Jfr BERGSTRÖM, Om semesterlön och provision (1954), s. 69 ff.
    Principen att tvingande regler i allmänhet äro ensidigt inriktade på att skydda ena parten i ett avtalsförhållande belyses av NJA 1952 s. 579: Hyresnämnds beslut att fastställa högre grundhyror än de hyror som avtalats påverkar ej de gällande hyresavtalen. Jfr Obl. § 2 vid not 7.

 

    Jämkning av obilliga avtal (Obl. § 2 vid not 23—26). I anslutning till avgörandet NJA 1948 s. 138 har HD under den nu behandlade perioden flera gånger deklarerat sin villighet att om tillräcklig anledning föreligger jämka avtalsbestämmelser, som strida mot god sed eller eljest äro uppenbart obilliga. Se NJA 1951 s. 138 (sjöfrakt) och 645 (köp av lös egendom), 1952 s. 440 (tjänsteavtal). I intet av dessa fall ansågos dock förutsättningar för jämkning föreligga. Även i NJA 1958 s. 373 (sjöfrakt) ogillades ett yrkande om jämkning, dock utan att HD, som fastställde HovR:s dom, gav besked om sin principiella syn på möjligheten att jämka. RR hade emellertid i målet uttalat sig om innebörden av HD:s domskäl i NJA 1951 s. 138 och tolkat dessa snävt. Vad RR yttrat härom åberopades dock ej av överinstanserna. Även om 1958 års avgörande möjligen innebär en viss reträtt i principfrågan, torde det dock vara förhastat att tolka det så att HD ens för det område varom här var fråga — friskrivningsklausuler i konossement, ej lydande under Haaglagen — helt tagit avstånd från möjligheten att jämka. Jfr KARLGREN, Kutym och rättsregel (1960), s. 67.
    Jfr också NJA 1952 s. 555, anmärkt nedan s. 291.
    Om jämkning av konkurrensklausul och därvid fogad vitesbestämmelse se NJA 1957 s. 279. Se härom SCHMIDT, Tjänsteavtalet (1959), s. 255 ff.

 

Prestationsobjektets precisering

    Naturaprestationer. Om prestationsobjektet är individuellt bestämt kan det uppstå frågor om objektets avgränsning (Obl. § 4 vid not 1 ff). Vid överlåtelse av fast egendom kan det bli fråga dels om fastighetens gränser, dels om tillbehör och »åtföljder». NJA 1951 s. 669 och 1953 s. 646 ansluta sig till tidigare avgöranden enligt vilka HD har lätt att finna skäl för att överlåtelse av strandområde avsetts omfatta även vattenområdet utanför stranden. Se SvJT 1951 s. 602 med hänv. Jfr också NJA 1955 s. 8 (ägovidd eller skattetal?) och 1955 s. 247 (område undantaget vid försäljning?), behandlade ovan s. 252 och 254 under rubriken Tolkning av avtal. I NJA 1957 s. 368 tvistades om den rätt avsöndrad lägenhet förvärvat i en stamfastigheten tillkommande servitutsrätt och i det vederlag som utbrutits för denna. I NJA 1950 s. 480 var det fråga huruvida ett till säkerhet för gatukostnadsbidrag deponerat belopp utgjorde »åtföljd» (jfr JÄGERSKIÖLD i FT 1960 s. 16). I SvJT 1951 s. 763 (rf) uttalades, att exproprianten äger rätt till den avkastning, som faller av den exproprierade egendomen efter den dag då expropriationen fullbordats genom nedsättning av expropriationsersättningen. Se vidare NJA 1958 s. 648, behandlat nedan s. 275 f (köpares rätt till skadestånd av säljaren på grund av rådighetsfel hade följt med i transport av köpet till ny köpare), samt NJA 1959 s. 466 (anspråk på skadestånd för intrång å fastighet hade ej följt med i överlåtelse som skett efter det säljaren instämt skadeståndstalan).
    Ett generiskt bestämt prestationsobjekt fixeras genom artbenämning och ev. genom tillägg av vissa egenskaper. I NJA 1951 s. 254 funno domstolarna, att ett praktverk, varå förhandsbeställningar upptagits, icke till sitt innehåll motsvarade vad säljaren ut fäst eller i allt fall beställaren skäligen ägt fordra, varför köparen fick häva.

 

    Penningprestationer. Det har rått en viss oklarhet dels i vilken utsträckning en gäldenär är berättigad att betala med check, dels hur långt betalningstransaktionen skall ha fortskridit inom prestationstiden för att icke dröjsmål skall uppstå. I NJA 1955 s. 399 bestred borgenären icke att betalning fick ske genom check, men han gjorde gällande att betalningen skett för sent, då checken erbjudits honom först efter banktid sista betalningsdagen. Denna ståndpunkt godtogs av domstolarna. Jfr Obl. § 4 vid not 25—27.
    SvJT 1955 rf s. 17: En gäldenär, som enligt borgenärens anvisning insatte betalning på dennes postgirokonto, ansågs ha rätt att därvid avdraga portokostnaden.

 

Surrogat då riktig uppfyllelse blivit omöjlig

    Försäkringsavtalslagen 54 § ansågs i SvJT 1959 rf s. 51 tillämplig å den säkerhetsrätt, som ett ägareförbehåll till sålt gods utgör. Se om problemet vidare Obl. § 5 vid not 12 ff.

 

Kvittning

    Vilka motfordringar få användas till kvittning? I ADD 1958 nr 26 konstaterade AD, att rätt till kvittning enligt allmänna regler anses föreligga även när den motfordran, som åberopas till avräkning mot huvudfordringen, är tvistig. Jfr Obl. § 6 vid not 37 ff. Någon särställning för de fall, då huvudfordringen utgör en lönefordran ansåg sig AD icke kunna antaga, icke ens då motfordran är en tvistig skadeståndsfordran. I det föreliggande fallet avsåg emellertid motfordran skadestånd på grund av brott mot den på kollektivavtal grundade fredsplikten, och här ansåg AD kvittning otillåten. Till stöd härför åberopades att ett väsentligt syfte med arbetsfredslagstiftningen varit att tvist om olovlig stridsåtgärd skulle göras till föremål för rättslig prövning, om parterna ej kunde själva slita tvisten. Arbetsgivaren borde alltså icke kunna utan föregående rättslig prövning uttaga ett av honom ensidigt bestämt skadestånd på grund av olovlig stridsåtgärd.
    Vilka huvudfordringar få icke fullgöras genom kvittning? I det nyss anförda fallet ADD 1958 nr 26 berörde AD även frågan om och i vad mån rätten att genom kvittning innehålla lön finge anses lida inskränkning av sociala skäl, men hade icke anledning att närmare behandla denna fråga. Jfr Obl. § 6 vid not 59 ff.
    När sker kvittningen? Såsom huvudregel sker kvittning enligt nutida uppfattning då endera parten i rättsförhållandet avger en kvittningsförklaring. Det förekommer dock någon gång, att avräkning anses ske ipso jure mellan två fordringar som äro i hög grad konnexa. Denna synpunkt torde ligga till grund för avgörandet SvJT 1951 s. 260 (rf), i vilket HovR från ogulden hyra avräknade otillåten ersättning till hyresvärden för förvärv av hyresrätten. Jfr Obl. § 6 vid not 49.
    Å andra sidan kunna processuella regler medföra, att domstolen i en process om utfående av huvudfordran bortser från att kvittning skett och dömer ut denna fordran. Se Obl. § 7 vid not 14—26. ADD 1951 nr 52 demonstrerar sålunda forumfrågans betydelse för behandlingen av ett kvittningsyrkande. En arbetsgivare yrkade avdrag från intjänat ackordsöverskott med ett belopp utgörande skadestånd för ett i

 

arbetet begånget fel. Möjligheten att kvitta ansågs beroende av om ersättningsskyldigheten kunde grundas på kollektivavtalet. Då AD icke ansåg sig böra antaga att redan den omständigheten att kollektivavtal förelåg ledde till en sådan slutsats, och då ej heller bestämmelserna i föreliggande avtal kunde anses reglera frågan, blev följden att AD icke var behörigt forum, varför kvittningsinvändningen icke upptogs till prövning. Jfr också ADD 1957 nr 29. Se SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt³ (1958), s. 57 f. I själva verket kan dock AD komma att pröva även en kvittningsfråga, som icke egentligen faller under dess behörighet, nämligen om det mot en arbetsgivare, som kvittat mot lön, föres talan om allmänt skadestånd för avtalsbrott på grund av att kvittningen skulle ha varit otillåten, se ADD 1958 nr 26, anmärkt ovan s. 262.
    Jfr också SvJT 1954 rf s. 1 ang. kvittning mot svarandeparts anspråk på rättegångskostnader i mål där käranden återkallat sin talan.

 

Förpliktelse att söka åstadkomma avtal

    Förf. har i Obl. §§ 4—8 under rubriken Vad skall presteras? behandlat innehållet i olika typer av prestationer, med särskild tonvikt på sådana prestationer som bestå i avlämnande av penningar och egendom. Avslutningsvis behandlades några speciella prestationstyper, nämligen att redovisa och att vårda egendom. Till dessa hade kunnat fogas en annan intressant typ, som karakteriseras därav att gäldenären skall söka åstadkomma ett avtal mellan två andra personer. Huvudproblemet vid denna typ av prestationer är att fastställa hur mycket gäldenären skall ha gjort för att rätt till vederlag skall uppstå. Åtskilliga fall under den nu behandlade perioden avse detta problem.
    Inledningsvis må antecknas NJA 1952 s. 333, där frågan om provision skulle utgå på grund av en försäljning bl. a. kom att bli beroende av om förhållandet mellan parterna skulle karakteriseras såsom ett bolagsförhållande eller såsom ett förhållande mellan handelsagent och huvudman.
    För att en mäklare skall ha rätt till provision på grund av ett mellan två parter slutet avtal fordras att han haft mäklaruppdrag av en part, att han anvisat uppdragsgivaren hans medkontrahent och att avtalet kommit till stånd mellan parterna som en direkt eller indirekt följd av mäklarens verksamhet. Se N. BECKMAN i SvJT 1943 s. 119 ff.
    I NJA 1950 s. 361 gällde det att avgöra om mäklaren A fått ett självständigt uppdrag att sälja eller blott varit biträde åt mäklaren B.
    Om en person med mäklaruppdrag anvisar säljaren en medkontrahent fullföljer han vanligen sin verksamhet genom att biträda vid förhandlingar och avtalsslut. Därmed blir orsakssammanhanget obestridligt. Att sådant biträde lämnas är emellertid ej nödvändigt för att rätt till provision skall föreligga, om blott tillräckligt orsakssammanhang mellan anvisningen och avtalet föreligger. Jfr BRÆKHUS, Meglerens rettslige stilling (1946), s. 396 ff. I SvJT 1951 s. 757 (rf) hade först A och sedan B anvisat säljaren en viss köpare, varefter avtalet slöts under medverkan av B. Tillräckligt orsakssammanhang ansågs i detta fall ej ha förelegat för att λ skulle få provision. I NJA 1957 s. 357 tvistades om samma fråga; D:s majoritet fann emellertid att även om A i och för sig skulle ha bl it berättigad till provision, han likväl ge- 

 

nom att under en avsevärd tid icke höra av sig givit säljaren anledning att utgå från att det ej varit han som anskaffat köparen såsom spekulant och att han därför ej vore berättigad till provision. Orsaksbedömningen kan också komma upp i den formen att två parter, som mäklaren sammanfört till ett avtal, sedermera på egen hand fortsätta sina affärsförbindelser med nya avtal. I NJA 1954 s. 410 ansågs den som mot provision förmedlat beställning av fyra fartyg hos ett varv icke enbart därigenom ha fått anspråk på provision för ytterligare två fartyg som sedermera beställts. Stockholms handelskammare hade uttalat, att något handelsbruk i gängse mening icke kunde påvisas men att det dock inom hithörande kretsar av affiirslivet visat sig föreligga den uppfattningen att provision borde utgå, om följande betingelser vore uppfyllda, nämligen att den senare beställningen följer nära i tiden efter den första beställningen, att fråga är om samma typ av fartyg som avsågs med den första beställningen samt att vid den första beställningen ursprungligen förhandlats om ett större antal fartyg än beställningen slutligen kommit att omfatta och därefter antalet senare beställda fartyg tillsammans med de först beställda ligger i närheten av det ursprungligen diskuterade antalet.
    En fråga om orsakssammanhang förelåg också i NJA 1950 s. 495: Mäklaren hade på uppdrag av A verkat för en affär varigenom A skulle byta bort en fastighet till B mot vederlag i en villa, vilken B genom ett annat byte skulle förvärva av C. Slutet blev emellertid att A och C, som härigenom kommit i kontakt med varandra, gjorde bytet direkt. Mäklaren hade icke uttryckligen anvisat C åt A, och då ej heller i övrigt tillräckligt orsakssammanhang förelåg fick mäklaren ingen provision.
    Här är också att anmärka NJA 1957 s. 665: A gav B anvisning på C såsom säljare av ett varuparti. När B tog kontakt med C befanns det att partiet redan sålts. Denna försäljning gick emellertid om intet, och därefter sålde C partiet till B. En knapp majoritet i HD fann utrett att B:s kontakt med C varit utan betydelse för den kontakt C sedermera tog med B och som ledde till det senare köpet.
    Ibland får en mäklare uppdrag att förhandla med en spekulant, som uppdragsgivaren redan förut känner till. I så fall föreligger förmodligen i allmänhet icke rätt till provision utan rätt till ersättning för nedlagt arbete. I SvJT 1954 rf s. 50 hade emellertid huvudmannen i uppdraget särskilt utsagt att provision skulle utgå (och att mäklaren skulle ha ensamrätt). Provisionen blev här tydligen ersättning för det fortsatta arbetet med att intressera spekulanten för ett avtal. Så småningom avbröt uppdragsgivaren mäklarens arbete och tog saken i egna händer; han undgick dock ej därigenom att betala provision.

 

Vilken kvantitet skall presteras?

