FN:S LAGKOMMISSION OCH FOLKRÄTTSKODIFIKATIONEN

 

AV F. D. JUSTITIERÅDET EMIL SANDSTRÖM

 

I SvJT har tidigare (1949 s. 300 samt 1950 s. 214 och 381) redogjorts för tillkomsten av ILC¹ och dess ursprungliga sammansättning, respektive dess första möte i New York 1949, dess arbetsprogram och det första sakbehandlade och generalförsamlingen underställda ärendet, en deklaration om staters rättigheter och skyldigheter.²
    De följande årliga mötena, i regel varande omkring tio veckor, ha —till en början enligt kommissionens varje gång fattade beslut men sedermera enligt stadgeändring 1957 — hållits i Genève. Kommissionen hade funnit Genève lämpligare som sammanträdesplats.
    I kommissionens sammansättning ha stora förändringar skett. Genom beslut 1957 av generalförsamlingen bestämdes att antalet ledamöter, med hänsyn till de många nytillkomna medlemmarna i FN, skulle ökas från 15 till 21. Vidare ha flera personförändringar föranletts av ledamots avgång på grund av dödsfall eller av annan anledning, framförallt på grund av medlems utnämning till ledamot i Haagdomstolen. Ej mindre än sju avgångar ha ägt rum på denna grund.³
    Kommissionens nuvarande ledamöter äro följande: professor Roberto Ago (Italien), ambassadören Gilberto Amado (Brasilien), professor Milan Bartos (Jugoslavien), f. d. ledamoten av H. D. i Kalifornien Douglas L. Edmonds (USA), professor Nihat Erim (Turkiet), professor J. P. A. François (Nederländerna), ambassadören F. V. Garcia Ama-

 

¹ Initialerna i det engelska namnet »International Law Commission». Detfranska namnet är »Commission du droit international».

² Efter generalförsamlingens i SvJT 1950 s. 386 redovisade resolution (avd. 6 dec. 1949) angående denna deklaration upptogs förslaget på nytt vid 1951 års generalförsamling som d. 7 dec. s. å. fattade en ny resolution (nr 596) däri församlingen till en början uttalade att antalet stater som ingivit yttranden och förslag var alltför fåtaligt för att man skulle kunna fatta ett beslut. Församlingen beslöt att uppskjuta saken till dess ett tillräckligt antal svar inkommit och att i varje fall ta upp den till prövning då majoriteten av medlemmarna inkommit med yttranden. En enträgen maning riktades till staterna att yttra sig. Saken synes därefter icke ha varit föremål för behandling. Man torde därför kunna sluta sig till att majoriteten av stater icke inkommit med svar.

³ De sju fallen äro följande: professor Alfaro (Panama), Sir Hersch Lauterpacht (Storbritannien), som efterträtt professor Brierly; professor Cordova (Mexico), professor Kocevnikov (Sovjetunionen), som i sin ordning ersattes i kommissionen av sin företrädare i domstolen professor Krylov, Sir Benegal Narsing Rau (Indien), professor Spiropoulos (Grekland) och Sir Gerald Fitzmaurice (Storbritannien), som vid generalförsamlingen 1960 utsågs till domstolsledamot efter Sir Hersch Lauterpacht, vilken avlidit. — Efter sättningen av denna artikel har genom beslut av FN:s generalförsamling vid desssession hösten 1961 antalet ledamöter i lagkommissionen ökats till 25 ochnyval ägt rum. Uppgift ang. kommissionens nuvarande sammansättning kommer att lämnas i ett följande häfte av SvJT. Red.:s anm.

dor (Kuba), ambassadören Shusi Hsu ([Formosa-] Kina), ambassadören Eduardo Jiménez de Arachaga (Uruguay), professor Faris El Khouri (Förenade Arabrepubliken), professor Ahmed Matine-Daftari (Iran), ambassadören Luis Padilla Nervo (Mexico), professor Radhabinod Pal (Indien), artikelförfattaren, professor I. Tunkin (Sovjetunionen), professor Alfred Verdross (Österrike), professor Mustafa Kamil Yasseen (Irak), professor Kisaburo Yokota (Japan) och professor Jaroslav Zourek (Tjeckoslovakien).
    Två platser äro vakanta, den ena genom Sir Gerald Fritzmaurices (Storbritannien) utnämning till domare i Haagdomstolen och den andra genom professor George Scelles (Frankrike) nyss inträffade död. Vid avgång av annan anledning än mandattidens (5 år) utgång är det kommissionen själv som enligt sina stadgar fyller vakansen.⁴
    Förutom det vid ILC:s första möte 1949 utarbetade förslaget till deklaration om staters rättigheter och skyldigheter har ILC under sina följande elva sessioner sysslat med här angivna frågor: 1) Medel och sätt att göra yttringarna av den internationella sedvanerätten lättare tillgängliga; 2) formulerandet av Nürnbergprinciperna; 3) skapandet av en internationell kriminaldomstol; 4) utarbetandet av en code angående brott mot freden och mänsklighetens säkerhet; 5) definiering av agressionsbegreppet; 6) utredning angående reservationer till multilaterala konventioner; 7) nya regler angående den internationella skiljedomsproceduren; 8) konvention om eliminering eller reduktion av statslöshetsfallen; 9) folkrättsreglerna angående: a) territorialvatten, b) öppna havet, c) bevarandet av havets levande tillgångar (resources), d) kontinentalplatån (continental shelf), 10) diplomatiska förbindelser och privilegier; 11) konsulära förbindelser och privilegier;12) internationella överenskommelser (traités); 13) stats ansvarighet;14) kommissionens arbetsformer och statuter.
    Av dessa frågor ha de 10 första slutbehandlats och i frågan nr 11 har ILC utarbetat ett preliminärt förslag som utsänts till regeringarnaför yttrande. Frågorna under nr 12 och 13 ha påbörjats och särskilt angående frågan under nr 12 har ett visst antal artiklar utarbetats. De under nr 14 antydda frågorna äro av återkommande natur och ha särskilt i begynnelsestadiet givit anledning till omfattande diskussioner.
    Beträffande proceduren föreligger i ILC:s statuter smärre skillnader mellan förslag där det gäller »progressive development of international law» och sådana som innebär »codification» (jfr SvJT 1949 s. 301). Det har visat sig att det knappast innebär någon större skillnad i praktiken, så mycket mera naturligt som det torde vara mycket sällan som ett förslag låter sig helt inordnas under den ena eller den andra kategorien.
    I fråga om proceduren må ytterligare anmärkas att ILC kan konsultera vetenskapliga institutioner eller individuella experter [statu-

