SVENSK RÄTTSPRAXIS. INTERNATIONELL RÄTT 1956—1960 647tal år tillbaka) jämte sin moder vistats här i landet. Huruvida detta, enligt HD-pluralitetens uppfattning, innebar ett principiellt ståndpunktstagande eller i större eller mindre utsträckning byggde på omständigheterna i målet, må lämnas därhän.
    NJA 1956 s. 410: Utomäktenskapligt barn är fött i Sverige av utländsk moder och vistas med modern stadigvarande här i riket. I ansökning om stämning å norsk man yrkas vid svensk domstol fastställande av faderskapet och underhållsbidrag. Stämningsansökningen har ansetts kunna upptagas, oaktat mannen är bosatt i Norge och lägersmålet uppgives ha skett där.
    Denna ståndpunkt kan synas innebära en vittgående uttänjning av svensk jurisdiktionsrätt, detta även om hänsyn tages till att attraktionskraften hos lex fori ju städse visat sig vara mycket stark just på föräldrarättens område. För ställningstagandet kunna emellertid anföras åtskilliga argument, som fylligt utvecklas i ett särskilt, av just.r. Walin avgivet yttrande, där många skäl och motskäl sinnrikt vägas mot varandra. Domsrätten grundades alltså icke enbart på att barnet vistades, och vistades stadigvarande, här i riket samt att sådan vistelse förelåg jämväl för moderns del. Utan det åberopades tillika, att barnet var fött i Sverige. — Vilket värde i praktiken en under förevarande förhållanden meddelad dom i faderskaps- resp. underhållsfrågan kan väntas ha för vederbörande utanför Sveriges gränser, kan visserligen understundom vara tveksamt. — Såsom Walin understryker bör domsrättsfrågan hållas isär från spörsmålet huruvida den svenska processrätten har forumregler (se numera 20 kap. 14 § FB), som utan vidare lämpa sig för en talan av berörda internationella art. Jfr i det hänseendet för övrigt, mycket pregnant, nedannämnda rättsfall SvJT 1958 rf s. 13.
    I samma riktning som nu anmärkta 1956 års rättsfall går avgörandet i NJA 1957 s. 430. Här var domsrätten emellertid starkare grundad, enär både barnet och modern voro svenska medborgare.
    NJA 1956 s. 601 (Tillståndsprövning) : I 3 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag stadgas, såsom undantag från huvudregeln om svensk domstols jurisdiktionsrätt i första stycket av samma paragraf, att om det enligt lagen i den stat utländska makar med hänsyn till nationaliteten tillhöra är åt inländsk myndighet förbehållet att pröva talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan sagda stats undersåtar, talan icke må (bortsett från visst fall) upptagas här i riket. Detta stadgande tillämpades nu oaktat de ifrågavarande makarna, vilka en gång förvärvat ungerskt medborgarskap och sedermera såvitt visats icke gått detta medborgarskap förlustiga, sedan bortåt åtta år voro bosatta i Sverige. En argumentering därom, att det knappast överensstämde med »modern uppfattning av internationella rättsfrågor» att tillämpa nationalitetsprincipen å fall, »då båda parter sedan länge förlorat anknytningen till sitt hemland och ej ville återvända, så länge nuvarande förhållanden rådde därstädes», vann ej gehör. Se min a. lärobok s. 82, 116. — Nyssnämnda hinder för svensk domsrätt föreligger uppenbarligen icke redan på den grund att myndigheterna i en utländsk stat hävda, att jurisdiktion i äktenskapsmål som rör samma stats medborgare uteslutande tillkommer domstol i den staten. Det fordras för undantagsbestämmelsens tillämpning, att i den utländska lagen finnes sådant förbehåll som avses i anmärkta lagrum, SvJT 1958 rf s. 1 (under II).