    NJA 1950 s. 193 samt 1952 s. 41 och 382 ge exempel på de problem som kunna uppkomma vid omräkning av förpliktelser på grund av övergång till ny myntenhet (Obl. § 9 vid not 33). Jfr HJERNER i SvJT 1954 s. 115 och KARLGREN i SvJT 1956 s. 409 f.
    Penningvärdets förändringar äro såsom huvudregel icke relevanta då det gäller en fordran på visst belopp i penningar — vårt rättssys- 

 

tem har alltså nominalismen såsom huvudregel. En begränsning av denna regel skulle kunna ligga däri att man vid beräkningen av skadestånd utginge icke från prisnivån då skadan inträffade utan från prisnivån vid en senare tidpunkt. I SvJT 1953 rf s. 28 gällde det att döma ut ersättning för återanskaffning av en totalhavererad bil. HovR uttalade, att till grund för skadans värdering borde läggas priset vid den tidpunkt då återanskaffning tidigast kunde och borde ha skett. In casu ansågs den skadelidande (en droskägare) ha bort göra återanskaffningen så snart som möjligt — ett visst uppskov ansågs dock ofrånkomligt på grund av rådande leveranssvårigheter. Han fick sålunda ej avvakta dom i målet, ej ens dom i första instans. Frågan om hans ekonomiska resurser tillåtit honom att göra återanskaffningen vid den utpekade tidpunkten, innan skadeståndet betalats, synes ej ha varit aktuell. Jfr Obl. § 9 vid not 48, där detta avgörande förbisetts.
    Det har livligt diskuterats, hur bevisbördan bör ligga då parterna tvista om huruvida priset för en naturaprestation blivit bestämt eller ej. Diskussionen har framför allt gällt köp av lös egendom.
    Enighet synes råda därom att säljaren har bevisbördan om det är han som påstår att visst pris har avtalats. Diskussionen har främst gällt det omvända fallet, då säljaren påstår att intet pris blivit bestämt. Denna fråga var uppe i plenimålet NJA 1951 s. 1, visserligen icke ifråga om ett köpeavtal utan ifråga om ett tillverkningsavtal, varå köplagen icke direkt var tillämplig. I detta mål lade HD, i anslutning till Almén, bevisbördan på tillverkaren — dock ej utan meningsskiljaktighet (se Obl. § 9 vid not 62). Frågan återkom i NJA 1954 s. 558, där HD från denna utgångspunkt hade att väga den bevisning som förebragts till stöd för att ombyggnad av ett hus skulle ske på löpande räkning men fann bevisningen otillräcklig. I SvJT 1953 rf s. 49 (biltransport) räckte bevisningen däremot.
    Det är möjligt att man vid vissa avtalstyper har att räkna med att ett bestämt (eller åtminstone ett medels en på objektiva grunder företagen räkneoperation bestämbart) pris måste vara utsatt, för att giltigt avtal skall föreligga. Se Obl. § 9 not 50 med hänv. Detta gäller bl. a. köp av fast egendom. I SvJT 1953 rf s. 39 ansågs emellertid icke frånvaron av en i köpehandlingen utsatt köpeskilling vara skäl för avslag på lagfartsansökan. Detta kan tänkas innebära, antingen att ett bestämt pris icke behöver finnas avtalat eller också att förhandenvaron av ett bestämt pris i lagfartsärendet får styrkas annorledes än genom fångeshandlingens text.
    Vid köp av fast egendom bestämmer man alltid köpeskillingen till ett bruttobelopp, från vilket vid likviden avräknas det belopp, för vilket fastigheten häftar på grund av inteckning för fordran. I NJA 1955 s. 560 tvistade säljare och köpare om vilket belopp fastigheten häftade för: Säljaren hade köpt fastigheten på exekutiv auktion, vid vilken en viss inteckning till sitt kapitalbelopp fått avräknas å köpeskillingen, medan två års ränta utgått kontant. Inteckningen var emellertid belånad för ett lägre belopp än dess kapitalbelopp och utgjorde inom detta belopp säkerhet jämväl för ränta avseende tid före den exekutiva auktionen. Säljaren ansågs i förhållande till köparen skyldig att svara jämväl för denna ränta. Jfr OLIVECRONA, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom², s. 40.

 

    Det kan förekomma, att vederlaget för en naturaprestation måste fastställas på grundval av uppgifter som naturaborgenären har att lämna till naturagäldenären. Sålunda skall en flottande till flottningsföreningen avlämna s. k. exakt virkesanmälan, på grundval varav debitering av flottningsavgift sker. Sådan anmälan ansågs i NJA 1950 s. 81 icke bindande för den flottande; debitering skulle alltså ske i enlighet med en lägre, riktig uppgift, som lämnats senare (jfr RÅ 1950 ref. 18). Den oriktiga anmälan hade emellertid såtillvida betydelse, som den ansågs innebära en garanti för riktigheten av den däri lämnade uppgiften (fristående garanti, jfr Obl. § 22 vid not 75—82). Denna garanti gav upphov till skyldighet att ersätta den skada som uppkommit genom att föreningen i förlitan härpå gjort upp en utdebitering, vilken endast med stora kostnader kunde göras om.
    Då vederlag för en naturaprestation skall utgå i form av royalty eller andel i vinst blir naturagäldenären beroende av vilken möda hans motpart lägger ned på att tillgodogöra sig naturaprestationen, resp. skaffa sig vinst. I NJA 1950 s. 15, som avsåg överlåtelse av patent mot royalty, ansågo domstolarna naturaborgenären skyldig att vara verksam i bådas intresse och ålade denne att betala skadestånd då denna skyldighet ej uppfyllts. I verkligheten ha väl domstolarna näppeligen velat säga mera än att naturaborgenären skulle betala det vederlag, som skolat utgå om han vidtagit tillräckliga åtgärder. Se Obl. § 9 vid not 81—82.

 

Var skall prestation ske?

    Om NJA 1956 s. 583, som rör betalningsorten för bankmotbok, se nedan s. 271. I NJA 1950 s. 198, behandlat nedan s. 270, uppkom bl. a. fråga huruvida en fastighetsköpare gjort sig skyldig till dröjsmål därigenom att han krävt att säljaren skulle avhämta likvid i ett nära säljarens bostad beläget bankkontor.
    NJA 1957 s. 239: A åtog sig att leverera dörrar för ett bygge till B, som i sin tur åtagit sig att leverera dem till byggmästaren C. När leveranstiden kom avlämnade A dörrarna direkt till C, utan att kunna åberopa stöd härför i avtalet mellan A och B eller i någon anvisning av B. Denne gick härigenom miste om full betalning från den insolvente C. HD fann att A enligt handelsbruk varit berättigad att om leveransplats ej avtalats avlämna godset vid byggnadsplatsen. Meningarna voro emellertid delade i frågan om A på grund av särskilda omständigheter bort underrätta B i förväg om att leverans skulle ske, något som HD:s majoritet icke fann sig böra antaga.

 

Till vem skall prestation ske?

    Anvisning. I NJA 1957 s. 657 fastslog HD att postverkets redovisningsskyldighet för postgiromedel icke upphör genom att medlen utbetalas till obehörig, men att postverket är fritaget från ansvar om förlusten orsakats av fel eller försummelse å kontoinnehavarens sida. I det föreliggande fallet hade medel utbetalats mot ett förfalskat utbetalningskort. Blanketten hade på obekant sätt förkommit för kontoinnehavaren. Det ansågs ej styrkt att denne gjort sig skyldig till fel eller försummelse med avseende å omhänderhavandet av blanketterna. (Om uttrycket »fel eller försummelse» jfr Obl. § 29 före not 2.)

 

    Deposition. I föregående översikt (SvJT 1951 s. 599) omtalades ett fall, i vilket HD givit en nödfallslösning emedan vissa pretendenter på ett nedsatt belopp på grund av immunitetsregler icke kunde instämma de andra; beloppet skulle få lyftas av dessa pretendenter om annan pretendent ej instämde talan inom natt och år. Jfr Obl. § 12 vid not 41. Nu är att notera, att sådan talan väcktes och ogillades i NJA 1954 s. 279. Lösningen återkom i ärendet NJA 1954 s. 268. I båda dessa fall hade domstolarna dessutom att bedöma huruvida vissa betalningar måste fullgöras över clearing och i vilka former det allmännas intresse av att så skedde skulle kunna göras gällande. Se närmare HJERNER, Främmande valutalag (1956), s. 182 ff. Jfr Obl. § 12 vid not 47—48.
    NJA 1951 s. 639 rör ett fall av privat deposition. Då en försäkrad byggnad lidit brandskada, åligger det försäkringsgivaren att nedsätta brandskadeersättningen hos KB för fördelning mellan inteckningshavare och fordringsägare med förmånsrätt enligt JB 11:2. Om dessa intressenter medgiva det eller om fastighetsägaren avhjälper skadan, får dock ersättningsbeloppet utbetalas till denne. I föreliggande fall hade försäkringsgivaren, med samtycke av de två kända fordringsägarna, för enkelhetens skull nedsatt beloppet hos en av dessa, en bank, med villkor att beloppet fick utbetalas till ägaren i den mån skadan avhjälptes. En del av beloppet utbetalades emellertid — till synes med samtycke av den andre fordringsägaren — utan att så skett. Nu dök det upp en tredje rättsägare med förmånsrätt enligt JB 11:2, med anledning varav försäkringsgivaren fann sig böra deponera hela brandskadeersättningen hos KB och återfordra hela det till banken överlämnade beloppet. Banken återbetalade vad som fanns kvar men gjorde i övrigt gällande att nedsättningen i banken inneburit en deposition till förmån för ägaren och de båda kända fordringshavarna, med påföljd att försäkringsgivaren icke kunde göra villkoret gällande. HD fann emellertid att villkoret uppställts även för att skydda försäkringsgivaren mot risken att bli ersättningsskyldig gentemot annan rättsägare. Banken ålades därför att hålla försäkringsgivaren skadeslös för förlust som uppstod genom att ny rättsägare anmälde sig.
    Överlåtelse av fordran. Det är inom byggnadsindustrin vanligt, att en entreprenör disponerar över delar av entreprenadsumman till förmån för sina underentreprenörer eller leverantörer. Sådana dispositioner ske tyvärr ofta i mycket oklara former, som icke ge besked om huruvida det föreligger en överlåtelse av delbelopp, en anvisning på detta belopp eller allenast en fullmakt att lyfta beloppet. Säkerligen är det parternas avsikt att underentreprenören (leverantören) skall förvärva en rätt till beloppet, som står sig gentemot entreprenörens borgenärer. Detta mål kan nås endast om man väljer alternativet överlåtelse. Det i en föregående översikt omtalade fallet NJA 1942 s. 321 (se SvJT 1946 s. 34) ger exempel på att HD tolkat parternas oklara ordval såsom åsyftande en överlåtelse.
    I NJA 1958 s. 478 återkom frågan. Denna gång hade entreprenörens disposition betecknats såsom en »fullmakt» att lyfta delar av entreprenadsumman. Även denna handling tolkades av HD såsom en överlåtelse, närmare bestämt en säkerhetsöverlåtelse, eftersom rätten att lyfta belopp var beroende av att entreprenören icke själv betalat sin skuld till leverantören. I sistnämnda avseende uppkom även tvist huru- 

 

vida byggherren, som före entreprenörens konkurs gjort utbetalningar till denne utan hänsyn till »fullmakten», därvid av egen drift bort kontrollera huruvida entreprenören fullgjort sina betalningar till leverantören, en fråga som HD:s majoritet besvarade jakande, medan en minoritet ansåg att byggherren icke saknat fog för att tolka »fullmakten» så att dennes skyldighet att icke betala till entreprenören skulle vara beroende av att han erhållit underrättelse om att entreprenören försummat att fullgöra sina betalningar till leverantören. Jfr om fallet KARLGREN, Säkerhetsöverlåtelse (1959), s. 147 f.
    Om en fordran ingår i ett ömsesidigt fordringsförhållande, medför detta emellertid vissa begränsningar i rätten att överlåta fordringen. Gäldenären kan sålunda ha rätt att hålla inne sin prestation i avbidan på att borgenären skall fullgöra en honom åliggande motprestation, och eventuellt kan gäldenären ha rätt att fullfölja innehållandet genom att häva. Dessa rättigheter kunna icke betagas gäldenären genom överlåtelsen. Se Obl. § 13 vid not 3. I NJA 1951 s. 282 hade emellertid byggherren med entreprenörens medgivande förklarat att ett belopp »spärrades» för en underentreprenörs räkning, och denna förklaring tolkades av HD med 3 röster mot 2 på grund av de konkreta omständigheterna så, att byggherren avstått från möjligheten att gentemot underentreprenören åberopa att han hävt entreprenadavtalet. Även i detta avseende gör sig önskemålet om ett otvetydigt ordval med användande av vedertagna juridiska begrepp gällande, till undvikande av helt onödiga tvister. Fallet diskuteras utförligt i VAHLÉN, Avtal och tolkning, s. 294 ff.
    Om en fordran överlåtits, kan gäldenären dock med befriande verkan betala till överlåtaren, så länge han ej vet, att denne ej äger uppbära beloppet eller har skälig anledning till misstanke därom (skuldebrevslagen 29 §). Se Obl. § 13 vid not 50 ff. Betalar gäldenären till överlåtaren efter det att han försatts i ond tro, är detta förvärvaren helt ovidkommande (i den mån icke gäldenären är på sådant obestånd att han saknar förmåga att betala även till denne). I SvJT 1956 rf s. 56 hade en A tillkommande fordran mot B utmätts hos A, varvid utmätningsmannen förbjöd B att betala till annan än utmätningsmannen eller den, till vilken i följd av utmätningen A:s rätt kunde övergå. Trots detta betalade B till A. Utmätningssökanden förde nu skadeståndstalan mot B med yrkande att utfå exekutionsfordringen jämte exekutionskostnader. Denna talan ogillades emellertid, med utgångspunkt från det nyss anförda resonemanget, därvid HovR erinrade om att B:s betalningsskyldighet alltjämt kvarstod. Även ansvarstalan jämlikt SL 10: 12 (överträdelse av myndighets bud) ogillades.
    Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samme borgenär. NJA 1958 s. 117: En avbetalningsköpare hade till säljaren dels skuld på grund av avbetalningsköpet, dels oprioriterade skulder. Nu gjorde köparen vissa inbetalningar utan att ange att de skulle avse avbetalningsköpet och säljaren ansågs då berättigad att avräkna betalningarna på övriga skulder. HD tillade emellertid att det ej heller eljest förelåg någon omständighet, som kunde föranleda skyldighet för säljaren att avräkna betalningarna på avbetalningsköpet. Härmed kan HD ha velat utsäga, att den för gäldenärens val gällande begränsningen, att avräkning icke får ske på fordran vars förfallotid icke är inne framför

 

fordran vars förfallotid är inne, gäller även borgenärens val; det kan också tänkas att HD haft andra mer vittgående reservationer i tankarna. Frågan återkom i NJA 1958 s. 624, där HD:s majoritet undgick problemet eftersom den fann att viss avräkning måste antagas hava varit underförstådd mellan parterna vid betalningen. En reservant, JustR Karlgren, ansåg sig emellertid böra taga avstånd från principen att valrätten övergår på borgenären då den ej utövas av gäldenären, och han uttalade att avräkningsfrågan borde avgöras med beaktande i första hand av gäldenärens intresse vid den tidpunkt betalningen erlägges, i allt fall såvitt detta intresse är uppfattbart för borgenären. Se vidare Obl. § 16 vid not 2 och 3 samt i Karlgrens votum angiven litteratur.

 

Negativa förpliktelser

    NJA 1951 s. 625: En fabrikant hade lovat en återförsäljare att om denne lyckades sälja vissa av fabrikantens artiklar till uppgiven köpare, så skulle han få köpa dem av fabrikanten för visst pris. Hade fabrikanten därigenom lovat att ej själv sälja samma artiklar direkt till köparen?
    NJA 1952 s. 188: En agent hade medan han var bunden av kontrakt med en huvudman lockat huvudmannens kunder att för tiden efter kontraktstidens slut bli kunder direkt hos honom. Domstolarna ansågo att agenten gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman och utgingo alltså från att kontraktsbrott förelåg. STRAHL har emellertid i SvJT 1953 s. 577 tillrått att domen tolkas med försiktighet.