 

⁴ Under tryckningen har ytterligare en avgång inträffat, i det att professor Yokota, som utnämnts till president i sitt lands Högsta Domstol, anmält sin avsägelse. Kommissionen har utsett ambassadören Senjin Tsuruoka (Japan) att ersätta honom. I Sir Gerald Fitzmaurices ställe har utsetts Sir Humphrey Waldock, professor vid Universitetet i Oxford, och professor André Gros, franska U. D:s juridiske rådgivare, har valts att ersätta prof. Scelle.

terna art. 16 c), 21 1) och 25 1)]. ILC har också utnyttjat denna möjlighet då den i vissa tekniska frågor rörande territorialvattnets utsträckning bemyndigat rapportören att inhämta en expertgrupps mening. Medlem av denna expertgrupp var bl. a. chefen för geodetiska byrån i Rikets allmänna kartverk professor L. E. G. Asplund.
    Kommissionen har också i ämnet angående stats ansvarighet etablerat ett visst samarbete med professorer vid Harvarduniversitetet, vilket redan före ILC:s tillkomst sysslat med kodifikationsfrågor och utarbetat förslag i sådant syfte, bl. a. om stats ansvarighet.
    Inom ramen för denna artikel kan det ej bli fråga om en mera ingående analys av de olika frågor som kommissionen sysslat med. En summarisk redogörelse för de slutliga förslagen och deras öden kan emellertid vara på sin plats för att belysa det arbete som utförts.
    Början göres med

I. Medel och sätt att göra manifestationerna av den internationella sedvanerätten lättare tillgängliga
    ILC behandlade denna fråga på grundval av en rapport författad av dess förste⁵ ordförande professor Hudson och gjorde ett stort antal rekommendationer. Större intresse än dessa i och för sig välgrundade önskemål har måhända den del av ILC:s rapport⁶ som redogör för existerande publikationer och källmaterial på folkrättens område, detta även om upplysningarna ej äro fullständiga.⁷ Följande rubriker kan ge en antydan om arten av detta källmaterial: a) internationella avtalstexter, b) internationella domstolsbeslut, c) beslut av nationella domstolar, d) nationell lagstiftning rörande folkrättsliga frågor, e) diplomatisk korrespondens, f) utlåtanden av regeringars folkrättskonsulter och g) internationella organisationers praxis.
    ILC:s rapporter ha från början återgivits i FN:s publikationer liksom också debatterna i assembléns sjätte utskott och assembléns resolutioner.
    Sedan några år tillbaka publiceras, enligt ILC:s förslag, en »Yearbook of the International Law Commission» som är avsedd att omfatta tiden från dess början men som ännu icke är fullständig. Den omfattar för varje år två delar. »Volume I» innehåller »summary records» förda vid sammanträdena och återger i sammandrag de av ledamöterna hållna anförandena. »Volume II» innehåller rapportörernas promemorior, regeringarnas yttranden och ILC:s rapport.
    FN publicerar vidare de ofta mycket värdefulla förberedande studier vilka utföras på den juridiska avdelningen av FN:s sekretariat för att underlätta rapportörernas arbete och ofta innehålla bl. a. historik, sammanställning av konventioner och nationell lagstiftning på det område som är i fråga.

 

⁵ Ny ordförande utses för varje år.

⁶ För 1950 s. 4 ff.

⁷ Vid diskussion i generalförsamlingens sjätte utskott anmärktes på dennao fullständighet särskilt från öststaternas sida.

II. Nürnbergprinciperna, aggressionsbegreppet, code angående brottmot freden och internationell brottmålsdomstol

    Rapportör i de tre första frågorna var professor Spiropoulos.