648 HJALMAR KARLGREN    NJA 1957 s. 207: Domstol i Schweiz har dömt till äktenskapsskillnad mellan där bosatta svenska makar. Stadfästelse å domen jämlikt 3 kap. 5 § 1904 års lag vägrades, oaktat i domen angavs att i svensk rätt erkänd skillnadsorsak förelåg, enär de till grund för beviljandet av äktenskapsskillnad anförda omständigheterna icke innefattade orsak enligt svensk lag till sådan skillnad. — I förevarande fall hade den schweiziska domstolen funnit en särlevnad, som avbrutits genom att ena maken »sporadiskt och för kort tid» samt »såsom hotell» utnyttjade den bostad andra maken alltjämt innehade, utgöra en enligt sagda lagrum relevant särlevnad. Det var mot denna rättstillämpning HD reagerade. Ordet »orsak» i nämnda lagrum ansågs alltså syfta icke enbart på den uppgivna skilsmässogrunden (särlevnaden) utan även på de fakta varpå omdömet om skilsmässogrundens förhandenvaro byggde (makarnas beteende under ifrågavarande tid).
    Med denna lagtolkning måste svårigheter uppkomma att upprätthålla själva principen om att enligt 3 kap. 5 § 1904 års lag den utländska domen äger rättskraft här i riket, i varje fall om icke närmare anvisningar givas angående den omfattning i vilken stadfästelsemyndigheten har att nagelfara den utländska domstolens ansträngningar att tilllämpa svensk rätt. Måhända rörde det sig i rättsfallet om ett mera extremt åsidosättande av svenska rättsregler rörande äktenskapsskillnad än man av referatet får intryck av. Kanske ansågs rättstillämpningen vara sådan att, om densamma emanerat från svensk domstol, den skulle kunnat anses »uppenbart strida mot lag» (58 kap. 1 § 4 RB). HD:s dom, som kritiserats i doktrinen (se EEK i SvJT 1959 s. 576 ff), var icke enhällig. — På bedömningen av stadfästelsefrågan har tydligen ej ansetts böra influera huruvida domen kunde vara gällande här i riket med stöd av annan lag än 1904 års lag.
    SvJT 1956 rf s. 65 (I och II): Rättsfallen illustrera följande regler: Om en myndighet i främmande stat beviljar äktenskaps- eller hemskillnad mellan undersåtar, som båda tillhöra annan stat än myndighetsstaten — varvid enligt 7 kap. 2 § första stycket 1904 års lag undersåtar i olika stater kunna behandlas såsom om de båda tillhörde en och samma stat (alltså annan än myndighetsstaten) — är det enligt 3 kap. 5 § nämnda lag en betingelse för att det utländska avgörandet skall lända till efterrättelse här i riket och, efter hänvändelse till Svea hovrätt, kunna vinna stadfästelse, att myndigheten varit processuellt behörig att upptaga skillnadsfrågan. Vid bestämmande av denna behörighet skola på motsvarande sätt tillämpas de regler, som enligt 3 kap. 1 § gälla rörande svensk domstols behörighet att upptaga talan om skillnad mellan undersåtar i annan stat. Normalt kräves därför, att makarna eller åtminstone svaranden haft hemvist i myndighetsstaten. Brister behörigheten i sådant avseende, kan detta icke avhjälpas genom motsvarande tillämpning av andra stycket i 7 kap. 2 §, vilket stadgande på ett extraordinärt sätt utsträcker svensk domsrätt. — Sådant utländskt avgörande av en skillnadsfråga, som omförmäles icke i 3 kap. 5 § utan i 3 kap. 4 § sagda lag (som reglerar det fall att makarna tillhöra myndighetsstaten själv), kan ej bli föremål för dylik stadfästelse.
    SvJT 1958 rf s. 38: Målet gällde stadfästelse av utländsk dom å äktenskapsskillnad. Rättsfallet är ett »flyktingsrättsfall», och hovrättens dom bar sin prägel därav. Rättstillämpningen var, för att säga

SVENSK RÄTTSPRAXIS. INTERNATIONELL RÄTT 1956—1960 649det minsta, ganska »fri». — Mycket långt i samma riktning går jämväl rättsfallet SvJT 1960 rf s. 30, där hovrätten upptog talan om hemskillnad mellan ungerska medborgare, fastän detta stred mot stadgandet i 3 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag (som ju avser det fall, att i den nationella lagen förekommer förbehåll om exklusiv domsrätt).
    SvJT 1958 rf s. 13: Behörighet för svensk domstol ansågs föreligga trots att målet gällde hyra av fastighet i utlandet. — Avgörandet stämmer icke väl med tidigare praxis, och mången skulle kanske vara benägen att anse, att här företagits en djärv nybildning. Men de praktiska skäl, som kunna anföras för den valda lösningen, ha onekligen tyngd.
    NJA 1960 s. 755: Invändning att svensk domstol med hänsyn till ordre public ej vore behörig att pröva viss talan (om skyldighet för här i riket domicilierad politisk flykting att utgiva underhållsbidrag till hans utomlands boende barn) har ansetts grundad å omständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta. Jfr 54 kap. 7 § RB, där dock blott nämnes invändning om domstols bristande behörighet, ej om annat rättegångshinder.