 

Uppfyllelseborgenärens förpliktelser

    Inledning. Då en sjötransport är avslutad, åligger det befraktaren såsom borgenär ifråga om transportförpliktelsen att själv eller genom annan mottagare taga hand om godset. Om nu hinder möter för lossningen, gäller det att avgöra vilken av parterna som har att bära konsekvenserna av att fartyget härigenom uppehålles. Utgångspunkt för bedömningen är att borgenärens förpliktelser äro subsidiära och sålunda inträda först om gäldenären kan och vill fullgöra vad som åligger honom. När det gäller att avgöra om gäldenären kan prestera måste man göra en viss abstraktion och bortse från det hinder som kan ligga däri, att borgenären icke lämnar och kanske icke ens kan lämna sin medverkan. Brott mot borgenärens förpliktelse föreligger alltså först om gäldenären skulle kunna prestera därest borgenären lämnade sin medverkan. Se Obl. § 18 vid not 11—12. I NJA 1954 s. 573 hade lossningen hindrats av bl. a. en stuveriarbetarstrejk, och frågan gällde om befraktaren skulle betala ersättning för fartygets uppehåll under den tid strejken varat. HovR konstaterade, att bortfraktaren enligt certepartiet haft att svara för lossningen under tiden fram till det godset blivit avlämnat vid fartygets sida — oavsett det förhållandet att befraktaren skulle betala även denna del av lossningen —, och drog därav konsekvensen att hindret låg hos bortfraktaren, i följd varav befraktaren icke blev ersättningsskyldig. HD fann emellertid icke erforderligt att undersöka, huruvida lossningshinder på bortfraktarens sida förelegat utan nöjde sig med att konstatera att strejken börjat vid en tidpunkt då dröjsmål på befraktarens sida redan inträtt. Därav drog domstolen slutsatsen att befraktaren under alla omständigheter skulle ersätta kost- 

 

naden för fartygets uppehåll, och detta oavsett att certepartiet innehöll en friskrivningsklausul, som i och för sig befriade befraktaren från ansvar för strejk. HD utgick alltså från principen om perpetuatio obligationis, och tolkade dessutom certepartiet — med beaktande jämväl av engelsk rättsuppfattning — så att denna princip icke upphävdes av friskrivningsklausulen. Den nämnda principen innebär, att om det vid någon tidpunkt föreligger ett dröjsmål som ådrager en part skadeståndsskyldighet, så smittar detta av sig på härefter kommande dröjsmål så, att parten måste ersätta jämväl av sistnämnda dröjsmål orsakad skada, även om detta dröjsmål betraktat för sig icke skulle ådraga honom skadeståndsskyldighet. Se Obl. § 48 efter not 65. Principen har här tillämpats även på en ersättning som icke kunde betecknas såsom ett skadestånd utan snarare som en kostnadsersättning — se Obl. § 48 vid not 84—85 och § 50 vid not 14 — låt vara att beloppet in casu var fixerat av parterna genom en vitesklausul. Principen om perpetuatio obligationis har sedermera diskuterats även av KARLGREN i TfR 1955 s. 361 ff; Karlgren lanserar här beteckningen »culpacasusregeln».
    Även NJA 1950 s. 198 ger exempel på att en borgenärsförpliktelse är subsidiär: för att kunna uttala att det förelåg brott mot en borgenärsförpliktelse (fastighetssäljares skyldighet att avlämna gravationsbevis) måste domstolen först fastställa, att gäldenären kunde och ville prestera. Härvid avstod domstolen från att kräva att gäldenären skulle infinna sig hos borgenären försedd med betalningsmedel och nöjde sig med att konstatera att gäldenären disponerade medel i bank på betalningsorten och att anledning saknades till annat antagande än att medlen skulle hava betalats om gravationsbevis funnits tillgängligt. På dessa grunder fann domstolen att dröjsmål med mottagande av betalningen förelåg. Dessa domskäl omfattades emellertid blott av två av HD:s ledamöter, medan två andra tolkade köparens uppträdande mindre välvilligt och ansågo att denne, som krävt att säljaren skulle avhämta medlen i banken, härigenom gjort sig skyldig till dröjsmål. Den tredje ledamoten konstaterade blott att gravationsbevis ej funnits tillgängligt då köparen erbjudit betalning, vilket synes kunna innebära antingen att han ansåg det irrelevant hur köparen förfarit med medlen eller också att han godkände köparens förfarande utan att vilja inlåta sig på några detaljer härom.
    I SvJT 1951 s. 265 (rf) åter låg hindret på borgenärens sida: beställaren av en gravvård ansågs ansvarig för att han disponerade en gravplats på vilken gravvården fick uppföras. Men även tillverkaren ansågs ha haft en viss skyldighet att kontrollera att gravvården fick uppföras, och då detta nu ej fick ske, ansåg HovR att de ogynnsamma verkningarna av detta »ofall» skulle å parterna skäligen fördelas.
    Skyldighet att förete legitimation. Om krav på bevittning av fullmakt se SvJT 1952 s. 288 (rf), anmärkt ovan s. 249.
    Skyldighet att precisera anspråket. Om en förpliktelse är i något avseende obestämd, har borgenären ofta rätt och plikt att undanröja obestämdheten genom ett val. Något dröjsmål på gäldenärens sida kan icke uppstå förrän borgenären träffat sitt val och underrättat gäldenären därom. Även om en valrätt icke föreligger, kan det i många fall åligga borgenären att uppge vad han anser sig ha att fordra och förete erforderlig bevisning härom, vid äventyr att gäldenären icke kommer

 

i dröjsmål förrän detta skett. Om emellertid borgenären en gång fullgjort vad på honom ankommer i detta avseende, kan gäldenären näppeligen undgå påföljder om han alltjämt underlåter att prestera i avbidan på att en tvekan om anspråkets berättigande skall undanröjas genom dom. Ett försök att med denna motivering undgå påföljder avvisades i NJA 1951 s. 444, jfr Obl. § 18 vid not 32 ff.
    Skyldighet att utgiva presentationspapper. NJA 1956 s. 583: Enligt lagen om dödande av förkommen handling 2 § skall ansökan om dödande göras hos rätten i den ort där förpliktelsen skall fullgöras eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen, gäldenärens allmänna personliga forum. Nu uppkom fråga om forum för dödande av en av banks avdelningskontor utfärdad motbok. I målet diskuterades huruvida avdelningskontorets ort vore betalningsort. HD nöjde sig med den försiktiga förklaringen, att vid tillämpning av den nu angivna bestämmelsen avdelningskontorets ort, som fanns tydligt angiven på motboken, skulle anses utgöra i handlingen nämnd ort, där förpliktelsen skulle fullgöras.
    SvJT 1955 rf s. 64: Den som begär dödning av inteckning med stöd av lagen om dödande av förkommen handling 13 § ansågs böra legitimera sig såsom ägare genom lagfart.

 

Underlåten uppfyllelse
    Bevisbördan. SvJT 1951 s. 269 (rf): Sedan en gäldenär dömts att betala visst belopp, söktes lång tid därefter utmätning på grund av domen. Gäldenären invände att han fullgjort sin betalningsskyldighet enligt domen genom att överlämna växlar på beloppet. Denna invändning ogillades; överlämnande av växel ansågs alltså icke utgöra en novation i den meningen att domen förlorade sin exekutiva kraft (jfr Obl. § 56 vid not 43 ff). Vidare invände gäldenären att han (efter många omsättningar) betalat växlarna. Huru härmed förhöll sig kunde icke utredas. Varken gäldenären eller borgenären kunde uppvisa växlarna. I detta läge skulle normalt bevisbördan ligga på borgenären (Obl. § 20 vid not 8). HovR förklarade emellertid i utmätningsärendet, att gäldenären icke kunde anses hava »i den ordning utsökningslagen förutsätter» visat att han betalat. Hade växlarna ännu varit gällande borde väl dock gäldenären ej varit betalningsskyldig annorledes än mot återfående av dessa; nu hade preskription för länge sedan inträtt, varför detta problem ej blev aktuellt.
    Det kan inträffa att en prestation ostridigt har skett men att det råder delade meningar om ändamålet med prestationen. Antag att A betalat till B. A påstår att han betalat en skuld, medan B påstår att betalningen hade ett annat ändamål. Säkerligen har B bevisbördan om han gör gällande att skulden är obetald — en motsatt regel skulle tvinga gäldenären att alltid begära att få betalningens ändamål specificerat i ett kvitto och sålunda försvåra betalningar per post. Något direkt belägg ur rättspraxis har förf. dock ej funnit. Se Obl. § 20 vid not 20. Antag åter att A påstår att han icke betalade en skuld utan lämnade B en försträckning, medan B å sin sida påstår att han mottog betalning för A:s skuld. Enligt vissa äldre prejudikat skall man här taga B:s uppgift för god intill dess A styrker att en skuld icke existerat, se NJA 1875 s. 323 och 1917 s. 327. I NJA 1956 s. 550 lade

 

HovR (HD prövade ej sakfrågan) möjligen bevisbördan något annorlunda, i det att man såsom stöd för att A icke styrkt sig hava lämnat försträckning till B ansåg sig böra uttryckligen åberopa att B lämnat kvitton innehållande uttrycken »a conto å varor» och »a conto» och dessutom kunde lämna en plausibel uppgift om vilken skuld betalningarna avsett.
    Nyttjanderättslagens regler om arrendesyn innehålla vissa formaliteter som skola iakttagas ifråga om bevisning rörande underlåten uppfyllelse av arrendators vårdplikt. I NJA 1950 s. 54 hade ett motsvarande syneförfarande avtalats vid utackordering av militärhästar. Då de avtalade formaliteterna icke iakttagits, ansågs kronan ha förlorat sin rätt att göra anspråk på ersättning för bristande vård.
    Den som bär en förpliktelse att vårda annans egendom men som icke har ett rent strikt ansvar för vårdpliktens fullgörande anses i allmänhet dock ha bevisbördan för att en under vårdtiden uppkommen skada icke vållats av honom. Se Obl. § 20 vid not 28. Denna iakttagelse bestyrkes nu av fallen NJA 1950 s. 5 (tullverkets ansvar för gods som för förtullning upplagts å kaj), 1951 s. 365 (frihamns ansvar) och 1953 s. 409 (låntagares ansvar). Om tullverkets och frihamnens ansvar se närmare GRÖNFORS, Om ansvaret för lossat men icke mottaget gods vid sjötransporter (1959), s. 40 ff. Se vidare SvJT 1958 rf s. 82: samma regel tillämpad vid obefogat men ej direkt egenmäktigt besittningstagande av traktor; jfr BENGTSSON, Om ansvarsförsäkring (1960), I s. 185 vid not 1.
    Reklamation. Enligt köplagen 52 § skall köparen reklamera mot fel, vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll efter det att han märkt eller bort märka felet. Frågan när köparen bort märka felet besvaras delvis av 51 §, enligt vilken köparen, då godset avlämnats eller, såframt det är försänt, då det kommit honom till handa, skall föranstalta om sådan undersökning av godset, som efter gott handelsskick kan ifrågakomma. Om köparen omedelbart överlämnar varan till den som i sin tur köpt den av honom, kan det ofta icke krävas av förste köparen att han gör någon ingående undersökning av varan medan den är i hans besittning. Och om varan aldrig passerar förste köparen utan går direkt till den andre, kan det icke alls bli fråga om någon undersökning genom den förstes försorg. Om nu ett fel upptäckes först av andre köparen och av denne bringas till förste köparens kännedom, är då förste köparen gentemot sin säljare försvarad om han genast efter mottagandet av denna underrättelse reklamerar? Eller skall man lägga förste köparen till last om meddelandet om felet kommit honom tillhanda först efter ett med köplagens krav oförenligt dröjsmål? Denna fråga kom på sin spets i NJA 1956 s. 343 där förhållandet mellan säljaren och förste köparen reglerades av svensk rätt men förhållandet mellan förste och andre köparen av engelsk, som icke kräver reklamation inom viss tid för rätten att göra anspråk på grund av fel. Då andre köparen bevarat sin rätt mot förste köparen, ansåg HD att även förste köparen bevarat sin rätt mot säljaren genom att reklamera genast efter det felet blivit känt för honom. Med andra ord, om andre köparen förlorat sin rätt på grund av bristande reklamation— t. ex. därför att förhållandet bedömts efter svensk rätt — så hade detta återverkat på förste köparens rätt. Men förste köparen ansågs tydligen

 

ej ha varit skyldig att gentemot andre köparen särskilt förbehålla sig tillämpning av de svenska, i hans förhållande till säljaren gällande reklamationsreglerna. HD gjorde emellertid en viktig reservation: säljaren måste hava insett att varan skulle säljas vidare i flera led. Om så ej varit fallet skulle han tydligen ej utan vidare behövt finna sig i den förlängning av reklamationstiden som sålunda kunde uppkomma.
    Detta fall berör också en annan fråga, nämligen om ett åtagande av garanti för kortare tid än ett år innebär en förkortning av den i 54 § stadgade preskriptionstiden (Obl. § 20 vid not 58). HD fann att så icke var fallet.
    Andra stycket av köplagen 51 § behandlar det fall att prov å det gods, som sålt är eller av säljaren avses till köpets fullgörande, skall tillställas köparen. I sådant fall inträder köparens undersökningsplikt så snart provet kommit honom till handa. ALMÉN framhåller emellertid (Köp⁴ § 51 vid not 98) att bestämmelsen endast gäller sådana fall då det blivit uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat, att utfallsprov skall tillställas köparen. Skulle säljaren taga sig för att utan stöd av avtalet skicka på köparen ett sådant prov, torde denne enligt Almén icke vara skyldig att undersöka detsamma, åtminstone om han meddelar säljaren att han vill avvakta själva varans framkomst, innan han uttalar sig om dess kontraktsenlighet. Men om köparen trots att undersökningsplikt icke föreligger eller ännu icke inträtt faktiskt upptäcker ett fel i utfallsprov, måste han reklamera enligt 52 §. Sålunda antog HD i NJA 1957 s. 276, att en köpare av praktverket »Svensk bebyggelse» måste reklamera redan mot ett korrekturavdrag, av vilket framgått att, såsom HovR uttryckte det, bilden av hans hus endast med stor svårighet och icke utan ledning av jämförelsematerial kunde igenkännas såsom varande hans.
    Enligt köplagen 50 § kan en köpare genom underlåten reklamation förlora rätten att utkräva brist i godset, dvs. en kvantitet som felas i gods, vilket säljaren, efter vad köparen måste förstå, avlämnat såsom fullt. Enligt ALMÉN (Köp⁴ § 50 vid not 22a) avser bestämmelsen endast de fall då säljaren gjort ett misstag beträffande den kvantitet han faktiskt avlämnat, men däremot icke de fall då säljaren på grund av ett misstag rörande omfattningen av sina förpliktelser avlämnat en mindre kvantitet än den köparen har att fordra.
    Kan man ställa ett motsvarande krav på reklamation då en borgenär tar emot en summa pengar, som icke uppgår till hela det belopp han har att fordra men, enligt vad han måste förstå, av gäldenären avlämnats såsom full betalning? Även här kan man ha anledning att göra en distinktion mellan felräkning och misstag beträffande förpliktelsens omfattning. NJA 1951 s. 187 (även behandlat ovan s. 259), som avser ett fall av det senare slaget, antyder att HD icke är alldeles främmande för att kräva reklamation i en dylik situation. Se vidare USSING, Alm. Del³, § 34 II A 3.
    En först i HovR framställd invändning om bristande reklamation mot fel i sålt gods lämnades — »med hänsyn till sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt» — i NJA 1951 s. 254 utan avseende. Jfr härmed NJA 1944 s. 169, där en först i HovR framställd invändning om preklusion enligt köplagen 54 § godtogs.
    Besläktad med reglerna om reklamation är en annan princip, som

 

    18 —613004. Svensk Juristtidning 1961

 

domstolarna då och då ha anledning att uttala, nämligen att den som under någon tid tolererat ett avtalsstridigt förfarande från motpartens sida icke kan göra gällande påföljder av kontraktsbrott utan att först ge besked om sin ändrade inställning och därigenom bereda motparten tillfälle att bättra sig. I ADD 1954 nr 37 fann sålunda AD att ett murarlag, som enligt en avtalsstridig praxis icke arbetat lördagar, icke kunde åläggas skadestånd härför då arbetsledningen icke otvetydigt underrättat lagets medlemmar om att denna praxis icke längre skulle tolereras. Just i kollektivavtalsreglerade förhållanden har emellertid principen begränsad tillämplighet därigenom att passivitet på arbetstagarsidan icke utgör hinder för att avtalsenliga förmåner utkrävas i efterhand.

