TILL FRÅGAN OM RÄTTSVILLFARELSES BETYDELSE I STRAFFRÄTTEN

 

AV PROFESSOR IVAR STRAHL

 

Säkerligen skulle enligt äldre svensk rätt en tilltalads okunnighet om att hans gärning var straffbar icke medföra, att han skulle gå fri från straff. NEHRMAN säger uttryckligen, att okunnighet om lagens förordnande ej lindrar straffet.¹ Ståndpunkten var lätt att acceptera i tider, då kriminaliseringen höll sig inom så snäva gränser att det knappast behövde förekomma att någon blev överraskad när en domstol fann att hans gärning var ett brott. I våra dagar, när kriminaliseringen är mycket mera omfattande, går ståndpunkten icke fri från betänkligheter.
    Det finns emellertid de lege ferenda starka skäl som tala för att okunnighet om ett straffbuds existens eller innehåll ändock i princip icke bör fritaga från straff. Här skola dessa skäl icke diskuteras i vidare mån än att det må framhållas, hur saken måste te sig för de lagstiftande myndigheterna om dessa, när de stadgastraff för visst slags gärningar, ha till syfte att förmå människor att avhålla sig från dem. Från dessa myndigheters synpunkt är då kriminaliseringen liktydig med ett förbud. Men till vilka önskade rikta detta? Det naturliga är väl att de, om de ha en sådan syn på strafflagstiftningens uppgift som nu nämnts, önska rikta det till alla och icke önska undantaga somliga för det dessa förbliva i okunnighet om förbudet. Om syftet med strafflagstiftning är att påverka människors beteende, ålägger sig lagstiftaren en för syftet främmande begränsning, därest han gör lagens tillämpning beroende av den enskildes kännedom om lagen i stället för att låta det ankomma på den enskilde att skaffa sig sådan kännedom.²
    Inom den juridiska doktrinen har man emellertid haft svårt att

¹ Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, 1756, s. 93 f.

² Man har svårt att tänka sig, att en lagstiftare sådan som t. ex. Napoleon skulle ha varit tillfreds med ett förbehåll om att strafflagen skulle tillämpas endast mot den som visste eller borde veta att hans gärning var straffbelagd. Code pénal är också mycket riktigt främmande för tanken, och fransk teori och praxis äro alltjämt synnerligen återhållsamma i fråga om att medge straffrihet på grund av rättsvillfarelse.

 12—623004. Svensk Juristtidning 1962

acceptera, att straffbarheten skulle bero helt av vad de lagstiftande myndigheterna bestämma.³ Med utgångspunkt i ett naturrättsligt betraktelsesätt, som innebar att staten icke rättvisligen kan straffa med mindre den på förhand kungjort straffbestämmelsen, hävdade FEUERBACH vid ingången av 1800-talet, att för straffbarhet borde krävas att den handlande känt straffbudet, men han ansåg att sådan kännedom kan presumeras. I senare tysk doktrin har man velat göra allvar av den under 1800-talet omhuldade tanken, att straffbarhet måste förutsätta skuld, genom att på ett eller annat sätt för straffbarhet kräva insikt eller oaktsamhet i förhållande till den rättsliga regleringen. Det senaste tyska strafflagsförslaget, vilket enligt motiven utgår från att den som är utan skuld icke kan straffas,⁴ innehåller i § 21 en bestämmelse om att den som vid förövande av straffbelagd gärning oriktigt antager att han därmed icke begår någon orätt är utan skuld, om misstaget icke är att förebrå honom. Är misstaget däremot att förebrå honom, kan enligt samma lagrum straffet nedsättas. Bestämmelserna innebära, att vid dolösa brott tillagts ett slags culparekvisit⁵ som har avseende på handlingens karaktär av orätt.⁶Antager gärningsmannen att han icke begår orätt och är antagandet icke culpöst, går han fri från straff. Är antagandet culpöst, kan han åtnjuta straffminskning.
    Det praktiska värdet för samhällsmedlemmarna av en sådan eller liknande culparegel såsom skydd mot risken att begå straffbelagd handling ovetande om straffbestämmelsen och att därmed ådraga sig straff bör nog icke skattas högt.⁷ I praktiken blir

³ Angående utländsk och inländsk doktrin se THORNSTEDT, Om rättsvillfarelse, 1956, s. 39 ff och 90 ff.

⁴ Entwurf eines Strafgesetzbuches mit Begründung, Bundestagsvorlage, Bonn 1960, s. 92 f.

⁵ För att straffrihet eller straffminskning skall inträda enligt lagrummet kräves, att gärningsmannen antager att han icke begår orätt; det räcker ej,att han icke reflekterar över om han begår orätt eller icke.

6 Med orätt förstås enligt motiven till § 24 materiell rättsstridighet. Sådan är icke för handen endast för det att handlingen är omoralisk men kan föreligga även om den icke är straffbelagd.

⁷ THORNSTEDT, a. a. s. 164, förordar de lege ferenda en culparegel (för s. k. egentlig rättsvillfarelse). Ursäktlig rättsvillfarelse bör enligt honom medföra frikännande dom, och domstol bör tillerkännas en diskretionär rätt att vid annan rättsvillfarelse sänka straffet under eljest tillämpligt minimum. Det möter svårigheter också att forma en culparegel av ifrågavarande slag på ett tillfredsställande sätt. Skall culpan avse, att handlingen är straffbelagd eller att den strider mot lag eller att den är rättsstridig, och vad betyda de två senare alternativen. Men vidare: antag att det stadgas att ingen

det svårt för domstolarna, vilka ha att tillämpa de av de lagstiftande myndigheterna meddelade straffbestämmelserna, att låta det ankomma på samhällsmedlemmarna, de rättsunderställda huruvida bestämmelserna skola tillämpas. Säkerligen drivas domstolarna till att anse culpa enligt regeln föreligga även i många fall, där gemene man icke kan finna att han rimligen bort känna till straffbudet eller att han över huvud gjort något klandervärt. Det är osannolikt, att ens de samhällsmedlemmar skulle kunna räkna på att alltid kunna undgå straff som allvarligt bemöda sigom att taga reda på straffbestämmelserna.
    Vad gällande svensk rätt beträffar torde det vara säkert, att den icke innehåller någon allmän regel om att för straffbarhet skulle fordras att gärningsmannen känt eller borde ha känt rättens regler.⁸ Någon sådan regel står icke i svensk lag. Vad där står är brottsbeskrivningar. Enligt straffbudens avfattning skall ansvar utkrävas, när de i brottsbeskrivningarna upptagna rekvisiten äro uppfyllda. Fråga om skuld uppstår icke i vidare mån är att det så gott som alltid kräves uppsåt eller culpa i förhållande till vad enligt brottsbeskrivningen utgör brottets s. k. objektiva sida.
    Lika litet finns emellertid i svensk rätt någon allmän regel av innehåll att villfarelse angående rättsregler skulle vara utan betydelse i straffrätten. I olikhet mot vad fallet är i många andra länder,⁹ ha vi över huvud icke i lag några allmänna regler angå-

som svävar i rättsvillfarelse skall straffas för uppsåtligt brott med mindre rättsvillfarelsen är culpös. Detta innebär, att det för straffbarhet fordras åtminstone culpa i fråga om den okunnighet som utgör rättsvillfarelse. Men om gärningsmannen är i sådan culpa och därför straffas, för vad straffas han då egentligen? För sin culpösa okunnighet om rätten? Det är föga tilltalande. I Norge, där man har en bestämmelse som ger domstol möjlighet att frikänna vid rättsvillfarelse men anser att denna möjlighet icke bör användas där rättsvillfarelsen är culpös, låter man frågan om culpa föreligger avse icke så mycket huruvida okunnigheten är ursäktlig som fastmer om lagöverträdarens beteende är försvarligt i betraktande av hans okunnighet. Se ANDENÆS, Alminnelig strafferett, Oslo 1956, s. 228 ff. Även enligt dansk rätt tycks man lägga vikt vid en sådan helhetsbedömning av beteendet; se HURWITZ, Den danske kriminalret, Almindelig del, Kbhvn 1952, s. 380. Och THORNSTEDT säger, a. st.: »Vid bedömningen av rättsvillfarelsens ursäktlighet synes det vara riktigt att taga hänsyn till gärningsmannens handlingssätt i dess helhet och undersöka om detta med hänsyn till rättsvillfarelsen kan anses försvarligt.»

⁸ Jfr SL 27:13. När i fortsättningen av artikeln hänvisas till lagrum, avses om annat ej anges alltid strafflagen.

⁹ Se härom THORNSTEDT a. a. s. 60 ff och Materialien zur Strafrechtsreform, Bd 2, I, Bonn 1954, s. 419 ff.

ende rättsvillfarelse, liksom f. ö. icke heller angående s. k. faktisk villfarelse.
    Under sådana förhållanden torde det, om man vill undersöka betydelsen av rättsvillfarelse enligt svensk straffrätt, icke vara sakenligt att utgå från att villfarelse angående en rättsregels existens eller innehåll skulle intaga någon särställning i förhållande till villfarelse om någonting annat. Det sakenliga synes i stället vara att undersöka uppsåts- och culparekvisitens innebörd beträffande alla sådana förhållanden som på något sätt äro rättsligt kvalificerade. Vid uppsåtliga brott blir frågan vad gärningsmannen måste ha, på det sätt uppsåtsläran anger, insett¹⁰ för att kunna straffas, vid culpösa vad han insett eller bort inse. En sådan förutsättningslös undersökning torde visa, att frågan om rättsvillfarelses betydelse enligt svensk straffrätt icke kan besvaras med en eller flera formler.¹¹ Frågan är en tolkningsfråga, som i princip inställer sig på nytt vid varje särskilt straffbud. En genomgång av ett antal straffbud torde dock visa, att vissa synpunkter kunna anläggas eller vissa tolkningsresultat vinnas för flera straffbud gemensamt eller gemensamt för vissa i flera straffbud återkommande begrepp.¹²

    Vid brott som förutsätta uppsåt fordrar lagen för straffbarhet, dels att vissa objektiva rekvisit äro uppfyllda, dels att hos gärningsmannen föreligger ett visst psykiskt förhållande, nämligen uppsåt. Med få undantag gäller, att uppsåtet skall omfatta alla de objektiva rekvisiten. En komplikation uppstår emellertid av att lagen, när den anger dessa, måste betjäna sig av språket. Det är därför möjligt, att gärningsmannen väl inser att de fakta föreligga som lagen förutsätter för ansvar, men icke inser, att dessa fakta avses med lagens ord. Detta ger upphov till frågan, om uppsåtet måste omfatta förutom fakta även det förhållandet att dessa rymmas under lagens ord.

    I regel bör detta säkerligen icke fordras. Det vore att på en bak-

¹⁰ Här och i fortsättningen avses med inse och dylika uttryck även dolus eventualis.

¹¹ De sedvanliga distinktionerna mellan faktisk villfarelse och rättsvillfarelse och inom sistnämnda kategori mellan egentlig och oegentlig rättsvillfarelse lämnas tills vidare å sido. Några ord skola sägas om dem i slutet av artikeln.

¹² Även THORNSTEDT finner, att en individualiserande metod måste användas, se a. a. s. 164 och 276. Den följande framställningen bygger till huvudsaklig del på den omfattande samling av författnings- och rättsfallsmaterial som förekommer i Thornstedts arbete.

väg införa en fordran på att gärningsmannen skall känna straffbudet.¹³ Huvudregeln måste vara, att gärningsmannen skall straffas oavsett om han förstår lagens språk, alltså oberoende av om hans eget språkbruk är sådant att enligt detta fakta rymmas under lagens ord, ja oberoende av om han inser att fakta enligt någon annans språkbruk rymmas därunder. Utlänningar, som icke kunna ett ord svenska, straffas.
    Denna ståndpunkt innebär — så kan man uttrycka saken att lagen själv bestämmer vad de ord betyda som den använder. Ibland gör den det uttryckligen genom en definition, såsom t. ex.i 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen, annars genom att betydelsen framgår genom tolkning av lagtexten enligt vedertagna tolkningsprinciper. Misstag angående ordens betydelse, d. v. s. angående lagens rubricering av realiteterna,¹⁴ medför enligt denna ståndpunkt icke, att erforderligt uppsåt skulle saknas.
    Några exempel må belysa det sagda. Att någon efter att ha läst 12: 1 raderar på vad enligt riktig tolkning av detta lagrum är en urkund är att bedöma som förfalskning oavsett om han tror att en papperslapp sådan som den ifrågavarande icke kan betecknas som urkund. Men han måste känna de omständigheter som göra att lagen betecknar handlingen som en urkund: vet han icke att det papper han river sönder är ett kvitto, kan han ej straffas för undertryckande av urkund.¹⁵ Den som för allmänheten anordnar äventyrligt spel med kännedom om spelreglerna är likaledes att straffa oavsett om han själv anser spelet äventyrligt. Den som stör allmän andaktsövning skall straffas oavsett om han förstår ordet andaktsövning. Och den som förändrar annans sak och vet vari förändringen består och att ägaren har anledning att bli missnöjd skall dömas för skadegörelse, även om han, kanske emedan förändringen ej förringar sakens saluvärde, tror att han icke, såsom står i 24: 1, skadar egendomen till men för annans rätt.¹⁶
    Samma är förhållandet med kravet på att en sak skall vara i annans besittning. Att veta vad lagen menar med besittning är icke alltid lätt, men sådan vetskap fordras icke; det räcker att gärningsmannen känner de faktiska omständigheter som göra att där enligt riktig lagtolkning föreligger besittning.¹⁷

¹³ Se THYRÉN, Principerna för en strafflagsreform III, 1914, s. 57.

¹⁴ Man talar också om subsumtionsmisstag.

¹⁵ Se anförda Entwurf s. 125.

¹⁶ Angående uttrycket men för annans rätt, se även nedan s. 195.