Immunitet

    NJA 1957 s. 195: Främmande stat berättigades åtnjuta immunitet beträffande talan om ogiltighet av fång till fastighet här i riket, vilken av den främmande staten användes för dess härvarande ambassad (en dissident i HD). — Att immunitet godtogs i ett sådant fall som detta synes naturligt oavsett hur man eljest ställer sig till spörsmålet om eventuella begränsningar av immuniteten. Det betonades i HD:s beslut, att den främmande staten förklarat sig göra anspråk på immunitet.

Tillämpligt statut i familjerättsliga mål

    I ovannämnda rättsfall NJA 1956 s. 337 hade HD, sedan svensk domstol befunnits behörig att till prövning upptaga frågan om vårdnaden efter äktenskapsskillnad av makarnas barn, att avgöra vilken rättsordning som skulle läggas till grund för denna vårdnadsbedömning. Närmast borde personalstatutet, bestämt efter nationaliteten, d. v. s. här polsk rätt, komma i åtanke; både makarna och barnet hade polsk nationalitet. »Den allmänna regeln kan dock rimligen icke», yttrade HD (pluraliteten), »få gälla i ett så särpräglat fall som det förevarande, där det faktum på vilket regeln bygger, nämligen familjens gemensamma nationalitet, framstår såsom övervägande formellt». De förhållanden, som åberopades till stöd för denna slutsats, voro delvis sådana som föranlett den bekanta flyktingsvänliga rättsskipning, vilken kommer till uttryck bl. a. i rättsfallen NJA 1948 s. 805 och 1949 s. 82. Men också, efter vad det förefaller, endast delvis. HD-pluraliteten synes över huvud ha inlåtit sig på en »individualiserande» bedömning för att i målet komma fram till lex fori såsom bestämmande för vårdnaden. En dissident gick fram på en annan linje, vars innebörd torde utan någon kommentar framgå av hans votum.
    NJA 1957 s. 135: Då barn, fött av norsk kvinna under äktenskap med norrman, icke förklarats sakna äktenskaplig börd, har talan mot svensk man om faderskap till barnet avvisats. — Svensk rätt ansågs tillämplig på den mot svensken av modern å det norska barnets vägnar förda faderskapstalan; se min a. lärobok s. 130 f. En prejudiciell fråga var

650 HJALMAR KARLGRENemellertid huruvida det norska barnet hade äktenskaplig börd. Förutsättning för dylik talan är nämligen enligt svensk rätt, att barnet saknar sådan börd. Såvitt angår denna bördsfråga var åter norsk rätt, såsom »familjens lag», att tillämpa² (a. a. s. 128 f). Men skulle tilllämpningen utsträckas till en i norsk rättspraxis utbildad regel, som enligt svensk rättsuppfattning måste förefalla högst egenartad? Svaret blev nekande med utgångspunkt från ordre-public-synpunkter.
    NJA 1957 s. 441: I ärende angående inregistrering av bouppteckning efter avliden, här i riket icke bosatt utländsk medborgare (jfr 2 kap. 2 § 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo), med osäker tillgång i Sverige, har företetts en bouppteckning, vari upptagits den avlidnas make och systrar med anmärkande tillika, att det icke vore utrett vilka av dessa som enligt i Sverige gällande internationell privaträtt vore dödsbodelägare. Vid inregistreringen av handlingen hade underrätten meddelat viss förklaring rörande vilka av de i handlingen omnämnda personerna som vore att anse som dödsbodelägare. En prövning av dessa spörsmål har emellertid ansetts icke böra ske i registreringsärendet. Det framhölls att fråga icke var om fastställande av kvarlåtenskaps- eller arvsskatt liksom att bindande avgörande rörande rätten till arv efter den avlidna ej kunnat i förevarande ordning träffas.
    SvJT 1957 rf s. 54: Fråga, i mål om äktenskaplig börd, huruvida mannen, vilken vistats i Sverige sedan år 1945 men härstammade från område av Galizien, som efter andra världskriget av Polen avträtts till Sovjetunionen, vid tiden för barnets födelse år 1952 varit att jämställa med statslös person. Då frågan besvarats jakande, har svensk lag ansetts tillämplig. — Mannen hade visserligen, enligt utredningen i hovrätten, på grund av visst mellan Polen och Sovjetunionen träffat avtal blivit sovjetrysk medborgare. Men detta medborgarskap ansågs ha varit »av helt formell natur» och befanns därför kunna lämnas utan beaktande. Det åberopades bl. a., att mannen såsom politisk flykting vistats här i riket, att han icke åtnjutit sovjetryskt beskydd samt att han numera förvärvat svenskt medborgarskap. Vägen låg därmed öppen för att, vid personalstatutets bestämmande, utnyttja domicilprincipen såsom hjälpprincip. Se min a. lärobok s, 80 ff. med not 3.
    SvJT 1958 rf s. 1: Svensk domstol ägde icke döma till hemskillnad mellan en polsk medborgare och en västtysk, båda bosatta här i riket, enär den polska lagen ej innehöll något stadgande om sådan förberedande åtgärd för äktenskaps upplösning som kan anses motsvara hemskillnad (märk »kvalifikationen»). 3 kap. 2 § första stycket och 7 kap. 2 § första stycket 1904 års lag.

