RUDOLF BECKMAN. Handbok i sjörätt. Femte, delvis omarb. och tillökta uppl. Hfors 1961. Akademiska Bokhandeln (i distr.). XVIII + 602 s.Fmk. 1. 900.

 

    Den fjärde upplagan av denna handbok utkom 1956. I en anmälan av densamma poängterades avslutningsvis, vilken nyttig bok det här rörde sig om (SvJT 1956 s. 427). En bättre bekräftelse på riktigheten i detta omdöme lär väl knappast kunna förebringas än det faktum, att redan fem år senare en ny upplaga måste utsändas.
    I den nya upplagan har beaktats nytillkomna författningar och rättsfall. Värdefullt är att förf. under rubriken »reformförslag» i flera sammanhang redogör för det pågående nordiska lagstiftningsarbetet och de förändringar detta kan väntas föra med sig. I fråga om rättsfallen har förf. med allt fog fasthållit vid sin tidigare princip att uppmärksamma sjörättspraxis i samtliga nordiska länder. Det finns en tydlig tendens hos domstolarna i de olika nordiska länderna att i sjörättsmål inrätta sig efter varandra, och talet om en nordisk sjörätt inrymmer därför en påtaglig realitet. Läsning av denna handbok erbjuder sålunda mycket av intresse även för andra nordiska jurister än de finländska.
    Hänvisningarna till rättslitteraturen är likaledes utvalda på nordisk basis. Möjligen kan man ha olika uppfattningar om vad av det tillgängliga materialet som lämpligen bör medtas. Litteraturförteckningen har råkat bli ofullständig i förhållande till vad som utlovats tidigare iframställningen (s. 47 not 2). Någon gång förekommer en hänvisning till gammal upplaga (s. 101).
    När det gäller en så omfattande framställning kan det naturligtvis aldrig undvikas att en läsare då och då känner sig frestad att sätta ett frågetecken i marginalen. Några ställen där anm. för sin del känt sig tveksam må här nämnas. Den skarpa åtskillnaden mellan sedvänjor och kutymer (s. 2) torde av nordiska jurister icke mötas med instämmanden från alla håll. Uttalandet att egenskapen av fartyg inträder först då ett nybygge löper av stapeln (s. 5) är korrekt så länge det rör sig om fartygsbegreppet i kollisionsreglernas mening (jfr NJA 1941 s.32) men däremot knappast generellt. Exempelvis från köprättslig syn-

punkt lär man kunna räkna »fartygets liv» såsom påbörjat redan viden tidigare tidpunkt, nämligen när fartygsbygget fortskridit så långt att produkten individualiserats (jfr RÅ 1955 s. 61). I några sammanhang (s. 40 och 43) omnämnes speditören, som ju är lastägarens man, bland »redarens män» på ett sätt som kan förorsaka missförstånd. Definitionen av fraktavtal (s. 100) för åsido de benefika fraktavtalen, ehuru vederlag icke torde förutsättas såsom något för fraktavtalsegenskapen konstitutivt (jfr vad som uttalas om passagerarbefordran i SOU 1936:17 s. 265 f). Den svenska HD är uppenbarligen mera benägenän förf. (s. 105) att vid tolkningen av ett engelskt certeparti ta hänsyn till engelskt språkbruk och praxis, se uttalanden i NJA 1954 s. 573 (s.584 f.). Förf:s oreserverade erkännande av en redarens rätt att genom en generell omlastningsklausul friskriva sig från tvingande ansvar (s.142) stämmer i vart fall icke med den ståndpunkt Norges högsta domstol intagit i ND 1935 s. 13 och för vilken goda skäl synes kunna förebringas.
    Om man sålunda ibland vill resa vissa invändningar, så är det vida vanligare att man känner sig manad att helt instämma med förf. Man får många goda råd och upplysningar och känner tryggheten i att befinna sig under en erfaren sjörättsjurists ledning.

Kurt Grönfors