a) Nürnbergprinciperna
    I en d. 13 okt. 1943 i Moskva undertecknad deklaration om av tyskarna under kriget förövade grymheter förklarade Roosevelt, Churchill och Stalin, talande även å övriga 32 krigförande nationers vägnar, att de ansvariga skulle komma att lagföras för sina gärningar i de länder där de begåtts, dock med förbehåll att de huvudansvariga (major warcriminals), vilkas brott icke hade någon särskild geografisk lokalisering, skulle bli straffade enligt gemensamt beslut av de allierade regeringarna. För rannsakning och bestraffning av sådana »major warcriminals» träffades i London en överenskommelse, daterad d. 8 aug.1945, mellan regeringarna i Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannien [Förenade Kungariket] och Sovjetunionen om upprättandet av en särskild internationell militärdomstol, som skulle hålla sina rannsakningar i Nürnberg. Till denna överenskommelse var fogad en grundstadga (charter) för domstolen som innehöll bestämmelser om organisation, kompetens och procedur. 19 av de allierade staterna förklarade sin anslutning till grundstadgan.⁸
    Såsom fallande inom domstolens kompetensområde angåvos följande brott: a) planerande, förberedande eller påbörjande av anfallskrig eller krig stridande mot internationella avtal eller deklarationer eller deltagande i sådana planer (brott mot freden); b) brott mot krigets lagar och c) brott mot mänskligheten, nämligen massmord, utrotning, förslavande, deportation och andra omänskliga handlingar mot civilbefolkning före eller under kriget, eller förföljelse på politiska, ras- eller religionsbestämda grunder, vare sig brottet blivit begånget i strid mot nationell lag eller ej.
    En vittgående ansvarighet för anstiftan och medverkan förutsågs och även ansvar för brottsligförklarade organisationer (criminal organizations).
    Svarandes officiella ställning som statschef eller ansvarig tjänsteman skulle ej föranleda ansvarsfrihet eller mildring av straffet. Att en person handlat på order av sin regering eller en överordnad skulle ej befria honom från straff men kunde föranleda mildring i straffet.
    Den intressantaste juridiska frågan i sammanhanget är säkerligen huruvida straffskyldighet verkligen förelåg enligt internationell rätt oberoende av den ad-hoc-lag som utfärdats.
    Nürnbergdomstolen förklarade i sin dom att stadgan »var uttryck för vid dess utfärdande existerande internationell rätt och i denna utsträckning själv utgjorde ett bidrag till denna rätt».
    Riktigheten av detta uttalande kan säkerligen diskuteras icke minst med tanke på den tidigare allmänt antagna meningen att folkrätten

 

⁸ Överenskommelsen och grundstadgan finnas införda i ett av FN:s sekretariat för ILC utarbetat memorandum med titeln »The Charter and Judgmentof the Nürnberg Tribunal. History and Analysis (AC/N 4/5 3/4 1949) ». En liknande domstol, Tokyodomstolen, blev inrättad för att döma »major warcriminals» i fjärran Östern. Dess »charter» var i huvudsak densamma som för Nürnbergdomstolen.

endast befattade sig med förhållandet mellan stater.⁹ Det kan också nämnas att i Tokyodomstolen som hade att tillämpa en i stort sett identisk grundstadga, tre av ledamöterna kommo till ett motsatt resultat.¹⁰
    ILC som behandlade ärendet vid 1949 och 1950 års sessioner gick aldrig in på denna fråga. Kommissionen fastslog vid ämnets behandling att i dess uppdrag icke ingick frågan huruvida stadgans i domen åberopade principer verkligen utgjorde internationell rätt, eftersom generalförsamlingen redan hade godkänt dem och åt kommissionen endast uppdragit att formulera dem.¹¹
    Icke heller då kommissionen senare diskuterade frågan om rättsregler angående brott mot freden och mänsklighetens säkerhet hade ILC anledning att taga upp frågan, eftersom den här var obunden av gällande rätt.
    ILC:s formulering av Nürnbergprinciperna började såsom princip I med en förklaring att varje person, som begick en akt utgörande ett brott enligt internationell rätt, är ansvarig därför och underkastad straffskyldighet. Såsom ett korollarium till denna regel följde i princip II ett uttalande att den omständigheten att vederbörandes nationella rätt icke stadgade straffskyldighet för en sådan akt ej kunde befria från ansvar under internationell rätt. I övrigt formulerade kommissionen Nürnbergprinciperna såsom allmänna regler i nära anslutning till stadgan.
    ILC:s rapport i denna del togs upp till behandling i sjätte utskottet vid assembléns session hösten 1950.¹² I diskussionen gjordes från vissa håll gällande att ILC feltolkat sitt uppdrag. Utgående från riktigheten av Nürnbergdomens förklaring att stadgan var uttryck för redan förut gällande internationell rätt ansåg man att ILC bort formulera de folkrättsliga principer som lågo till grund för stadgan och domen. Det yrkades återförvisning till ILC för att återupptaga studiet av dessa principer och att ge dem varaktig giltighet.¹³ På annat håll ansåg man däremot tvivelaktigt att denna kritik var grundad och uttalade i stället den meningen att före stadgan och domen anfallskrig, låt vara en omoralisk akt, ej varit att anse som ett brott men att stadgan och domen i

 

⁹ Se däremot t. ex. yttrande av ambassadör Amado (ledamot av ILC, Brasilien) i sjätte utskottets debatt. Summary records of meetings 20/9—4/121950 s. 132 § 83 ff. Jfr också anförande av f. ledamoten i Tokyodomstolen M. Roling (Holland) s. 135 ff och den engelska delegaten Sir Gerald Fitzmaurice s. 143 ff (särskilt § 16).

¹⁰ En av dem var professor Pal, Indien, sedan 1952 medlem av ILC. Hans skiljaktiga mening är utgiven av trycket på ett indiskt förlag. Det är ett digert verk på 701 sidor, av vilka 104 utgöra en ingående och skarpsinniganalys av frågan. Av de två andra var en holländare och en fransman. Den senare, M. Henri Bernard, yttrade: »Domstolsstadgan själv var icke grundad på någon lag som var i kraft då förbrytelserna ägde rum och det bröts mot så många rättsprinciper under rannsakningen att domen säkert skulle ha förklarats ogiltig i de flesta civiliserade länder.» Se den på s. 24 not 8 nämnda FN-publikationen s. 86. Jfr SCHLYTERS föredrag återgivet SvJT 1946s. 694.

