SVENSK RÄTTSPRAXIS
FÖRSÄKRINGSRÄTT 1954 — 19591
AV PROFESSOR JAN HELLNER
1. Av de rättsfall rörande försäkringsrätt, som domstolarna haft att bedöma under åren 1954—59, har intet väckt större uppseende än NJA 1958 s. 536, som rör den s. k. Volvogarantin. AB Volvo lämnade fr. o. m. 1 nov. 1954 till varje köpare av bil av typen PV 444 en utfästelse av innehåll, att om bilen skadades i Sverige genom yttre olyckshändelse eller åverkan, bolaget skulle betala vid varje tillfälle den del av reparationskostnaden som översteg 200 kr. (med undantag för vissa särskilda kostnader och skador). Anmälan om skadan skulle ske till någon av Volvos återförsäljare, som skulle verkställa reparationen. Volvos verkställande direktör blev åtalad för att genom dessa utfästelser bolaget brutit mot förbudet för annan än försäkringsbolag, som därtill erhållit koncession, att driva försäkringsrörelse. Ett sådant åtal var det enda sätt på vilket det kunde slutgiltigt prövas, om lämnandet av utfästelserna utgjorde drivande av försäkringsrörelse i lagens mening. Domstolarna fann enhälligt, ehuru med något olika motiveringar, att utfästelserna ej utgjorde försäkringsrörelse, och verkställande direktören frikändes sålunda.
Lagen om försäkringsrörelse innehåller ingen närmare bestämning av vad som skall anses utgöra försäkringsrörelse. Förarbetena till lagen uttalar härom bl. a. att begreppet försäkring ej får givas annan innebörd i den offentligrättsliga lagstiftningen än i lagen om försäkringsavtal. Förarbetena till sistnämnda lag hänvisar i sin tur främst till »språkbruk och allmän uppfattning», och som exempel nämnes bl. a., att bankernas garantier, vilka i mycket liknar försäkring, ej brukar betecknas som sådan.
Uppenbart är emellertid, att språkbruket icke kan lämna mycken ledning i de tvivelaktiga fall som uppstår. Om exempelvis allmänheten hade kommit på den idén att beteckna Volvogarantin som försäkring, kunde detta icke gärna medföra, att lagen om försäkringsrörelse bleve tillämplig på den, lika litet som ett acceperande av beteckningen garanti är tillräckligt för att medföra att lagen ej är tillämplig. Det är därför naturligt att uppfatta det nämnda uttalandet så, att avgörande i tvivelaktiga fall bör vara en allmän bedömning av föreliggande omständigheter, och att vid denna bedömning man kan ha vägledning av att jämföra med vissa företeelser, sådana som bankernas garantier, vilka traditionellt icke betecknas som försäkring. Argumenteringen i målet och avgörandena kom också att anknyta till sådana omständighe-
ter som i litteraturen och i andra länder har ansetts utslagsgivande för om försäkring föreligger (jfr t. ex. betr. Tyskland PRÖLSS, Versicherungsaufsichtsgesetz, 2. Aufl. 1957, s. 97 ff).
HD prövar sålunda i sin dom, huruvida Volvos garanti i olika avseenden överensstämmer med försäkring eller ej. Resultatet är — i korthet sammanfattat — att garantin å ena sidan överensstämmer med försäkring däri, att den utgör ett riskövertagande mot vederlag, å andra sidan skiljer sig från försäkring genom sin utformning och genom det nära samband som råder mellan åtagandet och Volvos verksamhet för bilfabrikation och service. Om riskövertagandet framhåller HD, att det ansvar som Volvo övertager är betydligt vidsträcktare än som i allmänhet förekommer vid försäljning av bilar. Det är ej begränsat till fabrikationsfel, utan riskerna är väsentligen sådana som täckes av vagnskadeförsäkring å motorfordon. Riskövertagandet sker även mot vederlag. Det framgår emellertid av utredningen, säger HD, att garantin meddelas uteslutande i samband med försäljningen av bilar, tillverkade av Volvo. Vederlaget för riskövertagandet utgör icke en till beloppet bestämd premie utan ingår i köpeskillingen, och köparen har ej möjlighet att genom att avstå från garantin erhålla avdrag å köpeskillingen. Vidare kan garantin, som är tidsbegränsad, ej förnyas. Angående sambandet mellan garantin och Volvos verksamhet i övrigt anför HD vidare, att Volvo, som i anslutning till bilfabrikationen upprättat en landsomfattande serviceorganisation, i stort sett avhjälper de med garantin avsedda skadorna antingen genom reparation på verkstäder, som ingår i denna organisation, eller vid särskilt omfattande skador genom leverans av nya av Volvo tillverkade bilar.
Konklusionen är att med hänsyn till gestaltningen av Volvos ifrågavarande åtagande samt det naturliga och nära samband, som sålunda föreligger mellan åtagandet och Volvos verksamhet för bilfabrikation och service, lämnandet av garantin får anses på sådant sätt ingå i Volvos rörelse att Volvo icke därigenom drivit försäkringsrörelse i den mening som avses i lagen om försäkringsrörelse.
Urvalet av kriterier anknyter, såsom redan nämnts, ganska väl till vad som brukar anföras som utmärkande för försäkring vilken fordrar koncession. Man kan dock sätta ett frågetecken för betydelsen av vissa omständigheter som i domen anföres för att påvisa sambandet mellan garantin och Volvos övriga åtagande mot köpare av bil. Låt vara att man stundom anger såsom något för försäkringsutfästelsen utmärkande att denna är självständig, men det avgörande bör från denna utgångspunkt vara, om garantin har ett inre sammanhang med Volvos övriga åtagande, ej om den juridiskt är oupplösligt förbunden med detta övriga åtagande (jfr Prölss a. st. med hänvisningar). Om man antager att en köpare av Volvobil i stället hade fått välja mellan garantin och en reduktion av köpeskillingen (alldeles som den som sänder paket eller brev på posten får avgöra om han vill ha dem assurerade mot särskild avgift eller ej), hade icke garantin i högre grad fått karaktär av försäkring. Att valfrihet saknas bidrar till att garantera sådan riskutjämning som är karakteristisk för försäkring, varjämte det innebär ett tvångsmoment för köparen av bilen.
Mera betydelsefullt än vad domen innehåller är emellertid vad som
tydligen icke ansetts vara relevant för bedömningen. En garanti av den typ som Volvo avger fordrar genom sin omfattning och den långa tid, under vilken den gäller, såväl en noggrann beräkning av kostnaden för åtagandet som en betydande fondavsättning. Att sådana beräkningar och avsättningar också skett, framgår av utredningen i målet. Garantin skiljer sig därigenom från andra garantier som ytligt sett kan förefalla likartade, såsom postverkets assurans, men liknar typisk försäkring. Behovet av sådana beräkningar och fondavsättningar är också en av de viktigaste faktorer som motiverar tillsyn å försäkringsbolag. Ur denna synpunkt innebär Volvodomen att domstolarna accepterar, att det gives utfästelser som till sin allmänna betydelse är jämförbara med försäkring men som dock icke är omgärdade med de säkerhetsgarantier i form av offentlig tillsyn, placeringsbestämmelser osv. som gäller försäkring. Detta förhållande är kanske i och för sig ej så märkligt, eftersom man kan iakttaga det även beträffande företagens pensionsutfästelser till sina anställda. Dessa fyller samma funktion som pensionsförsäkringar men betraktas ej som försäkring och är därför ej förenade med samma säkerhetsgarantier. I Volvofallet riktar sig dock utfästelserna till en större krets av allmänheten än företagens pensionsutfästelser.