¹⁷ Se THYRÉN a. a. s. 59 f och THORNSTEDT a. a. s. 278 n. 24 samt vad jag anfört i SvJT 1955 s. 310 f. Se vidare NJA 1956 s. 533 och mina anteckningar

    Å andra sidan är det klart, att om gärningsmannen vet att ett sådant uttryck som något av de nu nämnda är tillämpligt, han icke behöver känna de faktiska omständigheter som göra att det är tillämpligt. Vet han att poker är vad lagen kallar äventyrligt spel,¹⁸ kan han straffas för anordnande av pokerspel för allmänheten även om han själv icke känner spelreglerna.¹⁹
    Att i lagen begagnade ord²⁰ ge uttryck för en kvantitativ uppskattning torde icke föranleda ändring i det sagda. Även beträffande sådana uttryck som omfattande förstörelse i 19:1 och uppenbart missförhållande i 21:5 torde gälla, att uppsåtskravet är uppfyllt om gärningsmannen känner vad som förefinnes i verkligheten. Vid ocker torde sålunda uppsåtsrekvisitet vara uppfyllt om gärningsmannen känner de mot varandra stående prestationerna. Däremot fordras icke, att han själv tycker att de stå i uppenbart missförhållande till varandra eller att han inser att de enligt lagens sätt att se, enligt dess språkbruk, göra det. Icke utan fog kan han mången gång i själva verket anses mera straffvärd, om han är så förhärdad att han tycker att missförhållandet, vars storlek han känner, icke är så stort att det kan kallas uppenbart.
    Detsamma gäller om ordet uppenbart i beskrivningen av lydnadsbrottet i 26:1. Från huvudregeln enligt detta lagrum, vilken är att krigsman skall straffas om han vägrar att lyda förmans befallning, göres där det undantaget, att han skall gå fri om det är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten. För straffbarhetkräves uppsåt, och uppsåtet skall omfatta de faktiska omständigheter som lagen förutsätter. Men detta innebär icke, att han skulle gå fri för det han till äventyrs, trots att han känner de faktiska

därtill i SvJT 1960 s. 184 f. Jfr NJA 1939 s. 329 och 1945 s. 45; det förefaller möjligt, att gärningsmannen i dessa fall trodde att den egendom han tog icke var i vad lagen menar med någons besittning. Han dömdes likväl för olovligt tillgrepp. Om 1945 års rättsfall THORNSTEDT a. a. s. 226 f.

¹⁸ Se NJA 1944 s. 256.

¹⁹ Beter sig någon mot sinnessjuk kvinna såsom säges i 18:9 och anser han henne sinnessjuk, är han att straffa även om han icke skulle vara kompetent att ställa tillförlitlig diagnos och även om hans åsikt skulle bero på att han, kanske felaktigt, tror att hon varit intagen på sinnessjukhus. Men eftersom han, för att kunna straffas, måste anse kvinnan sinnessjuk, räcker det icke, att han iakttagit symptom varav en psykiater kunnat sluta sig till sinnessjukdom. Se NJA II 1937 s. 371. Jfr THORNSTEDT a. a. s. 58, 288 och 302. Jfr nedan s. 188.

²⁰ En genomgång och analys av en rad i brottsbeskrivningarna använda uttryck finnes hos AGGE, Straffrättens allmänna del, h. 2, 1961, s. 235 ff.

omständigheterna, med orätt anser att befallningen uppenbart icke angår tjänsten.²¹
    Andra i brottsbeskrivningarna förekommande ord ge uttryck åten värdering av den brottsliga handlingen. Dessa torde icke intaga någon särställning beträffande uppsåtsrekvisitets omfattning.
    Alla ord som användas i en brottsbeskrivning ge så till vida uttryck åt en värdering som brottsbeskrivningen naturligtvis utformats med tanke på sin uppgift att ange förutsättningarna för straffrättsligt ingripande. Vid tolkningen av brottsbeskrivningarna måste man ha i minnet, att dessa ha denna uppgift och att de där förekommande orden i detta sammanhang användas för att ange ett förfarande som de lagstiftande myndigheterna värdesatt negativt, varför man vid val mellan olika tolkningsmöjligheter kan ha att låta en värdering fälla utslaget. Gränsen mellan deskriptiva och värderande uttryck är därför icke skarp. Det förekommer emellertid i brottsbeskrivningarna, jämte ord som äro till sin typ rent deskriptiva, många ord som för sin användning alltid förutsätta en värdering. Exempel äro uttryck sådana som skymfa, smäda, missbruk, såra tukt och sedlighet, slösaktig, lättsinnig ansvarsförbindelse, bristande i anständigt uppförande. Andra uttryck synas lämna än mer utrymme åt en värderande verksamhet av domstolen, såsom uttrycket skälig ursäkt²² i den till menedsbrottet knutna straffrihetsbestämmelsen i 13:4 och ordet otillbörlig, som förekommer bl. a. i 21:4 och 6 samt 25:2. Sådana uttryck skilja sig icke radikalt från andra värderande uttryck. De ge icke domstolen fria händer att efter egen uppfattning inrangera ett förfarande under uttrycken eller utesluta det därifrån. Innebörden av dessa uttryck liksom av andra i en lagtext beror av en tolkning av texten. I allmänhet ansluter sig tolkningarna någorlunda till gängse uppfattning eller, vilket är detsamma, till gängse språkbruk. Genom prejudikat blir dessutom uttryckens betydelse alltmer fixerad.
    Om alla uttrycken, de må lämna större eller mindre utrymme

²¹ Denna ståndpunkt intogs under förarbetena; se NJA II 1949 s. 109. Se också REGNER & HENKOW, Den militära strafflagstiftningen, 1951, s. 184. JfrTHORNSTEDT a. a. s. 261 f.

²² Det framgår tämligen tydligt av avfattningen av 13:4 och bestyrkes av förarbetena, att ett vittne, som ägt vägra yttra sig men ändock yttrar sig och ljuger, icke skall åtnjuta straffrihet blott för det han själv tycker att omständigheterna innebära skälig ursäkt. Se NJA 1948 II s. 441 ff. Se också NJA 1952 s. 262 och 1960 s. 210.

för domstolens skön, gäller, att de jämte brottsbeskrivningen i övrigt ange ett visst slags förfarande vars förekomst i verklighetenkan konstateras. Låt vara att det icke i verkligheten kan påvisasnågot med en iakttagbar egenskap kallad otillbörlighet, där kan dock finnas vad som enligt ett bedömande enligt lagen är otillbörligt. Mot uttrycket kan därför svara en realitet.²³ Det är dennas existens som uppsåtet skall omfatta. Att därutöver fordra insikt om att den enligt lagens språk betecknas såsom otillbörlig synes icke motiverat. Det torde saknas tillräckliga skäl att låta värderande uttryck intaga en särställning i detta hänseende. Till jämförelse må erinras om att ingen veterligen gör gällande, att ansvar för oaktsamhetsbrott skulle förutsätta att gärningsmannen insåg att hans beteende föll inom vad lagen menar med oaktsamhet.²⁴ Huruvida ett beteende är otillbörligt är, liksom frågan om ett beteende är oaktsamt, vad i det föregående kallats en rubriceringsfråga och är alltså ett spörsmål vars besvarande ej ankommer på gärningsmannen. I sak kan det förhålla sig så, att en gärningsman förefaller mera straffvärd om han är så förhärdad att han icke förstår att hans beteende anses otillbörligt.²⁵

²³ Det kan icke medges, att såsom MEZGER, Strafrecht, 3. Aufl., Berlin & München 1949, s. 325 f, gör gällande beträffande värderande uttryck, det genom dem bestämda objektiva rekvisitet noga taget uppfylles först genom domstolens värderande verksamhet och att den insikt, som uppsåtsrekvisitet fordrar, egentligen består i förutseende av domstolens värdering.²⁴ För tysk teori, vilken betonar att skuld måste vara en förutsättning för straffbarhet, är det ett problem hur man skall rättfärdiga straff för omedveten culpa över huvud. Ty var, frågar man, är skulden, om den oaktsamme icke är medveten om sin oaktsamhet? Men naturligtvis straffar man för omedveten culpa och begär varken att gärningsmannen skall inse alla omständigheter som göra hans handling culpös eller att han skall förstå att hans handling rymmes under lagens ord.²⁵ Enligt ett uttalande av REGNER i SvJT 1941 s. 937 f skulle för ansvarför bestickning genom otillbörlig belöning enligt den före år 1948 års revision gällande rätten kunna fordras, att gärningsmannen räknat med att belöningen skulle anses såsom otillbörlig. Samma uppfattning kommer till uttryck i hovrättens dom i ett mål angående lämnande och tagande av otillbörlig belöning, NJA 1947 not. B 33; HD gjorde i fråga om straffbarheten ej ändring, varvid justititerådet KARLGREN förklarade att det för ansvar vore tillräckligt att de tilltalade ägt kännedom om de för bedömande av gärningarnas otillbörlighet grundläggande omständigheterna. THORNSTEDT, a. a. s. 292 ff, ansluter sig beträffande nu gällande rätt till den av Regner uttalade meningen. Enligt honom skulle det principiellt sett bäst överensstämma med de principer, som ligga till grund för den subjektiva täckningen i straffrätten, och den allmänna utformningen av de subjektiva rekvisiten att fordra, att gärningsmannen skall ha förstått innebörden av sin handling i den me-

    Någon komplikation vållas icke av det förhållandet att innebörden av åtminstone vissa av de ifrågavarande uttrycken kan förskjutas med tiden, ja att det t. o. m. är avsett, när de upptogos i lagtexten, att deras innebörd skall anpassas efter den vid varjetidpunkt rådande uppfattningen i det ifrågavarande hänseendet. De lagstiftande myndigheterna måste, när de t. ex. i 10:6 stadgade straff för den som lämnar ämbetsman otillbörlig belöning, ha förstått, att vad som anses otillbörligt i detta sammanhang ickeär en gång för alla givet utan beror av hur uppfattningen om ämbetsmäns skyldigheter utvecklar sig. De ha genom ordet otillbörlig låtit straffbarheten bero av en s. k. standard, d. v. s. hänvisat till en norm som ligger utanför straffbestämmelsen och kan undergå växlingar.²⁶ Men detta synes icke göra det här förda resonemanget mindre giltigt. Också culpabegreppet är en standard, men som sagt fordras icke att gärningsmannen inser att hans beteende rymmes under lagens begrepp culpa.
    Även beträffande uttrycket fara, vilket förekommer flerstädes i strafflagen, torde det sagda äga tillämpning om än med en vissmodifikation. Lagen använder uttryck som syfta på fara för att beteckna vissa slags situationer. I enlighet med den föregående framställningen torde uppsåtsrekvisitet böra anses uppfyllt om uppsåtet täcker förhandenvaron av en sådan situation. Gärningsmannen skall därför känna de egenskaper hos situationen som göra att denna av lagen rubriceras såsom farlig, d. v. s. de kon-

ningen att han inordnat den i samma kategori som domstolen gör i sitt efterföljande bedömande av gärningen. Av praktiska skäl måste man emellertid enligt Thornstedt inskränka sig till att fordra, att gärningsmannens och domstolens föreställningar ungefärligen överensstämma med varandra. Framställningen i texten är främmande för denna uppfattning av principerna för subjektiva rekvisit i den svenska straffrätten och likaså för tanken, att de subjektiva rekvisiten skulle bygga på principer som icke kunna praktiskt genomföras. Vad beträffar frågan, i vad mån gärningsmannens uppsåt behöver omfatta att han förfar otillbörligt, stämmer texten gott med uttalanden av straffrättskommittén; se NJA II 1948 s. 316 och 1949 s. 57. Se också BECKMAN m. fl., Brott mot staten och allmänheten, 2:a uppl., 1957, s. 264 och 574, samt EKEBERG m. fl., Förmögenhetsbrotten, 5:e uppl., 1961, s. 205. I NJA 1956 s.445 berörde HD frågan om en för tagande av muta åtalad insett det otillbörliga i sitt beteende men gjorde det icke i motiveringen till sakfällandet utan när den skulle motivera påföljden: »föga antagligt, att han ej skulle hava insett det otillbörliga». HD fällde alltså, ehuru den icke vågade påstå att han insett otillbörligheten.

²⁶ Se NJA II 1948 s. 316. — En standard är uttrycket god köpmanssed i 23:4. Det är klart, att för straffbarhet icke kräves att gärningsmannen inser vad god köpmanssed bjuder.

kreta omständigheter och de allmänna erfarenhetssatser som föranleda att situationen av lagen kallas farlig. Däremot behöver han icke förstå, att denna situation rymmes bland dem som lagen betecknar såsom farliga.
    Detta torde man inse, om man betänker att ordet farlig icke betecknar någon konstaterbar egenskap hos verkligheten. Det förhåller sig ju rent av så, att om man kände denna till fullo, det skulle vara omöjligt att beteckna någon situation som farlig, ty man visste om den ifrågavarande effekten skulle inträffa eller icke. Att vi kunna tala om farlighet beror på vår okunnighet. Vad finns det då som skulle kunna omfattas av uppsåtet mer än de konkreta omständigheterna och allmänna erfarenhetssatserna?
    Någon är kanske böjd att svara: graden av sannolikhet för att den ifrågavarande effekten skall inträffa, alltså faregraden. Det skulle fordras, att den handlande föreställer sig att handlingen har viss faregrad, nämligen en så hög sådan att handlingen av lagen betecknas såsom farlig. Denna tanke bör emellertid avvisas. Ty hur skall faregraden kunna mätas? Genom frekvensberäkningar? Lagen bygger, när den talar om farlighet, emellertid icke på några sådana och det av goda skäl. För att företaga en frekvensberäkning måste man nämligen först välja ett undersökningsmaterial. Frekvenstalen bero av det material man väljer att undersöka. Men det finns ingenting, utom hänsyn till det praktiskt lämpliga, som anvisar vilket material man skall välja.²⁷ Lagens uppskattning av faregraden anknyter i stället till den allmänna uppfattningen om vilken grad av risk det skall krävas för att en situation av det slag varom fråga är skall betecknas som farlig, d. v. s. till gängse språkbruk.²⁸ Uppfattningen bygger på en vag föreställning om den större eller mindre sannolikheten för att förhållandena skola utveckla sig så, att en icke önskad

²⁷ Att påstå, att en risk uppgår till exempelvis 60 %, kan man icke göra utan att utgå från visst erfarenhetsmaterial. Men utesluter man en del av detta eller tillägger annat, ändras också procenten. Se därom min artikel i Festskrift för Hult, 1960, s. 445.²⁸ Det vid faredelikt erforderliga uppsåtet går alltså ut på att åstadkomma en viss situation, av lagen betecknad som farlig. Uppsåtet kan innebära insikt om att situationen åstadkommes och är då dolus directus eller dolus indirectus. För att dolus eventualis skall föreligga, kräves ej mer än insikt om risk för att situationen skall uppkomma jämte en sådan inställning hos gärningsmannen, att han ej skulle låtit avhålla sig från handlingen även om han varit viss om att situationen skulle uppkomma. Denna risk för inträdet av den farliga situationen kan emellertid lika litet som situationens farlighet uppskattas i procent. Jfr THORNSTEDT i SvJT 1958 s. 425 f.