 

Överlåtares och upplåtares garanti
    Ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet. En garanti för individuellt bestämd standard hos egendom kan uppkomma framför allt därigenom att gäldenären gör uttalanden om egendomens beskaffenhet, antingen så att en uppgift lämnas allenast upplysningsvis — enuntiation — eller också så att gäldenären genom viljeförklaring åtager sig ansvar för uppgiftens riktighet — tillförsäkran. Se Obl. § 22 vid not 35. Gränsen mellan enuntiation och tillförsäkran är svår att draga, men lyckligtvis kan man i stor utsträckning lämna gränsdragningen därhän, eftersom bägge slagen av uttalanden vanligen ha enahanda rättsverkningar. Däremot undgår man icke att draga gränsen mellan å ena sidan enuntiation och tillförsäkran, å andra sidan ett oförbindande uttalande. 1 NJA 1951 s. 694 fann HD, att en i warshipvoycertepartiet intagen klausul att fartygets vinschar finge användas icke innefattade en bindande upplysning att sådana funnes. Jfr NJA 1955 s. 75: Hade säljaren av en motor tillförsäkrat att den var på 100 hästkrafter?
    Vid köp av fast egendom anses emellertid formkravet böra föranleda att man gör skillnad mellan å ena sidan en enuntiation, å andra sidan en i föreskriven form given tillförsäkran. När det gäller uppgift om fastighetens areal beaktas visserligen både en tillförsäkran och en enuntiation; den senare blir dock endast relevant om svek (eller möjligen handlande i strid mot tro och heder) från säljarens sida föreligger. Se härom NJA 1951 s. 277 (arealuppgift i auktionskungörelse) samt Obl. § 22 vid not 39 och § 25 vid not 12 ävensom VAHLÉN, Formkravet, s. 335 f.
    En garanti för individuellt bestämd standard kan också uppkomma därigenom att gäldenären vid avtalets ingående insåg att borgenären förutsatte att egendomen skulle ha en viss beskaffenhet, se Obl. § 22 vid not 33. I NJA 1952 s. 352 tvistades om huruvida en skrotköpares förutsättning att vissa bilmotorer skulle innehålla en viss mängd aluminium givit upphov till en garanti härför från säljarens sida. HD fann att så ej var fallet, men uttryckte detta i mycket vaga ordalag. HovR däremot fann att säljaren bort inse köparens förutsättning och ansåg detta tillräckligt för att en garanti skulle uppkomma. Att garantin kan grundas på vad säljaren insett är, såsom nyss framhållits, vedertaget. Däremot är det mera tveksamt om det kan sägas vara vedertaget att den kan grundas på vad säljaren bort inse; jfr KARLGRENS avståndstagande i Avtalsrättsliga spörsmål² s. 80 not 1 (på s. 81—82).

 

    Ansvar för egendoms sakrättsliga beskaffenhet. En säljare svarar såsom huvudregel för att köpeobjektet tillhör honom och icke till köparens skada är föremål för några sakrättsliga belastningar (Obl. § 22 vid not 16). NJA 1954 s. 546 visar att en köpare av lös egendom därjämte ansetts svara för att han vunnit skydd gentemot sin fångesmans borgenärer. Om köparen nödgats avstå egendomen till fångesmannens borgenärer, har köpeavtalet förfallit på grund av omöjlighet (Obl. § 37 vid not 22—25) och säljaren skall, liksom då avtalet hävts, återbära köpeskillingen, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till att köparen skall anses ha påtagit sig risken för en dylik händelse (ALMÉN, Köp⁴, § 59 vid not 34—41). Köparens rätt att återfå köpeskillingen är sålunda icke, såsom hans rätt till skadestånd enligt köplagen 59 §, beroende av att han vid köpet var i god tro.
    I detta sammanhang är även SvJT 1952 s. 847 (rf) av ett visst intresse. A hade förvärvat en fastighet genom fång som blev ogiltigt på grund av jordförvärvslagens bestämmelser. Han hade i sin tur upplåtit fastigheten på arrende till B. I tvist mellan A och B rörande B:s optionsrätt till nytt arrende förklarade HovR något överraskande, till synes ex officio, att B på grund av att A:s fång vore ogillt icke kunde på avtalet mellan parterna härleda någon arrenderätt till fastigheten. HR hade däremot ansett att fångets ogiltighet »uppenbarligen saknade betydelse i det interna förhållandet mellan parterna», ett uttalande som — bortsett från den alltför vidsträckta formuleringen — mera torde motsvara traditionell uppfattning. Jfr LEJMAN i SvJT 1958 s. 17.
    NJA 1951 s. 468: Den som i egenskap av dödsbodelägare efter säljaren av en fastighet var hemulsskyldig var icke därigenom förhindrad att för egen räkning klandra köparens fång. Se om fallet vidare ovan s. 250 f.
    I NJA 1956 s. 623 var det fråga om muntliga enuntiationer ifråga om såld fastighets gränser, vilka på grund av formkravet voro oförbindande. HD tillade dem emellertid, i anslutning till tidigare praxis, den effekten att de ålade säljaren en upplysningsplikt. In casu var det emellertid ej styrkt att säljaren haft vetskap om rätta sträckningen av gränserna. Jfr Obl. § 22 vid not 19 och § 25 vid not 10. HD åberopade att uppgifterna vid sådant förhållande icke kunde medföra tillämpning av avtalslagen 33 §. Domstolen fann sig sålunda — måhända på grund av parternas yrkanden? — böra draga in detta lagrum på felreglernas väl genomarbetade område; jfr Obl. § 29 vid not 96.
    Ansvar för egendoms politirättsliga beskaffenhet. NJA 1951 s. 716 ger exempel på en dylik garanti: säljaren av en hyresfastighet svarade för att utgående hyror, om vilka — formlöst — en i och för sig riktig uppgift lämnats till köparen, ej överstego den tillåtna hyresnivån. Detta fall ligger vid sidan av problemet om verkan av oriktiga muntliga enuntiationer, eftersom dessa här voro riktiga; det är fråga om ett objektivt rådighetsfel (Obl. § 22 vid not 29—31). HD förklarade, att säljaren hade plikt att upplysa köparen om att hyrorna godkänts under villkor, som icke uppfyllts. Domen antyder möjligen att säljaren även har undersökningsplikt. Se Obl. § 25 not 9 samt KARLGREN i SvJT 1952 s. 798.
    NJA 1958 s. 648: A sålde en fastighet, vars vindsvåning utan lov inretts med bostadslägenheter, till B, som transporterade köpet på C. Då

 

A känt till felet, hade A bort upplysa B om detta. B saknade vid transporten liksom C kännedom om felet. C ansågs kunna föra talan om skadestånd direkt mot A, utan stöd av särskild transport av anspråket från B. Jfr Obl. § 22 vid not 30 och § 25 vid not 9 ävensom § 4 vid not 4.

 

Avlämnares garanti
    Ansvar för bristfälliga anordningar. NJA 1954 s. 95 avser talan mot ägaren av en dansbana om skadestånd på grund av att en lampglob fallit ned och skadat en dansande. Globen ansågs upphängd på ett icke betryggande sätt. På grund härav utdömdes skadestånd, oavsett ägarens invändning att globen monterats av en entreprenör. I NJA 1958 s. 139 fördes talan mot en byggmästare och en ställningsbyggarfirma om skadestånd på grund av att en arbetare hos byggmästaren skadats genom ett fel i en på byggmästarens uppdrag av firman uppförd ställning. Felet hade sin grund i bristande omsorg hos firmans arbetare. Då emellertid vållande icke låg firman eller dess arbetsledning till last, ogillades talan mot denna (3 mot 2). Icke heller talan mot byggmästaren bifölls, eftersom firman var välkänd i branschen och det ej förekommit någon omständighet på grund varav det likväl kunde anses hava ålegat byggmästaren att, sedan firman överlämnat ställningen till hans begagnande, själv eller genom sin arbetsledning kontrollera denna ur säkerhetssynpunkt. På denna punkt, där HD ej torde varit oenig, förefaller det att råda en viss motsättning gentemot 1954 års nyss nämnda avgörande (som dock blott var en vägrad dispens). Se om dessa frågor vidare Obl. § 22 vid not 63 och § 25 vid not 17.
    Se vidare NJA 1959 s. 57: Hade arbetsledningen vid ett bygge vållat att en arbetare föll ned från byggnadshiss? NJA 1959 s. 280: Hade idrottsförening genom bristfälliga säkerhetsanordningar vid ishockeymatch ådragit sig ansvar för skada genom att pucken träffade åskådare? NJA 1959 s. 545: Hade väghållare bort sätta upp varningsmärke? NJA 1959 s. 630: Hade byggnadsbolag bort städa bort spillvirke med spikar i från en gata?
    Ansvar för skadebringande egenskaper. NJA 1958 s. 247: Fråga om den som skrapat blymönja av en roddbåt upplagd på annans mark bort inse att flagorna voro giftiga och kunde skada markägarens kreatur och han sålunda gjort sig skyldig till vållande till skada å dessa.
    Se även NJA 1951 s. 271, anmärkt nedan s. 278, 280 och 281.
    NJA 1952 s. 184 avser säljares ansvar för beständigheten hos märkbläck, som köparen använt för dekorering av halsdukar. Ersättning utdömdes för att halsdukarna blivit värdelösa emedan dekoren utplånades vid tvättning. HD åberopade, dels att bläcket icke varit av den beskaffenhet som köparen med hänsyn till innehållet i en broschyr ägt förutsätta, dels att det i målet ej visats någon omständighet på grund varav säljaren det oaktat icke skulle anses vållande till förlusten å halsdukarna och pliktig att gottgöra densamma. VAHLÉN (Festskrift 1955 till Herlitz s. 378 f) har uppfattat den senare lokutionen såsom ett culparekvisit och uttryckt en undran över att för ansvar skulle ha krävts både enuntiation och culpa, ehuru eljest normalt endast ettdera av dessa rekvisit skulle förväntas vara tillräckligt för skadeståndsansvar. Denna undran synes vara befogad, om man förutsätter, dels att

 

det verkligen rör sig om ett culparekvisit, dels att HD ansett bägge rekvisiten ha självständig betydelse. Möjligen kan förklaringen vara den att HD velat underbygga sitt slut genom att i domen upptaga ett rekvisit som i och för sig kunnat utelämnas men som åberopats av part och som ansetts ge ytterligare stöd åt slutet, ett förfarande som måste bereda rättsfallstolkaren huvudbry. Eller också kan förklaringen vara den att HD, trots användningen av ordet »vållande», icke avsett mera än att konstatera förefintligheten av ett orsakssammanhang mellan säljarens handlande och köparens förlust.
    NJA 1958 s. 550: En 11-årig gosse hade i strid med gällande föreskrifter i en butik lyckats förvärva s. k. blixtskott, varefter han skadades vid lek med dessa. Butiksinnehavaren ansågs ansvarig för den vårdslöshet någon av hans anställda — ovisst vem — visat genom försäljningen. Jfr Obl. § 29 vid not 104.
    NJA 1959 s. 181: Hade ett företag tagit sådan befattning med en bristfällig maskin att det jämlikt arbetarskyddslagen 45 § borde svara för skada orsakad av maskinen?

 

Garantiborgenärens förpliktelser
    Plikt att söka förebygga avvikelse. I NJA 1951 s. 688 fick HD efter lång tids uppehåll ånyo till prövning frågan om svaranden i en klandertvist måste uti rättegången instämma sin fångesman för att kunna göra gällande hemulsskyldighet mot denne. Två av HD:s ledamöter voro beredda att nu frångå denna strikta regel, som enligt deras mening mindre väl överensstämde med nutida rättsåskådning. En majoritet på tre ledamöter fann däremot, att en ändring av hittills vedertagen uppfattning icke borde företagas annorledes än genom lagstiftning. Såväl minoriteten som majoritetens ledamöter var för sig lämnade särskilda motiveringar för sina ståndpunkter.
    Plikt att söka täckning hos annan gäldenär. Den som på grund av kroppsskada har rätt till skadestånd med förlorad arbetsförtjänst är skyldig att tåla avdrag för vad han uppburit på grund av allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, se NJA 1959 s. 181. Jfr Obl. § 24 vid not 68 samt HELLNER, Försäkringsgivarens regressrätt (1953), s. 34.
    Plikt att vidmakthålla regressmöjlighet. Om en gäldenär bär garanti för tredje mans prestation, är borgenären såsom huvudregel skyldig att icke genom eftergift av sitt anspråk mot tredje man betaga gäldenären hans regressrätt, vid äventyr att han eljest mister även sitt anspråk mot gäldenären. En eftergift i form av ackord står dock i en särställning: en sådan eftergift är ett medel att få ut en så stor prestation som möjligt och kan därför vara till fördel för gäldenären. Denna synpunkt har lagstiftaren beaktat genom föreskriften att borgenärens samtycke till ett av tredje man erbjudet ackord i konkurs eller i offentlig ackordsförhandling utan konkurs icke medför rättsförlust gentemot gäldenären. Vid underhandsackord löper gäldenären större risker att borgenären icke från tredje man tar ut allt vad han kan få. I NJA 1953 s. 116 ansåg likväl HD (3 mot 2) att borgenären även efter ett underhandsackord var bibehållen vid sin rätt mot gäldenären, då han kunde styrka att han gjort det bästa möjliga av ackordsförhandlingarna med tredje man. Se Obl. § 24 vid not 79—81.

 

Avvikelser från garanterade fakta
    Gäldenärens vetskap såsom förutsättning för avvikelses relevans. Om upplysningsplikt och undersökningsplikt för säljare av fastighet se NJA 1951 s. 277, 1956 s. 623 och 1951 s. 716, anmärkta ovan s. 274 och 275.
    Reklamation såsom villkor för rätt att åberopa relevant avvikelse. Någon regel att en fastighetsköpare skulle vara skyldig att inom viss tid reklamera mot fel finnes icke, men rättspraxis ger dock belägg för en viss tendens att ibland kräva reklamation. Se Obl. § 25 vid not 71. I NJA 1951 s. 716 lämnade HD emellertid utan avseende ett påstående att talan hade väckts för sent; köparen hade upptäckt ett rådighetsfel omkring två år efter köpet och väckt talan några månader senare.
    I NJA 1951 s. 271 (jfr också nedan s. 280 och s. 281) hade en köpare lidit skada genom skadebringande egenskaper hos det sålda godset. HD fann att köparen på grund av köplagen 54 § förlorat sin rätt att tala å felet men åberopade därjämte att säljaren icke gjort sig skyldig till vårdslöshet genom att leverera det felaktiga godset. Avgörandet uttrycker den vedertagna ståndpunkten att köplagens regler icke äro tilllämpliga på en talan som avser säljarens garanti mot skadebringande egenskaper. Jfr Obl. § 22 efter not 71 samt ALMÉN, Köp⁴, § 54 vid not 21—21a. Ett tidigare avgörande, NJA 1935 s. 577, kan synas sväva på målet på denna punkt; NIAL har emellertid i SvJT 1937 s. 480 ansett att det säkerligen här icke ansågs vara fråga om skadebringande egenskaper utan om vanligt fel i köplagens mening.

