OM KANSLISPRÅKETS
MODERNISERING
AV PROFESSOR ERIK WELLANDER
I språkvårdsnämndens skriftserie har nyligen upptagits ett spörsmål av stort principiellt intresse. Det är hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN som där behandlar den aktuella och från flera synpunkter betydelsefulla frågan »Kan våra myndigheters språk moderniseras?» Svaret är ett mycket bestämt ja. Myndigheternas språk icke blott kan, det bör, det måste moderniseras. »Domstolar och administrativa myndigheter kan inte rätt fullgöra sina uppgifter om de uttrycker sig på ett språk som är föråldrat och mera väsentligt skiljer sig från vad som är allmänt språkbruk. De behöver ett tidsenligt språk och därtill ett språk som är klart, enkelt och uttrycksfullt.»
Med våra myndigheters språk menar Kjellin vad som i svensk stilistik med en sammanfattande term brukar kallas kanslispråket. Att denna språkart har bestämda svagheter och brister är allmänt erkänt. Somliga bedömare gå så långt att de i kanslispråket se roten och upphovet till nära nog allt som är stelbent och klumpigt och oskönt i nutidens svenska. Det är en överdrift som röjer mycken brist på kunnighet och kringsyn. Dåliga inflytelser komma också från många andra håll och påverka vårt modersmål i skilda riktningar, ofta synnerligen ofördelaktigt. Å andra sidan har kanslispråket, väl behandlat, dygder som särskilt i grammatiskt och logiskt avseende äro ägnade att motverka den moderna svenskans tendenser till formlöshet och begreppsförvirring.
Kanslispråket är till sin natur ett skriftligt meddelelsemedel, det är genom ursprung, historia och användningsformer traditionsbundet, konservativt, det slår med sina många särskilda uttrycksmedel bro mellan den nu levande generationens tankevärld och gångna tiders. Talspråket däremot förändras snabbt, det får med varje ny generation ett nytt skick, framför allt i ordförrådet, men även i formsystemet. På det sättet uppstår mellan hävdvunnet kanslispråk och levande talspråk en klyfta, som ständigt vidgas och med tiden allvarligt försvårar myndigheternas kommunikation med allmänheten.
Nu är det ett självklart och av statsmakterna ofta framhållet krav, att myndigheterna i hänvändelser till allmänheten skola skriva så, att de tilltänkta läsarna begripa innehållet. I Karl XI:s instruktion för Kammarrätten den 14 oktober 1695 manas sålunda Kammarrätten att »grunda och beropa sig uti dess domar och resolutioner uppå sielfwa Lagen, Kongl. Maij:tz Stadgar och Förordningar, införandes först, sielfwa quaestionerne, och derpå sedan alla rationes dubitandi och decidendi, med klare och tydelige ord, utan till at inmängia något främmande