Ett annat förhållande, som domstolarna — måhända ändå mera förklarligt — ej fäst avseende vid, rör konkurrensen med försäkringsbolagen. Volvos garanti har väsentligen samma innehåll som försäkringsbolagens vagnskadeförsäkringar. Genom att Volvo kan investera sin fond för garantin i rörelsen, medan försäkringsbolagen ej har samma frihet i sina placeringar, har Volvo — även bortsett från inverkan av att Volvo har en särskild organisation för reparation m. m. — en fördel i förhållande till försäkringsbolagen. Garantin har givetvis även en betydelse för konkurrensen mellan Volvo och andra biltillverkare och -försäljare. Även om man menar, att domstolarna ej kan fästa sig vid konkurrensförhållandena, bör man dock ej sluta ögonen för den indirekta betydelsen av avgörandet på detta område.
Volvomålet och dess utgång har upptagits till utförlig diskussion av 1958 års försäkringssakkunniga i deras betänkande, SOU 1960: 11 s. 114 ff. De sakkunniga kommer dock till resultatet, att det ej föreligger tillräckliga skäl att föreslå en lagändring (s. 121 ff). De föreslår ej heller någon ändring i det föga tillfredsställande sätt, på vilket nu prövningen sker om försäkringsrörelse föreligger.
2. NJA 1956 s. 36 rör ställningsfullmakten för ett försäkringsbolags ortsombud vid meddelande av försäkringar. Ortsombudet hade undertecknat försäkringsbevis för trafikförsäkring med anledning av att en bilägare hade begärt att erhålla sådan försäkring, och frågan var om ombudet skulle anses ha sådan fullmakt, att försäkringsbolaget blivit bundet av försäkringen. Svenska försäkringsbolags riksförbund avgav i målet ett utlåtande, enligt vilket ombud som ägde utfärda trafikförsäkringsbevis kunde anses ha ställningsfullmakt som berättigade dem att med bindande verkan sluta avtal om trafikförsäkring. Förbundet hänvisade därvid till föreskriften i 6 § 2 st. trafikförsäkringslagen, enligt vilken trafikförsäkringsgivare är pliktig att meddela trafikförsäk-
ring. HD fann det av utlåtandet framgå, att försäkringsombud i regel måste antagas utan särskilt bemyndigande vara behörigt att utfärda försäkringsbevis avseende den obligatoriska trafikförsäkringen. HD framhöll även att innehavet av formulär till sådant bevis hade i målet varit ägnat att utgöra legitimation i nämnda hänseende. HD fann därför att bindande avtal om trafikförsäkring måste antagas ha blivit ingånget mellan bilägaren och försäkringsbolaget.
Det förefaller ganska naturligt, att ett ombud som innehar formulär till och regelbundet utfärdar trafikförsäkringsbevis, också är behörigt att med för försäkringsgivaren bindande verkan avtala om trafikförsäkring. Eljest skulle ju faktiskt trafikförsäkringsbeviset icke motsvara sitt innehåll. Däremot är det svårt att se, att kontraheringsplikten enligt 6 § 2 st. trafikförsäkringslagen kan ha någon betydelse i detta sammanhang. Denna plikt kan ju ej hindra bolaget från att hålla sig obundet, till dess huvudkontoret prövat, om förutsättningarna för meddelande av försäkring på normala villkor föreligger. Större vikt synes ligga vid att ägaren till en bil måste ha en giltig försäkring, innan han får köra bilen, vilket skulle göra en väntan på huvudkontorets prövning besvärlig. Av visst intresse är en uppgift i målet, att på ansökningsblanketter (tydligen avseende även trafikförsäkring) förekommer anmärkning om att antagande svar å ansökningen endast kan lämnas av huvudkontoret. Denna anmärkning avser dock enligt utlåtandet av riksförbundet främst andra försäkringsformer än trafikförsäkring, dvs. kaskoförsäkring och andra i motorfordonsförsäkring ingående moment, och HD har tydligen ej tillmätt den betydelse. Beträffande verkan av att ombudet innehar blankett må även till jämförelse uppmärksammas 88 § kommissionslagen.
3. Reglerna om upplysningsplikt, fareökning, framkallande av försäkringsfallet, säkerhetsföreskrifter och besläktade ämnen har under perioden icke varit föremål för några i NJA refererade tvister. De belyses emellertid i några fall som refererats i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling, FFR 1954 s. 311, 1955 s. 193 och 1958 s. 342.
4. De under några år så vanliga tvisterna om försäkringsgivarens regressrätt har numera så gott som fullständigt försvunnit ur prejudikatsamlingarna. Blott några mera perifera spörsmål i ämnet har berörts i rättsfall som ofta därjämte avsett andra frågor.
NJA 1954 s. 179 rör regress enligt 12 § 2 st. i den numera upphävda lagen 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, närmare bestämt den däri förekommande regeln om uteslutande av regress mot den skadelidandes arbetsgivare. Då emellertid denna regel saknar motsvarighet i den nu gällande yrkesskadeförsäkringslagen, har avgörandet ej något direkt intresse för nu gällande rätt.
NJA 1955 s. 676 och 685 rör statens regressrätt mot skadeståndsskyldiga för sjuklön och pension som staten utgivit till befattningshavare vilka blivit skadade i följd av biltrafik. Därvid uppstod bl. a. fråga om den skadelidandes eget anspråk på ersättning för sådan del av förlusten, som ej täckts av sjuklönen och pensionen, skulle ha företräde framför statens regressanspråk, då trafikförsäkringssumman ej för-
slog att täcka båda anspråken. Motsvarande fråga har tidigare i ett antal rättsfall prövats i vad avser regress från försäkringen för olycksfall i arbete, och det ledande rättsfallet är NJA 1950 s. 323. I sistnämnda fall uttalade HovR:n i sin av HD fastställda dom bl. a., att såsom huvudregel försäkringsinrättning, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, och skadelidande äger lika rätt för sina fordringar hos den skadeståndspliktige. Med hänsyn till utformningen av trafikförsäkring och ansvarsförsäkring, vilka båda syftar till att garantera den skadelidande att hans skadestånd gäldas, borde emellertid den skadelidande ha företrädesrätt till ersättning ur dessa försäkringar.2
I förevarande fall uttalar sig HD på följande sätt: »Beträffande fördelningen av trafikförsäkringssumman mellan (den skadelidande) och kronan finner KM det med anställningsförhållandet bäst förenligt, att (den skadelidande) — i likhet med vad som ansetts gälla i fråga om regressrätt enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag — skall äga företräde framför kronan.» Frågan beröres också i ett särskilt yttrande av JustH Walin. Denne utvecklar närmare, huru det med hänsyn till relationerna mellan arbetsgivaren och arbetstagaren får anses naturligt att den senares anspråk på ersättning ur trafikförsäkringssumman får företräde framför den förres regressanspråk. Ett stöd för detta resultat finner Walin även i en jämförelse mellan den statsanställdes rätt och en privatanställds rätt i ett motsvarande fall, eftersom ersättning ur en privat sjuk- eller pensionsförsäkring överhuvud ej avräknas på skadeståndet från tredje man.