 

Regressrätt
    Garanti för tredje mans prestation. Om en fordran säkerställts med både pant och borgen och panten ställts tidigare än borgen, så anses borgensman, som betalat, ha rätt att tillgodogöra sig panten såsom säkerhet för sitt regressanspråk.
    En besläktad situation föreligger då en entreprenör ställt borgen för fullgörande av sin förbindelse enligt entreprenadkontraktet. Beställaren har i detta fall säkerhet i två former: dels har han rätt att hålla inne entreprenadsumman eller åtminstone delar av denna såsom säkerhet, dels har han rätt att taga borgensförbindelsen i anspråk. Om nu borgensmannen betalar (eller på egen bekostnad fullgör arbetet), har han då vid sin regress rätt att framför entreprenören och dennes konkursbo taga innehållen del av entreprenadsumman i anspråk, på samma sätt som om det varit fråga om en av entreprenören ställd pant? Denna fråga besvarades i princip jakande av överinstanserna i NJA 1953 s. 502.
    Svenska teknologföreningens Allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken, som voro tillämpliga i målet, innehålla emellertid vissa bestämmelser om storleken av det belopp, som, då entreprenadkontraktet häves, skall gottskrivas entreprenören. Det heter här att entreprenören skall gottskrivas för den utförda delen av entreprenaden, vilken del skall värderas med hänsyn till sin beskaffenhet och med utgående från entreprenadsumman såsom värde på entreprenaden i dess helhet. Oberoende

 

härav åligger det dock entreprenören att ersätta beställaren den kostnadsökning, som arbetenas kontraktsenliga fullbordande rimligen kan betinga, ävensom den skada, som entreprenören i övrigt kan hava åsamkat beställaren.
    Entreprenadsumman skall alltså delas upp i två delar, den ena tillkommande entreprenören, den andra tillkommande beställaren. Denna uppdelning skall dock lända till efterrättelse endast om beställaren icke styrker att hans skada är större.
    Nu visade det sig att borgensmännens kostnad för att fullborda entreprenaden uppgick till högre belopp än beställarens del av entreprenadsumman. Vad beställaren innehållit översteg också beställarens del av entreprenadsumman. Med anledning härav gjorde borgensmännen anspråk på företräde till hela det innehållna beloppet.
    Inom HD rådde enighet om att beställaren, därest han själv slutfört arbetet, skulle haft rätt att kvitta kostnaden härför mot hela det belopp han innehållit. Däremot rådde oenighet i frågan huruvida borgensmännen skulle äga företräde till hela detta belopp framför entreprenörens övriga borgenärer och framför den, till vilken entreprenören pantförskrivit viss del av entreprenadsumman. Tre ledamöter tillerkände borgensmännen företräde till hela det innehållna beloppet, medan två ledamöter med åberopande av den citerade kontraktsbestämmelsen gåvo dem företräde blott till beställarens del av entreprenadsumman. Merkostnaden för att slutföra arbetet skulle alltså borgensmännen enligt minoritetens mening få bevaka i entreprenörens konkurs.
    Målet komplicerades av att borgensmännen gentemot beställaren avgivit en förklaring, som skulle kunnat tolkas så, att borgensmännen avstodo från prioritet till det belopp beställaren innehållit utöver sin del av entreprenadsumman. Denna tolkning vann dock gehör endast hos en ledamot av HovR.
    Slutligen är att anteckna, att borgensmännen i själva verket icke tecknat borgen direkt för entreprenadkontraktet utan tecknat underborgen för den bankgaranti, som utfärdats för entreprenadkontraktet. HD ansåg sig emellertid böra bortse från detta och bedömde borgensmännens ställning som om deras borgen direkt avsett entreprenadkontraktet.
    Annan garanti. FAL 25 § ger under vissa förutsättningar en försäkringsgivare regressrätt mot den som framkallat försäkringsfallet. En arbetsgivare, som utfäst sig att betala sjuklön till en arbetstagare, bär en garanti likartad försäkringsgivarens. NJA 1950 s. 650 och 1955 s. 676 (I—III) visa hurusom arbetsgivare tillerkänts motsvarande regressrätt för sjuklönens belopp. De i FAL 25 § 2 st. stadgade inskränkningarna i regressrätten tillämpades sålunda icke analogt. Regressrätten kunde i samtliga fall grundas på skadeståndsskyldighet enligt bilskadelagen och regresskravet uppfyllde sålunda de i 25 § 1 st. uppställda villkoren. Säkerligen kan det emellertid icke bli fråga om att utan stöd av lag begränsa arbetsgivarens regressrätt till de i detta stycke angivna fallen. Jfr också SvJT 1957 rf s. 11. Se vidare HELLNER, Försäkringsgivarens regressrätt (1953), s. 15 ff.

 

Begreppet orsak

    Fallet NJA 1950 s. 650 har föranlett en ingående principdiskussion av vissa problem ur orsaksläran, se HULT, Juridisk debatt, s. 127 ff, PERSSON, Skada och värde, s. 240 ff, WALIN i SvJT 1953 s. 98 ff samt LECH i SvJT 1955 s. 1 ff. Det gällde att bestämma storleken av det skadestånd, som skulle utgå till en arbetstagare på grund av mistad arbetsförtjänst. Arbetstagaren hade påkörts av en bil och därigenom blivit oförmögen till arbete under viss tid. Under en del av denna tid hade han emellertid träffats av en sjukdom, som var oberoende av trafikskadan och som ensam var tillräcklig för att hindra honom från att arbeta.
    Man har i diskussionen velat se detta såsom ett fall av orsakskonkurrens, nämligen en konkurrens mellan trafikolyckan och den casuella sjukdomen. Enligt förf:s mening har man därmed invecklat sig i stora och onödiga svårigheter. Dessa undvikas, om man ser saken så, att det gäller konstruktionen av det hypotetiska händelseförloppet vid skadeståndsberäkningen.
    Vid beräkningen av ersättning för personskada utgår man från det standardiserade antagandet att den skadade skulle ha varit fullt arbetsför under den tid han nu på grund av skadan är oförmögen till arbete. Skall man göra ett avsteg från denna huvudregel i de fall, då man vid tidpunkten för domen vet, att den skadade med stor sannolikhet skulle ha varit arbetsoförmögen även om den första skadan icke inträffat? Denna fråga besvarades jakande av två ledamöter av HD (JustRn Hellquist och Lech) varjämte en tredje ledamot (JustR Walin) senare (SvJT 1953 s. 101 f) antytt, att han skulle tillämpat samma regel om det kunnat anses säkert att sjukdomen varit under uppsegling redan då trafikskadan inträffade. Walin tillämpade nu — dock med uttrycklig hänvisning till en skälighetsbedömning — principen att skadevållaren fick bära den del av arbetstagarens normala lön, som icke oberoende av trafikskadan skulle utgått såsom lön under sjukdomstiden. Konsekvensen av denna ståndpunkt synes vara, att om arbetstagaren icke ägt rätt till någon sjuklön alls, så hade skadevållaren fått betala hela lönen jämväl för sjukdomstiden; formuleringen av Walins votum ger dock anledning att tro att han icke skulle accepterat denna konsekvens. Två ledamöter slutligen (JustRn E. Lind och Söderlund) nöjde sig med att beakta sjukdomen genom en skönsmässig nedsättning av skadeståndet. Frågan komplicerades av att skadeståndsanspråket framställdes regressvis av arbetsgivaren; det är dock ovisst om denna omständighet ansetts vara av betydelse.
    NJA 1951 s. 271 rör däremot ett fall som med fog kan rubriceras såsom orsakskonkurrens. Ett företag hade sålt material till en monteringsklar lagringskällare och dessutom ombesörjt monteringen. Efter några år störtade källaren samman. Två fel hade förelupit, det ena bestående i att vissa levererade järnbågar varit underhaltiga, det andra bestående i att monteringen utförts på ett otillfredsställande sätt. Enligt utredningen hade raset föranletts av ett dera av dessa fel eller båda i förening. Köparen kunde av olika skäl icke grunda något ersättningsanspråk på felet i järnbågarna (jfr ovan s. 278 och nedan s. 281). HD utdömde ersättning för monteringsfelet med halva köparens förlust.

 

Begreppet vållande

    Vållande in contractu hos gäldenären själv. NJA 1957 s. 621: En praktiserande jurist hade tillrått en klient att såsom säkerhet godtaga vissa förlagsinteckningar. Han hade därvid förbisett att — enligt rättsfallet NJA 1904 s. 176, vilket vid ifrågavarande tidpunkt icke anmärkts i lageditionen — inteckningarna voro värdelösa emedan rörelsen flyttats till annan ort. En enhällig HD ansåg, liksom en enhällig RR men i motsats mot en enhällig HovR, att juristen, därest han ägnat frågan tillbörlig uppmärksamhet, kunnat skaffa sig tillfredsställande kunskap i saken bl. a. därför att frågan vore klarlagd i UNDÉNS år 1927 utgivna, bland jurister allmänt kända arbete Svensk sakrätt, och att han därför visat sådan försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag att han ådragit sig skadeståndsskyldighet.
    Begreppet grov vårdslöshet diskuterades i NJA 1951 s. 656 och i ADD 1954 nr 8.
    Vållande in contractu hos gäldenärens medhjälpare. NJA 1951 s. 365 visar hurusom en depositarie ansågs ansvarig för osjälvständig medhjälpares vållande och detta även då vållandet innebar en uppsåtlig handling till medhjälparens egen fördel. Domskälen antyda emellertid att vissa omständigheter, ej utsagt vilka, kunnat om de av depositarien styrkts befriat denne från ansvar. Jfr Obl. § 29 vid not 35 och 45. Fallet rörde i frihamn deponerat gods; se om hithörande problem vidare GRÖNFORS, Om ansvaret för lossat men icke mottaget gods vid sjötransporter (1959).
    Om osjälvständig medhjälpares vållande se även NJA 1951 s. 271, anmärkt ovan s. 278 och s. 280.
    En medhjälpare, som icke är osjälvständig, kan — enligt en av Hasselrot använd och av förf. i Obl. § 29 vid not 32 ff upptagen terminologi — vara antingen självständig medhjälpare eller substitut. Är han självständig medhjälpare svarar gäldenären för hans vållande, är han substitut svarar gäldenären icke. Vilket av dessa sistnämnda alternativ som skall presumeras säges i Obl. § 29 vid not 39 vara oklart. Förf. hade emellertid kunnat åberopa NJA 1950 s. 575 till stöd för att alternativet självständig medhjälpare presumeras; här ansågs ett företag som ombesörjde godsbefordran med bil ansvarigt för vållande hos en av företaget anlitad åkare. I vad mån avgörandet har en räckvidd utanför den speciella kontraktstypen är väl dock t. v. osäkert. Se om detta fall vidare nedan s. 294.
    I NJA 1951 s. 656, som rör ansvar vid järnvägstransport, var det fråga om en skadelidandes möjlighet att grunda sitt ersättningsanspråk alternativt på gäldenärens kontraktsansvar eller på hans principalansvar. Se härom Obl. § 29 vid not 42—43, § 47 vid not 7 och § 58 not 23—25 ävensom HULT, Juridisk debatt, s. 211 ff, GRÖNFORS i SCHMIDT m. fl., Huvudlinjer i svensk frakträtt (1955), s. 97 ff, och BENGTSSON, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960), s. 246 ff.
    Vållande in contrahendo hos gäldenärens medhjälpare. Se NJA 1958 s. 550, anmärkt ovan s. 277.
    I ADD 1951 nr 47 ansågs på grund av särskilda omständigheter en förhandlares onda tro likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens. Se vidare Obl. § 29 vid not 101.

 

Tvång till fullgörande

    Vilka anspråk kunna genomdrivas med exekutivt tvång? En författare som enligt HovR:s mening uppenbarligen visat tredska ansågs kunna genom vite föreläggas att fullborda ett manuskript, SvJT 1957 rf s. 24. En ledamot av HovR fann dock att arbetet måste antagas kräva en intellektuell och konstnärlig insats av sådan art och omfattning att dess framtvingande genom vitesföreläggande ej lämpligen borde ifrågakomma. Se Obl. § 32 vid not 26 ff.
    Gränserna för användning av exekutivt tvång. Om en gäldenär är skyldig avträda en fastighet eller en lägenhet, kan man på grund av en avhysningsdom mot gäldenären avhysa icke blott denne själv utan även andra personer som härleda sin rätt från honom, jfr SvJT 1957 rf s. 40 och Obl. § 32 vid not 42.

 

Rätt att innehålla egen prestation

    Retentionsrätt. Av NJA 1953 s. 499 framgår, att en travtränare ansetts kunna ha retentionsrätt i hästar till säkerhet för fordringar för vård och träning av dessa, även om uppdraget givits honom av annan än hästarnas ägare. Då frågan uppkom i ett ärende rörande verkställighet av dom mellan ägaren och uppdragsgivaren, kunde emellertid domstolen nöja sig med en förklaring att påståendet om retentionsrätt icke kunde lämnas utan avseende, med anledning varav verkställigheten inhiberades utan att retentionsrättens bestånd definitivt prövades. Jfr Obl. § 35 vid not 23 och även § 32 vid not 41.
    Detentionsrätt. Köplagen 15 och 16 §§ reglera formerna för köparens utövande av detentionsrätt vid distansköp. Här behandlas emellertid icke det alternativet att säljaren begär betalning mot efterkrav. I NJA 1951 s. 600 förklarades att köparen icke var skyldig att finna sig i detta, även om han varit skyldig att betala mot något av de i 16 § nämnda dokumenten. ALMÉN (Köp⁴ § 16 vid not 49b—51a) hade ansett sig nödsakad att tolka 16 § så att den inkluderade jämväl en rätt att begära betalning mot efterkrav, ehuru han var medveten om att lagstiftaren ej avsett att intaga denna ståndpunkt och han själv ansåg den otillfredsställande. Skälen för den ståndpunkt HD nu intagit utvecklas i ett särskilt anförande av JustR Karlgren.
    Om rätt att innehålla del av entreprenadsumma se NJA 1953 s. 502, diskuterat ovan s. 278 f.
    En köpare, som med kränkning av säljarens rätt att hålla inne det sålda godset olovligen tagit detta i besittning, dömdes i NJA 1956 s. 140 till straff (för egenmäktigt förfarande, icke för stöld).
    Detentionsrätt föreligger såsom huvudregel icke blott vid uppfyllelse av avtal utan även vid återgång av avtal. Exempel härpå ger NJA 1953 s. 703. Se också NJA 1955 s. 230, som visar att domstolarna alltjämt äro villiga att tillämpa regeln även så, att den som skall återställa en fastighet får innehålla denna, trots att en sådan lagtillämpning kommer i strid med eljest gällande principer att inskrivning och icke besittning utgör grundvalen för rätt till fast egendom. Jfr Obl. § 35 vid not 67— 68 med hänv. samt SOU 1960: 25 s. 96 ff.
    En borgenär, som i ett ömsesidigt fordringsförhållande bort prestera först men utan fog underlåtit detta, har ansetts kunna hålla inne sin

 

prestation då jämväl gäldenären försuttit sin prestationstid, se SvJT 1959 rf s. 45 och Obl. § 35 vid not 75.
    Rätt att hålla inne såsom påföljd av brott mot en borgenärsförpliktelse. En gäldenär har rätt att hålla inne betalning om borgenären vägrar att mottaga denna. Se under den nu behandlade perioden bl. a. NJA 1950 s. 198, behandlat ovan s. 270.
    Så snart borgenären ändrar sig måste dock gäldenären betala. Se Obl. § 35 vid not 85—89. I NJA 1952 s. 508 hade borgenären (en hyresvärd) gått ett steg längre, i det han icke blott vägrat att taga emot betalning utan t. o. m. återsänt ett belopp som över postgiro kommit honom till handa. Gäldenären ansågs visserligen sedermera skyldig att betala då borgenären ändrat sig och begärde betalning, men den fordran som nu förelåg ansågs icke underkastad den sanktion i form av hävningsrätt för borgenären, som förelegat i det ursprungliga rättsförhållandet. Även i SvJT 1955 rf s. 17 hade borgenären återsänt ett enligt hans mening för lågt hyresbelopp. Då han även i fortsättningen vägrat emottaga detta, kunde enligt huvudregeln hans vräkningsyrkande icke bifallas; möjligen hade man dock med hänsyn till 1952 års avgörande i HD väntat sig att slutet skolat motiveras med att hävningsrätt numera överhuvud taget icke kunde föreligga.

