Åtalspreskription vid underlåtenhetsbrott

    Frågan om åtalspreskription vid underlåtenhetsbrott behandlades ingående av TORE STRÖMBERG i hans 1956 utgivna arbete Åtalspreskription (s. 173 ff och 238). Strömberg uppehöll sig särskilt vid två avgö- 

 

394 ERIK HOLMBERGranden av HD, NJA 1916 s. 401 och 1934 s. 108. I det förra fallet fälldes en boktryckare till ansvar för underlåtenhet att avlämna granskningsexemplar av tryckta skrifter; vissa av de med domen avsedda skrifterna skulle ha avlämnats mer än två år innan boktryckaren fick del av åtalet. Det senare fallet gällde underlåtenhet att upprätta och stämpelbelägga avräkningsnota rörande försäljning av aktieteckningsrätter. Mer än två år hade förflutit från den tidpunkt då skyldigheten senast bort fullgöras till dess åtalet delgavs. Förseelsen ansågs preskriberad, och åtalet lämnades utan bifall.
    Efter en jämförande analys av de båda rättsfallen fann Strömberg, att utgången i fondstämpelfallet betecknade en principiell avvikelse från utgången i boktryckarfallet och att prejudikatvärde därför kunde tillmätas endast det ena av dem (s. 180 f). För egen del gav Strömberg fondstämpelfallet företräde framför boktryckarfallet. En anmärkning mot detta fall, som Strömberg synes ha fäst stor vikt vid, är att det fällande domslutet måste vila på förutsättningen att preskriptionstiden skulle kunna förskjutas in infinitum eller rättare sagt tills boktryckaren dör (nämligen om granskningsexemplar aldrig lämnas). Strömberg avslutade sin analys med att uttala, att frågan om preskription vid underlåtenhet att fullgöra enstaka prestation positivrättsligt var svävande men att det syntes juridiskt oantastligt och sakligt välbetänkt att generellt vidhålla huvudregeln, att preskriptionstiden skulle räknas från dagen för brottets fullbordan (s. 185). I en not tillade Strömberg, att ett särskilt skäl härtill förelåg, om möjlighet fanns att vid fortsatt underlåtenhet framtvinga handlingen med vitesföreläggande.
    Strömbergs rekommendation vann efterföljd i praxis. I två hovrättsavgöranden, SvJT 1957 rf s. 44 och 1958 rf s. 5, lämnades åtalen utan bifall, enär stämning delgivits först sedan mer än två år förflutit från den tidpunkt då prestationerna skolat fullgöras. Båda fallen gällde anmälningsskyldighet, det förra skyldighet att anmäla förvärv och nedskrotning av motorfordon, det senare skyldighet att anmäla upplåtelse av bostad åt utlänning.
    I ett senare mål om anmälan angående förvärv av motorfordon, där de två lägre instanserna anslutit sig till den av Strömberg hävdade uppfattningen, fullföljde RÅ-ämbetet talan till HD. HD räknade i stället — enhälligt — preskriptionstiden från den tidpunkt då den tilltalade avhänt sig motorfordonet (NJA 1958 s. 385).
    Det är ovisst vilka slutsatser som skall kunna dras av HD:s avgörande. RÅ-ämbetet yttrade hos HD, att avgörandet uppenbarligen skulle få betydelse även utanför vägtrafikförordningens bestämmelser om anmälnings- och registreringsskyldighet. I cirkulärskrivelse d. 24 juli 1958 (nr 83) till statsåklagarna hävdade RÅ-ämbetet meningen att avgörandet var »av prejudicerande betydelse för bestämmandet av begynnelsepunkten för preskriptionstiden vid alla underlåtenhetsbrott». Ett hovrättsavgörande angående anmälan av hund till kommunal uppbördsmyndighet för beskattning (SvJT 1959 rf s. 71) följde den av HD antagna grundsatsen. I en rättsfallsöversikt har emellertid STRAHL nyligen uttalat, att preskriptionstiden i vissa fall säkerligen skall räknas från fristens utgång; som exempel nämner Strahl försummelse att i rätt tid avlämna självdeklaration (SvJT 1960 s. 200). Till den grupp av underlåtenhetsbrott, för vilka HD-avgörandet av 1958 bör anses 

 

