SVENSK RÄTTSPRAXIS
INTERNATIONELL PRIVAT-, STRAFF- OCH PROCESSRÄTT
1956—19601
AV JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN
Domsrättsfrågor och frågan om utländsk doms rättskraft m. m.
NJA 1956 s. 337: Sedan Svea hovrätt dömt till hemskillnad mellan två polska makar och berättigat hustrun att hava vårdnaden om ett makarnas barn, yrkade hustrun efter stämning å mannen vid Stockholms rådhusrätt, att rådhusrätten måtte jämlikt 11:3 GB döma till äktenskapsskillnad mellan parterna samt berättiga henne att alltjämt hava vårdnaden om barnet. Denna talan bestreds på den grund att polsk domstol (i tiden efter hemskillnadsdomen) på begäran av mannen redan dömt till äktenskapsskillnad mellan parterna och därvid tillerkänt honom vårdnaden om barnet. Ägde den polska domen rättskraft här i riket, och var svensk domstol behörig att upptaga ifrågavarande talan till prövning? — Rådhusrätten dömde till äktenskapsskillnad och avgjorde vårdnadsspörsmålet i enlighet med hemskillnadsdomen. Hovrätten fann däremot, att den polska domen, såvitt äktenskapsskillnaden angick, borde lända till efterrättelse här i riket (3 kap. 4 § 1904 års lag), och upphävde därför i denna del rådhusrättens dom. Det polska vårdnadsavgörandet ansågs åter icke bindande i Sverige; med tilllämpning av svensk lag fastställdes därutinnan rådhusrättens dom.
I HD lämnades mannens invändning, vad äktenskapsskillnaden beträffar, på grund av hovrättens ställningstagande i ämnet utan avseende. Vanskligt var emellertid i förevarande läge spörsmålet om svensk domstols behörighet såvitt vårdnaden angick. Att den polska domens vårdnadsavgörande skulle lända till efterrättelse här i riket ansågs icke följa redan av nyssnämnda lagbud (jfr min lärobok i internationell privat- och processrätt, 2 uppl., s. 119 not 4; rörande sammankoppling av skillnads- och vårdnadsstatut i vissa fall se emellertid s. 118, 130 not 3 samt, beträffande förhållandet till de övriga nordiska länderna, s. 121). Men kunde icke den polska domen ändock i vårdnadshänseende böra tillerkännas rättskraft i Sverige? HI) kom aldrig att principiellt taga ställning till detta spörsmål, enär de betingelser, som under alla omständigheter måste vara uppfyllda för att utländsk dom skall äga rättskraft här i riket, i detta fall brusto på en viktig punkt. Tydligt var således, att den polska domen icke utgjorde rättegångshinder i målet. Därmed var man visserligen icke omedelbart framme vid att svensk domstol hade processuell behörighet i vårdnadsfrågan. Sådan behörighet ansågs dock vara förhanden. Den motiverades med att barnet (sedan ett fler-