effekt inträffar, men påverkas även av andra faktorer, såsom det brukliga på ifrågavarande livsområde och den vikt man lägger vid att effekten uteblir. Den närmare bestämningen av vad ordet fara eller liknande ord betyder i de särskilda straffbud där de förekomma beror av tolkningen av varje sådant straffbud och avprejudikat. Men om det förhåller sig så, bör straffbarheten ej få avhänga av om den handlande inser att handlingen är så farlig som lagen förutsätter för ansvar. Ty detta skulle innebära ett krav på att han skall inse att lagen rubricerar hans handling såsom farlig, och det torde saknas skäl varför uppsåtet i fråga om fara skulle, i olikhet mot vad fallet är beträffande t. ex. ordet men vilket också i viss mån syftar på framtida förhållanden, behöva täcka icke blott realiteterna utan därtill deras rubricering.
    Det invändes måhända, att just när begreppet fara ingår bland rekvisiten i en brottsbeskrivning, det bör fordras att den handlande har åtminstone någon uppfattning av att hans handling liknar sådana handlingar som dem lagen avser, nämligen så till vida att han har någon uppfattning av att hans handling är ägnad att främja den ifrågavarande effekten och alltså är åtminstone i någon mån farlig. Det vore ju hårt att straffa honom, om han i själva verket trodde att handlingen icke var i någon mån ägnad att framkalla effekten eller kanske rent av att den motverkade denna. Onekligen vore det hårt, men den här hävdade åsikten leder icke till detta resultat, ty enligt åsikten skall uppsåtet omfatta att handlingen framkallar en situation med de egenskaper som gör att lagen betecknar situationen såsom farlig. Det är svårt att tänka sig fall, där detta uppsåtskrav är uppfyllt men den handlande ändock är främmande för tanken att hans handling skulle kunna vara farlig. Om den som färgsätter saluförda livsmedel med ett giftigt ämne icke vet att ämnet är giftigt, kan han enligt den här hävdade åsikten icke fällas till ansvar enligt 19:6 för spridande av gift. Icke heller föreligger enligt åsikten uppsåt, om gärningsmannen tror att en ifrågavarande effekt är utesluten genom försiktighetsmått som han vidtagit.
    Invändningen, att begreppet fara skulle intaga en särställning i förhållande till andra i brottsbeskrivningarna använda begrepp, rymmer emellertid en kärna av sanning. Det verklighetsunderlag, från vilket man utgår när man fäller ett fareomdöme, är som sagt de konkreta omständigheterna i fallet jämte allmänna erfarenhetssatser, men såsom också framhållits kan man icke utgå från en fullständig kännedom. I så fall förelåge ingen fara. Det verklighetsunderlag, på vilket fareomdömet bygger, är i stället bero-

ende av kunskaper som äro begränsade och växlande. När lagen betecknar viss situation såsom farlig, utgår den därför icke från någon bestämd kunskap. Dess mening måste vara, att vad som skall anses farligt skall förskjutas i samma mån som kunskaperna växla. Vilka de situationer äro som enligt lagen äro farliga är så till vida lämnat obestämt i denna. Fara föreligger om gärningsmannen, kanske ensam, vet t. ex. att visst ämne som han begagnar är giftigt. Omvänt behöver icke en situation anses farlig för det den allmänt anses vara det. Befinnes detta omdöme vid bättre kännedom om de konkreta omständigheterna eller större erfarenhet sakna tillräcklig grund, är situationen icke att anse som farlig. Och skulle gärningsmannen, ehuru han vet att han åstadkommer en situation som allmänt anses farlig, tro att detta omdöme är ogrundat, är uppsåtsrekvisitet icke uppfyllt: han vet t. ex. att ett visst ämne anses giftigt men anser sig ha upptäckt att det icke är det. Men att han med vetskap om verklighetsunderlaget bedömer faran alltför optimistiskt räddar honom icke, ty på hans omdöme kommer det lika litet an när det gäller uttryck som beteckna fara som beträffande uttryck för uppskattning eller värdering.
    På sätt nu beskrivits blir gärningsmannens uppfattning omhandlingens farlighet avgörande för om han skall dömas för att ha framkallat fara. Det framgår av det sagda, att han för att kunna fällas till ansvar måste ha haft någon insikt om att hans gärning kunde leda till den effekt som föranlett lagen att kalla den av honom åstadkomna situationen farlig. Det är därför möjligt att säga, att hans uppsåt skall omfatta att hans gärning är farlig eller åtminstone i någon mån farlig. Ett sådant uttryckssätt är f. ö. svårt att undvika. Man bör emellertid ha klart för sig, att det för ansvar icke kräves att gärningsmannen förstod att den situation han åstadkom faller under brottsbeskrivningens uttryckför fara. I sak synes denna ståndpunkt välgrundad, emedan en motsatt åsikt skulle leda till privilegiering av sangvinikern och den ansvarslöst lättsinnige.²⁹

²⁹ Det anförda innebär en närmare utformning och i vissa avseenden en jämkning av en tankegång, som jag framlagt i skriften Om rekvisiten skada och vinning, 1948, s. 125 ff. Jag borde där ha framhållit, att gärningsmannen bör känna icke endast de konkreta omständigheter utan även de allmänna erfarenhetssatser som göra den av honom åstadkomna situationen farlig. Jag utgick från att till de konkreta omständigheterna höra egenskaperna hos dessa, men jag borde ha framhållit, att det är de allmänna erfarenhetssatserna som göra det möjligt att karakterisera egenskaper såsom farliga. För-

    Det sagda illustreras och stödes av iakttagelser beträffandebrottet rattfylleri, vilket torde vara ett uppsåtligt brott.³⁰ Enligt ett alternativ i brottsbeskrivningen straffas den som för motorfordon medan han har en alkoholhalt i blodet av 1,5 ‰ eller mer. Lagens mening kan icke rimligen vara, att för straffbarhet skulle fordras uppsåt omfattande att blodet har denna alkoholhalt. Det måste vara tillräckligt, att föraren vet att han förtärt alkoholhaltig dryck i en kvantitet som, vare sig han vet det eller icke, ger tillresultat att han har minst 1,5 ‰ alkohol i blodet. Enligt det andra alternativet i brottsbeskrivningen anges den kvantitet inmundigad alkohol, som förutsättes för straffbarhet, genom ett farerekvisit. Det stadgas nämligen straff för den som för motorfordon så påverkad av starka drycker »att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet». För att icke uppsåtsrekvisitet enligt detta alternativ skall få en väsentligt annan innebörd än enligt det förra, måste man antaga, att föraren icke heller enligt detta alternativ behöver inse mer än att han förtärt alkohol i enkvantitet som, vare sig han vet det eller icke, uppgår till det av lagen för straffbarhet förutsatta måttet. Detta är emellertid enligt detta alternativ angivet genom ett farerekvisit. Slutsatsen blir, att uppsåtet icke behöver omfatta att där föreligger så höggradig fara som lagen anger. Denna slutsats är desto mera grundad som farerekvisitet säkerligen skulle, utan att i sak någon nämnvärd ändring skedde, kunna utbytas mot ett culparekvisit, t. ex. genom att de citerade orden utbyttes mot »att det kan antagas att han färdats oaktsamt». Att culpan i så fall ej skulle behöva vara täckt av dolus är tydligt. Enligt båda alternativen skall föraren således, summariskt uttryckt, veta vad han druckit. I alla vanliga fall

fattare, som yttrat sig i ämnet, ha mangrant tagit avstånd från framställningen i skriften: se RAGNAR BERGENDAL i SvJT 1949 s. 48 (se ock i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1946 s. 195 ff), AGGE ib. s. 76, THORNSTEDT a. a. s. 289, 293, 297 ff och 303 och i SvJT 1958 s. 425 samt WAABEN, Det kriminelleforsæt, Kbhvn 1957, s. 202 ff. Man gör gällande, att uppsåtet skall omfatta att fara föreligger, men tycks vara ense om att gärningsmannen ej behöver inse att handlingen är så farlig att lagens krav på farlighet är uppfyllt. Till resultatet torde detta överensstämma med min åsikt. Jag ser blott icke, hur de som kritisera tankegången kunna förklara varför uppsåtet icke måste omfatta måttet av fara. Thornstedt hänvisar till praktiska skäl. Visst finns det starka sådana, men det behövs en förklaring, som gör det begripligt att det är icke blott praktiskt önskvärt utan även lagligt att döma till ansvar ifall där uppsåtet icke täcker faremåttet.

³⁰ Se NJA 1956 s. 66 och mina anteckningar därtill i SvJT 1960 s. 285 ff. —Jfr om obestånd och förestående konkurs nedan not 45.

räcker detta för straffbarhet, ty han vet vanligen ungefär hurpass berusande de drycker äro som han förtärt. Det kan emellertid tänkas fall, där han tror att vad han druckit är betydligt oskyldigare än det i verkligheten är. Han har då misstagit sig angående dryckens egenskap, och ett sådant misstag är av beskaffenhet att utesluta uppsåt.
    I viss mån annorlunda än med sådana ord som hittills berörts förhåller det sig med ordet skada, när det betecknar ekonomisk skada. Huruvida skada föreligger beror nämligen av prisbildningsprocessen, och detta medför att kravet på uppsåt riktas på dennas resultat och lagar.³¹
    Huruvida skada föreligger framgår ofta omedelbart av priser som kunna konstateras vara utbildade av den faktiska prisbildningsprocessen i samhället. Några exempel må visa vad som i sådana fall är tillräckligt för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt. Om någon olovligen tager annans sak som han vet ha saluvärde, har han uppsåtligen åsamkat skada, ty han vet att ägaren hade kunnat sälja saken. Om någon genom vilseledande förmår annan att sälja till vad gärningsmannen vet vara lägre pris än det ägaren hade kunnat utfå genom försäljning till annan, föreligger också uppsåtligen åsamkad skada, ty gärningsmannen vet även i detta fall att ägaren hade kunnat utfå mer genom försäljning. Och omvänt föreligger uppsåtligen åsamkad skada även där någon genom vilseledande förmår annan att köpa till högre pris än det till vilket honom veterligen köparen kunnat köpa på annat håll, ty i detta fall vet säljaren att köparen ej får den valuta för sina pengar som han kunnat få. På enahanda sätt förhåller det sig, där någon narrar sig till kredit på villkor som han vet vara så förmånliga att kreditgivaren får en fordran som är mindre värd än pengarna. Å andra sidan är det för straffbarhet också erforderligt, att det pris eller den skillnad i pris som konstituerar skada är täckt av uppsåt. Om den som narrar sig till kredit på alltför goda villkor verkligen tror att kreditgivaren fått en fullvärdig fordran på honom, kan han icke anses ha åsamkat denne skada uppsåtligen.
    Exemplen torde visa, att när skadan framgår vid en jämförelse med gällande priser, det är dessa gärningsmannen skall känna för att kunna anses ha uppsåtligen orsakat skada. I dessa fall inställer sig icke någon fråga motsvarande den som ovan diskuterats med avseende å sådana begrepp som otillbörlighet och fara,

³¹ Se till detta och det följande min skrift Skada och vinning s. 121 ff.

nämligen frågan huruvida gärningsmannen, för att handla med uppsåt, skall bedöma på samma sätt som lagen. Att priserna äro resultatet av bedömningar vilka påverkat prisbildningen är i allmänhet ovidkommande.³² Priserna äro de fakta gärningsmannen skall känna.
    Det förekommer emellertid, att det icke har utbildats priser som omedelbart ge vid handen om skada föreligger. Huruvida exempelvis den fordran som en kreditgivare fått på kredittagaren är fullvärdig kan visserligen ibland framgå omedelbart genom en jämförelse med den faktiska prisbildningen på penningmarknaden, t. ex. genom att det påvisas att kredit icke ges på så billiga villkor eller tvärtom att villkoren äro de vanliga för ifrågavarande slags kredit som har, antag det, lämnats mot bankmässig säkerhet. Men ofta framgår värdet av fordringen icke genom en sådan direkt jämförelse. Det blir då nödvändigt att företaga en uppskattning av fordringens värde. Uppskattningen måste tydligen ske enligt grunder som äro gängse inom affärslivet, d. v. s. efter grunderna för penningmarknadens prisbildning och med beaktande av liknande fall för vilka penningmarknaden, efter dessa grunder, utbildat ett pris. Fall i vilka en uppskattning måste ske äro därför icke skarpt skilda från fall där värdet är omedelbart givetgenom en jämförelse med ett utbildat pris, utan de båda grupperna av fall gå tvärtom över i varandra.
    För att uppsåtsrekvisitet ej skall få olika innebörd i de båda grupperna av fall måste tydligen, där för konstaterande av skada kräves en uppskattning, uppsåtet omfatta att skada föreligger enligt det gängse ekonomiska bedömningssättet. Den som narrar sig till kredit på alltför goda villkor och därför orsakar skada men verkligen tror att en man med hans dåliga ekonomi brukar kunna få kredit på dessa villkor får icke anses ha uppsåt att åsamkaskada; enligt hans föreställning är kreditgivarens fordran fullvärdig. Och den i affärer oerfarne uppfinnare, som sålt sin uppfinning till alltför högt pris men verkligen tror att en förnuftig affärsman skulle ha velat betala priset om han blott satt sig in

³² Huruvida prisbildningen bygger på sunt ekonomiskt bedömande är i regel irrelevant. Om den utgår från en oriktig föreställning om fakta vid tidpunkten för gärningen och gärningsmannen känner rätta förhållandet, torde han dock icke äga åberopa priset för att visa att han ej åsamkat skada. Han vet t. ex., när han säljer aktier, att bolaget drabbats av förluster som, om de vore kända, skulle inverka på kursen. Se härom min skrift Skada och vinning s.114 ff.