HD:s ställningstagande i de båda mål varom nu är fråga synes något skilja sig från vad HovR:n uttalat i det nyssnämnda fallet NJA 1950 s. 323. Nu åberopas nämligen anställningsförhållandet, medan HovR:n ej tillerkänt någon betydelse åt det motsvarande försäkringsförhållandet, utan uteslutande fäst sig vid utformningen av och syftet med de båda försäkringsformer vid vilka den skadelidande ansågs böra ha företrädesrätt. Å andra sidan är HD:s uttalande om företrädesrätten för den skadelidande begränsat till att avse rätten till ersättning ur trafikförsäkring, och det framgår ej vilken betydelse anställningsförhållandet skulle tillmätas om tvisten gällt rätt till skadestånd av den skadeståndsskyldige personligen.
I det tidigare berörda rättsfallet NJA 1956 s. 36 förekom även en regressfråga. Vid skaderegleringen för ifrågavarande fall hade man utgått från att någon giltig trafikförsäkring ej fanns. Ersättningen till den skadelidande hade därför utbetalats av trafikförsäkringsföreningen, vilken enligt överenskommelse mellan trafikförsäkringsanstalterna fullgör deras solidariska ersättningsskyldighet enligt 21 § 1 st. trafikför-
säkringslagen för skador som uppstår genom trafik med oförsäkrat motorfordon. Föreningen anställde därefter regresstalan mot bilisten enligt 21 § 3 st. trafikförsäkringslagen. Då i målet HD kom till det resultatet, att en giltig trafikförsäkring för fordonet fanns, blev konsekvensen, att förutsättningarna för att trafikförsäkringsföreningen skulle ansvara saknades och att föreningen ej heller kunde ha regressrätt enligt det nämnda stadgandet. I målet hade emellertid trafikförsäkringsföreningen även erhållit överlåtelse av skadeståndsrätten från den skadelidande, och denna överlåtelse åberopades också till stöd för regressanspråket. HD fann emellertid, att då föreningen utgivit ersättning utan att förutsättningarna därför förelåg, föreningen måste anses ha handlat å den försäkringsgivares vägnar, hos vilken en giltig trafikförsäkring fanns. Föreningen kunde då ej på grund av överlåtelse av den skadelidandes rätt tillåtas att mot försäkringstagaren framställa återkrav i vidare mån än försäkringsgivaren ägt göra. Då föreningen ej påstått att det förelegat något särskilt förhållande, på grund varav försäkringsgivaren skulle vara fri från ansvar mot försäkringstagaren, ogillades regressyrkandet.
Det förefaller i och för sig klart, att i förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare den förre ej genom en överlåtelse från den skadelidande kan få bättre rätt än han har enligt försäkringsavtal och lag (jfr HELLNER, Försäkringsrätt, 1959, s. 261 med hänvisningar) . Överlåtelsen skulle sålunda ej ha haft någon betydelse för den försäkringsgivare, hos vilken trafikförsäkring i målet befanns gälla. Då — såsom i målet i olika sammanhang framhölls — försäkringstagaren ej bör komma i vare sig bättre eller sämre ställning genom att av misstag skaderegleringen har skett av trafikförsäkringsföreningen i stället för av försäkringsgivaren själv, måste också följa att trafikförsäkringsföreningen bör vara förhindrad att åberopa sådan överlåtelse.
5. Principerna för försäkring av tredje mans intresse har berörts i ett intressant rättsfall, NJA 1958 s. 109. En kronotorpare var enligt arrendekontraktet skyldig att på egen bekostnad försäkra byggnaderna på det arrenderade torpet. Om brandskada inträffade skulle krona näga uppbära brandskadeersättningen. Arrendatorn tog dels i samråd med kronans representant en brandförsäkring i ett lokalt brandförsäkringsbolag, dels på eget initiativ en brandförsäkring i ett annat bolag. I den senare försäkringen betecknades han som ägare till fastigheten. Försäkringen avsåg dels mangårdsbyggnaden, dels personliga lösören däri. Kort tid efteråt brann mangårdsbyggnaden. Det lokala brandförsäkringsbolaget betalade till kronan den ersättning som enligt försäkringsavtalet belöpte på mangårdsbyggnaden. Det andra brandförsäkringsbolaget åter överenskom med kronan om en värdering av den brunna byggnaden, enligt vilken värdet av denna åtskilligt understeg det sammanlagda beloppet av vad som enligt de båda försäkringarna belöpte på byggnaden, och erbjöd sig att utgiva ersättning på grundval av denna värdering. Arrendatorn gjorde emellertid i tvist med detta försäkringsbolag gällande, att han ej var bunden av överenskommelsen mellan bolaget och kronan. Tvisten gällde sålunda i detta
avseende (flera frågor av processuell art aktualiserades även i målet), huruvida arrendatorn hade sådan ställning som intressent, att han ägde självständig rätt mot försäkringsbolaget och sålunda även rätt att själv förhandla med försäkringsbolaget.
I målet gjorde arrendatorn gällande att den av honom tecknade försäkringen avsåg att skydda de betydande kostnader som han nedlagt i förbättringar å mangårdsbyggnaden. Häremot invände försäkringsbolaget att trots detta kronan vore försäkringshavare och att arrendatorns rätt inskränkte sig till att vid avräkning vid arrendets upphörande få ersättning av kronan för sina nedlagda kostnader. HD biföll arrendatorns talan. Domstolen anförde därvid att arrendatorn och hans företrädare utfört avsevärda förbättringsarbeten i mangårdsbyggnaden, vilka icke ålegat dem enligt kontraktet med kronan. Med hänsyn till olika uppräknade omständigheter kunde arrendatorn räkna med att antingen själv tillgodogöra sig de verkställda förbättringsarbetena eller vid frånträde få ersättning för dem i en eller annan ordning. Med beaktande härav och det värde som nyttjanderätten jämväl i övrigt innefattat för innehavaren, fann HD att arrendatorn vid branden ägt sådant med mangårdsbyggnaden förknippat intresse som en försäkring enligt 36 § FAL in dubio skulle anses avse. Då försäkringen således varit gällande till förmån för arrendatorn, hade reglering av skadan icke lagligen kunnat ske utan medverkan av arrendatorn.
I tidigare fall, NJA 1882 s. 445 (från tiden långt före FAL) och 1942 s. 621, har HD visat sig mindre benägen att tillgodose arrendators intressen i förhållande till jordägarens, men rättsfallen är dock ej helt jämförbara, eftersom i förevarande fall försäkringen direkt avsåg värdet av de förbättringar som arrendatorn nedlagt och som han kunde beräknas under normala omständigheter få tillgodogöra sig. Avgörandet innebär att domstolen sett mera på det faktiska ekonomiska intresset än på det formella äganderättsförhållandet, något som synes stå i god samklang med 36 och 54 §§ FAL. Motsvarande spörsmål beträffande hyra har behandlats i HELLNER, Om försäkringsbara intressen och några därmed sammanhängande frågor, 1957, s. 35 ff.