 

Rätt att häva ett avtal

    Inledning. Rätt att häva vid kontraktsbrott förutsätter att emot varandra stå två prestationer som härröra ur samma avtal. NJA 1952 s. 508, behandlat ovan denna s., visar ett fall då denna ömsesidighet mellan parternas prestationer klipptes av därigenom att ena parten utan fog återställde den av honom mottagna prestationen; han hade visserligen alltjämt rätt att utkräva denna, men kunde ej längre häva vid fortsatt dröjsmål.
    Kontraktsbrottets omfattning. Om ett avtal innehåller bestämmelse om rätt för en part att vid visst kontraktsbrott häva avtalet, synes man numera anse att det skall underförstås att kontraktsbrottet icke får vara oväsentligt. Om en fastighetssäljare förbehållit sig hävningsrätt vid betalningsförsummelse av köparen genom en föreskrift att köparen skall betala på viss dag mot erhållande av köpebrev, har man dock hittills ansett varje dröjsmål berättiga säljaren att häva. Möjligen antyder emellertid NJA 1950 s. 198 att en ändring av praxis är förestående; här ställde två ledamöter av HD upp ett väsentlighetskrav, medan majoriteten ej fick anledning att yttra sig därom. Jfr Obl. § 37 vid not 88—91. Se om detta rättsfall närmare ovan s. 270.
    NJA 1959 s. 647 visar att HD intar en mot hyresgästen ganska sträng ståndpunkt när det gäller att avgöra om en betalningsförsummelse är av ringa betydenhet och alltså icke bör föranleda hävning. En hyresgäst ansåg att han för april—september betalat och för oktober debiterats för högt bränsletillägg med sammanlagt kr. 48:90 och avdrog detta på den hyra om kr. 247: 40, som han avkrävdes för oktober. Den 10 okt. blev han då uppsagd och begagnade sig icke av möjligheten att återvinna hyresrätten genom att betala senast å tolvte söckendagen från uppsägningen. Olyckligtvis kom HD till den slutsatsen att hyresvärden tolkat avtalet rätt. Endast en ledamot av HD fann vad som

 

låg hyresgästen till last vara av ringa betydenhet. I NJA 1953 s. 106 segrade däremot i en likartad tvist den mildare ståndpunkten, dock endast med 3 röster mot 2.
    Hävningsförklaringen. AD har då och då att pröva mål där tvisten gäller huruvida, när en arbetstagare efter en dispyt med arbetsgivaren lämnat arbetsplatsen, arbetsavtalet hävts av den ene eller den andre. I regel sakna väl målen principiellt intresse; man kan emellertid notera ADD 1951 nr 9, där AD icke var enig i frågan om en arbetsgivare, som i hastigt mod uppmanat två anställda att »försvinna», därmed avskedat dem. Jfr NJA 1904 B 265 (»dra åt helvete») och 1908 s. 265 (»gå er väg, gå härifrån»). Se vidare SCHMIDT, Tjänsteavtalet (1959), s. 103 f, och Obl. § 38 vid not 21.
    En med fog avgiven hävningsförklaring har i regel omedelbar effekt; ett undantag gäller enligt NyttjL 3: 34 för hävning på grund av dröjsmål med hyresbetalning, i det att sådan hävning får effekt först efter 12 söckendagar. NJA 1955 s. 405 ansågs Stockholms stad såsom kontraktsbrytande part gentemot hos staden anställda polismän ha anspråk på likartad hänsyn. Det ansågs nämligen utgöra straffbart tjänstefel, enligt underinstanserna t. o. m. grovt sådant, att dessa, sedan de med fog hävt sina arbetsavtal, i förlitan på att hävningen hade omedelbar verkan genast lämnade sina befattningar i stället för att ge staden »skälig uppsägningstid». Måhända är avgörandet en kompromiss mellan arbetsrättens gängse regel att kontraktsbrott av arbetsgivaren berättigar arbetstagaren att häva med omedelbar verkan, och en offentligrättslig åskådning, enligt vilken en tjänstemans hävning av tjänsteförhållandet får effekt först sedan den konfirmerats av domstol, jfr JÄGERSKIÖLD, Svensk tjänstemannarätt, I (1956), s. 116, samt SCHMIDT i SvJT 1958 s. 228 f.
    I vissa fall kan ett avtal anses hävt utan att borgenären avgivit någon uttrycklig hävningsförklaring, se Obl. § 38 vid not 31—32. ADD 1952 nr 10 kan sägas ge ett exempel härpå: då en arbetstagare fått avslag på en begäran om tjänstledighet men trots detta under en längre tid avhöll sig från tjänstgöring, ansågs anställningsförhållandet hava upphört.
    Om en borgenär har hävningsrätt men likväl kräver fullgörande inom en viss frist »vid äventyr att avtalet eljest kommer att hävas», innebär detta icke att hävning sker automatiskt vid fristens utgång. En särskild hävningsförklaring måste alltså avges, därest fristen löper ut utan att fullgörelse har skett. I NJA 1953 s. 602 antydde HD, att motsvarande skulle gälla även om en frist utsatts utan angivande av sådant äventyr, medan frågan kunde komma i ett annat läge om borgenären i sitt meddelande förklarat sig anse avtalet hävt om fristen överskredes. Nu hade emellertid gäldenären besvarat ett meddelande vari frist utsattes så, att han uttalade en förhoppning att ännu något dröjsmål skulle tolereras. Då borgenären icke opponerade sig häremot, ansågs han bunden av denna längre frist. Jfr Obl. § 38 vid not 25 och 38—39 samt CERVIN, Om passivitet (1960), s. 65 och 137 f.
    Hävningsrätten kan förloras genom passivitet. Vissa lagbestämmelser ålägga en borgenär att avge hävningsförklaring utan uppskov eller åtminstone inom en viss bestämd tid, vid äventyr att hävningsrätten förloras. I NJA 1953 s. 570 ansågs en fastighetssäljare icke ha förlorat

 

sin hävningsrätt trots att han förhållit sig passiv tre månader från den dag köparen bort betala. Det åberopades dock särskilt i domen att köparen icke, såvitt utrett vore, förfrågat sig hos säljaren om dennes ståndpunkt. Jfr Obl. § 38 vid not 33—39.

 

Rätt att eljest inhibera naturaprestation

    Den som har att fordra en ensidig naturaprestation av sin motpart, anses kunna utverka en dom som ålägger denne att prestera in natura inom en viss tid, vid äventyr att eljest få betala ersättning. Sedan denna frist utgått, har gäldenären förlorat möjligheten att prestera in natura. Det kan däremot vara farligt att, såsom skedde i NJA 1951 s. 305, utverka en dom, som ålägger gäldenären att prestera in natura eller, därest han det ej förmår, betala ersättning, ty hur skall gäldenärens bristande förmåga fastställas? Jfr NJA 1926 s. 472 och Obl. § 39 not 9. I SvJT 1954 rf s. 37 formulerade borgenären sitt yrkande på samma sätt, men han undgick svårigheten därigenom att domstolen redan i målet tog ställning till gäldenärens förmåga att prestera in natura och förklarade att det finge anses framgå att gäldenären ej kunde detta, varför ersättning utdömdes utan villkor.

 

Rätt att slippa stå faran

    Det förekommer i viss utsträckning att den, som har annans egendom om händer, genom att bryta mot särskilda föreskrifter rörande vården ådrager sig skyldighet att stå faran för händelser som förorsakats av överträdelsen. Man säger i dessa fall att det föreligger ett ansvar för casus mixtus cum culpa (kortare: casus mixtus). Se Obl. § 42 vid not 6—13. Det ligger då nära till hands att säga att den som helt utan lov har annans egendom om händer bör stå ett liknande ansvar. I NJA 1957 s. 337 ansåg också HD, att den som olovligt brukat ett motorfordon var ersättningsskyldig för skada, som uppstått å fordonet genom brukandet, oavsett huruvida han genom oaktsamhet vållat skadan.

 

Skadestånd

    Det hypotetiska händelseförloppet. SvJT 1955 rf s. 7 ger exempel på en skälighetsuppskattning av skadestånd vid avbräck i rörelse. Jfr Obl. § 45 vid not 22. I detta sammanhang kan också nämnas ADD 1950 nr 67, där en arbetstagare, som lämnat sin anställning utan iakttagande av uppsägningstid, ålades utgiva ett på skälighetsuppskattning grundat skadestånd till arbetsgivaren (jfr NJA 1948 s. 799).
    SvJT 1953 rf s. 7. En värnpliktig hade förvarat ett par av honom utkvitterade hörselskydd vårdslöst, med påföljd att de tillgripits och inlämnats till förrådet »av någon, som icke kunnat annorledes fullgöra sin redovisningsskyldighet ifråga om hörselskydd», för att citera HovR. Denna icke okända situation föranledde, sedan kronan framställt skadeståndsanspråk mot den värnpliktige, meningsskiljaktighet i HovR huruvida sådant kausalsammanhang förelåg mellan vårdslösheten och »kronans förlust av till annan person utlämnade hörselskydd», att den värnpliktige skäligen borde förpliktas ersätta kronan värdet av dessa.
    Vid beräkningen av skadestånd på grund av dröjsmål uppkommer i vissa fall fråga huruvida borgenären skolat behålla en av penningar

 

eller egendom bestående i rätt tid fullgjord prestation oförändrad eller om han skolat förvandla den i annat. Skuldebrevslagen 7 § 2 st. behandlar det fallet att en skuld lyder å myntslag som ej är gångbart på betalningsorten och förutsätter såsom huvudregel, att borgenären skulle ha placerat (resp. behållit) medlen i betalningsortens myntslag. Om emellertid omständigheterna tala för att borgenären skolat använda beloppet i det land där skuldebrevets mynt är gångbart, skall man konstruera det hypotetiska händelseförloppet i enlighet härmed. Skulle borgenären ha sitt hemvist eller driva rörelse i ett tredje land, kan det också tänkas vara anledning antaga, att han skulle ha överfört beloppet till detta lands mynt. Se Obl. § 45 vid not 33.
    I NJA 1951 s. 444, som avsåg en betalning varå skuldebrevslagen icke var direkt tillämplig, sammanföllo betalningsorten och borgenärens hemvist. Domstolen ansåg sig böra utgå från att medlen skolat placeras i denna orts mynt. Skadestånd på grund av kursförlust utdömdes utan avseende å gäldenärens invändning att växelkursens förändring såsom alltför oväntad borde lämnas utan beaktande. I målet diskuterades huruvida man över huvud taget skulle ställa upp något adekvanskrav vid tillämpningen av skadeståndsregeln i skuldebrevslagen 7 § och, vid ev. nekande svar, huruvida man skulle behandla likartade skadeståndsanspråk utanför skuldebrevslagens tillämpningsområde på samma sätt. Se Obl. § 45 vid not 38.
    Det verkliga händelseförloppet. Vid skadeståndsberäkningen händer det ofta att man bygger på en konstruktion av det verkliga händelseförloppet. Beräkningen kallas då abstrakt. Detta sker dels då man saknar material för en på vad som faktiskt passerat byggd konkret beräkning, dels då gränsen för adekvat kausalitet överskridits, dels då borgenären icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra eller begränsa skadan. Se Obl. § 46 vid not 2. I NJA 1951 s. 639 diskuterade HD huruvida en borgenär låtit komma sig till last en försummelse ifråga om begränsning av skadan men fann att så icke var fallet emedan gäldenären genom sitt handlande förringat möjligheterna härtill.
    Ofta kan det emellertid vara tveksamt hur långt en borgenär måste gå för att begränsa skadan. Det torde vara vedertaget att borgenären, om förutsättningarna för hävning föreligga, har fritt val mellan att häva eller icke häva, trots att skadan i förra fallet kan bli betydligt större. Men om han med fog har hävt, måste han då acceptera ett erbjudande från gäldenären om ett nytt avtal, ägnat att begränsa skadan? Ofta är nog detta fallet. Se Obl. § 46 vid not 3—4. NJA 1953 s. 14 visar emellertid, hurusom en säljare, som hävt avtalet på grund av köparens dröjsmål, hade rätt att, sedan köparen förklarat sig numera villig att emottaga godset på oförändrade villkor, skärpa leveransvillkoren på ett sätt som gav säljaren större trygghet, nämligen så att oåterkallelig rembours skulle ställas.
    SvJT 1950 s. 277 (rf): Om såld egendom frånhändes köparen på grund av utmätning för säljarens gäld, föreligger ett brott mot säljarens vårdplikt, som kan föranleda skadeståndsskyldighet för denne. Köparen är emellertid skyldig att använda de försvarsmedel mot utmätningen, som utsökningslagen ger honom, och om han försummar att på detta sätt hindra att skada uppstår kan han förlora sin rätt till