i förhållandena, får icke anses ha åsamkat köparen skada uppsåtligen.
    Att skada på sätt nu angivits skall vara täckt av uppsåt utesluter icke, att även beträffande ordet skada kan förekomma sådana misstag angående rubriceringen som enligt det föregående äro irrelevanta för straffbarheten. Ett exempel härpå utgör det fallet, att någon som lurar sig till ett penninglån visserligen har klart för sig att hans kreditvärdighet är mindre än han uppgivit och att långivarens fordran därför är mindre värd än det försträckta beloppet men, emedan han ämnar och anser sig kunna återbetala försträckningen, tror att detta missförhållande icke konstituerar vad lagen kallar skada.
    I olikhet mot de hittills uppmärksammade orden äro vissa i brottsbeskrivningarna använda ord sådana, att det måste antagas att uppsåtet skall omfatta icke att de faktiska omständigheter föreligga som ordet betecknar utan det förhållandet att ordet är tillämpligt. Utmärkande för dessa ord är, att de av lagen användas för att beteckna en situation till vilken lagen knyter vissa rättsverkningar och som enligt lagen skall anses föreligga när visst eller vissa fakta inträffat och andra fakta icke inträffat.
    Ett sådant ord är ordet gift, använt i bestämmelserna angående tvegifte för att beteckna bestående äktenskap. Ett äktenskap föreligger, om giftermål ägt rum och äktenskapet icke blivit upplöst genom dödsfall eller äktenskapsskillnad (eller har återgått). Alla torde vara ense om att den som gifter sig med en gift kvinnaicke kan fällas till ansvar härför om han tror att hon är ogift. Det för tvegifte erforderliga uppsåtet skall omfatta att äktenskap består, och sådant uppsåt saknas enligt vad allmänt anses ej blott om mannen, oriktigt, tror att kvinnan icke har genomgått vigselceremonien eller att hennes man avlidit utan också om hans föreställning att hon är ogift grundar sig på okunnighet om svensk lag: han tror t. ex. att hemskillnad innebär upplösning av äktenskap eller att en i främmande land förrättad vigsel icke är giltig i Sverige. Att sådana misstag som sist nämnts utesluta uppsåt ter sig förklarligt, om man betänker vad uppsåtskravet rimligen bör omfatta. Det kan ej gärna för straffbarhet fordras, att mannen kände såväl det faktum att vigsel ägt rum som också det negativa faktum att äktenskapet sedermera icke upplösts. Om dessa fakta kan han mycket ofta icke veta just någonting. Vad han däremot kan veta är huruvida kvinnan, enligt hennes egen uppgift eller andras, är gift. Att han vet detta måste vara tillräckligt för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt. Men detta är icke blott till-

räckligt, det bör också fordras. Ty vad som gör gärningen straffvärd är icke blott att de ifrågavarande positiva och negativa fakta äro för handen utan därtill att dessa konstituera vad lagen anser som äktenskap och vill skydda. Uppsåtet skall därför omfatta just detta att kvinnan är gift men behöver däremot icke omfatta de grunder på vilka mannens kännedom därom stöder sig, och uppsåt är uteslutet om han, på vilken grund det vara må, saknar kännedom därom.³³
    En förnuftig tolkning av uppsåtsrekvisitet vid brottet tvegifte torde sålunda leda till att det kräves att gärningsmannen inser att den andra kontrahenten enligt lagen har egenskapen att vara gift. Detta är emellertid detsamma som att inse att lagen kallar denna gift. Medan beträffande de här förut uppmärksammade orden gäller att uppsåt skall omfatta vad orden enligt lagens språkbruk betecknar och icke behöver omfatta att de beteckna detta, kan något sådant särskiljande icke göras beträffande ordet gift. Vad i det föregående kallats ett rubriceringsspörsmål uppkommer icke, ty i stället för de realiteter som ordet betecknar skall uppsåtet omfatta att detta är tillämpligt.
    På motsvarande sätt torde man böra resonera beträffande begreppet ämbetsman när fråga är om ansvar för brott mot ämbetsman³⁴ eller annan som åtnjuter ämbetsmannaskydd. Gärningsmannen kan i regel icke veta något om de fakta, som grunda ämbetsmannaställningen och medföra att denna alltjämt består, d. v. s. om utnämningen och om det negativa faktum att ämbetsmannen icke avgått. För straffbarhet måste därför vara tillräckligt, att gärningsmannen vet att den angripne har en viss ställning. Men detta bör också fordras. Att gärningsmannen t. ex, på grund av misstag angående pensionsåldern tror att den angripne avgått bör anses utesluta uppsåt. Vad som bör fordras är emellertid icke, att gärningsmannen vet att den angripne är vad lagen kallar ämbetsman eller jämställd, ty det är icke till ämbetsman denne blivit utnämnd utan till en mera specifik ställning,t. ex. till landsfiskal. Vad som bör fordras är, att gärningsmannen vet att den angripne är, för att fortsätta exemplet, landsfiskal. Huruvida han vet att landsfiskal är vad lagen kallar ämbetsman

³³ Ehuru resonemanget tager sikte blott på den som gifter sig med en gift person, torde det böra anses, att även den senares uppsåt, för att föranleda ansvar för honom, skall omfatta att han är gift. Det vore underligt om uppsåtsrekvisitet hade olika omfattning för de två kontrahenterna. Se om tvegifte THORNSTEDT a. a. s. 259 f.³⁴ Jfr NJA 1900 s. 141. Angående ämbetsbrott se nedan s. 198 f.

13—623004. Svensk Juristtidning 1962

är däremot irrelevant för straffbarheten. Det är ett rubriceringsspörsmål, något som icke utesluter att en gärningsman, som vet att den angripne rymmes under lagens beteckning ämbetsmanmen icke känner vilken tjänst han har, också uppfyller uppsåtsrekvisitet.³⁵
    Vad som anförts om ordet gift och begreppet äktenskap torde, med vissa undantag varom nedan, äga motsvarande giltighet också i fråga om ordet och begreppet äganderätt, när fråga är om ansvar för stöld eller annat brott där till rekvisiten hör att annan säganderätt kränkes. Att någon är ägare till en sak innebär, att han förvärvat den genom något laga fång och att därefter intet inträffat som medfört att han förlorat sin äganderätt.³⁶ Det vore emellertid orimligt att för straffbarhet kräva uppsåt omfattande dessa positiva och negativa fakta. I regel kan gärningsmannen icke veta just någonting om dem. Det måste vara tillräckligt, att han inser att saken är i annans ägo. Men detta bör också fordras.Vad uppsåtet skall omfatta är sålunda icke fakta utan det förhål-

³⁵ I vissa av de fall som äro straffbelagda i 10:1—5 förutsättes för ansvar att ämbetsmannen är i tjänsteutövning. Man kan fråga, huruvida uppsåtet måste omfatta att så är förhållandet. Det är givet, att gärningsmannen skall veta vad ämbetsmannen gör, men måste han därtill veta att ämbetsmannen gör detta såsom ingående i utövningen av tjänsten? Knappast. Det vore att låta straffbarheten bero av huruvida han mer eller mindre riktigt bedömer vad en tjänsteman har för åliggande, något som icke ankommer på honom och som han oftast är föga skickad att göra. I NJA 1952 s. 512 förelåg fråga, huruvida en tulltjänsteman, som under måltidsrast misshandlats ombord på ett fartyg vars lossning han hade att övervaka, vid tillfället var i tjänsteutövning. Frågan besvarades jakande av HD, och den misshandlande dömdes jämlikt 10:1. Att han (troligen) förklarade sig anse, att tulltjänstemannen icke var i tjänsteutövning, och fick medhåll av hovrätten räddade honom icke. I HD:s dom antyddes icke, att för straffbarhet skulle fordras att han i själva verket förstod, åtminstone på det sätt läran om dolus eventualis anger, att tulltjänstemannen var i tjänsteutövning. Avvikande THYRÉN a. a. s.61 f och THORNSTEDT a. a. s. 280. Se också NJA 1914 s. 43. På samma sätt bör man bedöma motsvarande fråga när den gäller ansvar enligt 10:12 andra st. för den som vägrar förrättningsman inträde som han äger rätt att fordra: gärningsmannens omdöme om förrättningsmannens befogenhet synes icke böra vara avgörande. Straffbudet är därtill ett blankettstraffbud, och såsom nedan s. 204, skall framhållas, måste beträffande sådana huvudregeln vara, att villfarelse angående de regler till vilka straffbuden hänvisa icke friar. Säkerligen böra också 10:12 första st. och 10:11 tillämpas, oavsett att gärningsmannen till äventyrs tror att t. ex. häktning skett utan laga grund och oavsett om hans misstag avser de faktiska omständigheter som föranlett häktningen eller bestämmelserna angående häktning; se uttalande av första lagutskottet i NJA II 1948 s. 336.³⁶ Se om rättighetsbegreppet min framställning i SvJT 1955 s. 307 ff.

landet, att det föreligger vad lagen kallar annans äganderätt. Villfarelse därom, det må bero på misstag angående de faktiska omständigheterna eller på missuppfattning av lagens innehåll, utesluter uppsåt. Så anses allmänt.³⁷ Den, exempelvis, som tager äpplen från sin grannes träd i tro att de tillhöra honom själv emedan de sitta på en gren som sträcker sig in över hans egen tomt begår icke stöld.³⁸ Misstaget är icke vad här kallas ett rubriceringsmisstag utan ett misstag angående förhandenvaron av något som skall föreligga för att det ifrågavarande brottet skall vara begånget. I sak torde det med hänsyn till stöldbrottets infamerande karaktär, vilken det är önskvärt att bibehålla, vara välmotiverat att begränsa räckvidden av kriminaliseringen vid detta brott genom att fordra kännedom om att annans äganderätt kränkes.³⁹
    Vad nu sagts angående rekvisitet annans äganderätt torde ha motsvarande tillämplighet beträffande det rekvisit annans rätt som förekommer i beskrivningen av skadegörelsebrottet genom att där kräves att skadegörelsen skall vara till men för annans rätt.

³⁷ Se THYRÉN a. a. s. 58 f och THORNSTEDT a. a. s. 278.

³⁸ Se NJA 1907 s. 471; jfr ock NJA 1911 s. 33.

³⁹ Vad i texten sagts om att rekvisitet annans äganderätt måste vara täckt av uppsåt är icke utan vidare tilllämpligt vid brott mot jakt- och fiskelagstiftningen. Åtskillig ovisshet råder angående det subjektiva rekvisitet vid dessa brott. Se därom RÅ i NJA 1954 s. 119 och 1955 s. 366. Om olovlig jakt, såsom vanligen torde anses, förutsätter uppsåt att jaga på annans jaktområde, synes i princip gälla att den som tror sig vara ägare till mark där han jagar icke kan fällas till ansvar för olovlig jakt; se NJA 1937 s. 480 och också hovrättens dom i NJA 1951 s. 74 vad beträffar ansvar för Hultman (i vilken del domen ej överklagades). När ett par personer jagat sjöfågel på ett skär och sökte försvara sig genom att påstå att skäret tillhörde kronan varför de såsom hörande till den bofasta kustbefolkningen enligt den då gällande lydelsen av jaktlagen hade rätt till sådan jakt, ansågs emellertid invändningen kunna bemötas med att skäret vid laga skifte tillagts annan persons fastighet och med vissa andra omständigheter, vilka tillsammans med skiftet utgjorde s. a. s. ett prima facie-bevis för att denne andre ägde skäret, samt med att de jagande känt till att den andre ansåg sig äga jakträtten på skäret, varför de jagande fälldes till ansvar;se NJA 1947 s. 407. Det är möjligt, att man också i fall där den jagande påstår sig vara ägare till jaktmarken bör anse kravet att han skall inse att marken äges av annan vara uppfyllt genom ett sådant prima facie-bevisjämte insikt om att den andre anser sig ha jakträtten. Det är ej önskvärt, att den som anser sig ha bättre rätt till område som annan innehar som dess ägare gör sitt anspråk på äganderätten gällande genom att jaga på detta. Om jägare tror sig ha jakträtt enligt urminnes hävd, bör han frikännas (jfr ett i NJA 1942 s. 336 omtalat hovrättsmål) och likaså om han tror sig ha

    Likaså har det sagda vid brottet olovligt förfogande i allmänhet tillämplighet med avseende å uttrycket ägande- eller säkerhetsrätt som tillkommer annan. Tror någon verkligen att hittegods som han tillägnar sig icke är i annans ägo och att annan icke heller har säkerhetsrätt till godset, kan han icke straffas för olovligt förfogande.⁴⁰ Men för vissa fall av detta brott gäller det sagda säkerligen icke.
    Om i ett avtalsförhållande den ene kontrahenten får sig ägande- eller säkerhetsrätt förbehållen eller tillförsäkrad, torde åtgärd av medkontrahenten, varigenom den förre berövas sin rätt, vara att bedöma som olovligt förfogande, oavsett att gärningsmannen måhända, ehuru med orätt, tror att ett sådant förbehåll eller tillförsäkrande icke är rättsligen giltigt.⁴¹ Tag det fallet att någon köpten sak med äganderättsförbehåll för säljaren men av någon anledning tror, att äganderätt icke kan förbehållas på detta sätt, och därför säljer saken vidare. Fallet är säkerligen att bedöma som olovligt förfogande. Enahanda är förhållandet, om vid försäljningav lösöre detta får kvarbli i säljarens besittning och säljaren tror, att köpet är ogiltigt emedan det i lösöreköpsförordningen angivna tillvägagångssättet icke iakttagits, samt han i förlitan härpå säljer egendomen till en tredje.⁴² Och samma är förhållandet ock-

jakträtt enligt upplåtelse av den som är jakträttsinnehavare. Komplikationer kunna uppstå genom bildande av jaktvårdsområde enligt jaktlagen. Beträffande olovligt fiske finnas rättsfall, i vilka man tycks ha fällt den som fiskat i annans fiskevatten till ansvar utan att fordra att han skall ha insett eller ens bort inse att fiskerätten tillhörde annan, men också rättsfall i vilka den fiskande frikänts emedan han ansetts ha handlat i »god tro». Se om rättspraxis såväl beträffande olovligt fiske som angående olovlig jakt THORNSTEDT a. a. s. 211 ff. Olaga fiske har i NJA 1954 s. 115 ansetts vara att ett culpöst brott och ansvar ådömdes vid culpöst misstag om platsen för fisket, men när villfarelsen avsåg bestämmelserna om fiske (svenska territorialvattnets utsträckning) fälldes utan att culpa fordrades, NJA 1927 s. 592. Jfr THORNSTEDT a. a. s. 186n. 13.

⁴⁰ Jfr NJA 1947 s. 582.

⁴¹ Se till detta och det följande uttalanden av justitierådet KARLGREN i NJA 1956 s. 541 och av ANDENÆS a. a. s. 238 f.

⁴² Om däremot köparen i ett fall, där det köpta kvarblir hos säljaren, med åsidosättande av sin skyldighet att låta egendomen kvarbli hos denne själv tager den från honom, torde han därigenom väl göra sig förfallen till ansvar för egenmäktigt förfarande men icke ådraga sig ansvar för stöld ens om det skulle vara avtalat att säljaren tills vidare skall vara ägare och han inser att äganderätten är kvar hos säljaren. Detta beror på att stöldrekvisitet »vad annan tillhör», rätt tolkat, icke torde vara uppfyllt i ett sådant fall; se NJA 1956 s. 140 och mina anteckningar därom i SvJT 1960 s. 262 ff.

så om säljaren av en fastighet tror sig vara ägare så länge köparen icke fått lagfart och han därför säljer fastigheten ånyo.⁴³
    Att i sådana fall ej kräves, att gärningsmannens uppsåt omfattar att annans äganderätt eller säkerhetsrätt består, synes framgå redan av lagens ord. Lagen kräver icke, att rättigheten kvarblir hos den ene eller tillfaller den andre, utan endast att den är förbehållen eller tillförsäkrad. Det är också helt rimligt, att den som vet att han förbehållit eller tillförsäkrat annan ägande- eller säkerhetsrätt skall vid äventyr av straffansvar hålla sitt löfte ävenom han tror att rättigheten icke kan förbehållas eller tillförsäkras genom ett sådant avtal. Det resonemang, som nyss förts till motivering av att rekvisitet annans äganderätt skall vara täckt av uppsåt, är icke tillämpligt i dessa fall. Straffbestämmelsernas innebörd är nämligen i dem att ställa en avtalsförpliktelse under straffsanktion, och det bör då vara tillräckligt att gärningsmannen känner det löfte som avgivits, av honom själv eller någon från vilken han härleder sin rätt.⁴⁴
    På enahanda sätt torde man böra resonera, därest en kommissionär, som förvärvat gods för kommittentens räkning, tillägnar sig godset i okunnighet om stadgandet i 53 § kommissionslagen, enligt vilket kommittenten omedelbart blir ägare av detta. Kommissionären har visserligen icke uttryckligen åtagit sig att respektera kommittentens äganderätt, men han har åtagit sig en kommissionärs skyldigheter och till dem hör att respektera kommittentens äganderätt. När nu lagen stadgar straff för åsidosättande av denna skyldighet, bör han icke kunna ursäkta sig med sin okunnighet. Det torde vara tillräckligt för straffansvar, att han vet att han åtagit sig sådana förpliktelser att han är vad lagen kallar kommissionär. Men att han vet, att lagen kallar honom kommissionär, kan icke krävas; det är ett rubriceringsspörsmål.
    Att kommissionären för att kunna straffas måste veta, att han iklätt sig en kommissionärs skyldigheter, beror på att det för straffvärdheten är väsentligt att han känner icke blott de faktiska omständigheterna utan även att dessa försatt honom i en sådanställning som straffbestämmelsen avser. Samma betraktelsesätt måste anläggas i andra fall, där ett straffbud för sin tillämpning förutsätter att gärningsmannen har vissa skyldigheter.