SvJT 1959 rf s. 51 belyser satsen, att den som sålt egendom med ägareförbehåll har ett sådant intresse i egendomen som avses i 54 § FAL.
6. Försäkringsvillkor berörande den fara, som olika försäkringar täcker, och därmed sammanhängande ämnen, har tillämpats i några rättsfall från hovrätterna. FFR 1956 s. 347 rör en bestämmelse i villkoren för kreatursförsäkring, enligt vilken ersättning utgick bl. a. då djur så svårt insjuknade eller skadades att det till undvikande av djurplågeri måste omedelbart dödas. FFR 1956 s. 415 avser tolkningen av ett villkor vid inbrottsförsäkring, enligt vilket icke ersattes skada å egendom, förvarad i bostad, som lämnades obebodd mer än fyra månader om året, därest skadan inträffade under den tid då bostaden ej var bebodd.
Rättsfallen FFR 1955 s. 310 och 1957 s. 317 har sitt särskilda intresse genom att de i rättsfallssamlingarna representerar två ämnen inom ansvarsförsäkringen, rörande vilka det finnes en omfattande praxis
hos Skadeförsäkringens villkorsnämnd. Det förstnämnda av dessa fall avser undantaget för skada å omhändertagen egendom, främst den del av undantaget som rör skada å byggnad som är föremål för särskild åtgärd. Förhållandet mellan detta avgörande och villkorsnämndens praxis behandlas av BERTIL BENGTSSON i hans avhandling Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 17: 2), Sthm 1960, s. 473 f. Det är emellertid att märka att ifrågavarande undantag har omformulerats i nyare allmänna försäkringsvillkor, varför avgörandet numera har mindre direkt intresse. FFR 1957 s. 317 rör en bestämmelse i ansvarsförsäkring för privatperson, enligt vilken försäkringsgivaren icke ansvarar för skada som härleder sig från handling betingad av försäkringstagarens yrkes- eller tjänsteutövning. I ett tidigare rättsfall, NJA 1944 s. 21, hade HD fastslagit att ett sådant villkor ej utesluter att försäkringsgivaren ansvarar för skada som inträffar i yttre samband med tjänsten, om den med hänsyn till omständigheterna icke kan anses vara betingad av tjänsteutövningen. I detta fall ansåg emellertid Svea HovR de av försäkringstagaren vidtagna åtgärderna — eldning av värmepannan i ett hus där försäkringstagaren hade att fortlöpande sköta eldningen och där han även hade sin bostad — vara företagen i hans tjänst och på grund av hans särskilda åtagande. Frågekomplexet har behandlats i Hellner, Försäkringsrätt, 1959, s. 371 ff.
Frågor rörande sjöförsäkring förekommer i ett fåtal rättsfall. NJA 1954 s. 423 avser en processuell fråga, nämligen dispaschörs behörighet enligt lagen 1927 om dispaschörs befattning med försäkringstvister. Enligt denna lag skall tvist om ersättningsskyldighet, som på grund av avtal om sjöförsäkring må åligga försäkringsgivaren, hänskjutas till utredning av dispaschör. HD:s majoritet fann dispaschören vara behörig handlägga en tvist om dubbelförsäkring mellan två försäkringsgivare, av vilka åtminstone den ene meddelat sjöförsäkring.
NJA 1956 s. 701 rör tolkningen av § 14 i Sveriges ångfartygs assuransförenings allmänna försäkringsvillkor av 1954 för kaskoförsäkring, vilken bestämmelse avsåg ersättning för avlöning och kosthåll till besättning under nödigt uppehåll i följd av haveri. Bestämmelsen tolkades så, att dylik ersättning endast skulle utgå om utgift för avlöning och kost var ersättningsgill i gemensamt haveri, ej om utgiften visserligen varit nödvändig och föranletts av gemensamt haveri men ej kunde ersättas däri.
NJA 1958 s. 629 avser en tvist om skada å nypon och nyponskal som Bulgariska Rosa levererat till ett svenskt aktiebolag. Varorna hade transporterats med fartyg och var vid framkomsten skadade. Det försäkringsbolag som meddelat försäkring å varan, vägrade att utge ersättning, med stöd av en bestämmelse i de allmänna försäkringsvillkoren, enligt vilken försäkringen ej täckte bl. a. skada förorsakad av varans bristfälliga förpackning eller dess egen beskaffenhet, såsom när spannmål sammanbrinner eller varor avdunstar eller ruttnar. Bolaget åberopade sålunda en bestämmelse motsvarande 62 § FAL.
Tvisten rörde framför allt på vilket sätt skadan uppstått, och bevisbördan blev därför aktuell. Dispaschören lade bevisbördan för skadans uppkomst på försäkringshavaren, och även RR:n förklarade att
Bulgariska Rosa icke visat att skadan uppkommit till följd av händelse för vilken försäkringsgivaren ansvarade. Föredraganden i HD ingick i sitt av HD:s majoritet gillade betänkande på en utförlig diskussion av de möjligheter till skadans uppkomst som diskuterats i målet, och denna utmynnade i att det ej fanns skäl till annat antagande än att den egentliga orsaken till skadan var att hänföra till varans egen beskaffenhet. Ett JustR uttalade sig emellertid om händelseförloppet på ett i detaljer något avvikande sätt, och hans konklusion var att det måste hållas för visst, att den egentliga orsaken till skadan var att hänföra till varans egen beskaffenhet.
Rättsfallet demonstrerar först och främst svårigheten i att tillämpa en princip, att försäkringshavaren har bevisbördan för att skada uppstått, medan försäkringsgivaren har bevisbördan för att undantag är tillämpligt (jfr om denna princip Hellner, Försäkringsrätt, s. 103 f med hänvisningar). Undantaget för skada som beror av den försäkrade varans egen beskaffenhet har nämligen av dispaschören och RR:n uppfattats som en precisering av den händelse för vilken försäkringsgivaren ansvarade, varför bevisbördan lagts å försäkringshavaren. Frågan är emellertid, vilka slutsatser man av rättsfallet kan draga beträffande det beviskrav som HD ställt. I rättsfallets rubrik ställes frågan: »Åvilar bevisbördan försäkringsgivaren eller försäkringstagaren?» Man skulle kunna draga slutsatsen, att HD, i motsats till dispaschören och RR:n, lagt bevisbördan å försäkringsgivaren, samt att majoriteten därvid uppställt ett något mindre beviskrav (»ej . . . skäl till annat antagande än») än dissidenten (»måste . . . hållas för visst»). Det anses emellertid i allmänhet, att man bör vara försiktig med att av uttalanden om vad domstolen funnit styrkt, draga slutsatser om hur domstolen skulle ha bedömt situationen om denna bevisning ej förelegat (se särskilt BOLDING, Bevisbördan och den juridiska tekniken, 1951, s. 177 ff och Har försäkringsfallet inträffat? 1952, s. 34 ff samt WELAMSON i Juridikens källmaterial, 1960, s. 92 f). I detta fall har man anledning att särskilt beakta den diskussion om hur skadan kunnat uppstå som föredraganden (och dissidenten) för. Denna indicerar att man i avgörandet får se ett uttryck för en benägenhet att dels hellre tillämpa den s. k. »överviktsprincipen» än lägga ett deciderat beviskrav på någondera parten, dels uppdela bevisbördan. I detta fall synes sålunda försäkringsgivaren ha haft att göra det sannolikt att varan till sin beskaffenhet vid inlastningen var sådan, att det fanns en risk för att den skulle skadas under transporten även om någon yttre händelse icke tillstötte. När detta lyckats har försäkringshavaren måst göra det antagligt att sådan yttre händelse inträffat som kunde utgöra en förklaring till den uppkomna skadan. Jfr Hellner a. st.