 

skadestånd. Han bibehåller dock en rätt att av säljaren utkräva vad denne vunnit genom att få sin gäld betald. Se Obl. § 46 not 59 med hänv.
    Jfr också NJA 1959 s. 552 (utomobligatorisk skada) : Måste ägaren av skadad bil begränsa sin skada genom att avskeda den för bilens drift anställda personalen?
    Då ett skadestånd skall grundas på kostnaden för ersättningsanskaffning, måste man ofta räkna med att en identisk prestation icke kan anskaffas och man får då godtaga att borgenären skaffar en likartad sådan. Se Obl. § 46 vid not 10. SvJT 1953 rf s. 28, som rör ersättning för utomobligatorisk skada, visar att den skadelidande icke hade rätt att begära ersättning för återanskaffning av en nära likartad prestation till högre pris, när han kunde få en likvärdig men något mera avvikande prestation till lägre pris — in casu betydde detta att den som fått en bil totalskadad icke kunde begära att den bil, som skulle anskaffas i stället, skulle vara ny eller av samma fabrikat och modell som den skadade. I samma mål diskuterades också tidpunkten då en tänkt ersättningsanskaffning borde antagas ha skett, se härom ovan s. 265.
    En köpare, som häver på grund av kontraktsbrott på säljarens sida, kan begära ersättning motsvarande merkostnaden för en av honom gjord ersättningsanskaffning. Har han icke gjort någon sådan, kan han ändock få ersättning motsvarande merkostnaden för en tänkt ersättningsanskaffning. I allmänhet är han t. o. m. förhindrad att begära ersättning med belopp överstigande denna merkostnad. Om det emellertid visar sig hava varit omöjligt eller åtminstone svårt att få en dylik anskaffning till stånd, kan det bli fråga om att i stället ge köparen ersättning för den handelsvinst han förlorat genom att affären gått om intet. Se Obl. § 46 vid not 12. I NJA 1953 s. 602, där köparen icke haft möjlighet att göra täckningsköp, utdömdes egendomligt nog både prisskillnad och ersättning för utebliven handelsvinst; detta förefaller emellertid att ha berott på ett medgivande från säljarens sida.
    Saken ligger något annorlunda till om det är säljaren som häver och begär skadestånd; han anses kunna begära skadestånd motsvarande prisskillnad och förlorad handelsvinst, om det blott visas att möjligheterna att avsätta godset äro begränsade. Se Obl. § 46 vid not 43. Jfr i detta sammanhang NJA 1953 s. 14.
    En med orätt avskedad arbetstagare måste bjuda ut sin arbetskraft på annat håll och kan icke utan vidare fordra skadestånd med hela beloppet av arbetslönen. Se Obl. § 30 not 26 och § 46 not 34. Denna sats bestyrkes exempelvis av ADD 1951 nr 22. Om satsens tillämpning inom AD:s verksamhetsområde se närmare SCHMIDT, Tjänsteavtalet, s. 301 ff. I de fall då avskedandet är ogiltigt, exempelvis därför att det innefattar brott mot kollektivavtal, kommer skadeståndsfrågan i ett något annat läge. I samband med att dom ges på återanställning, förpliktar domstolen, om det yrkats, arbetsgivaren att betala lön från dagen för avskedandet till dagen för återtagandet i arbete. Schmidt anser (Tjänsteavtalet s. 303) att man bör underförstå att avdrag skall göras för vad arbetstagaren under samma tid åtnjutit hos annan arbetsgivare. I ADD 1950 nr 12 gick domstolen, som i detta mål hade att bedöma skadeståndsfrågan i efterhand, ett steg längre och förklarade att

 

arbetstagaren med hänsyn till att han uppenbarligen haft möjlighet att skaffa sig annan arbetsinkomst icke rimligen kunde göra anspråk på ersättning motsvarande full lön.
    Fastställandet av skadeståndets belopp. I NJA 1955 s. 661 förklarade HD, att en i ett Haaglagskonossement intagen klausul att bortfraktarens skadeståndsskyldighet skulle inskränkas till godsets fakturavärde (inklusive förutbetald frakt) icke hindrade att ersättning skulle utgå med belopp, som enligt svensk rätt motsvarade lastägarens förlust. Jfr Obl. § 47 vid not 22—24 och § 49 not 28.
    Sjömanslagen 50 § ålägger sjöman skyldighet att utgiva skadestånd på grund av fel eller försummelse i tjänsten men tillfogar att rätten äger »med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt nedsätta ersättningen efter ty skäligt prövas» (jfr Obl. § 47 vid not 29 ff). I NJA 1959 s. 209 fördes talan mot en överstyrman som fört sitt fartyg på grund och därigenom vållat skador på över 500 000 kr. Överstyrmannen begärde att skadeståndet skulle jämkas till 1 000 kr. RR:s majoritet ansåg förseelsens allvarliga beskaffenhet hindra jämkning, trots skadans storlek. HD däremot ansåg, liksom HovR, att man även vid allvarlig förseelse kunde jämka. En minoritet inom HD förklarade emellertid att i så fall mycket vägande skäl — utöver hänsynen till skadeståndets storlek — måste kunna anföras. Sådana hade icke förebragts i målet, varför fullt skadestånd borde utdömas. Majoriteten däremot var villig att jämka, men betonade att i fall av denna typ den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning icke ensamt kunde vara avgörande för huruvida och i vad mån jämkning skulle ske. Då i förevarande fall skadans storlek i och för sig billigtvis borde medföra jämkning, bestämdes ersättningsskyldigheten — »under beaktande av samtliga på saken inverkande omständigheter» — till 100 000 kr. HovR och en reservant i RR hade jämkat till 12 000 kr., motsvarande ungefär 2/3 av överstyrmannens årslön.
    Fallet belyser hurusom jämkningsregeln är en nyhet vilken rättssystemet knappast ännu hunnit smälta. Det finns anledning att efterlysa en analys, i vilken jämkningsregeln samordnas med de regler som på exekutionsstadiet medföra en åtminstone temporär nedsättning av skadeståndet, främst UL 65 §. Till bilden hör också de lege ferenda frågan om införsel i lön bör medgivas för skadestånd och i så fall vilka gränser som måste sättas till gäldenärens skydd. Jfr i ämnet diskussioner vid 18 NJMöt 1948 om jämkning av skadestånd och vid 21 NJMöt 1957 om utsökningsväsendet och det moderna samhället.
    Icke-ekonomisk skada. En person gick genom sin hyresvärds kontraktsbrott miste om en dyr lägenhet med vacker utsikt över Öresund och fick nöja sig med en billigare lägenhet utan utsikt. Han ansågs i SvJT 1959 rf s. 65 icke berättigad till något skadestånd för kontraktsbrottet. Jfr Obl. § 44 vid not 26—27 och § 47 vid not 44 ff.
    SCHMIDT framhåller i 3 uppl. av Kollektiv arbetsrätt (1958; s. 251), att AD numera uppgivit sin motvilja mot att kumulera ekonomiskt och ideellt skadestånd. ADD 1956 nr 13 visar, hurusom AD med anledning av ett obefogat avskedande dömt ut dels till arbetstagaren ersättning för mistad lön med visst belopp och ersättning för personligt lidande med 300 kr., dels till arbetstagarens organisation allmänt skadestånd

 

med 300 kr. Man fäster sig emellertid vid att domstolen icke betecknade de 300 kronorna till arbetstagaren såsom allmänt skadestånd utan tvärtom särskilt framhöll, att det måste antagas att arbetstagaren åsamkats personligt lidande genom avskedandet och följderna därav. Det förefaller alltså av ordalagen att döma att röra sig mera om ersättning för »sveda och värk» än om det vanliga av preventionshänsyn motiverade allmänna skadeståndet. Personligt lidande såsom grund för skadestånd omtalas i lagen om förenings- och förhandlingsrätt 23 § men icke i lagen om kollektivavtal 8 §. Jfr Obl. § 47 vid not 44 ff.
    Förutsättningarna för skadestånd. I NJA 1959 s. 674 avvisades ett påstående att landsting skulle bära ett rent strikt ansvar för kroppsskada, som uppstått i samband med tandbehandling å distriktstandpoliklinik.
    Om perpetuatio obligationis se NJA 1954 s. 573, refererat ovan s. 269 f.

 

Värdeersättning

    I vissa situationer skall värdeersättning utgå med försäljningsvärdet. Rättslivet visar emellertid en påfallande tvekan när det gäller att acceptera denna beräkningsgrund, och det föreligger en stark tendens att föredra anskaffningsvärdet framför försäljningsvärdet. Sjölagen 120 § stadgar att ersättning för felande, minskat eller skadat gods skall beräknas på grundval av det värde, som godset skulle ägt, om det i oskadat skick avlämnats i rätt tid och på rätt plats. Vilket slag av värde som skall ersättas säges dock ej. I NJA 1951 s. 130 utdömde HD försäljningsvärdet, medan underinstanserna hade stannat för anskaffningsvärdet, dvs. inköpspriset plus fraktkostnader och tullavgifter samt lossnings- och speditionskostnader. Se Obl. § 49 vid not 28.

 

Vederlagsersättning

    Dröjsmålsränta. Fallen NJA 1957 s. 717 (I och II) bidraga till att belysa frågan om ränta på köpeskilling som skall återgå emedan köpet förklaras ogiltigt. Se Obl. § 51 vid not 30—32.
    Till en början synes man av fallet II kunna utläsa, att så länge köparen — låt vara med orätt — hävdar att köpet skall stå fast, föreligger icke skyldighet för säljaren att återbetala köpeskillingen. Dröjsmålsränta i egentlig mening är då utesluten.
    Kvar står — åtminstone vid fastighetsköp — frågan om en ränteplikt för säljaren såsom ett motstycke till köparens skyldighet att redovisa avkastning för den tid han besuttit fastigheten. Om under en viss tid köparen besuttit fastigheten och säljaren disponerat köpeskillingen, kan man tänka sig antingen att in casu avräkna en ränta mot den avkastning köparen faktiskt uppburit eller också att generellt »kvitta» säljarens ränteplikt mot köparens plikt att redovisa avkastning. I fallet I hade köparen under sin besittningstid haft dålig avkastning av fastigheten och yrkade därför att av säljaren utfå ränta minus uppburen avkastning. HD bestämde sig emellertid för alternativet att »kvitta» och avvisade köparens yrkande med den motiveringen att köpeskillingen återbetalats innan han återställt fastigheten. Så också NJA 1922 s. 491 (jfr NJA 1916 A 444), annorlunda NJA 1909 A 92. Jfr SOU 1947: 38 s. 167.

 

    19—613004. Svensk Juristtidning 1961

 

    Situationen kan också vara den att säljaren under en viss tidrymd disponerat såväl fastigheten som köpeskillingen. I så fall skulle de nu anförda övervägandena leda till att något hinder icke mötte att utdöma ränta på köpeskillingen. I fall II ansåg emellertid HD:s majoritet, att den omständigheten att köparen hävdat att köpet skulle stå fast hindrade honom även från att begära ränta på denna grund. En reservant ville dock utdöma »skälig ränta» med 5 %. Från den dag köparens ståndpunkt ogillats genom lagakraftägande dom utdömde majoriteten 6 %; reservanten däremot lät 5 % löpa även för den senare tidrymden.

 

Summaersättning

    Vite. I NJA 1952 s. 256 uppkom, vid ifrågasatt tillämpning av avtalslagen 37 § 2 st., problemet huruvida en viss transaktion vore en säkerhetsöverlåtelse, varå lagrummet skulle tillämpas, eller ett omsättningsköp med återköpsrätt, varå lagrummet icke vore tillämpligt. Jfr Obl. § 52 vid not 22 samt KARLGREN, Säkerhetsöverlåtelse (1958), s. 27 ff.
    I NJA 1958 s. 501 påyrkade A nedsättning av ett av A gentemot B utfäst vite. Tvist uppkom bl. a. huruvida B borde med stöd av RB 38: 2 åläggas förete handlingar, som enligt A:s förmenande skulle utvisa att B icke lidit skada av A:s kontraktsbrott.

 

Mot vem kunna påföljder riktas?

    Utbyte av gäldenär. I NJA 1958 s. 596 gällde tvisten huruvida servitut förbehållits vid överlåtelse av tjänande fastigheten. Uttryckligt förbehåll hade icke gjorts och det ansågs ej heller styrkt att vid överlåtelsen ändock varit mellan köpare och säljare avsett att servitutet skulle fortfarande bestå. På grund härav ansågs servitutet hava upphört. Se vidare Obl. § 55 not 4.
    Flera gäldenärer. Om flera gäldenärer ha solidariskt eller delat ansvar för en förpliktelse, måste det avgöras, hur mycket av förpliktelsen som slutligen skall falla på var och en av dem. Huvudregeln är att förpliktelsen delas mellan gäldenärerna efter huvudtalet (Obl. § 55 vid not 78). Denna regel illustreras av NJA 1953 s. 164, där staten och en stad sinsemellan fingo bära hälften var av ansvaret för skada som träffat en vapenfri värnpliktig och som uppkommit genom försummelse av en av staden jämlikt överenskommelse med staten anlitad arbetsledare.
    Ibland kommer emellertid detta alternativ icke ifråga, utan valet står mellan att lägga hela bördan på den ene eller den andre av två gäldenärer. En variant av detta problem föreligger då A belånat en livförsäkring, för vilken B är insatt såsom förmånstagare. B ansvarar solidariskt med A gentemot borgenären med sin förmånstagarrätt, men är det A eller B som slutligen skall stå för vad som utgivits till borgenären? Rättspraxis har här stannat för en presumtion att bördan slutligen skall falla på B, se NJA 1952 s. 72. I NJA 1956 s. 318 ansågs presumtionen motbevisad av en skriftlig förklaring som A avgivit till borgenären (försäkringsgivaren) vid lånets erhållande, innehållande att lånet skulle inlösas av dödsboet och icke fråndragas utfallande försäkringsbelopp. I NJA 1959 s. 447 åter hade A visserligen vid belåningen uttryckt en önskan av samma innehåll men icke vare sig då eller

 

senare uttryckligen föreskrivit att lånet skulle inlösas av dödsboet; i detta fall ansågs presumtionen icke motbevisad. Se vidare Obl. § 55 not 51 samt ALMGREN, Om förfoganden över livförsäkring (1956), s. 98 ff.

 

Eftergift

    Ett slutkvitto kan vara utfärdat under sådana omständigheter att varken förlikning eller ackord kan sägas föreligga: borgenären har fått allt vad han anser sig skola ha och menar sig därför icke göra någon eftergift då han på gäldenärens begäran ger denne ett dylikt kvitto. Om det senare visar sig att borgenären skulle ha kunnat fordra mera, förefaller det som om man vore benägen att anse honom oförhindrad härtill, under förutsättning att han då han utfärdade kvittot varken kände till eller borde ha känt till de omständigheter varå anspråket kunde grundas. Se Obl. § 56 vid not 17.
    Men skall detsamma gälla om borgenären felbedömer situationen ur rättslig synpunkt? Frågan har på senare år kommit upp ett par gånger i den formen att en bodelning eller ett arvskifte godkänts under antagande att den som lämnade godkännandet fått vad som enligt gällande regler tillkommit honom. I NJA 1948 s. 244 hade en ovidkommande person upptagits såsom delägare i dödsbo och tillskiftats egendom; här förklarades skiftet ogiltigt. I NJA 1954 s. 338 åter hade en make vid bodelning underlåtit att göra gällande anspråk på egendom enligt arvslagen 2:6 st. 2; här förklarades bodelningen likväl gällande, dock med anförande av att icke i målet åberopats något förhållande som, i förening med villfarelsen eller eljest, kunde föranleda att bodelningen ej skulle vara gällande. Om förhållandet mellan de båda avgörandena se NILS BECKMAN i SvJT 1956 s. 308, GUNVOR WALLIN, Om avtal mellan makar (1958), s. 168 ff, samt LÖGDBERG i SvJT 1959 s. 588 f.
    ADD 1958 nr 37: Efter förhandlingar om vissa brott mot kollektivavtal enades parterna om att »definitivt avskriva alla frågor rörande avtalstillämpningen hos lastbilcentralens medlemmar intill dags dato», mot att ett visst belopp betalades i »ersättning för de gjorda avvikelserna». AD fann att förlikningen avsåg jämväl avtalsbrott, som vid förlikningens tillkomst varit okända för den förfördelade parten.
    Om verkan av överlämnande av växel å redan domfäst fordran se SvJT 1951 s. 269 (rf), anmärkt ovan s. 271.