⁴³ Något som i praxis har bedömts såsom olovligt förfogande, om förste köparen ännu icke tillträtt fastigheten, men annars torde bedömas såsom behörighetsmissbruk. Jfr nedan s. 203.

⁴⁴ Han bör dock gå fri om han, t. ex. på grund av missförstånd av reglerna i avtalslagens 3 kap., tror, att löftet är ogiltigt.

    Beträffande gäldenärsbrotten är det sålunda tydligt, att gärningsmannens uppsåt måste omfatta att han har den skyldighetsom lagen beskriver med ordet gäldenär. Det vore icke rimligt att straffa t. ex. den som visserligen är insolvent på grund av en stor skadeståndsskuld men, måhända emedan han missförstått en framställning av den svenska skadeståndsrätten, fullt och fast tror att han icke är gäldbunden. För straffvärdheten är det väsentligt, att han vet att han häftar i skuld; det räcker icke, att han känner de fakta på grund av vilka han gör detta. Det går därför icke för sig att betrakta frågan vad ordet gäldenär avser som ett rubriceringsspörsmål, utom så till vida som gärningsmannen ej behöver förstå betydelsen av just det ordet.⁴⁵
    En skyldighet, vilken liksom gäldenärsställningen säkerligen måste vara täckt av uppsåt, är den skyldighet att göra rätt för sig, varom talas i det till de egentliga bedrägeribestämmelserna knutna stadgandet i 21:2 andra stycket. Anknytningen till bedrägeribrottet, vilket förutsätter uppsåtligen orsakad skada, ställer det utom tvivel, att den som tror sig icke vara betalningsskyldig skall gå fri från ansvar enligt stadgandet.⁴⁶
    I fråga om förskingring torde få antagas, att gärningsmannen skall inse att han är skyldig att utge den ifrågavarande egendomen eller redovisa för denna, men vad han i senare hänseendet måste förstå kan kanske vara föremål för tvivel. Man bör nog icke fordra mer än att han förstår att egendomen representerar ett främmande värde som han skall vara beredd att när som helst återställa.⁴⁷
    Vad angår ämbetsbrotten enligt 25 kap. fordras för ansvar för

⁴⁵ Samma är att säga om uttrycken obestånd och förestående konkurs i 23 kap. Gäldenären skall, för att kunna dömas för uppsåtligt brott, känna, att hans ekonomiska ställning är sådan att den, vare sig han vet det eller icke, gör lagens uttryck tillämpligt. Skulder som han icke känner, orsaken må vara okunnighet om vad som ägt rum i verkligheten eller en oriktig bedömning av de rättsliga konsekvenserna av faktiska händelser, skola ej medräknas. Att han med ogrundad optimism bedömer sin ställning så, att han anser att han icke är på obestånd eller att konkurs icke är förestående, räddar honom emellertid icke, detta i överensstämmelse med vad tidigare i texten sagts beträffande begreppet fara; se s. 185 ff. Jfr THORNSTEDT a. a. s. 280.

⁴⁶ Se NJA 1952 s. 560 varom THORNSTEDT a. a. s. 229 f och EKEBERG m. fl.a. a. vid 21:2 in fine. Se också NJA 1924 s. 305.

⁴⁷ Vid brotten trolöshet mot huvudman och behörighetsmissbruk torde det i brottsbeskrivningarna förekommande ordet missbruk begränsa det straffbara området på sådant sätt, att därigenom uteslutas fall där gärningsmannen är omedveten om den ställning han missbrukar. Jfr THYRÉN a. a. s. 60 och THORNSTEDT a. a. s. 278.

uppsåtligt brott, att gärningsmannen känner sin utnämning till den ifrågavarande tjänsten.⁴⁸ Denna i och för sig mycket naturliga åsikt stödes av att, såsom nedan skall framhållas,⁴⁹ för ansvar för tjänstefel fordras att gärningsmannen känner eller borde känna det åliggande han åsidosätter. Åsikten innebär emellertid icke ett krav på att ämbetsmannen vet att tjänsten är sådan att den av lagen inrangeras bland dem med vilka ämbetsansvar är förenat, ty detta är ett rubriceringsspörsmål. Att han till äventyrs tror att han avgått från tjänsten och därför upphör att tjänstgöra torde enligt 25:4 böra bedömas lika som om han på grundav annat misstag om sina förpliktelser icke fullgör vad som åligger honom.⁵⁰
    Brott som förutsätta ett förbrott äro så till vida lika dem som nu berörts, att något skall ha ägt rum före brottet och att det är detta tidigare uppkomna förhållande som gör det motiverat att man genom kriminalisering söker avhålla från visst beteende. Det kan ifrågasättas, huruvida icke gärningsmannen vid ett brottsådant som häleri måste, för att kunna straffas, känna till ej blott den faktiska handling som förbrottet är utan även att denna gärning är straffbelagd. Troligen bör man fordra detta. Låt vara att en gärning skall bestraffas utan hinder av att gärningsmannen är okunnig om att den är straffbelagd, det skulle vara att gå ett steg längre, om man straffade en gärningsman för det han gjort något, som är brottsligt endast emedan en annan tidigare begått en straffbelagd handling, och icke fordrade att gärningsmannen insåg att handlingen var straffbelagd. Likaså synes ansvar för skyddande av brottsling böra förutsätta, att gärningsmannen insåg att förbrottet var straffbelagt. Detsamma torde få antagas gälla beträffande brottet i 3:6, vilket består i underlåtenhet att avslöja eller hindra straffbelagd handling. Man torde böra sätta sig över de tvivelsmål, som föranledas av att brottets plats i strafflagen tyder på att det skulle anses vara ett slags medverkan och av att anstiftare och medhjälpare till ett brott lika väl som gärningsmannen äro att straffa oberoende av om de känt straffbudet.⁵¹

⁴⁸ Angående brott mot ämbetsman se ovan s. 193.

⁴⁹ S. 207 f.

⁵⁰ Se NJA 1955 s. 405 och nedan s. 207 f men om ansvar enligt ett rymningsstadgande i sjömanslagen NJA 1932 s. 11 (där misstaget gällde en generellrättsregel; jfr stycket efter nästa). Jfr THORNSTEDT a. a. s. 230 f, 280, 251noten och 273 n. 14.

⁵¹ Se THORNSTEDT a. a. s. 281 f.

    Alla de rättsregler som hittills varit på tal ha varit generella sådana, i det att de gälla för var och en som uppfyller vissa förutsättningar. Det är anledning att också uppmärksamma de fall där en regel är individuell, nämligen så att den gäller blott för en eller flera individer,⁵² och dess åsidosättande är straffbelagt. I sådana fall blir frågan, huruvida gärningsmannens uppsåt måste omfatta att han åsidosätter förhållningsregeln, åtminstone i allmänhet att bedöma på ett sätt som radikalt avviker från vad i den föregående framställningen sagts. Emedan en generell regel riktar sig till var och en, kan det icke undvikas, att bland de många adressaterna finnas några som icke förstå den, och det kan, såsom berörts inledningsvis, påvisas skäl de lege lata och de lege ferenda varför dessa icke skola undantagas från straffbudets tillämpning på grund av sin brist på insikt. Riktas åter en föreskrift till viss eller vissa individer, synes man med större fog kunna för straffbarhet begära, att den göres sådan att den förstås av dem. Därtill kommer, att det icke är sörjt för effektivt kungörande av individuella föreskrifter, varför i stället bör träda ett krav på att föreskriften kommit till adressatens kännedom,^52a och ytterligare tillkommer, att på utformningen av sådan föreskrift ofta icke nedlägges eller ens kan nedläggas så mycken omsorg som på avfattningen av en generell bestämmelse, varför det vore betänkligt om missförstånd angående föreskriftens innehåll icke skulle anses utesluta uppsåt.
    Det torde därför finnas fog för att hävda att skingringsbefallning, varom talas i 11:1, och dess motsvarighet i 11:3 skola vara täckta av uppsåt för att ansvar skall inträda,⁵³ och ansvar för lydnadsbrott enligt 26:1 torde likaledes förutsätta, att den befallde uppfattat befallningen och dess innehåll.⁵⁴
    Skälen för att beträffande uppsåtsrekvisitets räckvidd göra skillnad mellan generella bestämmelser och individuella föreskrifter torde äga bärkraft även när fråga är om det erforderliga uppsåtets omfattning i fall där undantag göres från en generell be-

⁵² Vad här säges om individuella regler har icke tillämplighet blott för det straffbudet är knutet till en förhållningsregel med endast lokal giltighet;se SvJT rf 1931 s. 60 och 1941 s. 40. Se HÅKAN STRÖMBERG, Den lokala förordningsmakten, 1954, s. 266; jfr THORNSTEDT a. a. s. 273.

^52a Se uttalande av föredragande departementschefen i k. prop. 1954:20 s. 141.

⁵³ Se BECKMAN m. fl. a. a. s. 299 och 305 samt THORNSTEDT a. a. s. 256 f.

⁵⁴ Detta torde föredragande departementschefen och lagrådet ha utgått från vid sina uttalanden i NJA II 1949 s. 109; se också THORNSTEDT a. a. s. 261 f. Se också beträffande 26:18 NJA 1961 s. 1.

stämmelse genom en för viss eller vissa individer meddelad tilllåtelse.
    I enlighet härmed torde gälla att ansvar enligt 26:11 för undanhållande icke kan ådömas den som tror sig berättigad till bortovaro emedan han, ehuru med orätt, tror att han fått permission eller att meddelat permissionsbeslut avser den ifrågavarande tiden.⁵⁵
    Det sagda synes tillämpligt också beträffande licens⁵⁶ och liknande tillstånd.⁵⁷ Att märka är emellertid, att licens ofta har sådant sammanhang med en bestämmelse av generell räckvidd att det misstag licenshavaren åberopar i själva verket avser författningsbestämmelsen. Att han tror sig ha licens synes då icke försätta honom i annat läge än vilken som helst annan som bryter mot den ifrågavarande bestämmelsen, utom så till vida som bestämmelsen kan vara ett sådant besked av myndighet som, enligt vad i slutet av artikeln skall nämnas, kan föranleda straffrihet.⁵⁸Emedan en licens innebär undantag från ett vid straffansvar stadgat förbud, synes det också finnas skäl för att anse, att om licen-

⁵⁵ Se REGNER & HENKOW a. a. s. 213 f. Där anföres också, att för att straff för undanhållande skall ådömas någon som inkallats genom personlig order måste fordras att ordern kommit honom till handa. Om inkallelse skett genom allmän kungörelse, lärer, säges det vidare, den uteblivne få anses ha genom inställelseorderns kungörande erhållit kunskap om sin inställelseskyldighet. Dessa uttalanden överensstämma till resultatet med vad här i texten göres gällande. Att en genom allmän kungörelse given inställelseorder skall vid straffansvar åtlydas av den inställelseskyldige behöver man emellertid, om framställningen i texten är riktig, icke grunda på ett antagande att ordern kommit till hans kännedom, ty enligt texten utesluter okunnighet om en allmän kungörelse icke uppsåt. Såsom skall framhållas i slutet av artikeln och såsom beröres också av de nämnda författarna, finnes, det oaktat, visst utrymme för domstol att med hänsyn till omständigheterna underlåta att fälla till ansvar. Jfr THORNSTEDT a. a. s. 262 ff. Jfr också n. 50. Se NJA1961 s. 1.

⁵⁶ Se utlåtande av WETTER i NJA 1942 s. 282 ff. Se också NJA 1918 not. B 504 varom THORNSTEDT a. a. s. 243.

⁵⁷ Jfr SvJT 1961 rf s. 13, där en hotellvärd fälldes till ansvar enligt 80 § rusdrycksförsäljningsförordningen för det han utan tillstånd av polismyndigheten anordnat en danstillställning och därvid utskänkt rusdrycker. Han försökte försvara sig med att han glömt att söka tillstånd för just den ifrågavarande kvällen. Av intresse i detta sammanhang är, att han trodde att han sökt och erhållit tillstånd. Om han trodde detta, hade han icke uppsåtligen begått brott enligt 80 §. Att han likväl dömdes berodde enligt rättsfallsrubriken på att oaktsamhet ansågs tillräcklig för ansvar enligt lagrummet.

⁵⁸ Se NJA 1937 s. 267 II och 1944 s. 592 samt SvJT 1939 rf s. 84 I, varom THORNSTEDT a. a. s. 242 f och 192 f.

sen enligt sin lydelse icke täcker gärningen och gärningsmannen inser detta, han kan fällas till ansvar utan hinder av att han, oriktigt, tror att den icke är menad som där står utan tror sig berättigad till gärning som faller utanför ordalydelsen.⁵⁹
    Åsikten, att frånvaro av licens skall vara täckt av uppsåt, stödes av att i fall av sådan art att samtycke har straffriande verkan gärningsmannen otvivelaktigt skall gå fri från straff om han tror sig ha samtycke.
    Vid upplåtelse av rätt till annans egendom, liksom även vid förbehåll av rätt när egendom överlåtes, torde likaledes misstag angående de individuellt givna bestämmelserna om rättigheten och dess omfattning utesluta uppsåt. En kontrahent bör ej straffas, när han handlat i förlitan på medkontrahentens ord sådana han uppfattat dem; han tror ju då att den andre genom en privaträttsligt giltig disposition samtyckt till gärningen. Misstag angående den upplåtna rättens omfattning torde på denna grund icke sällan leda till straffrihet.⁶⁰ Men fallen kompliceras ofta av att det misstag gärningsmannen begått icke var ett misstag angående vad upplåtaren i det särskilda fallet angivit såsom gräns för hans befogenheter utan angående generella rättsregler som bestämmaomfattningen av en rättighet av ifrågavarande slag. Att gärningsmannen fått åt sig upplåten en rättighet försätter honom i så fall icke i annat läge än vilken som helst annan, och lika litet som vilken som helst annan äger han till sitt fredande från ansvar åberopa, att han misstog sig angående de generella rättsreglerna och därför trodde att han ägde företaga gärningen.⁶¹

⁵⁹ Detta är kanske förklaringen till utgången i NJA 1942 s. 276, varom THORNSTEDT a. a. s. 188 noten, 244 f och 284, och möjligen även till utgången i SvJT 1946 rf s. 90, varom THORNSTEDT a. a. s. 247 n. 35.