¹¹ ILC:s rapport 1949 kap. III s. 4.

¹² Sjätte kommitténs »summary record» 1950 s. 131 § 72 — s. 198.

¹³ Ibidem s. 142 § 78.

detta avseende måste betraktas som en slutgiltig utveckling i internationell rätt.¹⁴
    Den resolution¹⁵ som antogs med tämligen allmän anslutning hänvisade till FN:s godkännande av principerna vid 1946 års assemblé, lämnade regeringarna tillfälle att yttra sig och anmodade ILC att vid utarbetandet av sitt codeförslag angående brott mot freden och mänsklighetens säkerhet ta i betraktande de i sjätte utskottet och eventuellt av regeringarna gjorda anmärkningarna.

 

b) Brott mot freden och mänsklighetens säkerhet
    Frågan behandlades vid ILC:s sessioner 1950 och 1951.¹⁶
    Generalförsamlingen hade instruerat kommissionen att i sitt förslag klart angiva den plats som tillerkändes Nürnbergprinciperna.¹⁷ Denna instruktion borde enligt kommissionens uppfattning icke tolkas så att Nürnbergprinciperna behövde i sin helhet upptagas i coden och icke hindra kommissionen från att föreslå ändring eller utveckling av dessa principer i och för deras införlivande i förslaget. Kommissionen ansåg sig icke heller hava att angiva den exakta utsträckning i vilken Nürnbergprinciperna adopterats.¹⁸
    Den »draft code of offences against the peace and security of mankind» som ILC framlade 1951¹⁹ avvek från Nürnbergstadgan huvudsakligen i en mera detaljerad beskrivning av brottet mot freden och mänsklighetens säkerhet. ILC hänförde under detta brott 1) varje aggressionsakt, inbegripet användande från en stats sida av vapenmakt mot en annan stat för annat ändamål än nationellt eller kollektivt självförsvar eller i fullföljande av beslut eller rekommendation av FN:s kompetenta organ; 2) varje hot av en stat att gå till anfall (resort to aggression) mot en annan stat; 3) förberedelse till användande av väpnad makt för annat ändamål än det i punkt 1) angivna; 4) inträngande från en stat på en annans territorium av väpnade band i politiskt syfte; 5) det förhållandet att en stats myndigheter företager eller uppmuntrar en verksamhet som är avsedd att underblåsa inbördeskrig på en annans område eller tolererande av organiserad verksamhet för sådant ändamål; 6) samma attityd av en stats myndigheter i fråga om terroristisk verksamhet i en annan stat;²⁰ 7) handlingar av en stat i strid med dess förpliktelser enligt avtal, avsett att tillförsäkra fred och säkerhet genom restriktioner i fråga om rustningar, militära övningar eller befästningar eller andra begränsningar av liknande slag; 8) handlingar av en stat resulterande i annektion i strid med folkrätten av territorium tillhörande en annan stat eller av territorium under internationell regim; 9) handlingar av en stats myndigheter eller av enskilda personer begångna i avsikt att förstöra helt eller delvis en nationell, etnisk, rasbestämd eller religiös grupp av människor, inberäknat sådana handlingar som uppräknas i art. II i konventionen omfolkmord (genocide).

 

¹⁴ Ibidem s. 143 § 2—4.

¹⁵ Res. 12/12 1950 nr 488 (V).

¹⁶ Se kommissionens rapporter för dessa år.

¹⁷ Rapporten för 1950 s. 13 § 54.

¹⁸ 1950 års rapport § 149 och 1951 års § 58 b.

¹⁹ Se 1951 års rapport kap. IV s. 10 ff.

²⁰ Jfr förklaringen om staters rättigheter och skyldigheter.

    I övrigt återfanns i förslaget Nürnbergstadgans bestämmelse att ställningen som statschef eller ansvarig tjänsteman ej befriade från straff. Beträffande brott, begånget på order av regering eller överordnad, avvek förslaget från Nürnbergstadgan så tillvida att befrielse från straffskyldighet förutsattes kunna komma i fråga om »a moral choice» icke förelegat.
    Med hänsyn till den allmänt antagna regeln nulla poena sine lege intogs i förslaget en bestämmelse om straffet. Denna innehöll emellertid endast att den domstol som utövade domsrätt skulle utmäta straffet med hänsyn tagen till brottets allvar.
    Angående frågans behandling i FN se under följande delrubrik (c).