 

Preskription

    Reglerna om tioårspreskription äro tvingande såtillvida som avtal om längre preskriptionstid liksom avtal att preskription ej alls skall ske äro ogiltiga. Däremot möter intet hinder att avtalsvis förkorta preskriptionstiden. NJA 1952 s. 555, som avsåg ett presentkort med föreskrift om två månaders giltighetstid, ger exempel härpå. Fallet visar emellertid också att domstolarna numera anse sig ha möjlighet att lämna en dylik bestämmelse utan avseende om dess tillämpning är stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, ehuru denna möjlighet in casu togs i anspråk endast av HD:s minoritet. Jfr Obl. § 57 vid not 77—79.

 

    Anspråk på familjerättsliga underhållsbidrag preskriberas icke; däremot preskriberas fordran å varje särskild post från dennas förfallodag. Se Obl. § 57 vid not 65. I NJA 1959 s. 471 hade en make, som i dom på äktenskapsskillnad tillerkänts underhållsbidrag, under mer än 20 år icke utkrävt sådant. Denna långa passivitet ansågs icke hava medfört att rätten till bidrag hade upphört. Jfr SvJT 1952 s. 205 (rf), anmärkt ovan s. 248.
    Regressrätt vid garanti för tredje mans prestation ger upphov till åtskilliga preskriptionsproblem, se Obl. § 57 vid not 71—74 och § 58 vid not 42—49. Bilskadelagen har i 9 § 1 st. 2 p. en särskild preskriptionstid för garantens regressanspråk, vilken utgör ett år från det garanten betalat frivilligt eller dömts att betala, se Obl. § 58 vid not 47. I NJA 1957 s. 558 vägrade HD att i detta avseende likställa frivillig överenskommelse med dom; preskriptionstiden skulle alltså räknas från den eller de tidpunkter då betalning i anledning av överenskommelsen faktiskt skedde.
    Preskription av fordran mot riksbanken bröts ej genom erinran hos ÖÄ, NJA 1959 s. 385.
    Brytande av specialpreskription skall i det alldeles övervägande antalet fall ske genom att borgenären anhängiggör talan mot gäldenären. I NJA 1954 s. 420 ansågs det tillräckligt att stämningsansökan inkommit till rätten inom tiden. Med anhängiggörande av talan likställdes i NJA 1951 s. 165 att anspråk framställdes kvittningsvis inför rätten. Jfr Obl. § 58 vid not 81—85.
    I NJA 1951 s. 565 förklarade HD, att den som i rätt tid framställt anspråk på ersättning för gods, som förkommit vid internationell järnvägstransport, därmed också bevarat sin rätt till ränta på ersättningsbeloppet. Det åberopades dock även att ränteanspråket framställts innan slutligt avgörande träffats i anledning av reklamationen.

 

Förändring och upphörande genom ingripande av gäldenären

    Rätt att säga upp en förpliktelse. NJA 1956 s. 62. Hade enkelt bolag slutits på (relativt) bestämd tid eller på obestämd tid med bundenhet under viss begränsad tid eller på obestämd tid utan dylik bundenhet? Jfr Obl. § 59 vid not 4 ff samt NIAL, Handelsbolag, s. 279 ff.
    Om uppsägning av hyresavtal, se NJA 1950 s. 662 och 1956 s. 98 samt SvJT 1955 rf s. 50, behandlade av LEJMAN i SvJT 1953 s. 377 och 1958 s. 18 f.
    NJA 1958 s. 497 avser tillämpning av bestämmelsen i NyttjL 3: 38 om skadestånd vid uppsägning stridande mot god sed i hyresförhållanden.
    Rätt att suspendera en förpliktelse. En vid rederi anställd fartygsbefälhavare, som icke var påmönstrad visst fartyg, ansågs i NJA 1958 s. 196 ha rätt att strejka utan iakttagande av eljest för arbetsavtalet gällande uppsägningstid. Däremot ansågs i NJA 1959 s. 522 en i utrikes fart påmönstrad styrman icke ha denna rätt. Jfr Obl. § 59 vid not 42 samt SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt3, s. 233 ff.
    NJA 1959 s. 562: Viss personal vid Göteborgs stads spårvägar strejkade och därmed blev det omöjligt att sysselsätta annan vid spårvägen anställd personal, som då permitterades. HD fann, på talan av en månadsavlönad befattningshavare, att staden icke ägt permittera denne utan iakttagande av för honom gällande uppsägningstid ens i den »force- 

 

majeure-liknande» situation som förelåg. Lön under uppsägningstid skulle alltså utgå. Om staden valt att vidtaga lockout hade den däremot icke behövt iakttaga uppsägningstid (kollektivavtal hade gällt för befattningshavaren men utlöpt utan att nytt avtal kommit till stånd). Jfr Obl. § 59 vid not 42 och 43 samt § 60 vid not 32.
    Rätt att frånträda en förpliktelse eller påkalla jämkning av denna. I föregående översikt (SvJT 1951 s. 591 f) behandlades fallet NJA 1946 s. 679, avseende Saltsjöbanans utfästelse om fast pris på vissa biljetter. Nu föreligger ett nytt avgörande i en likartad fråga, NJA 1956 s. 136. I samband med exploateringen av ett villaområde upprättades år 1929 ett kontrakt mellan exploatören och en villaköpare, enligt vilket köparen förband sig att erlägga en årlig avgift av 12 kr. för begagnande av en av säljaren anlagd kloakledning i angränsande gata, så länge säljaren vidmakthölle ledningen. Säljaren önskade nu (1953) höja avgiften till 30 kr., ett belopp som ostridigt motsvarade de kostnader säljaren nu hade. Säljarens krav avvisades av en enhällig HD. Motiveringen är tyvärr helt intetsägande. Emellertid hade en av domstolens ledamöter, JustR Karlgren, också deltagit i 1946 års avgörande, där han tillhörde minoriteten och var beredd att jämka avtalet. Karlgren avgav nu ett särskilt yttrande, i vilket han betonade, att hans votum icke avvek från den principiella ståndpunkt åt vilken han givit uttryck i 1946 års mål. »Med hänsyn till såväl avtalets innebörd som tiden för dess tillkomst och andra omständigheter kan nämligen förevarande fall icke anses jämförligt med det som i sistnämnda mål förelåg till HD :s avgörande.»
    Det är svårt att draga några slutsatser av detta fall. Man torde väl dock kunna säga åtminstone så mycket att tiden från 1929 till 1953 förmodligen har ansetts vara i kortaste laget för att jämkning skulle kunna ske om ej alldeles särskilda omständigheter motiverade en sådan.
    I NJA 1955 s. 544 gjorde sig ändrade förhållanden gällande på det sättet att ett avtal kom att tillämpas för längre tid än som ursprungligen avsetts. Vid byte av fastighet hade överenskommelse träffats att ena parten A mot visst för tid beräknat vederlag skulle kvarbo i den fastighet han avhände sig intill dess han kunde få tillträde till lägenhet i den andra fastigheten. Den omständigheten att tillträdet måste uppskjutas utöver den tid parterna kunde ha tänkt sig vid avtalets slutande utgjorde ej tillräcklig grund för att bestämmelsen om vederlagets storlek ej skulle äga giltighet. Frågan huruvida A kunde frånträda bytet var icke föremål för bedömande.
    Det är icke ovanligt att parter avtala om den verkan ändrade förhållanden skola ha på deras rättsförhållande. I NJA 1956 s. 405 hade domstolarna att tolka ett dylikt avtal. A hade sålt ett icke avstyckat område till B. Kontraktet innehöll föreskrift om återgång såvida hinder mötte för avstyckning. Nu gjorde A:s rättsinnehavare C gällande att återgång skulle ske, sedan ansökan om avstyckning avslagits. HD fann emellertid ej visat, att ett undanröjande av det hinder mot avstyckning, som rådande avstyckningsförbud i och för sig innebure, skulle taga så lång tid eller eljest vara förenat med så avsevärd olägenhet, att C rimligen kunde anses berättigad kräva att kontraktsbestämmelsen om återgång nu skulle träda i tillämpning. Jfr SOU 1947: 38 s. 176 ff, UNDÉN, Sakrätt, II: 1³, s. 114, och RODHE, Om fastighetsindelningen, s. 296 ff.

 

    Se vidare om hela problemet om verkan av ändrade förhållanden Obl. § 59 vid not 45 ff.
    Rätt att överlåta en förpliktelse. Antag att A överlämnat viss egendom till B med skyldighet för denne att återställa egendomen in specie. Om nu B olovligen överlämnar egendomen till C under sådana omständigheter att denne gör godtrosförvärv, blir B skyldig att ersätta A egendomens värde. Men om C icke gör godtrosförvärv, under vilka förhållanden blir då B ersättningsskyldig? A kan ju vindicera egendomen från C. Gäller det fast egendom torde A i regel få nöja sig härmed. Ifråga om lös egendom åter anses B, oavsett möjligheten till vindikation, ådraga sig ett primärt ansvar för att A får ersättning med egendomens värde. Se Obl. § 59 vid not 86.
    Fallen NJA 1955 s. 114 och 1957 s. 44 visa ett par varianter av detta tema. Förvärvaren av en stulen, resp. en förskingrad bil hade icke gjort godtrosförvärv men likväl sålt bilen vidare. Han dömdes i båda fallen att utgiva bilens värde till den som frånhänts bilen, utan att det ansågs erforderligt att utreda var bilen nu befann sig.
    Antag åter att A överlämnat viss egendom till B med skyldighet för denne att för A:s räkning förfoga över egendomen mot kontant vederlag. Om nu B i strid mot sina instruktioner lämnar ut egendomen på kredit, under vilka förutsättningar blir då B ersättningsskyldig? Kommissionslagen 19 § ålägger i dylikt fall en försäljningskommissionär att själv betala köpeskillingen, alldeles oavsett om överträdelsen varit orsak till förlust för kommittenten. Även utanför kommissionslagens område har ibland ett dylikt delcredereansvar ansetts inträda såsom påföljd av överträdelse av föreskrifter om kreditgivning. Praxis är dock ej enhetlig; i andra fall har man låtit B:s betalningsskyldighet bero av en bedömning av huruvida hans förfarande in casu orsakat skada för A. Se Obl. § 42 vid not 11—12. Till de i not 12 nämnda fallen då ett delcredereansvar icke ansetts föreligga kan läggas NJA 1950 s. 575; här hade en fraktförare utlämnat gods till en person som endast mot vederlag var berättigad att utbekomma detta.
    Antag slutligen att A överlämnat penningar till B med skyldighet för denne att använda dem för A:s räkning och att återställa vad han icke använt. Om nu B för A:s räkning gör en obehörig utbetalning till C, kan han då åberopa denna mot A och hänvisa denne att i första hand söka sitt åter av C? NJA 1951 s. 639 synes ge ett nekande svar: B ålades återställa det belopp han olovligen utgivit till C, utan att det ansågs erforderligt att undersöka om C förmådde betala. NJA 1951 s. 245, där B var förmyndare för A, går i en annan riktning: här fann HD erforderligt att konstatera att C:s ekonomiska ställning uppenbarligen var svag, innan B kunde åläggas ersätta A ett olovligen till C utbetalat belopp.
    Formen för gäldenärens ingripande. Uppsägning av en förpliktelse skall innehålla ett tillräckligt tydligt besked att den uppsägande vill att förpliktelsen skall upphöra vid en viss tidpunkt. I SvJT 1955 rf s. 17 och s. 18 antogs, att en hävningsförklaring icke subsidiärt gällde såsom uppsägning. I SvJT 1953 rf s. 61 blev utgången den motsatta, dock under stark dissens. Jfr Obl. § 60 vid not 7.
    NJA 1959 s. 292: Sedan en hyresgäst försatts i konkurs, uppsade konkursboet med tillämpning av NyttjL 3: 30 hyresavtalet till omedelbart

 

upphörande. Då emellertid konkursförvaltaren härmed blott avsåg att befria konkursboet från ansvar för hyran, tillade han att uppsägningen skedde för konkursboets räkning och ej för konkursgäldenärens. Denne gjorde sedan gällande, att han personligen vore bibehållen vid hyresrätten. HD ansåg emellertid, att hyresvärden icke mot bestridande kunde fråntagas den förmån, som låg i att även konkursboet ansvarade för hyran. Konkursförvaltarens förbehåll föranledde därför icke att hyresvärden skulle vara förbunden att låta hyresavtalet gälla mot hyresgästen personligen trots att det efter uppsägningen var konkursboet ovidkommande.
    HD tolkade alltså icke uppsägningen så, att den skett med villkor att den skulle vara verksam endast om hyresgästen personligen fick tillgodonjuta hyresrätten. Därmed fick HD icke anledning att gå in på frågan om verkan av en uppsägning med villkor.
    NJA 1953 s. 618: Hade uppsägning verkställts av behörig person? Jfr Obl. § 60 vid not 10.
    I SvJT 1956 rf s. 5 förelåg till bedömande frågan om den uppsägande vidtagit de åtgärder som erfordrades då motparten ej kunnat anträffas med uppsägning. Jfr Obl. § 60 vid not 13—14.
    Om uppsägning riktad till person med rubbad själsverksamhet, se NJA 1955 s. 305, anmärkt ovan s. 249.
    Om den till vilken uppsägning riktas dessförinnan överlåtit sin rätt enligt avtalet, är uppsägningen likväl giltig, om den uppsägande varken kände till eller hade skälig anledning antaga att överlåtelse skett, se NJA 1957 s. 364. Jfr lagen om skuldebrev 29 §.
    I SvJT 1957 rf s. 42 ansågos de dödsbodelägare, som upptagits i en föreliggande bouppteckning, behöriga att mottaga uppsägning av hyresavtal, oaktat det senare visade sig att flera delägare funnos.
    NJA 1954 s. 230: Hur lång uppsägningstid skulle i brist på avtal härom gälla för kamrer, reklamman och försäljningschef hos ett industribolag? Jfr Obl. § 60 vid not 28 samt SCHMIDT, Tjänsteavtalet, s. 66 f.
    Om uppsägning skall ske senast på viss dag och denna råkar vara en söndag eller annan allmän helgdag, får den uppsägande icke uppskov till nästa vardag, i motsats till vad som i vissa fall gäller vid fullgörande av prestation (t. ex. enligt skuldebrevslagen 5 §, jfr Obl. § 11 vid not 26—30). Det är i och för sig möjligt att fullgöra uppsägningen på en helgdag, men det räcker icke att uppsägning per brev framkommer till ett stängt affärskontor på helgdagen, om icke mottagaren faktiskt tar del av den då. Än mindre räcker det att en avi om ett rekommenderat brev med uppsägningen kommer fram till kontoret. Se ADD 1950 nr 52. Det gällde här en uppsägning av kollektivavtal, som måste ske skriftligen. Näst sista dagen, en lördag, hade den uppsägande per telefon meddelat motparten att en uppsägning vore att vänta och även avsänt en sådan i rekommenderat brev. Avi härom utbars på söndagen men brevet uthämtades först nästa vardag. Telefonmeddelandet ansågs icke hava medfört att motparten blivit skyldig att vidtaga särskilda åtgärder för att — därest så varit möjligt — under söndagen utlösa eventuellt ankommande rekommenderad postförsändelse.