ÅTALSPRESKRIPTION VID UNDERLÅTENHETSBROTT 395prejudicerande, vill Strahl hänföra »fall, i vilka anmälnings- eller betalningsskyldighet är knuten till förefintligheten av ett konkret tillstånd». Denna kategori skulle väl omfatta alla de tre här nämnda hovrättsavgörandena.
    En viktig grupp av mål, där preskriptionsfrågan ofta blir aktuell, är mål om underlåtenhet att under rätt uppbördstermin betala innehållen källskatt (80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen ). Åtminstone vid underrätterna har det förmodligen varit vanligt, att preskriptionstiden här har ansetts löpa från uppbördsterminens slut, antingen så att åklagaren har nedlagt åtalet beträffande belopp som skolat betalas tidigare än två år före delgivningen eller så att åtalet lämnats utan bifall beträffande sådana belopp. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i en dom d. 20 sept. 1960 bedömt frågan på detta sätt (SvJT 1961 rf s. 36).
    Frågan om åtalspreskription vid underlåtenhetsbrott har inte fått någon lösning i det brottsbalksförslag som d. 26 aug. 1960 remitterades till lagrådet. Föredragande departementschefen uttalade, under hänvisning till Strömbergs arbete och 1958 års HD-avgörande, att det liksom hittills torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra uppkommande gränsfall (s. 417 f). I detta läge kan kanske en diskussion av principerna bakom HD:s avgörande vara av intresse.
    Det har ofta ansetts, att underlåtenhetsbrottet skulle vara straffbart så länge som straffet är avsett att verka som tvångsmedel för prestationens fullgörande. Preskriptionstiden skulle alltså börja löpa vid den tidpunkt då straffet inte längre tjänar något syfte som tvångsmedel. Man har härvid ofta framhållit, att man måste hålla isär det faktum att till äventyrs någon annan tvångstyp fortfarande kan tillämpas mot gärningsmannen och frågan om straffet skall tillämpas kontinuerligt som medel att även efter brottets fullbordan framtvinga det avsedda handlandet (WETTER i SvJT 1933 s. 4, STRAHL, Om påföljder för brott, 2 uppl., s. 77 f och SOU 1953: 17 s. 148). Mot detta betraktelsesätt har Strömberg riktat kritik (s. 177 ff). Härvid har han till en början anmärkt, att man måste ha menat straffhotet, inte den konkreta straffsanktionen. Man har vidare enligt Strömberg menat, att straffhotets verkan efter brottets fullbordan skulle bestå däri att fortgående underlåtenhet är ägnad att öka straffet. Strömberg visar, att en sådan tankegång knappast är förenlig med rättspraxis; enligt rättsfallen NJA 1931 s. 654 och SvJT 1927 rf s. 1 kan nämligen straff för underlåtenhet att utföra en viss enstaka handling utkrävas endast en gång. Det är, menar väl Strömberg, föga tilltalande om en gärningsman kort tid efter brottets fullbordan döms till minimistraff för sin underlåtenhet och sedan inte mer kan fällas till ansvar hur länge han än dröjer med sin prestation, medan en annan lyckas hålla sig undan länge och sedan, då han äntligen åtalas, får ett straff som närmar sig maximum. — En annan anmärkning som Strömberg riktat mot det skildrade betraktelsesättet är att det i verkligheten torde vara klent beställt med det växande straffhotets förmåga att pressa fram en redan uraktlåten åtgärd; sedan den försumlige redan en gång genom brottets fullbordan har ådragit sig straffansvar, måste han vara betydligt mindre känslig för ett hot om ökat straff än han var för det ursprungliga hotet om straff överhuvud.

 

396 ERIK HOLMBERG    RÅ-ämbetet har i sitt tidigare citerade anförande hos HD i 1958 års rättsfall anslutit sig till Strömbergs kritik av uppfattningen att preskriptionstiden skulle börja löpa vid den tidpunkt då straffet inte längre tjänar syftet som tvångsmedel för prestationens fullgörande. I stället har ämbetet ansett, att man skulle kunna finna en naturlig utgångspunkt för preskriptionstiden i den tidpunkt då handlingen fullgöres eller intresset av fullgörandet bortfaller eller detta blir omöjligt. Denna ståndpunkt torde väsentligen sammanfalla med ett uttalande av strafflagskommissionen: »Vid underlåtenhetsbrott löper således ingen preskription, så länge plikten att handla består och icke är uppfylld samt möjlighet ännu finnes att uppfylla densamma.» (SOU 1923:9 s. 438.)
    I många lägen når man uppenbarligen ett rimligt resultat med det resonemang som RÅ-ämbetet förde i HD, exempelvis i fråga om befälhavares underlåtenhet att lämna hjälp åt någon i sjönöd (se WETTER a. a. s. 5) och de av Strahl åsyftade fallen i vilka anmälnings- eller betalningsskyldighet är knuten till »förefintligheten av ett konkret tillstånd». Det är emellertid tydligt, att resonemanget drabbas av vissa av de invändningar som Strömberg riktade mot tidigare framförda uppfattningar i frågan. Sålunda skulle underlåtenheten i vissa fall vara straffbar i den försumliges hela livstid (Strömberg s. 174); det skall visserligen erkännas att även 1916 års HD-avgörande kan synas leda dithän. Vidare skulle tiden för åtalspreskriptionen i vissa andra fall börja löpa först när fordringspreskription inträtt (om ens då; har »intresset av fullgörandet» fallit bort då? se Strömberg s. 181 f). Angående RÅ-ämbetets ståndpunkt i 1958 års rättsfall kan också sägas, att den vad gäller underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet är klart oförenlig med fondstämpelfallet; ämbetet gjorde också i sitt anförande gällande, att detta fall hade begränsad räckvidd.
    Emellertid tycks RÅ-ämbetet numera inte vidhålla den ståndpunkt som ämbetet intog i 1958 års fall och därefter i cirkulärskrivelsen till statsåklagarna. I varje fall avstod ämbetet från att fullfölja talan mot 1960 års hovrättsavgörande av källskattefallet.
    Så mycket får väl, som också Strahl antagit i sin rättsfallsöversikt, anses klart som att 1958 års HD-avgörande inte skall fattas som prejudicerande för alla underlåtenhetsbrott av här avsett slag. En tänkbar tolkning är, att avgörandet skall anses prejudicerande endast beträffande vägtrafikförordningens bestämmelser om anmälnings- och registreringsskyldighet. HD skulle i så fall ha fäst avgörande vikt vid — det av RÅ-ämbetet påpekade — stadgandet i 65 § 4 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen om vitesföreläggande. Sådant föreläggande får inte meddelas utan att den försumlige först dömts för sin underlåtenhet och domen vunnit laga kraft. Har nu stämning inte delgivits inom två år efter det att skyldigheten senast bort fullgöras, skulle, med den ståndpunkt som de två lägre instanserna kom till i målet, vitesföreläggande aldrig kunna meddelas. Inför denna konsekvens skulle HD, med aldrig så stor sympati för Strömbergs uppfattning, ha funnit sig nödsakad att avvika därifrån.
    En annan möjlighet är, att HD — med viss anknytning till Strömbergs tankegång (noten s. 185) — generellt skulle anse att preskrip- 