7. En fråga av intresse även för privat olycksfallsförsäkring beröres i rättsfallet NJA 1954 s. 524. Ersättning för olycksfall i arbete utbetalades genom postgiro till den ersättningsberättigade, och då postgiroutbetalningskorten under hans frånvaro låg hos en person som tog hand om hans post utmättes de för hans gäld. Enligt 31 § olycksfallsförsäkringslagen kunde rätt till ersättning enligt denna lag ej överlåtas och förty ej för gäld tagas i mät. HovR:n, vars dom fastställdes av
HD, fann emellertid att genom postgiroutbetalningskorten postgirokontoret på föreskrivet sätt tillhandahållit den ersättningsberättigade de honom tillkommande beloppen, och att under dessa förhållanden 31 § nämnda lag icke utgjort hinder för utmätning av utbetalningskorten. Domstolarna synes ha menat, att i och med postgirotransaktionen rätten till ersättning hade övergått till en vanlig fordran mot postgirokontoret och sålunda ej kunde privilegieras. Detsamma måste då a fortiori gälla vid privat olycksfalls- och sjukförsäkring, eftersom enligt 123 § FAL (vilket stadgande även nämnes i rubriken till rättsfallet) utmätningsförbudet där gäller »fordran, som . . . innestår hos försäkringsgivaren». Avgörandet synes innebära, att den ersättningsberättigades skydd blir ganska prekärt, såvida han ej är uppmärksam på risken för utmätning och arrangerar så att intet tillfälle därtill ges innan han kan disponera över pengarna.
I FFR 1957 s. 274 bedömdes, huruvida en person som omkommit genom drunkning därvid begått självmord och om olycksfallet uppstått genom att han var påverkad av rusande medel. HovR:n fann intetdera vara fallet.
8. Rörande livförsäkring kan man anteckna ett rättsfall om förmånsrätt enligt HB 17:4 för pensionskassas fordran å avgifter, som arbetsgivare enligt överenskommelse hade att för sina anställdas pensionering erlägga till kassan, NJA 1956 s. 719. Eftersom frågan närmast hör till sakrätten och arbetsrätten, saknas det anledning att kommentera det här.
En fråga om utmätningsfrihet för tjänstepensionsförsäkring beröres i FFR 1955 s. 375, medan FFR 1957 s. 390 avser en gåvoskatterättslig fråga om vad som skall anses vara livränta i arvs- och gåvoskatteförordningens mening.
De flesta rättsfall om livförsäkring rör på ett eller annat sätt förmånstagareförordnande och familjerätt, och ofta har frågorna aktualiserats vid bestämmande av arvsskatt eller kvarlåtenskapsskatt.
Enligt vedertagen uppfattning skall kapitalvärdet av en livförsäkring under försäkringstiden behandlas på samma sätt som annan egendom vid beräkning av giftorätt m. m. Detta gäller även livränteförsäkring (NJA 1928 s. 500 m. fl. rättsfall); jfr N. BECKMAN, Svensk familjerättspraxis, 2 uppl. 1960, s. 23 f med hänvisningar. Det har emellertid icke varit klart, hur en tjänstepensionsförsäkring skall behandlas. En sådan kan nämligen anses stå i viss särställning med hänsyn till såväl arbetsgivarens intressen som försäkringsförhållandet. Några hithörande frågor bedömdes i rättsfallet NJA 1958 s. 671, som rörde hustruns krav avseende mannens SPP-försäkring vid hemskillnad. Försäkringstagarens hustru yrkade i första hand att försäkringen skulle anses vara giftorättsgods, i andra hand att om så icke kunde ske vederlag skulle utgå enligt GB 13: 7 för att mannen använt giftorättsgods till förkovran av egendom som ej var föremål för giftorätt. I den förra frågan var domstolarna eniga. Försäkringen ansågs ej utgöra giftorättsgods. HovR:n fann att bestämmelserna i SPP:s allmänna försäkringsvillkor och bolagsordning måste anses giva vid handen, att mannen under sin anställning ej ägde, i varje fall ej utan arbetsgivarens sam-
tycke, överlåta sin rätt på grund av försäkringen, och på grund härav var enligt GB 6: 1 st. 2 försäkringen ej giftorättsgods. HD fann lika med HovR:n försäkringen vara undantagen från giftorätt. Frågan diskuterades också i ett yttrande av Försäkringsinspektionen som bl. a. uttalade, att rätten till pensionen torde vara oöverlåtbar »utav skäl, som ligger i det bakomliggande rättsförhållandets speciella natur». Inspektionen menade nämligen, att SPP genom försäkringen övertagit eller i vart fall administrerat en arbetsgivarens förpliktelse mot arbetstagaren och att av hänsyn till arbetsgivaren även en överlåtelse av pensionsrätten måste kräva arbetsgivarens samtycke.
Vad beträffar hustruns yrkande om vederlag var meningarna mera delade i domstolarna. RR:n ville tillerkänna henne vederlag, men HovR:n och HD ogillade detta yrkande. HovR:n fann även på denna punkt villkoren för SPP-försäkringen vara avgörande. Enligt dessa villkor skulle så länge den anställde kvarstod i tjänst hos arbetsgivare, som var ansluten till SPP, arbetsgivaren ombesörja avgiftsbetalningarna till SPP. Mannen hade sålunda icke under anställningstiden ägt förfoga över det tillgodohavande som pensionsavgifterna utgjorde, och dessa kunde därför icke anses som hans giftorättsgods. Hustrun var då ej berättigad till vederlag. HD synes i princip ha godtagit HovR:ns syn på SPP-avgifterna i allmänhet. HD gick emellertid även in på en närmare utredning av mannens rättigheter med avseende å pensionsförmånerna och hans möjligheter att vid olika tillfällen förfoga över dessa. Viktigast var härvidlag, att mannen vid övergång från en tidigare anställning hos en annan arbetsgivare till den SPP-anslutne arbetsgivaren haft formell möjlighet att förfoga över sitt persionstillgodohavande hos den tidigare arbetsgivaren genom att omvandla det till en försäkring hänförlig till giftorättsgods. På denna punkt anmärkte emellertid HD, att det är »en strävan inom nu gängse system för pensionering av anställd i enskild tjänst att vid övergång till ny arbetsgivare tidigare intjänad pensionsrätt skall ograverad medföras i den nya befattningen och förbättra den pensionering som där äger rum». Stundom sker detta utan att den anställde kan inverka därpå, såsom då båda arbetsgivarna tillhör SPP, och vederlag enligt GB 13:7 kan då ej komma i fråga. Något sakligt skäl att bedöma vederlagsfrågan på annat sätt finnes emellertid icke, om överföringen har det inslag av frivilligt förfogande som i detta fall. GB 13:7 ansågs därför icke tilllämplig. Ett JustR hade emellertid en motivering som skilde sig från majoritetens. Han ansåg såväl de från den förste arbetsgivaren överförda medlen som de av den senare arbetsgivaren för mannens räkning inbetalda avgifterna vara egendom vari hustrun ägt giftorätt. Med hänsyn till olika omständigheter kom han likväl till resultatet, att hustrun ej ägde rätt till vederlag enligt GB 13: 7.