 

c) Aggressionsbegreppet
    Sambandet mellan definieringen av aggressionsbegreppet och codeförslaget är uppenbart. Frågan hade emellertid hänskjutits till kommissionen särskilt och med föranledande av ett förslag som väckts av Sovjetunionen under en debatt i generalförsamlingen om staters skyldigheter vid utbrott av fientligheter. Sovjetförslaget gick ut på att församlingen skulle förklara det nödvändigt att definiera begreppet och fastslå att i en internationell konflikt den stat skulle förklaras som angripare vilken först gjorde sig skyldig till en av de handlingar som skulle uppräknas i definitionen.
    Assemblén remitterade sovjetförslaget till kommissionen för att överväga det och formulera fortast möjligt de slutsatser vartill det kunde föranleda.
    ILC:s majoritet ansåg att remissen borde tolkas så att kommissionen borde utan att invänta codeförslaget utforma definitionen och underställa församlingen resultatet av sina försök.
    Den rapport som underställdes kommissionen bar titeln »Om möjligheten och önskvärdheten av en definition» och angav därmed den frågeställning som i första hand presenterade sig för kommissionen. Rapportören utgick från att, då en regering hade att avgöra frågan om aggression under internationell rätt vore för handen, den grundade sitt bedömande på kriteria som härleddes från det så att säga »naturliga begreppet aggression» och icke från någon legal konstruktion. Detta naturliga begrepp vore sammansatt av både objektiva och subjektiva element. I det förra avseendet fordrades att en stat begått en handling innebärande våld (violence) och varit den första att göra det och i det andra avseendet fordrades aggressiv avsikt (animus aggressionis). Men vilket slag av våld, direkt eller indirekt, eller vilken grad av våld som fordrades kunde icke bestämmas a priori. Det berodde på omständigheterna i det särskilda fallet. Rapportören kom därför till slutsatsen att detta »naturliga» aggressionsbegrepp grundades på en uppfattning (concept) per se som ej lämpade sig för definition. En legal definition skulle vara en artificiell konstruktion som aldrig kunde bli så fullständig att den omfattade alla tänkbara fall av aggression, eftersom aggressionsmetoderna vore i ständig utveckling.
    Vid diskussionen inom kommissionen var man — utan att adoptera rapportörens idé om det »naturliga begreppet» aggression — allmänt ense om att en definition grundad på en uppräkning av aggressiva

handlingar icke kunde bli tillfredsställande. Den kunde ej bli fullständig och varje lucka vore farlig.
    Vid försöken att finna en allmänt hållen definition framkommo ickemindre än sju olika förslag. Diskussionen gav det positiva resultatet att begreppet aggression också borde täcka indirekta former såsom framkallande av inbördes- krig eller beväpnande av organiserade band i ett annat land i anfallssyfte.
    Majoriteten ansåg vidare att hot om användande av vapenmakt kunde innebära aggression.
    Kommissionens majoritet ansåg emellertid alla allmänna definitionsförslag otillfredsställande därför att de icke säkert täckte alla tänkbara angreppshandlingar och avvägningar som måste göras och att de kunde på ett farligt sätt begränsa den nödvändiga handlingsfriheten för de FN-organ som i framtiden kunde bli kallade att tillämpa definitionen.
    Frågan om definiering av aggressionsbegreppet gick i ILC:s rapportför 1951 före codeförslaget och då definitionen dessutom kunde sägas vara en preliminär fråga i förhållande till codeförslaget har den heltnaturligt i sjätte utskottet kommit att diskuteras först. Codeförslaget har kommit i efterhand och s. a. s. seglat i definitionsdiskussionens kölvatten utan att bli föremål för någon detaljbehandling.
    Diskussionen om aggressionsbegreppet har varit så mycket livligare och fyller en stor del av utskottets summary records för åren 1951,²¹ 1952,²² 1954²³ och 1957.²⁴
    Förslag ha framställts om definitioner av olika typ, definitioner med uppräkning av sådana handlingar som skulle anses utgöra aggression; definitioner uppställande allmänna kriterier och blandade definitioner med en kombination av de båda elementen. Såsom argument för en definition har anförts framför allt önskvärdheten av att ge FN:s organ som ha att ingripa i händelse av aggression en ledning vid bedömande av konkreta fall liksom också nödvändigheten att vid tillämpningen av den föreslagna coden kunna avgöra vem som är angripare.
    Å andra sidan ha representanterna för en stark falang av stater med USA och Storbritannien i spetsen motsatt sig varje slag av definition under framhållande av att man icke kunde eller borde binda FN-organens prövning och att detta vore så mycket mera angeläget som deras ingripande vore av politisk art och att det från sådan synpunkt kunde vara olämpligt att beteckna en part som anprigare.²⁵
    Den yttre gången av frågans behandling har i korta drag varit följande. Den första diskussionen vid 1951 års session ledde till en resolution av assemblén d. 31 jan. 1952,²⁶ vari framhölls önskvärdheten av direktiv och vari man uppdrog åt generalsekreteraren att till nästa session göra en fördjupad studie av ämnet med beaktande särskilt av

 

²¹ S. 152 § 28 — s. 271 § 46.

²² S. 143 — s. 241 § 23.

²³ S. 33 — s. 128 § 19.

²⁴ S. 31 — s. 134 § 10.

²⁵ Man åberopade också att frågan diskuterats vid utarbetandet av FN:sgrundstadgar och att man då medvetet avstått från en definition.