Internationell förmögenhetsrätt

    NJA 1956 s. 150: I mål om ersättningsskyldighet för bortfraktare (tidsbefraktare) samt fartygets redare i anledning av skada å lasten har, med hänsyn särskilt till att fartyget hade hemort i Tyskland och tysk rätt således utgjorde flaggans lag samt att redaren var hemmahörande i Tyskland och bortfraktaren ett tyskt företag, tysk rätt an- 

² Någon tvekan om att det gällde »tillämpning» av norsk rätt, trots att denna endast användes vid en prejudiciell bedömning, lärer icke ha förelegat i HD. Jfr a. a. s. 56 not 9. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. INTERNATIONELL RÄTT 1956—1960 651setts tillämplig beträffande den legala ansvarsbegränsningen. — Lagvalet bestämdes alltså icke enbart av »flaggan», utan ett flertal anknytningsmoment pekande i samma riktning åberopades. Tydligen var det den »individualiserande» metoden som tillämpades. Det klassiska statutet flaggans lag tycks dock ha skjutits i förgrunden.
    NJA 1956 s. 343: Ett varuparti har av en svensk köpman H sålts till en engelsk grossist P och av denne vidare till en annan engelsk köpman L, varefter fel yppats i godset. Sedan P i anledning av felet väckt talan mot H och parterna enats om att svensk rätt vore avtalsstatut å rättsförhållandet dem emellan, uppkommer frågan huruvida den omständigheten att L icke i förhållande till P iakttagit de i svensk lag stadgade reklamationsreglerna medförde, att P skulle anses ha i förhållande till H reklamerat senare än som bort ske. — Rättsfallet är lika intressant som svårbedömbart. Det stod alltså fast, att köpstatutet i detta fall var svensk rätt. Men spörsmålet om den engelska rättens relevans kom upp på det sättet, att tack vare engelska rättsregler köparen P vann kännedom om felet i godset senare än vad som skulle ha skett, därest även i rättsförhållandet mellan P och hans avnämare L svensk lag länt till efterrättelse. HD fann, att säljaren H måste finna sig i att reklamationstiden för hans medkontrahent P därigenom kom att förskjutas. Den engelska rätten påverkade alltså innehållet i den svenska reklamationsregeln.
    Men innebar icke detta i sak ett slags tillämpning av engelsk rätt även i mellanhavandet mellan H och P? Den säkerhet, som den svenska reklamationsregeln avser att skänka, kom H icke i åtnjutande av. H måste ju, därest han skulle förvissa sig om huruvida P hade några möjligheter att göra honom ansvarig för eventuellt fel i godset, förskaffa sig kunskap jämväl om den engelska rättens innehåll i hithörande delar. — Det kan knappast invändas, att HD-domens ståndpunkt är ofrånkomlig på grund av ordalagen i 52 § köplagen: P hade icke »bort märka» felet förrän underrättelse om detsamma kom honom tillhanda från den engelska köparen L. Argumentet synes leda för långt. Det skulle kunna åberopas även om L dröjt för länge med sin reklamation, d. v. s. så länge att dröjsmålet icke heller enligt engelsk rätt skulle kunnat godtagas. Men åtminstone i detta läge måste H rimligen vara skyddad mot P:s på fel i godset grundade krav. Det framgår också klart av domen, att betingelse för att P oavsett den sena reklamationen ägde göra H ansvarig var, att P gentemot L stod i ansvar för felet; hade L försummat sig i reklamationshänseende, skulle P:s talan mot H icke rönt framgång. Att märka är, på sätt NIAL i ett i målet avgivet yttrande framhöll, att ej heller en svensk köpares reklamationsfrist, i fall då vidareföryttring sker till annan svensk köpare, blir förlängd genom att den senare försummar att i rätt tid bringa felet till hans kännedom. Och dock skulle även i detta fall kunna hänvisas till att köparen nr 1 icke bort märka felet förrän köparen nr 2, låt vara försenat, till honom framfört sina klagomål.
    Om alltså ordalagen i 52 § köplagen icke utan vidare kunna fälla utslaget beträffande förevarande reklamationsfråga, kan det emellertid givetvis, vad först interna köp angår, finnas skäl för att under vissa omständigheter — när säljaren har klart för sig, att godset skall omedelbart av köparen vidareföryttras — anse köparen nr 1 icke vara re- 