Såsom framgår har försäkringsrättsliga skäl — eller kanske snarare en kombination av arbetsrättsliga och försäkringsrättsliga skäl — varit avgörande för bedömningen såväl av frågan om försäkringen skulle ingå i giftorättsgemenskapen som av frågan om vederlag skulle utgå. På den förra punkten är detta knappast diskutabelt. Möjligen kan man ifrågasätta, om arbetsgivaren skall anses ha sådant intresse beträffande en redan intjänad pension enligt SPP-försäkring, att rätten därtill icke
kan överlåtas utan hans medgivande. Detta synes i viss mån strida mot principen att den intjänade pensionsrätten är oantastbar. Men själva konstruktionen av den kollektiva pensionsförsäkringen talar starkt för att icke anse den enskildes andel i försäkringen överlåtbar, oavsett vilka intressen man anser detta förhållande främst tillgodose.
Större tvekan kan råda om riktigheten av att beakta de försäkrings- och arbetsrättsliga skälen för att utesluta rätt till vederlag. HD:s majoritet (annan mening möjligen dissidenten) synes ha utgått från att tillämpning av GB 13:7 ej förutsätter något otillbörligt förfarande av make utan närmast har till syfte att korrigera, såvitt möjligt är, den förskjutning i giftorättsgemenskapen som sker genom att viss egendom på grund av särskilda förhållanden ej är föremål för giftorätt. Det förefaller då tvivelaktigt om skäl liknande dem, som utesluter giftorätten, också skall utesluta rätten till vederlag. Avgörandet har enligt HD:s majoritet kommit att bero dels på att pensionsavgifterna i sin helhet överföres direkt från arbetsgivaren till SPP, dels på en bedömning av betydelsen av att den anställde i ett visst ögonblick faktiskt har valet mellan att låta den intjänade pensionsrätten bli giftorättsgods eller förbliva (i något förändrad form) gods vari giftorätt saknas. Det förefaller som om denna ståndpunkt kunde leda till att tillfälligheter bleve avgörande för fördelningen av boet. Då pensionen börjar utfalla, synes icke något hinder mot överlåtelse finnas, och från detta ögonblick finge hustrun giftorätt i mannens försäkring. I varje fall synes HD:s ståndpunkt leda till att skillnaden mellan en av mannen i eget namn tecknad pensionsförsäkring och en tjänstepensionsförsäkring i SPP får en avgörande betydelse i familjerättsligt hänseende. Såtillvida är dock detta av mindre vikt, som det finnes möjlighet att ta hänsyn härtill vid bestämmande av frånskild hustrus rätt till underhåll, något som f. ö. framhålles av Försäkringsinspektionen i dess yttrande i målet. De lege ferenda finnes också andra möjligheter att beakta frånskild makes intressen. Jfr i frågan även Hellner, Försäkringsrätt s. 542 f.
NJA 1958 s. 671 avser, såsom framgått, endast SPP-försäkring. En liknande fråga beträffande en individuell tjänstepensionsförsäkring, som bekostats av arbetsgivaren men tecknats i mannens namn, förekommer i SvJT 1955 rf s. 34. Även i detta fall kom domstolarna till resultatet, att hustrun vid skilsmässa saknade rätt till vederlag, då betalningen av avgifterna för pensionsförsäkringen i enlighet med anställningsavtalet fullgjorts av arbetsgivaren utan att medföra avdrag å lönen till arbetstagaren.
Ett spörsmål av stor vikt tangeras likaledes i rättsfallet NJA 1957 s. 36, som är ett arvsskattemål. En man hade tecknat en livförsäkring å sin hustrus liv och som förmånstagare insatt »vid utbetalningstiden och dödsfall försäkringstagaren, och skulle han avlidit hans arvingar». Beloppet skulle utfalla vid hustruns död eller senast den 15 december 1983. Mannen avled, och i målet var frågan, om förmånstagareförordnandet skulle anses åsyfta dem som vid tiden för dödsfallet var mannens arvingar eller dem som vid tiden för utbetalningen var närmast till arv efter honom. Dödsboet hävdade att den senare tolkningen var den rätta. Frågan har sitt stora intresse bl. a. därför att den kan uppstå även vid pensionsförsäkringar med garanterad utbetalningstid på
tjugo år, en numera ytterst vanlig försäkringsform. Den behandlas med avseende å sådana försäkringar i en uppsats av E. LINDMAN, Nordisk försäkringstidskrift 1954 s. 147 ff. Lindman uttrycker där samma uppfattning som dödsboet hävdade i detta fall, alltså att med arvingar skall förstås dem som vid tiden för utbetalning är närmast till arv.
Frågan hur man skall förstå ordet »arvingar» är i första hand en tolkningsfråga, som ansluter sig till liknande frågor vid tolkning av testamenten och andra familjerättsliga handlingar. Den har även försäkringsrättsliga aspekter, varjämte dess avgörande har konsekvenser för arvsbeskattningen. Tolkningen kompliceras av reglerna i 9 kap. 2 § ärvdabalken och den därmed sammanhängande lagen 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. Om förordnandet avser dem som vid tiden för utbetalningen är närmast till arv efter försäkringstagaren, kan det komma att avse någon som enligt dessa regler ej är berättigad att uppbära beloppet. Enligt förarbetena skall man redan vid dödsfallet kunna avgöra, att förordnandet överensstämmer med lagens regler, och det är sålunda ej tillräckligt att förhållandena kan utveckla sig så, att lagens krav uppfylles, se NJA II 1930 s. 157.
HD fattade i ärendet beslut i enlighet med betänkande av föredraganden, som yttrade: »Enär det får antagas, att Emil Clemedtson vid förordnandet av förmånstagare till försäkringen nr 1 med försäkringstagarens arvingar avsett dem som vid hans död ägde rätt att taga arv efter honom, ha barnen, då — såvitt framkommit — annat ej avtalats, vid dödsfallet erhållit förfoganderätten över försäkringen.» Dödsboets tolkning underkändes sålunda. Yttrandet innehåller ingen hänvisning till reglerna om rättshandlingar till förmån för ofödda, och i och för sig är det sålunda möjligt, att HD ej ansett dessa tillämpliga men ändå, enligt allmänna tolkningsgrundsatser, kommit till det angivna resultatet. Hänvisningen till att annat, såvitt framkommit, ej avtalats, tyder närmast på att tvingande regler här ej skulle inverka. I sitt arbete »Svensk familjerättspraxis» (2 uppl. 1960) s. 183 har emellertid BECKMAN uttalat, att ett förordnande med det innehåll som dödsboet hävdat synes stå i strid med den tvingande regeln i ÄB 9:2, och han har behandlat tolkningsfrågan från denna utgångspunkt (jfr a. a. s. 202).