²⁶ General assembly Official records sixth session supplement no. 21 (A/2890) Res. no 599 (VI).

de åsikter som uttalats i sjätte utskottet och av de resolutionsförslag som framlagts.
    Efter den fortsatta diskussionen vid 1952 års session antogs d. 20 dec. 1952 en resolution,²⁷ vari det till en början förklarades att diskussionen hade visat frågans komplexa natur och nödvändigheten av att utreda olika former av aggression, förhållandet mellan en definition samt bibehållandet av freden och den internationella säkerheten, de frågor som skulle uppkomma genom antagande av den ifrågasatta coden och dess tillämpning samt inflytandet av en definition på utövandet av de olika FN-organens befogenheter och övriga problem. Man ansåg sig böra fortsätta försöken att formulera en definition och beslöt tillsätta en 15-stats-kommitté som skulle studera de antydda problemen och avgiva en rapport till 1954 års session med ett eller flera förslag till definition eller förslag till redogörelse för begreppets innehåll.
    Den särskilda kommittén presenterade en rapport²⁸ som behandladede olika aspekter av frågan som berörts i assembléns resolution. Den redovisade vidare flera resolutionstexter men beslöt enhälligt att ej rösta om dem utan att redovisa dem som de framlagts. Vid 1954 års session visade det sig att man alltjämt var lika långt från den önskade enigheten. Det var alltjämt betydande skiljaktigheter i uppfattningen. Detta uttrycktes i den resolution som antogs d. 4 dec. 1954 (nr 895 IX) så, att diskussionen sades ha visat behovet att koordinera de synpunktersom medlemsstaterna uttryckt. Hjälpmedlet var att tillsätta en 19-manna-kommitté med uppdrag att utarbeta ett förslag till definition under hänsynstagande till de idéer och förslag som kommit fram.
    Denna nya kommitté sammanträdde 1956 och det visade sig att, ehuru det fanns en majoritet för en definition,²⁹ det var omöjligt att uppnå majoritet för något särskilt resolutionsförslag. Rapporten redovisade utom den förda diskussionen sex särskilda inom kommittén framlagda resolutionsförslag.
    Efter en alltjämt livlig debatt i sjätte utskottet vid 1957 års session blev frågan lagd på is och därmed avförd från omedelbar aktualitet. Det skedde genom en resolution av d. 29 nov. 1957 nr 1181 (XII), däriman förklarade att frågan, trots de framsteg som gjorts, behövde ytterligare belysning. Som förevändning för åtminstone en paus i behandlingen åberopades att 1956 års rapport grundade sig på synpunkter som framförts endast av stater som blivit medlemmar av FN före rapportens dag, medan ytterligare 22 stater blivit medlemmar, samt att det kunde vara nyttigt att höra deras mening i ämnet. Det beslöts därför att generalsekreteraren skulle inhämta dessa staters mening. Deras svar skulle överlämnas till representanterna för de stater som senast

 

²⁷ Nr 688 (VII).

²⁸ Official records of the General Assembly, Ninth session, supplement no11 (A/2638)

²⁹ Denna kommittés rapport återfinnes i Official records, twelfth session, supplement no 16 (A/3578). Den anger ställningen inom sjätte utskottet vid 1954 års session på följande sätt; 8 staters representanter ansågo definition omöjlig, 6 betvivlade möjligheten eller önskvärdheten, 26 ansågo definition möjlig och önskvärd.

utgjort assembléns generalkommitté³⁰ och den sålunda sammansatta kommittén skulle studera svaren för att bedöma när det skulle vara lämpligt att generalförsamlingen återupptog frågan.
    Detta har ännu inte skett.
    Codeförslaget har som redan nämnts följt i definitionsfrågans kölvatten. Man har beslutat att det skall tagas upp igen då assemblén tar upp frågan om definitionen.
    Till det negativa resultatet har säkerligen bidragit den brist på förtroende som det kalla kriget skapat. Dess kalla pustar drog ofta in i diskussionen. Det kan också ifrågasättas om det varit lyckligt att i definitionens snäva former försöka tränga in vad som i själva verket ofta måste innebära en bedömning av en komplicerad situation.

 

d) Frågan om internationell kriminaljurisdiktion
    Den kanske intressantaste frågan i hela förevarande sammanhang var, när allt kom omkring, hur det rättsmaskineri skulle organiseras som gjorde det möjligt att bringa de skyldiga inför domstol och att exekvera straffen.
    Att härtill fordras en domstol är väl utan vidare klart, men man kan dessutom fråga sig om det icke också fordras möjlighet att ställa de anklagade inför rätta och att exekvera straffen.
    Det torde ha varit tankegångar i denna riktning som inspirerat den resolution genom vilken 1949 års assemblé, närmast med avseende å folkmordsbrottet, anmodade kommissionen att studera frågan om önskvärdheten och möjligheten av att inrätta ett internationellt judiciellt organ för lagföring av personer anklagade för sådant brott »eller andra brott, över vilka domsrätt kunde bli tillerkänd ett dylikt organ genom internationella överenskommelser».
    I medvetande om att säkert olika meningar kunde göra sig gällandeutsåg ILC två rapportörer, dåvarande professor Alfaro och författarenav denna redogörelse. Olika uppfattningar yppade sig i de avgivnarapporterna, vilka behandlades vid ILC:s session 1950.³¹
    Professor Alfaro fann i sin rapport att skapandet av den ifrågasatta domstolen, beklädd med rätt att rannsaka och döma personer som störde den internationella offentliga ordningen, var önskvärd som ett effektivt bidrag till fred och säkerhet i världen. Rättsordningen i staternas samfund kunde säkras endast med hjälp av ett adekvat systemför bestraffning av internationella brott. Han var också övertygad om att skapandet av ett internationellt organ för lagföring av sådana brott skulle ha en avskräckande verkan på möjliga brottslingar. Även om det ej skulle gå att skapa ett sådant organ, skulle det under alla förhållanden vara önskvärt. Han framhöll möjligheten att sätta upp en domstol genom överenskommelse mellan staterna och hänvisade i detta avseende till fredsfördraget i Versailles som innehöll bestämmelse (art.227) om uppsättande av en domstol för att döma kejsar Wilhelm för grovt brott mot den internationella moralen och fördragens helgd, och vidare till Genèvekonventionen 1937³² om bekämpandet av terrorism,

 

³⁰ Denna kommitté bestämmer vilka ärenden som skola tas upp på dagordningen.