⁶⁰ Se SvJT 1955 rf s. 58 varom THORNSTEDT a. a. s. 224 f och mina anteckningar i SvJT 1960 s. 183 och 272. Men gärningsmannen äger icke utan vidare förlita sig på en uppgift av upplåtaren att denne äger befogenhet att företaga upplåtelsen. Huruvida rättighetshavaren skall gå fri, därest han av misstag tror att upplåtaren har sådan befogenhet, beror på vad misstaget avser. Tror rättighetshavaren att upplåtaren är ägare och skulle upplåtelsen vara giltig om denne vore det, torde det s. 194 f förda resonemanget angående äganderättsbegreppet leda till att rättighetshavaren går fri emedan erforderligt uppsåt saknas; på vilken grund rättighetshavaren tror att den andre är ägare är irrelevant. Men i fall sådana som det i NJA 1893 s. 320 återgivna, där innehavaren av prästerligt boställe upplät nyttjanderätt ehuru han icke var behörig därtill, kan gärningsmannens förlitan på upplåtelsen icke fritaga honom från ansvar. Jfr THORNSTEDT s. 285 f.

⁶¹ Se NJA 1899 s. 130 och, ehuru den tilltalade av skäl som komma att beröras i slutet av artikeln blev frikänd, NJA 1898 s. 111 och 1922 s. 476 II

    En jämförelse mellan följande två exempel må belysa det sagda.Ägaren av en fastighet säljer denna men tror sig alltjämt varaägare så länge köparen ännu icke fått lagfart, varför han säljerfastigheten till en tredje. Det har redan i det föregående hävdatsatt hans misstag, vilket avser de generella reglerna angående äganderättens övergång, icke räddar honom från ansvar för olovligt förfogande.⁶² Antag i stället att han sålt fastigheten men, ehuru med orätt, tror sig ha erhållit löfte om att få avverka skog på denna och att han därför företager skogsavverkning. Hans misstag avser då de individuella reglerna. Han har då icke med uppsåt olovligen⁶³ avverkat skog och kan icke fällas till ansvar.⁶⁴
    Åtskilliga av de i det föregående nämnda straffbestämmelserna te sig såsom bestämmelser som ställa förhållningsregler under straffsanktion. På sätt och vis äro alla straffbestämmelser sanktionsstadganden, nämligen så till vida som de kunna uppfattas såsom stadgande sanktion för en förhållningsregel vilken innehåller att man icke skall handla så att man uppfyller förutsättningarna för straffbarhet enligt bestämmelsen. Sådana straffbestämmelser åter som t. ex. bestämmelserna angående gäldenärsbrott te sig, genom att de förutsätta att viss skyldighet uppkommit, såsom bestämmelser om sanktion för en viss skyldighet som följer av regler givna utanför straffbudet, och kriminaliseringen tjänar därför till att förmå den som har sådan skyldighetatt uppfylla denna. Vid dessa straffbestämmelser är det en tolkningsfråga, huruvida det subjektiva rekvisitet skall förstås så att det omfattar att denna skyldighet består. Den föregående framställningen har försökt besvara några sådana tolkningsspörsmål. Det är anledning att nu uppmärksamma straffbud, som äro helt accessoriska till en eller flera förhållningsregler i det att gär-

(i vilket ansvarsfrågan stannade i HovR:n); om dessa rättsfall se THORNSTEDT a. a. s. 222 ff och 183 n. 12. Även NJA 1934 s. 84 kan åberopas, om villfarelse förelåg i detta fall.

⁶² Ansvar för behörighetsmissbruk kan komma i fråga i stället; se. n. 43.

⁶³ Huruvida sådana rekvisit som olovligen (20:1, 24:2), olovlig väg (24:4), utan laga rätt (15:22), obehörigen (11:9) skola vara täckta av uppsåt beror av vad det är som gärningsmannen kan anföra till stöd för sin tro att gärningen var lovlig etc. Trodde han att han fått samtycke, räddar det honom, om samtycke är straffriande. Trodde han att han genom en privaträttslig disposition fått rätt att företaga gärningen, går han fri, därest sådan disposition gör gärningen lovlig etc. Men tog han nötter från träden i annans skog och bestod hans misstag i att han trodde att detta enligt svensk lag är tillåtet för envar, skall han straffas, för åverkan eller stöld.

⁶⁴ Se NJA 1904 s. 497, vari åtalet emellertid ej fullföljdes till HD. Jfr om rättsfallet THORNSTEDT a. a. s. 210 f.

ningen beskrives såsom en överträdelse av dessa. Sådana straffbud äro mycket vanliga i specialstraffrätten. Mycket ofta meddelas ju i en författning dels allehanda föreskrifter, dels bestämmelser om straff för den som åsidosätter dessa.
    Uppenbarligen kan icke den blotta omständigheten, att brottsbeskrivningen på detta sätt givits i annat lagrum än straffbudet och har formen av en förhållningsregel till vilken straffbudet hänvisar, få medföra, att uppsåtsrekvisitet skulle tolkas annorlunda än om, såsom är det vanliga i strafflagen, brottsbeskrivningen och bestämmelsen att straff skall följa givits i ett sammanhang. I regel är det endast framställningstekniska skäl som föranlett valet av redaktionssätt. Att brottet beskrives såsom överträdelse av viss förhållningsregel ger därför icke i och för sig stöd för att tolka uppsåtsrekvisitet så, att det skulle krävas uppsåt omfattande att förhållningsregeln överträdes, vilket skulle innebära uppsåt omfattande regelns existens och innehåll.
    Vad nu sagts gäller helt visst oavsett om straffbudet är ett s. k. blankettstraffbud, d. v. s. ett straffbud som lämnar öppet åt redan givna eller framdeles meddelade bestämmelser att ge besked om i vilka fall det skall tillämpas. Ett sådant straffbud är bestämmelsen angående fyndförseelse i 22:8. Det torde vara klart, att uppsåtsrekvisitet vid detta brott icke omfattar den omständigheten att gärningsmannen åsidosätter sina skyldigheter enligt hittegodslagen; okunnighet om dennas bestämmelser fritager honom icke från ansvar.
    Särskild uppmärksamhet kräver emellertid redaktionssättet i sådana straffbud, vilka beskriva brottet som en överträdelse av viss eller vissa förhållningsregler och därtill, mot vanligheten, uttryckligen utsäga ett subjektivt rekvisit.
    Är detta uppsåt, kräver ju straffbudet efter orden, för att straffbarhet skall inträda, uppsåt omfattande att förhållningsregeln överträdes. Som ett ytterligare skäl för denna tolkning kan åtminstone för vissa fall anföras, att det annars vore överflödigt att uttryckligen kräva uppsåt. Ty att själva gärningen måste vara uppsåtlig anses i regel icke behöva utsägas.
    Stadgas åter straff för den som oaktsamt överträder viss förhållningsregel, synas ordalagen språkligt ge vid handen, att han för att ådraga sig ansvar skall vara oaktsam i förhållande till denna förhållningsregel, vilket innebär att han måste känna eller åtminstone böra känna denna. Ty vad innebär det att handla oaktsamt? Det innebär, att man handlar annorlunda än man bör och att det kan begäras att man handlar som man bör, något

som icke kan begäras om man ej åtminstone bör veta hur man bör handla. När nu den culpösa handlingen beskrives såsom överträdelse av viss förhållningsregel, består den culpösa gärningen enligt brottsbeskrivningen i överträdelse av denna, icke i avvikelse från någon annan norm t. ex. en sådan som den att man skall hålla sig till sanningen eller att man skall bete sig så som en förståndig människa eller som en kunnig människa brukar bete sig. Men om själva gärningen är beskriven såsom avvikelse från viss förhållningsregel, bör väl i brottsbeskrivningens krav på culpa anses ligga ett krav på att det kan begäras av den handlande att han rättar sig efter förhållningsregeln och därför också ett krav på att han känner eller åtminstone bör känna denna. En sådan tolkning av culparekvisitet ligger särskilt nära till hands när gärningen är en underlåtenhetshandling. Ty om det stadgas straff för den som av oaktsamhet underlåter att företaga vad som åligger honom enligt viss förhållningsregel, måste man fråga sig, huruvida icke ett typfall av vad som avses är det då han av oaktsamhet underlåtit att skaffa sig kännedom om regeln.
    En fråga för sig är, vilken aktsamhet som kan begäras i detta avseende eller, omvänt, varmed gärningsmannen kan ursäkta sig för det han icke kände förhållningsregeln. Svaret på den frågan måste växla efter förhållandena. Det beror av ett culpaskön. Såsom framhållits i början av artikeln, drivas domstolarna till att ställa höga anspråk på samhällsmedlemmarna för att de förhållningsregler som ges genom lagstiftningen skola bli respekterade.
    Det sagda kan illustreras med bokföringsbrottet i 23:5. Där stadgas straff för gäldenär, som på visst sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Att ett krav på uppsåt upptagits alternativt med kravet på oaktsamhet kan här tyckas motiverat av önskan att göra tydligt, att även sådana gärningar som i och för sig äro uppsåtliga skola falla under straffbudet. Men kan meningen verkligen vara, att en oriktig bokföringsåtgärd skall bestraffas redan om den i och för sig är uppsåtlig? Måste icke meningen vara att den bokföringsskyldige också skall, på det sätt som läran om uppsåt anger, känna sin bokföringsskyldighet och veta att åtgärden är oriktig? I ochför sig är ju en bokföringsåtgärd i allmänhet uppsåtlig. Vad culparekvisitet beträffar är att märka, att det enligt ordalagen avser bokföringens riktighet, ej dess sanning. Hur affärshändelser skola redovisas är icke en så enkel fråga, att det blott gäller att hålla sig till sanningen. Anvisningarna i bokföringslagen skola följas, men en avvikelse från dem kan knappast anses oaktsam om icke

den bokföringsskyldige åtminstone bör förstå hur böckerna skola föras. Det är också att märka, att oaktsamt bokföringsbrott skall kunna bestå i underlåtenhet att föra böcker. Men kan man begära av en bokföringsskyldig att han skall föra böcker, om man icke kan göra gällande att han bör känna sin bokföringsskyldighet? Det torde vara tämligen klart, att 23:5 skall läsas som där står, nämligen så att det fordras dolus eller culpa omfattande att bokföringsskyldighet åsidosättes.⁶⁵ I sak är detta så mycket mera påkallat som det ej sällan är förenat med svårigheter att avgöra hur en affärshändelse skall redovisas enligt bokföringslagen.
    Lika som bokföringsbrottet äro brotten i skattestrafflagen att uppfatta i det hänseende som nu är i fråga. Falskdeklaration beskrives uttryckligen såsom uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift. Men om en uppgift i en deklaration är oriktig eller ej beror av vad skattelagstiftningen föreskriver om innehållet av en deklaration. Uttrycket oriktig uppgift hänvisar därför till skattelagstiftningens förhållningsregler. Det synes berättigat att där avsluta, att uppsåtet skall omfatta att deklarationen avviker från dessa. Att uppgiften i och för sig lämnas uppsåtligt kan icke vara tillräckligt för straffbarhet. Uppsåtet måste omfatta något mera, och vad skulle detta vara om icke att uppgiften är oriktig? Kanske att den är osann? Nej, lagen fordrar icke på den objektiva sidan att uppgiften är osann och har skäl för att undvika att uppställa denna fordran. Frågan huruvida en deklaration är sann eller icke låter sig ibland ej besvara, ty vad som skall uppges i t. ex. en inkomstdeklaration är icke tillräckligt bestämt genom ordet inkomst och deklarationsformuläret. Så invecklad som skattelagstiftningen är, skulle det dessutom i sak vara föga tilltalande att straffa deklaranten för uppsåtligt brott, om han icke insåg att han deklarerade annorlunda än han enligt denna skulle.⁶⁶ Det subjektiva rekvisitet vid vårdslös deklaration bör tydligen ha samma omfattning. I praxis har också otvetydigt fastslagits, att för ansvar för vårdslös deklaration fordras grov oaktsamhet omfattande det förhållandet att deklarationen avviker från vad skattelagstiftningen föreskriver.⁶⁷

⁶⁵ Se THORNSTEDT a. a. s. 283 f.

⁶⁶ Se ATLE ERIKSSON, Om påföljder av brott mot skatteförfattningarna, 2:a uppl., 1960, s. 30, SANDSTRÖM, Skattestrafflagen, 1955, s. 98, och THORNSTEDT a. a. s. 231 ff. I NJA 1947 s. 439 tillmättes deklarantens uppfattning angående skatterättslig praxis beträffande värderingen av icke börsnoterade aktier betydelse med avseende å uppsåtsrekvisitet.

⁶⁷ Se NJA 1954 s. 46 samt ATLE ERIKSSON a. a. s. 32, SANDSTRÖM a. a. s. 110 och THORNSTEDT a. a. s. 231 ff.