Det är icke likgiltigt om man anser ÄB 9:2 vara tillämplig här eller betraktar spörsmålet som en ren tolkningsfråga. I förra fallet kan icke försäkringstagaren genom ett förtydligande av förmånstagareförordnandet till att uttryckligen avse dem, som vid utbetalningen är närmast till arv, undgå den konsekvens som HD kom till i detta fall. I och för sig förefaller det obestridligt, att ett förordnande med sådant innehåll kan leda till konsekvenser som står i strid med ÄB 9:2. Men frågan är även, hur långt man skall behöva beakta möjligheten av att ett sådant resultat kan inträda, och om även en ganska teoretisk möjlighet därtill skall behöva medföra att förordnandet ej får verkställas enligt sitt innehåll. Att vara sträng på denna punkt kan vara ganska meningslöst redan därför att mycket ofta försäkringstagaren kan i praktiken åstadkomma samma resultat genom ett annat förordnande av odisputabel giltighet. I detta fall hade exempelvis försäkringstagaren kunnat som förmånstagare insätta hustruns arvsberättigade avkomlingar, och så-
vitt är möjligt att av rättsfallet utröna hade då resultatet i praktiken blivit detsamma som enligt den tolkning vilken dödsboet i detta fall hävdade. Det är emellertid möjligt att en lagändring är nödvändig för att här uppnå rimliga resultat.
Om man utginge från att spörsmålet är en ren tolkningsfråga kunde också olika synpunkter göra sig gällande; jfr härom Hellner a. a. s. 549 f. Den mera speciellt försäkringsrättsliga aspekten på ämnet framträder i att 110 § FAL föreskriver, att om den som tagit försäkring å annans liv eller eljest på sådana villkor att tiden för försäkringsbeloppets utbetalande icke är beroende av försäkringstagarens död, avlidit innan beloppet förföll till betalning, förmånstagare där sådan är insatt äger den rätt som tillkommit försäkringstagaren. Detta stadgande, som avser förmånstagares rätt där sådan är insatt, tillåter visserligen ej några direkta slutsatser om vem som skall anses vara förmånstagare där olika möjligheter därtill finnes. Men stadgandet ger bl. a. uttryck åt att det bör finnas någon som i förhållande till försäkringsgivaren äger utöva försäkringstagarens rättigheter mot försäkringsgivaren då den ursprunglige försäkringstagaren är död. Detta är inte minst betydelsefullt då försäkringen är belånad. Om med arvingar avses dem som vid tiden för utbetalning är närmast till arv, kommer rätten till försäkringen ända tills utbetalningen sker att vara svävande, och det finnes ej då någon som kan utöva den i 110 § förutsatta rätten. Försäkringsgivaren bör därför ha möjlighet att avtala, att förmånstagareförordnandet skall ha den innebörd, att det finnes någon som kan förhandla med honom. Även om sådant avtal ej uttryckligen träffats, kan denna synpunkt ge ett tolkningsmoment, och 110 § nämnes även i rubriken till rättsfallet.
Om livförsäkring vid tiden för den försäkrades dödsfall är pantsatt, uppstår frågan, om pantskulden skall avräknas på förmånstagarens förvärv, eller om den skall belasta dödsboet. Dylika frågor har förekommit i rättspraxis åtskilliga gånger (se härom bl. a. HULT, SVJT 1943 s. 17, 1947 s. 516 och 1954 s. 657, samt ALMGREN, Om förfoganden över livförsäkring, 1956, s. 98—123). Från den tidsrymd som denna översikt avser märkes tre rättsfall, NJA 1956 s. 318, 1958 C nr 81 och 1959 s. 447, samtliga avseende arvsbeskattning.
Den avgörande frågan är (förutsatt att dödsboet är solvent), vilken regel som skall tillämpas in dubio och på vilka grunder man kan avvika från denna regel. FAL innehåller ej någon regel som avser denna situation. Enligt 11 kap. 5 § ärvdabalken äger testamentstagare icke njuta ersättning på grund av att egendom som bortgivits i testamente är besvärad av panträtt eller annan rättighet. För livförsäkring och förmånstagareförordnande torde in dubio samma regel gälla (jfr Almgren a. a. s. 103, 106, Beckman a. a. s. 253 f samt Hellner a. a. s. 555 med hänvisningar). Vad beträffar möjligheterna att göra avvikelser kompliceras emellertid bedömningen av att en sådan avvikelse stundom medför en reell skillnad i fördelningen av behållningen i boet (däri inräknad försäkringen), stundom endast har skattemässiga konsekvenser (bortsett från att om skulden skall belasta dödsboet försäkringstagarens möjlighet att genom testamente förfoga över sina tillgångar minskas).
Vad den rent civilrättsliga fördelningsfrågan beträffar, torde så mycket vara klart som att det icke fordras testamentariskt förordnande för att skulden skall belasta dödsboet i stället för förmånstagaren (jfr Almgren a. a. s. 103 ff). Ej heller formen för förmånstagareförordnande torde vara nödvändig.
I den skatterättsliga frågan gör sig särskilda skäl gällande. Om lånet belastar dödsboet, minskar det i sin helhet den skattepliktiga behållningen, men om det avräknas på förmånstagarens förvärv, kan det minska det belopp som denne kan erhålla utan skattskyldighet. Om man i de fall, där det enbart har skatterättsliga konsekvenser, att lånet anses belasta dödsboet i stället för förmånstagaren, tar hänsyn till försäkringstagarens avsikt, blir denna avsikt ensam bestämmande för beskattningen. Almgren har (a. a. s. 117) kritiserat ett äldre avgörande av HD (NJA 1939 s. 605) på denna grund: »I realiteten innebär en sådan regel, att man överlåter åt försäkringstagaren att själv bestämma, vilken av de båda metoderna för skattens beräknande som skall tillämpas i det ifrågavarande fallet, och därmed också skattens storlek. Föreskriver han, att lånet skall infrias av dödsboet, blir skatten lägre; föreskriver han, att det skall betalas ur försäkringsbeloppet, blir skatten högre. Då delningsresultatet i båda fallen värdemässigt blir detsamma, ligger det naturligtvis alltid i försäkringstagarens intresse att välja det alternativ, som ställer sig gynnsammast ur skattesynpunkt. Men det är då föga rimligt att låta dödsbodelägarna vidkännas högre skatt, om försäkringstagaren av ren okunnighet om skattekonsekvenserna råkat välja det andra alternativet.» Mest rationellt torde vara att helt bortse från försäkringstagarens avsikt och föreskrifter om vem skulden skall belasta. Avgörande för beskattningsfrågan bör i stället vara om lånet var avsett att ha tillfällig karaktär. Om så är fallet, saknas nämligen anledning att låta den omständigheten, att försäkringstagaren valt att utnyttja just försäkringen som kreditsäkerhet, inverka på beskattningen. Om återigen belåningen är mera permanent, innebär avdrag för lånet som dödsboets skuld, att den skattemässiga privilegieringen av förmånstagareförvärv utnyttjas för större belopp än som motsvarar försäkringsskyddets verkliga omfattning. (Jfr Almgren a. a. s. 118. Anmärkas må dock att sistnämnda synpunkt har mindre betydelse sedan kvarlåtenskapsskatten med dess i vissa fall långtgående privilegiering av förmånstagareförvärv har avskaffats.)