 

ÅTALSPRESKRIPTION VID UNDERLÅTENHETSBROTT 397tionstiden löper från brottets fullbordan i fall då annat tvångsmedel än straffhotet står till buds för att därefter tvinga fram prestationen (bortsett från fall sådana som vägtrafikförordningsförseelserna, där detta tvångsmedel är avhängigt av straffsanktionen) men eljest från senare tidpunkt, väl den dag då prestationen fullgöres eller då intresset av fullgörandet bortfaller eller detta blir omöjligt. Ett sådant resonemang skulle föra in alla de tre refererade HD-avgörandena under en gemensam synpunkt. Vad gäller boktryckarfallet torde det inte ha funnits någon möjlighet att med annat tvångsmedel än straffhotet tvinga fram granskningsexemplaren. Fondskatten kunde däremot givetvis tas ut oberoende av åtal med gängse indrivningsmetoder. Och 1958 års fall kan som sagt förklaras med att tvångsmedlet — vitet — här inte var oberoende av straffsanktionen. Även hovrättsavgörandet om källskatten låter förena sig med en sådan tankegång. — Det nu antydda resonemanget kan sägas innebära, att, i fall då annat tvångsmedel står till buds, underlåtenhetsbrottet skulle gälla endast tiden för prestationen. Som Strömberg påpekar (noten s. 185) går resonemanget bra ihop med grundsatsen, att straff för underlåtenhet att utföra enstaka prestation ådömes endast en gång.
    En konsekvens av resonemanget i förra stycket är, att straffet eller rättare sagt straffhotet i alla de fall då vite eller annat särskilt tvångsmedel inte står till buds skulle få fungera som tvångsmedel. Som Strömberg framhåller, är straffhotet inte väl utformat för att tjäna som sådant, särskilt mot bakgrund av att straff för underlåtenhet att utföra enstaka prestation kan ådömas endast en gång. Man kan emellertid fråga sig, om inte Strömbergs uttalanden i denna fråga är väl kategoriska. Åklagare får ju jämlikt 20 kap. 7 § punkt 1 RB efterge åtal för rena bötesbrott, om det är uppenbart, att lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt. Helt säkert underlåter ofta nog myndigheter av olika slag att till åtal anmäla mera bagatellartade förseelser mot bestämmelser om anmälningsplikt och liknande. Förmodligen minskar emellertid både dessa myndigheters och åklagarnas benägenhet att överse med förseelser av detta slag ju längre underlåtenheten fortgår. Man har därför nog anledning räkna med att folk i allmänhet, även om de medvetet eller omedvetet har försuttit tiden för en anmälan, hellre ger sig till känna några veckor för sent än ser tiden an. Man vågar väl inte heller räkna med att våra domstolar genomgående skulle föra det resonemang i straffmätningsfrågan som utvecklats ovan i anslutning till rättsfallen NJA 1931 s. 654 och SvJT 1927 rf s. 1; den som åtalas efter längre tids försummelse får nog ofta finna sig i att straffet blir förhållandevis strängt. Får domstol, i enlighet med departementsförslaget till brottsbalk (35 kap. 8 §), möjlighet att efterge påföljd, kommer det att finnas ännu bättre underlag för uppfattningen att det inte lönar sig att låta ett fullbordat underlåtenhetsbrott fortgå.
    Det torde inte vara möjligt att i nuvarande läge säga något bestämt om hur HD har resonerat i 1958 års rättsfall; man måste rentav räkna med möjligheten att flera uppfattningar döljer sig under den utifrån sett enhälliga domen. De odiskutabla praktiska företrädena hos den av Strömberg rekommenderade metoden gör att man känner sig böjd att tro att domstolarna kommer att vara försiktiga i att dra slutsatser av rättsfallet.

Erik Holmberg