    En ytterligare illustration erbjuder brottet tjänstefel i 25:4, vilket i lagrummet beskrives såsom ett culpöst brott: för tjänstefel skall ämbetsman straffas, om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Starka skäl tala för att en förutsättning för ansvar är att culpan, såsom lagrummets avfattning ger vid handen, skall omfatta den överträdda förhållningsregeln d. v. s. att ämbetsmannen insåg eller bort inse sitt åliggande.
    Vad det språkliga angår må det medges, att man kan tänka sig att en ämbetsman visar oskicklighet eller oförstånd ehuru det icke kan påstås att han borde känna det åliggande han missköter. Men kan han anses vara försumlig, om han icke åtminstone borde känna det åliggande han försummar? Att kräva culpa, av det i någon mån säregna slag som anges i 25:4, omfattande den förhållningsregel som åsidosättes är desto mera påkallat som denna kan vara given i en för ämbetsmannen individuellt, ja särskilt för en konkret situation, meddelad föreskrift. Det vore minst sagt obilligt att straffa honom för tjänstefel, om han icke kände eller borde känna att föreskriften meddelats och vad den innebar. Men i 25:4 göres ingen skillnad mellan individuella föreskrifter och generella sådana.
    Under förarbetena till 25:4 och under det fortsatta arbetet på strafflagsrevisionen har uttalats, att lagrummet omfattar jämte oaktsamma fall även gärningar som utföras med uppsåt. I sitt förslag till nu gällande 25:4 upptog straffrättskommittén på den subjektiva sidan uppsåt såsom alternativ till oaktsamhet, och så angavs det subjektiva rekvisitet också i den motsvarighet till 25:4 som ingick i det år 1958 till lagrådet remitterade förslaget till vissa partier av en blivande brottsbalk. När förslaget till nuvarande 25:4 remitterades till lagrådet fick ordet uppsåt utgå, men föredragande departementschefen uttalade, att brottsbeskrivningen ändock icke torde utesluta sådana »uppsåtliga fel i tjänsten som undantagsvis icke skola bestraffas» enligt 25:1.⁶⁸ Och när lagrådet yttrade sig över det år 1958 remitterade förslaget uttalade lagrådet, att enligt dess åsikt övervägande skäl talade för att icke rubba den gällande lydelsen av lagrummet, men lagrådet erinrade tillika om att vid tillkomsten av 25:4 förutsatts att under den därgivna brottsbeskrivningen även rymmas uppsåtliga fall och anförde såsom exempel det, då någon medvetet försummar att ut-

⁶⁸ Se NJA II 1949 s. 65 f.

föra viss uppgift.⁶⁹ Uppenbarligen avse dessa uttalanden icke att framhålla, att tjänstefel kan begås genom handling eller underlåtenhet som i och för sig är uppsåtlig. Att tjänstefel utgöres avsådan handling eller underlåtenhet är nämligen mycket vanligt. Vad man haft i tankarna måste ha varit handling eller underlåtenhet som ämbetsman begår med kännedom om att han därmed åsidosätter sin tjänsteplikt, något som lyckligtvis är mindre vanligt. Men om vad man betraktat såsom uppsåtligt tjänstefel förutsätter uppsåt omfattande ämbetsmannens åliggande, måste motsvarande gälla beträffande det subjektiva rekvisitet vid de tjänstefel som man betraktat såsom culpösa.
    Rättspraxis⁷⁰ har, i enlighet med den tolkning som enligt det sagda är den riktiga, intagit den ståndpunkten att ansvar enligt 25:4 förutsätter att ämbetsmannen insåg eller borde inse att han åsidosatte sin tjänsteplikt.⁷¹ Kriminaliseringen i 25:4 sträcker sig ändock så långt, att JK, JO och MO i sina instruktioner bemyndigats att underlåta åtal för tjänstefel och låta bero vid vad som förekommit i ärendet.
    Vid de nu nämnda brotten beskrives gärningen såsom ett åsidosättande av en skyldighet som följer av regler givna utanför straffbudet. Därtill fordras dolus eller culpa med avseende å den så beskrivna gärningen. Om den här givna framställningen är riktig, innebär denna konstruktion av brotten, att det subjektiva rekvisitet omfattar att den ifrågavarande skyldigheten åsidosättes.
    Om i stället gärningen beskrives annorledes än såsom en överträdelse av en förhållningsregel, ger icke den omständigheten, att dolus eller culpa uttryckligen kräves för straffbarhet, språkligt vid handen, att det subjektiva rekvisitet omfattar mer än själva gärningen. Det vore önskvärt, att man vid redigeringen av straffbud konsekvent iakttoge denna skillnad mellan å ena sidan att uppsåtligen eller av oaktsamhet överträda en förhållningsregel och

⁶⁹ I det senare, nämligen år 1960, till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk har lydelsen bibehållits vid den nuvarande.

⁷⁰ Se rättsfall anförda av THORNSTEDT a. a. s. 247 ff, t. ex. NJA 1950 s. 25; se även NJA 1952 s. 1 samt 1960 s. 76 och 186. Jfr justitierådet KARLGRENi NJA 1956 s. 540. Däremot fordras för tillämpning av 25:5 icke uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till tjänsteplikten. Jfr ovan s. 199 och 200 f.

⁷¹ I betraktande av likheten mellan en förmyndares ställning och en ämbetsmans är det måhända motiverat att, såsom sker i a. a. av EKEBERG m. fl. i kommentaren till 22:4 in fine, hävda, att förmyndare, som placerat myndlingens medel i andra värdepapper än dem vari han författningsenligt har rätt att placera dem, skall på grund av bristande uppsåt gå fri från ansvar enligt nämnda lagrum, om han trott placeringen vara författningsenlig.

å andra sidan att uppsåtligen eller av oaktsamhet begå en i straffbudet annorledes beskriven gärning.⁷²
    Exempel på straffbud där gärningen beskrives annorledes än såsom en överträdelse erbjuder lagen om straff för varusmuggling. I 1 § av denna lag stadgas straff för den som uppsåtligen begår någon av vissa där beskrivna gärningar. Dessa strida visserligen mot bestämmelser om tull eller om import- eller exportförbud, men de beskrivas icke såsom överträdelser av sådana bestämmelser. Läst efter orden innehåller lagrummet därför intet krav på uppsåt omfattande att en sådan bestämmelse överträdes. Ett uttalande av föredragande departementschefen torde ock böra förstås så, att ansvar enligt hans mening skall inträda oavsett om gärningsmannen kände den bestämmelse han överträdde.⁷³ När i 5 § samma gärningar som i 1 § straffbeläggas om de förövas av grov oaktsamhet, kan icke meningen gärna vara, att ansvar skall inträda endast om gärningsmannen varit grovt oaktsam i förhållande till den överträdda bestämmelsen, vilket skulle innebära att han kunde straffas endast om han kände bestämmelsen eller väl var okunnig om denna men gjort sig skyldig till grov försumlighet genom att icke skaffa sig kännedom om den.⁷⁴

⁷² I 80 § 1 mom. uppbördsförordningen användes det ena redaktionssättet i första stycket och det andra i andra stycket. Vad som förekom under förarbetena låter förmoda, att meningen varit att misstag om skattelagstiftningens föreskrifter angående arbetsgivares skyldighet att göra avdrag på anställds lön för gäldande av hans skatt skall kunna fritaga från ansvar. Se THORNSTEDT a. a. s. 266 f. Jfr SvJT 1958 rf s. 63.

⁷³ Departementschefen uttalade, att övervägande skäl torde tala för att man tillämpar de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget (nämligen misstag angående tullbestämmelser eller import eller exportförbud) är ursäktligt. Den sista delen av uttalandet torde böra förstås såsom syftande på den möjlighet att på grund av rättsvillfarelse frikänna från ansvar vilken kommer att beröras i slutet av artikeln. I kommittébetänkandet intogs en annan ståndpunkt. Se NJA II 1960 s. 131 f och 136. Icke heller i de andra lagrum i varusmugglingslagen där det kräves uppsåt torde detta behöva omfatta att en bestämmelse överträdes; undantag torde dock böra göras för fall där gärningsmannen misstagit sig om individuellt meddelad föreskrift eller licens; se 4 § och vad som anförts ovan s. 200 ff. Om vad här och i texten sagts är riktigt, har ordet uppsåtligen i varusmugglingslagen endast funktionen att markera olikhet mot kravet på oaktsamhet i 5 §. Något behov att markera denna olikhet föreligger dock knappast, och det kan ifrågasättas om icke lagtexten skulle ha blivit tydligare om ordet uppsåtligen fått utgå; jfr redaktionssättet i 13:10.

⁷⁴ Beträffande 13:10, som nämndes i närmast föregående not, är det klart, att ansvar för osann försäkran inträder oavsett om gärningsmannen visste 

14—623004. Svensk Juristtidning 1962

    Ett annat exempel erbjuder 53 § lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, varest stadgas straff för den som beträffande ett sådant verk vidtager åtgärd som innebär intrång i den till verket jämlikt vissa bestämmelser i lagen knutna upphovsrätten eller som strider mot föreskrift enligt vissa andra stadganden i lagen, allt såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Gärningen beskrives alltså som en åtgärd, icke som en överträdelse, och åtgärden karakteriseras närmare på andra håll i lagen. Det är tämligen klart, att uppsåtet eller culpan måste omfatta att åtgärden är sådan som i lagen säges, t. ex. att verketstitel är lik titeln på ett förut offentliggjort verk, men att det subjektiva rekvisitet däremot icke omfattar att åtgärden är förbjuden.
    Emellertid synes det vara ett hopplöst företag att i specialstraffrätten söka efter konsekvent tillämpade principer för redigeringen,vilka skulle kunna ge upplysning om betydelsen av rättsvillfarelse.⁷⁵ Det vore tacknämligt, om de lagstiftande myndigheterna vid

att uppgiften skulle lämnas enligt lag eller författning och att motsvarande gäller om oaktsamhetsbrottet i andra stycket; jfr NJA 1953 s. 577 och mina anteckningar därom i SvJT 1960 s. 257 f.

⁷⁵ Exempel på tolkningssvårigheter erbjuder allmänna ransoneringslagen d. 26 maj 1954. I raden av ansvarsbestämmelser, som meddelas i slutet av lagen, anges för varje brott om det fordras uppsåt eller oaktsamhet. Främst i raden står en bestämmelse, 24 §, enligt vilken skall straffas bl. a. den som uppsåtligen saluhåller förnödenhet i strid mot föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av 2 §. Eftersom det förefaller tämligen meningslöst att poängtera att själva saluhållandet skall ske uppsåtligen, skulle man tro, att meningen vore att fordra uppsåt omfattande ransoneringsföreskriften. Går man till förarbetena finner man emellertid, att föredragande departementschefen tycks ha haft motsatt mening. Han borttog nämligen en i förslaget till den samtidigt redigerade allmänna förfogandelagen upptagen fordran på vetskap om föreskriften under uttalande att övervägande skäl talade för att straffbestämmelserna i lagen utformades i enlighet med »den inom svensk straffrätt gällande grundsatsen, att okunnighet om viss handlingsstraffbarhet (rättsvillfarelse) icke friar den som begår dylik handling från straff» (k. prop. 1954:20 s. 140). Att läsa lagrummet i enlighet med denna mening överensstämmer med den rekommendation som nyss givits, men nog hade lagrummet varit lättare att förstå så, om ordet »uppsåtligen» fått utgå. Läsarens villrådighet minskas icke, när han i 32 § finner att oaktsamt saluhållande av ransonerad vara är straffbelagt. Han frågar sig, vari oaktsamheten kan bestå om icke i att säljaren borde känna ransoneringen. I 28 §stadgas straff för den som uppsåtligen och i 32 § för den som av oaktsamhet underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 19 §. Det är svårt att tänka sig, hur dessa brott skulle kunna begås av någon som icke känner, respektive borde känna, uppgiftsskyldigheten. Ett skäl för att det subjektiva rekvisitet vid vissa brott enligt ransoneringslagen eller i vissa fall av dessa brott bör anses omfatta ransoneringsföreskrifterna är vidare, att dessa

redigeringen lade mera vikt vid att klargöra för läsaren, huru straffbestämmelserna skola förstås i detta avseende,⁷⁶ och icke nöjde sig med att, såsom händer, hänvisa till en sådan i och försig riktig men alltför litet upplysande sats som den att okunnighet om en handlings straffbarhet icke friar.⁷⁷
    Det bör tilläggas ytterligare några ord om culpösa brott. I vissa fall skall, såsom exemplifierats i det föregående, culpan omfatta, att en förhållningsregel, till vilken brottsbeskrivningen hänvisar, har överträtts. De culpösa brott, som oftast sysselsätta domstolarna, hänvisa emellertid i sina brottsbeskrivningar icke till några förhållningsregler. Ändock kan det culpösa beteendet bestå just i att en i en författning meddelad förhållningsregel överträdes. Vållande till annans död och vårdslöshet i trafik kunna sålunda begås genom åsidosättande av t. ex. en föreskrift om fartbegränsning eller annan trafikföreskrift. Man kan fråga sig, om culpakravet i ett sådant fall innebär att gärningsmannen skall ha insett eller bort inse att han överträdde föreskriften. I kravet på culpa ligger nämligen, såsom förut framhållits, ett krav på att det skall kunna begäras av gärningsmannen att han icke avviker från det beteende som bör iakttagas, och detta kan icke begäras om han icke åtminstone bör inse vilket detta är.
    Att överträdelse av en trafikföreskrift konstateras är emellertid, för att fortsätta exemplen, icke nog för att avgöra, huruvida be-

kunna ha karaktären av individuella, alltså till viss eller vissa personer riktade, föreskrifter. Å andra sidan torde det vara tydligt, att brottet i 25 §, vilket beskrives som uppsåtligt lämnande av osann uppgift, icke förutsätter uppsåt omfattande att ransoneringen gäller.

⁷⁶ I 8 § strandlagen har lagstiftaren uttryckt sig tydligt. Där stadgas nämligen straff för den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § i lagen där han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden. Enligt framställningen i texten skulle innebörden ha varit densamma om där stadgats straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förbudet. Var i skulle oaktsamheten bestå, om icke i att förbudet icke uppmärksammats? Men den valda avfattningen är naturligtvis bättre, emedan den fordrar culpa just i det hänseende i vilket culpa kan föreligga.

⁷⁷ I 41 § lagen den 28 maj 1937 om allmänna handlingar stadgas straff för den som utlämnar handling i strid mot föreskrifterna i lagen eller mot förbud som meddelats enligt denna. Enligt vanliga straffrättsliga principer (till vilka hänvisades under förarbetena) behöver, om den i texten gjorda distinktionen iakttages, uppsåtet icke omfatta föreskriften eller förbudet. En komplikation vållas emellertid av att i lagrummet stadgas att det skall dömas för tjänstefel om gärningen är att anse som sådant. Det subjektiva rekvisitet vid tjänstefel omfattar, såsom ovan utvecklats, föreskriften eller förbudet. Läsaren blir därför villrådig: icke skola väl vanliga medborgare bedömas efter strängare regler än ämbetsmän? Se THORNSTEDT a. a. s. 264 ff.

teendet rent objektivt sett fyller kravet på culpa i 14:9 eller i 1 § trafikbrottslagen. Därtill måste komma en bedömning, huruvida beteendet var culpöst just i det avseende som är relevant enligt den ifrågavarande straffbestämmelsen. Det är därför möjligt, att domstolen finner att beteendet icke var culpöst ehuru föreskriften överträtts.⁷⁸ Omvänt är det möjligt och i själva verket ganska vanligt att domstolen finner att ett beteende var culpöst ehuru någon viss föreskrift icke överträtts. Låt vara att trafikföreskrifterna självfallet äro av stor vikt för frågan om beteendet rent objektivt sett var culpöst, domstolen har dock alltså att vidprövningen, huruvida den ifrågavarande straffbestämmelsen, i exemplen 14:9 eller 1 § trafikbrottslagen, är tillämplig, själv under hänsynstagande till omständigheterna pröva om beteendet avvek från vad enligt dessa straffbestämmelser är ett icke culpöst färdsätt,⁷⁹ och domstolen kan finna att trafikanten borde ha insett att han skulle iakttaga sådant färdsätt oavsett om han kände eller borde känna den trafikföreskrift han överträdde. Han kan därför fällas till ansvar även om domstolen skulle säga sig att det icke rimligen kunde begäras av honom att han kände föreskriften. Detta beror icke på någon regel om att kännedom om rättsregler skulle presumeras eller att rättsvillfarelse skulle sakna betydelse utan på det culpösa brottets konstruktion.

 

    I den föregående framställningen har utgångspunkten varit straffbudens lagtext med dess uttalade eller underförstådda krav på dolus eller culpa. Tanken har varit, att straffbuden, sådana de stå i lagen, skola respekteras. Om framställningen är riktig, leder en förnuftig tolkning av dolus- och culparekvisiten till att straffbarhet i många fall är utesluten på grund av att gärningsmannen misstagit sig i ett avseende som väl kan kallas rättsligt.
    På många punkter har framställningen kommit till resultat som stämma med en i praxis intagen ståndpunkt, och sällan eller aldrig har den lett till resultat som strida mot rättspraxis. Att domstolarna skulle ha anlagt de här framförda synpunkterna påstås emellertid icke. Rättspraxis torde på detta område ofta ha bestämts

⁷⁸ Jfr NJA 1953 s. 191 och 1956 s. 591, varom i SvJT 1960 s. 180 f.