652 HJALMAR KARLGRENklamationspliktig förrän han genom en inom behörig tid verkställd reklamation från köparen nr 2 underrättas om godsets felaktighet, medan motsvarande utvidgning av reklamationstiden avvisas när köparen nr 2 försummat att vederbörligen reklamera hos köparen nr 1.³ Men vad som i detta sammanhang har intresse är som sagt frågan, huruvida vid ett sådant internationellt köp, där rättsförhållandet mellan säljaren och köparen nr 1 är att bedöma enligt svensk rätt, ändock utländsk rätt skall vara bestämmande för om utvidgning av reklamationstiden inträder till förmån för köparen nr 1. Det kan tyckas vara en märklig tillämpning av svensk rätt å mellanhavandet mellan H och P som sker, då till grund för bedömningen i anmärkta hänseende lägges engelsk rätt; för en part, som tryggat sig vid ett avtal om svensk rätt som köpstatut, måste en dylik adjungering av en utländsk rättsordning kunna medföra överraskningar. Om det genmäles, att denna tillämpning av utländsk rätt blott är indirekt såtillvida som den syftar till att för visst läge fastställa innebörden av den svenska reklamationsregeln i 52 § köplagen (innebörden av orden »bort märka»), inses lätt, att man här ställes inför en vansklig internationellt privaträttslig problematik.⁴

Internationell straffrätt

    NJA 1960 s. 430: Åtal mot svensk medborgare för vårdslöshet i trafik (1 § första stycket lagen om straff för vissa trafikbrott) vid förande av bil utom riket. Är gärningen straffbar enligt svensk lag? Jfr 1 kap. 1 § strafflagen. — Frågan besvarades av HD, dock med knapp majoritet, jakande. Den utförliga domsmotiveringen torde, liksom riksåklagarämbetets i NJA återgivna argumentering, belysa icke blott de skäl som tala för denna ståndpunkt utan även i viss mån de mothänsyn som kunna komma i betraktande.
    NJA 1960 s. 479 (Tillståndsprövning): Åtal för brott förövat av finsk man å finskt fartyg, vilket var insatt i reguljär passagerartrafik mellan Stockholm och Helsingfors samt vid tiden för brottet befann sig i Stockholms skärgård å svenskt territorialvatten, har ansetts kunna upptagas av svensk domstol. 1 kap. 2 § strafflagen och 19 kap. 2 § RB. — Som bekant får icke av den omständigheten, att enligt 1 kap. 1 § sagda lag inländsk man dömes efter svensk strafflag jämväl för brott begånget å svenskt fartyg utom riket, analogivis slutas att svensk domstol ej må upptaga en talan rörande brott förövat å utländskt fartyg i svenskt territorialvatten. I förevarande mål erkändes också svensk domsrätt. Av vikt är dock, som i rubriken till rättsfallet markeras, att till förmån för svensk jurisdiktion kunde åberopas särskilda omständigheter. Att utgången skulle blivit en annan, om dessa omständigheter ej förelegat, har naturligtvis icke fördenskull utsagts; det kunde lämnas öppet hurudan bedömningen i sådant fall skulle ha blivit.

³ Skillnaden kan dock ej motiveras med att köparen nr 1 i sistnämnda fall, då han alltså föryttrat godset under sådana förhållanden att han gentemot köparen nr 2 undgår skadeståndsansvar, icke kan sägas ha lidit någon skada genom att godset varit behäftat med fel. Köparen nr 1 har ju förvärvat felaktigt gods, som är mindre värt än felfritt sådant, och denna skada kan ej gärna anses försvinna i och med att han gör en affär med någon som får betala ett med hänsyn till felet alltför högt pris. De fall, då man plägar urgera »compensatio lucri cum damno», torde vara av annan typ.
⁴ Jfr ovan s. 650 not 2.