Mot bakgrunden av tidigare avgöranden, som efterlämnat viss osäkerhet om bedömningen av dessa frågor (se särskilt NJA 1939 s. 605, 1943 s. 95 och 1952 s. 72), har de tre senaste rättsfallen särskilt intresse. I NJA 1956 s. 318 fattade HD beslut i enlighet med betänkande av föredraganden som yttrade: »Med hänsyn till innehållet i den skriftliga förklaring Herman Josephson avlämnat vid erhållandet av omförmälda lån — beträffande vilket för övrigt utredningen giver visst stöd för antagande att det varit avsett att inom en mera begränsad tid helt eller delvis lösas och vilket infriats av dödsboet — torde HD finna, att skuldposten å 21 000 kr. skall upptagas såsom dödsboets skuld.» I NJA 1958 C nr 81 (som ehuru icke refererat anmärkts under rubriken till NJA 1959 s. 447) hade försäkringstagaren i testamente förordnat, att beträffande till säkerhet för skuld pantförskrivna försäkringar gällde,
att dessas belopp i första hand skulle täcka dylika skulder. Senare hade emellertid försäkringstagaren förordnat i förmånstagareförordnande, att därest försäkringen vid hans frånfälle vore pantförskriven för lån, lånet skulle inbetalas av dödsboet, så att försäkringssumman oavkortad komme förmånstagaren tillgodo. Detta förordnande godtogs av HD. I NJA 1959 s. 447 hade försäkringstagaren ej givit något uttryckligt förordnande om att lånen skulle belasta dödsboet men det förebragtes utredning om att han avsett detta, och HovR:n fann därför att beloppet borde upptagas såsom dödsboets skuld. HD yttrade emellertid, att det väl framginge att försäkringstagaren uttalat önskan om att de ifrågasatta lånen, därest de kvarstode vid hans död, skulle inlösas av hans dödsbo. Emellertid hade han ej i samband med belåningen av försäkringarna eller därefter föreskrivit, att de erhållna lånen, om de vore oguldna vid hans död, skulle betalas av dödsboet. Vid sådant förhållande kunde — oaktat lånen infriats av dödsboet — icke anses att barnen och barnbarnen såsom förmånstagare vore berättigade till större belopp än det varmed försäkringssumman översköt genom belåningen uppkommen skuld. — Intet av de tre nu nämnda fallen har rört en renodlad skattefråga (såsom NJA 1939 s. 605 gjorde), utan det har medfört en viss inverkan på fördelningen av behållningen om skulden betraktades som dödsboets skuld eller ej.
Vilka slutsatser är det då möjligt att draga härav? Av NJA 1959 s. 447 framgår tydligt, att avsikter, som ej kommit till bestämda uttryck, ej alltid kan beaktas då det gäller beskattningen. Men det är osäkert om detta är en skatterättslig specialregel eller om det även gäller den rent civilrättsliga bedömningen. Och om det är en skatterättslig regel, är dess räckvidd något oklar.
Enligt vad Almgren utförligt utvecklat bör man vid den civilrättsliga bedömningen behandla frågan som en ren tolkningsfråga, vilket innebär att även försäkringstagarens avsikt beaktas (a. a. s. 103 ff). Detta synes också riktigt. Man bör ej civilrättsligt uppställa starkare krav på avsiktens uttryck i bestämd förklaring än eljest, därför att det kan medföra skattemässiga fördelar att beakta den. NJA 1959 s. 447 ger väl ej direkt stöd för denna mening men motsäger den ej heller.
Detta leder till att man får göra en viss skillnad mellan den civilrättsliga bedömningen och bedömningen vid den schematiska fördelning som sker vid beräkning av arvsskatt. I det senare fallet kan en skuld betraktas som dödsboets blott om det föreligger vissa särskilda omständigheter. Det kvarstår emellertid en fråga, vilka dessa omständigheter i så fall skall vara. Efter 1956 års rättsfall framstod det som möjligt, beroende på vilken vikt man ansåg sig kunna tillägga de inom tankestreck anförda orden i det tidigare citerade stycket, att det fordrades att lånet hade tillfällig karaktär. (Jfr Hellner a. a. s. 555 n. 56.) Såsom redan anförts kan en sådan regel även anses ha ett rättspolitiskt berättigande. 1958 och 1959 års fall leder emellertid till slutsatsen, att en formlig förklaring — i testamente eller förmånstagareförordnande eller vid annat tillfälle — är tillräcklig för att uppnå att lånet skall belasta dödsboet. Det är ej nödvändigt att förklaringen avges just i samband med lånets upptagande. Att lånet visas vara tillfälligt, har betydelse huvudsakligen som en omständighet som bestyrker att det skall
belasta dödsboet. Omständigheterna i målet och domens formulering tyder på att samma princip skulle ha tillämpats även om skuldens behandling ej haft några direkta civilrättsliga konsekvenser. Det måste erkännas att detta leder till det av Almgren kritiserade resultatet, nämligen att fördelarna i arvsbeskattning kan uppnås genom att försäkringstagaren är skicklig nog att veta, att han bör utfärda en sådan förklaring. Genom att det skattefria förvärvet genom förmånstagareförordnande är begränsat till 25 000 kr. för varje förmånstagare, är dock möjligheterna att vinna skattelättnader numera i motsvarande mån begränsade.
I NJA 1956 s. 648 hade änka som förmånstagare avstått från hälften av sitt förvärv av försäkringar till förmån för sin son. HovR:n uttalade i målet, att detta måste så förstås att hon avstod från att göra sin rätt gällande till den del försäkringarna inkräktade på sonens laglott. Sonens förvärv ansågs icke ha skett genom förmånstagareförordnande, och det beskattades i samma ordning som om han gjort anspråk på laglott gällande enligt 104 § 2 st. FAL (för vilket fall 12 § 2 st. arvsskatteförordningen icke medger någon skattefrihet). Även i civilrättsligt avseende torde man ha att bedöma avståendet till förmån för laglottsberättigad arvinge så att denne anses ha gjort förvärvet enligt 104 § 2 st. Jfr BRATT-FOGELKLOU, Skatt på arv och skatt på gåva, 1960, s.53 f, där förf. även kommenterar ett beslut av HD av den 4 juni 1959 (NJA 1959 C nr 547), vilket likaledes rörde avstående av rätt enligt förmånstagareförordnande.
I FFR 1955 s. 245 uppstod fråga om förmånstagareförordnande kunde jämkas för att tillgodose anspråk på underhåll till trolovningsbarn. Så skedde med åberopande av att förmånstagareförordnandet, som var av benefik natur, varit att hänföra till gåva i arvslagens mening, och med stöd i 8 kap. 4 § arvslagen (numera 8 kap. 4 § ärvdabalken). Enligt Almgren a. a. s. 207 ff bör man emellertid i sådant fall i stället tilllämpa grunderna för 104 § 2 st. FAL, vilket stundom kan vara en fördel för den underhållsberättigade.