⁷⁹ Vid ett brott sådant som vårdslös deklaration är däremot själva den gärning som skall ha begåtts fixerad i lagen nämligen genom hänvisningen till skatteförfattningarna, och culparekvisitet tjänar endast till att begränsa detstraffbara området. Brottet tjänstefel, vilket tillhör samma typ som vårdslös deklaration, ger större utrymme åt en prövning av domstolen genom hänvisningen i 25:4 till tjänstens beskaffenhet.

av vad man funnit vara en tillfredsställande lösning. I den mån framställningen lett till samma resultat, utgör den ett försök att visa, att dessa kunna grundas på tolkning av lagtexten.
    Framställningen utgör också ett försök att visa, att man för svensk rätts del icke behöver arbeta med den vanliga indelningen i kategorierna faktisk villfarelse och rättsvillfarelse, den senare kategorien uppdelad i egentlig rättsvillfarelse och oegentlig sådan vilken skall behandlas som faktisk villfarelse.
    Redan inledningsvis har framhållits, att svensk rätt icke innehåller några allmänna bestämmelser om straffrihet eller straffminskning vid rättsvillfarelse, och har antytts tvivel om värdet avsådana bestämmelser. Det är anledning att nu framhålla, att det möter svårigheter att genomföra tanken att villfarelse skulle behandlas olika alltefter om den avser rättsregler eller något annat. Svårigheterna bottna i att de särskilda brottsbeskrivningarna icke göra en sådan skillnad. När de i dem angivna rekvisiten, vilka till ganska stor del avse rättsliga förhållanden, äro uppfyllda, skall enligt straffbudet ansvar utkrävas, och å andra sidan skall ansvar vara uteslutet om de icke äro uppfyllda. Vill man uppställa en allmän regel om straffrihet eller straffminskning vid rättsvillfarelse, måste man, för att regeln icke skall komma i besvärande konflikt med de särskilda straffbuden, från dess tillämpningsområde undantaga sådan villfarelse som, ehuru den avser rättsliga förhållanden, finnes icke böra behandlas som rättsvillfarelse. Detta är den s. k. oegentliga rättsvillfarelsen. Men uppgiften att genom generella kriterier ange vilken rättsvillfarelse som skall anses som egentlig och vilken såsom oegentlig är minst sagt vansklig.⁸⁰ Vad uppgiften gäller är att draga en gräns så, att under egentlig rättsvillfarelse icke falla de moment av rättslig karaktär i brottsbeskrivningarna vilka man finner böra behandlas lika som andra moment i dessa. Att denna uppgift är svår förstår man, om man betänker att brottsbeskrivningarna, för att icke bli alltför otympliga, måste få hänvisa till rättsliga regleringar utanför straffbudet

⁸⁰ Norska strafflagen innehåller i § 42 en bestämmelse av innebörd att faktisk villfarelse utesluter dolus eller, om fallet är sådant, culpa och i § 57 en bestämmelse om att domstolen, om gärningsmannen befann sig i villfarelse med avseende å handlingens rättsstridiga beskaffenhet, äger minska straffet eller frikänna. Svårigheten att skilja mellan faktisk villfarelse och rättsvillfarelse föranleder ANDENÆS a. a. s. 232 ff att hävda, att sistnämnda bestämmelse omfattar villfarelse beträffande omständigheter som enligt den här lämnade framställningen måste vara täckta av uppsåt för att ansvar skall inträda. Så tolkad medför § 57 att frikännande i sådana fall beror av domstolens skön.

och att den utsträckning i vilken detta sker beror av framställningstekniska hänsyn, icke av önskan att göra det subjektiva rekvisitet mer eller mindre omfattande. Uppgiften är därför antagligen olöslig. I länder där det finns allmänna bestämmelser om rättsvillfarelse ge dessa icke nöjaktig ledning.
    I svensk rätt finnas inga bestämmelser som ställa lagtolkningen inför denna uppgift. Att ändock, efter utländskt mönster, söka uppställa allmänna regler om rättsvillfarelse leder alltför lätt till att man går till de särskilda straffbuden med en förutfattad mening att vår lag skulle göra skillnad mellan villfarelse om faktiska förhållanden och villfarelse om rättsliga. Denna skillnad torde vår lag emellertid icke göra. Vad lagen skiljer mellan är i stället fall där det subjektiva rekvisitet icke är uppfyllt och de där det är uppfyllt. I förra gruppen av fall föreligger intet brott, bristen i det subjektiva rekvisitet må bero på villfarelse angående rättsliga förhållanden eller angående andra. I den senare gruppen föreligger däremot, om övriga rekvisit också äro uppfyllda, ett brott och enligt straffbudet skall ansvar utkrävas.
    Någon gång förekomma emellertid fall av senare slaget, där det på grund av att gärningsmannen har misstagit sig om rättsregler synes alltför hårt att han straffas. Enligt vanlig terminologi skulle man om dessa fall säga, att de utgöra fall av egentlig rättsvillfarelse vid vilka det kan ifrågasättas att undantagsvis frikänna. Emedan frikännande i dessa fall onekligen grundas på villfarelse angående rättsregler, är termen rättsvillfarelse här på sin plats, men det förefaller överflödigt att karakterisera rättsvillfarelsen som egentlig om den föregående framställningen godtages, ty enligt denna saknas anledning att uppställa en allmän kategori rättsvillfarelse med underkategorierna egentlig och oegentlig. En lära om rättsvillfarelse är, om framställningen godtages, motiverad endast beträffande s. k. egentlig rättsvillfarelse; vad som brukar kallas oegentlig rättsvillfarelse hör till läran om dolus och culpa. Mot termen oegentlig rättsvillfarelse är visserligen intet i sak att erinra, om den användes blott som en beteckning för fall vid vilka villfarelsen har betydelse för straffbarheten, men termen är icke ofarlig, ty den leder lätt till tron, att den avser en grupp av fall som man kan ange med något kriterium, eller t. o. m. till att tro att den själv anger ett kriterium.⁸¹

⁸¹ När THORNSTEDT i a. a. använder termerna egentlig och oegentlig rättsvillfarelse, avser han med dem blott att beteckna fall där villfarelsen skall behandlas på ena eller andra sättet, icke att ange något hos villfarelsen som skulle motivera varför den hänföres till den ena eller andra kategorien. För

    Undersöker man rättspraxis, skall man finna, att domstolarna i vissa men icke många slags situationer frikänt på grund av gärningsmannens misstag angående rättsregler ehuru frikännandet icke kunnat grundas på brist i det subjektiva rekvisitet.⁸²
    En särställning intaga de rättsfall angående överträdelse av föreskrift, i vilka domstolen frikänt emedan föreskriften icke så, som den författningsenligt skolat, varit tillkännagiven genom utmärkning i terrängen, och den tilltalade såvitt visats icke känt till föreskriften.⁸³ Att man i dessa fall frikänner beror på en brist i bestämmelsens föreskrivna publicerande, vilken emellertid är så liten att man anser sig kunna bortse från den när gärningsmannen ändock känner bestämmelsen.⁸⁴
    Någon gång har otydlighet i en författning föranlett frikännande.⁸⁵ Att domarna i brottmålet själva varit oense om gärningens straffbarhet har icke ansetts tillräckligt för frikännande. En annan grupp av fall utgöra de, där en myndighet före gärningen genom någon tjänsteåtgärd eller något uttalande å tjänstens vägnar givit till känna att den betraktat gärningen såsom icke straffbelagd. Om myndigheten haft sådan ställning och tagit sådan befattning med ärendet att gärningsmanen ansetts äga förlita sig på myndighetens åsikt, har frikännande förekommit. Det har ock-

att finna vilka fall som skola hänföras till den ena eller andra kategorien använder han en metod som så till vida liknar den här använda som han söker »genom analys av de särskilda straffstadgandena och den rättspraxis som utbildats vid tillämpningen av dem — — — bestämma gränsdragningen för enskilda brott eller brottsgrupper för sig»; se a. a. s. 276 och 164.

⁸² Se om praxis THORNSTEDT a. a. s. 169 ff.

⁸³ Se NJA 1926 s. 1 och några hovrättsfall, det senaste i SvJT 1958 rf s. 7 varom mina anteckningar i SvJT 1960 s. 183. Se HÅKAN STRÖMBERG a. a. s.265.

⁸⁴ Frikännande har förr skett i vissa fall där en författning trätt i kraft så tidigt att överträdaren ej kunnat få kännedom om den före gärningen; seTHORNSTEDT a. a. s. 170 ff. Tillkomsten av radio och television torde ha gjort detta skäl för frikännande tämligen opraktiskt.

⁸⁵ Man kan tänka sig, att den omständigheten att en lagtext tvärtom är tydlig i den meningen att en viss tolkning vid närmare studium är ofrånkomlig kan vara ett skäl att önska att missförstånd av straffbudet kan föranleda straffrihet, nämligen om den rätta tolkningen starkt avviker från gängse språkbruk. Ett exempel härpå erbjuder NJA 1896 s. 411, om man antager att den tolkning av ordet brännvin i den då gällande brännvinstillverkningsförordningen som omfattades av pluraliteten inom HD var ofrånkomlig. Emedan de tilltalade uppenbarligen haft den uppfattningen att den tillverkade vätskan icke vore hänförlig till brännvin, kunde de enligt pluralitetens mening icke fällas. Detta avviker från framställningen i artikeln, tyderas misstag gällde ett rubriceringsspörsmål.

så förekommit, att tilltalad ansetts icke skäligen kunna fällas till ansvar för överskridande av skogsavverkningsrätt när han följt gammal sedvänja.⁸⁶ Det är lätt att föreställa sig andra fall, där misstag angående rättsregler borde kunna fritaga från ansvar. Man behöver blott tänka på svårigheten för en utlänning som icke vistats länge i Sverige att undgå att begå lagöverträdelse. En svensk, som är främmande på orten, kan ha liknande svårighet att känna en lokal föreskrift. I åtskilliga sådana fall åtalas antagligen icke.
    Onekligen är det önskvärt, att domstolarna i vissa fall där någon misstagit sig om rättsregler kunna medge straffrihet ehuru brottsrekvisiten äro uppfyllda. Det är obestridligen ofta svårt för medborgarna att känna till vad som är förbjudet vid straffansvar och likaså att tolka straffstadgandena. I tvivelaktiga fall kan i allmänhet först genom åtal erhållas besked, huruvida ett beteende är straffbelagt.⁸⁷ En motsvarande möjlighet för domstolarna att medge straffrihet är emellertid av behovet påkallad också i åtskilliga fall där ingen rättsvillfarelse föreligger. Som exempel må nämnas ett sådant fall som det, att någon i överilning begått en stöld men omedelbart återlämnar det stulna och anmäler stölden, eller det, att någon retats till att utdela ett slag genom annans grovt kränkande beteende. Det finns alltså andra omständigheter än okunnighet om rättsregler som kunna komma tillämpningen av ett straffbud att te sig alltför obillig. Rättsvillfarelse är så tillvida icke ett särfall. Därtill kommer, att rättsvillfarelse i och för sig knappast utgör tillräcklig grund för straffrihet. För att strafffrihet skall vara motiverad, bör gärningen vara sådan, att den, i betraktande av att den begåtts i villfarelse, ter sig ursäktlig.⁸⁸ Allt detta pekar på att det är omöjligt att genom straffrättsliga regler draga gränsen kring det straffbara området så, att de fall man önskar bestraffa drabbas men inga andra. Orsaken härtill är, att straffbuden ges in abstracto och måste ges in abstracto emedande skola gälla alla som uppfylla vissa förutsättningar.
    En utväg att vid rättsvillfarelse och i de andra fall som nu exemplifierats undgå icke önskvärda resultat av strafflagstiftningen är att i någon utsträckning, men oavsett gärningsmannens ålder och straffskalan för brottet, tillåta åtalseftergift och på-

⁸⁶ Se NJA 1898 s. 111, jfr NJA 1899 s. 130, om vilka fall THORNSTEDT a. a. s. 223 f och ovan n. 61.

⁸⁷ Se som exempel NJA 1958 s. 536, som gällde frågan huruvida fabriksgarantiutfästelse innebar bedrivande av försäkringsrörelse.

⁸⁸ Se ovan n. 7.

följdseftergift, något som också föreslagits av strafflagberedningen.⁸⁹ Rättsvillfarelse blir, om förslaget godtages, ett av flera typfall, där sådan eftergift kan komma i fråga, men ingen kategori som måste bestämmas med klara gränser. Något behov av möjlighet att, fastän brottsrekvisiten äro uppfyllda, frikänna på grund av rättsvillfarelse synes, om förslaget genomföres, icke föreligga.⁹⁰ Framför den nuvarande ordningen, enligt vilken domstolarna äro nödsakade att frikänna om de i sådana fall anse sig böra skona den tilltalade från straff, har möjligheten att ge påföljdseftergift den fördelen, att frågan om brottspåföljden tydligt lösgöres från frågan huruvida ett brott har förövats. Enskilds rätt till skadestånd på grund av en gärning, genom vilken rekvisiten för ett brott äro uppfyllda, bör icke förringas av att gärningsmannen till följd av särskilda omständigheter prövas böra gå fri från brottspåföljd.⁹¹

⁸⁹ Påföljdseftergift är upptagen i k. prop. 1962:10 med förslag till Brottsbalk, 33:4. Frågan om åtalseftergift tillhör följdförfattningarna.

⁹⁰ Annan mening hos THORNSTEDT a. a. s. 203 n. 17.

⁹¹ Med det sagda avses icke att påstå, att skadestånd enligt gällande rätt skulle vara uteslutet där domstolen finner sig böra, ehuru brottsrekvisiten äro uppfyllda, på grund av rättsvillfarelse frikänna från ansvar. Frågan torde i praktiken sällan ställas på sin spets. Det bör nämligen observeras, att i fall där någon utnyttjar annans egendom, t. ex. jagar på annans jaktområde, han åtminstone i viss utsträckning torde bli skyldig att ge ersättning oavsett om han insåg eller borde inse att han ej var berättigad till nyttjandet och därför oavsett om hans beteende utgjorde ett brott. Det må hänvisas till NJA 1937 s. 480 som handlade om olovlig jakt, hovrättsavgörandena i NJA 1885 s. 307, 1909 s. 90 och 1945 s. 328 samt SvJT 1939 rf s. 23 vilka handlade om olovligt fiske och NJA 1898 s. 111, 1904 s. 497, 1919 s. 1och 1922 s. 476 II samt SvJT 1955 rf s. 58 som handlade om skogsavverkning. Påföljdseftergift omfattar ej förverkande och annan sådan särskild rättsverkan. Ofta medge emellertid bestämmelserna därom en skälighetsprövning.