³¹ Se rapporten för detta år kap. IV s. 15.

³² Några sådana domstolar blevo aldrig upprättade.

Nürnberg- och Tokyodomstolarna, här ovan berörda, samt till de förslag till statuter för sådana internationella domstolar, som utarbetats av officiella eller icke officiella institutioner.
    Jag ansåg däremot problemet böra undersökas konkret och att det därför ej var någon anledning att skilja på önskvärdheten och möjligheten. Den väsentliga frågan var om en sådan domstol kunde bli effektiv, och enligt min mening kunde det knappast bli fallet med hänsyn till alla de svårigheter som föreligga. Det skulle i alltför många fall visa sig omöjligt att bringa de skyldiga inför rätta eller att exekvera domarna. Man kunde ej utgå från att den situation skulle föreligga som uppstått i de två sista världskrigen slutande med sammanbrott för staterna på den ena sidan och besättning av deras territorier. Bristande möjlighet att bringa de ansvariga inför rätta, resp. att exekvera straffet vore ej ägnat att skapa respekt för domstolen.³³
    Vid frågans behandling i ILC under dess session 1952 gick diskussionen på dessa linjer. Förespråkare för den positiva linjen framhöllo att, om staternas samfund för närvarande saknade en polisstyrka, de i alla fall kunde få en i framtiden och att det tillkom assemblén att bedöma de politiska synpunkter som kunde tala för eller mot inrättandetav en domstol. Om det ej lät sig göra nu, kunde det bli annorlunda i en framtid.
    Vid voteringen i kommissionen röstade 8 för och en emot önskvärdheten medan 2 avstode från att rösta. I fråga om möjligheten blevo röstsiffrorna för och emot 7, resp. 3 med en röst nedlagd.
    ILC:s rapport i denna del kom till diskussion i assembléns sjätte utskott på hösten 1950 och föranledde där en ingående debatt.³⁴ Argumenteringen gick naturligt nog på de linjer som antytts i de båda rapporter som förelagts ILC. Även om anhängarna av den positiva linjen tydligen voro i majoritet, gjordes mycket vägande inlägg för den andra linjen bl. a. från engelsk och svensk sida. Av diskussionen må i övrigt endast antecknas den av Sovjet och med dem förbundna stater förfäktade meningen att ett överlämnande av domsrätten till en internationell domstol skulle strida mot statens suveränitet. Resultatet av diskussionen blev en resolution som antogs av assemblén d. 12 dec. 1950 (nr 489 V) och enligt vilken en 17-manna-kommitté tillsattes för att utarbeta ett eller flera konventionsutkast och formulera förslag rörande upprättandet av en domstol för internationella brott.
    Kommittén utarbetade följande år en rapport som innehöll ett förslag till statuter för en sådan domstol och rapporten sändes ut till medlemsstaterna med begäran att de skulle yttra sig om förslaget.
    Då rapporten togs upp till behandling vid 1952 års assemblé hade endast ett fåtal svar inkommit, och då vid sjätte utskottets diskussion i ämnet³⁵ från flera håll anmärktes att utredningen ej vore uttömmande, föreslog utskottet en resolution enligt vilken i första hand staterna enständigt skulle anmodas att kommentera förslaget och särskilt uttalasin mening om assemblén borde fullfölja sina bemödanden. Vidare före-

 

³³ Koreakriget liksom också Suezkanalhändelserna kunna sägas ha illustrerat svårigheterna.

³⁴ Se Summary records s. 199—240.

³⁵ Summary records s. 97—141.

slogs tillsättandet av en ny 17-mannakommitté vilken med beaktande av regeringarnas svar och anförandena i utskottet skulle undersöka verkningarna av domstolens upprättande och förhållandet mellan domstolen och FN samt på nytt granska förslaget till statuter.
    Assemblén antog detta förslag.³⁶
    Sedan den nya kommittén avlämnat sin rapport, återupptogs ärendet vid 1954 års assemblé.
    Ivern hade då svalnat betydligt. Bl. a. fann man att man ännu inte hade fört i hamn den code som det antagligen skulle bli domstolens främsta uppgift att tillämpa, och efter en kort debatt³⁷ föreslog sjätte utskottet en sedermera av assemblén godkänd resolution³⁸ som gick ut på att uppskjuta frågan i avvaktan på lösandet av de frågor som behandlats under b) och c) här förut.

 

III. Frågan om reservationer till multilaterala konventioner
    Genom resolution d. 16 nov. 1950 uppdrog generalförsamlingen åt kommissionen att under sitt kodifikationsarbete i vad det avsåg internationella avtal (the law of treaties) studera frågan om reservationer till multilaterala avtal både från synpunkten av kodifikation och av progressiv utveckling av den internationella rätten. Undersökningen gavs prioritetsrätt särskilt med hänsyn till multilaterala avtal som skulle deponeras hos generalsekreteraren. Assemblén skulle behandla kommissionens rapport redan under sin session 1951 och kommissionen upptog frågan till behandling vid sitt sammanträde detta år³⁹ på grundval av en rapport av professor Brierly, rapportör likaledes i ämnet »the law of treaties», vilket redan föregående år delvis och preliminärt studerats.
    I sina konklusioner tillrådde kommissionen först att Förenta Nationernas organ, deras fackorgan (specialized agencies) och staterna skulle, då de förberedde multilaterala konventioner, överväga införandet av bestämmelser om tillåtligheten av reservationer och om deras effekt.
    Vidare rekommenderade kommissionen att i frånvaro av motsatta bestämmelser i vederbörande konvention eller av för viss organisation gällande procedur följande regler skulle gälla, särskilt i fråga om reservationer till multilaterala konventioner som skulle deponeras hos generalsekreteraren:

 

    1. Varje reservation skulle av depositarien vid mottagandet delgivas alla stater, som äro parter i konventionen eller ha rätt att bliva det;
    2. Depositarien skulle i samband med delgivningen anmoda den delgivna staten att taga ställning till reservationen inom viss tid, vilken tid kunde bli utsträckt, om det ansåges nödvändigt. Om den delgivna staten uraktläte att inom den bestämda tiden tillkännagiva sitt ställningstagande till depositarien eller, utan att uttrycka någon invändning mot reservationen, undertecknade, ratificerade eller eljes godkände konventionen inom denna period, skulle den anses ha godkänt reservationen;
    3. Depositarien skulle kommunicera varje svar med alla stater vilka vore, eller vore berättigade att bliva, parter i konventionen;
    4. Om en konvention är avsedd att träda i kraft såsom en följd endast av undertecknandet, skulle en stat som gjorde en reservation vid underteck-

 

³⁶ Res. d. 5 dec. 1952 nr 687 (VII).

³⁷ Sjätte utskottets Summary records s. 149 § 6 — s. 167 § 2.

³⁸ Res. d. 14 dec. 1954 nr 898 (IX).

³⁹ Se kommissionens rapport för 1951 s. 2—10.

nandet bli avtalspart endast i frånvaro av invändning av stat som undertecknade inom denna tid;
    5. Om däremot ratifikation eller godkännande i någon annan form efter undertecknande fordrades för att giva det multilaterala avtalet giltighet,skulle följande gälla:
    a) En reservation gjord av en stat vid tiden för undertecknandet skulle ej ha någon effekt såvitt den icke upprepades eller genom hänvisning gjordes till del av ratifikationen eller godkännandet.
    b) En stat som önskade ratificera eller godkänna avtalet med reservation kunde bli part i avtalet endast i frånvaro av invändning från varje annan stat, vilken vid denna tidpunkt undertecknat eller ratificerat eller på annat sätt godkänt avtalet; vid avtal öppet för undertecknande under en begränsad tid, i frånvaro också av invändning från varje stat, vilken undertecknade, ratificerade eller eljes godkände avtalet före utgången av denna tid. Härvid skulle dock gälla att invändning av en stat som endast undertecknat skulle upphöra att ha den angivna effekten, om icke den invändande staten inom en period av tolv månader från tiden för framställandet av invändningen, ratificerat eller eljes godkänt avtalet.

 

    De regler kommissionen sålunda förordade överensstämde med den praxis som utbildat sig i FN-sekretariatet och med vad som ansågs vara allmän praxis.⁴⁰
    Däremot gå dessa regler emot den procedur som antagits av medlemmarna i de Amerikanska staternas organisation vid en konferens i Lima 1938.⁴¹ Enligt denna procedur skola eventuella reservationer deponeras hos the Panamerican Union som skall meddela dem till demedlemsstater som undertecknat konventionen och konstatera huruvida dessa acceptera reservationen. Den reserverande staten bestämmer därefter med hänsyn till de gjorda observationerna huruvida den ville fullfölja ratificeringen eller anslutningen till konventionen.
    Uppfattningen inom denna grupp av stater är att avtalet i den ursprungligen avtalade och underskrivna formen gäller mellan de stater som undertecknat utan reservation, att mellan de stater som ratificerat med reservationer och de stater som undertecknat och accepterat dessa reservationer avtalet gäller i den modifierade form som följer av reservationerna och att avtalet icke gäller mellan stat som gjort reservation och stat som förklarat sig icke acceptera den.
    Kommissionen anförde om sistnämnda praxis att den otvivelaktigt var ägnad att tillförsäkra största möjliga tillslutning till multilaterala avtal och att staterna i en viss region eller kontinental organisation med hänsyn till gemensamma historiska traditioner och kulturella förbindelser kunde finna en sådan ordning bäst motsvara deras behov, ehuru kommissionen betvivlade att den sydamerikanska proceduren i verkligheten befrämjat den allmänna anslutningen. I vissa andra förhållanden kunde emellertid den likformiga tillämpningen ha större betydelse än universaliteten och kommissionen trodde det vara fallet med konventioner som kunde tillkomma under Förenta Nationernas egid. Dessa konventioner hade mera likhet med lag och förutsättningen för de förpliktelser som en stat åtoge sig enligt dem vore mestadels att andra stater åtoge sig liknande förpliktelser.
    I samma resolution vari den här diskuterade frågan hänskjutits till kommissionen hade assemblén begärt ett rådgivande yttrande (advisory

 

⁴⁰ Jfr OPPENHEIM, International Law § 517 a.

⁴¹ Se kommissionens rapport 1951 s. 4 och 5.

3—623004. Svensk Juristtidning 1962

 

opinion) av Haagdomstolen angående de frågor som här diskuterats i vad avser konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord (genocide).
    Domstolens yttrande förelåg då ILC behandlade assembléns remiss. Däri anförde domstolen till en början att en stat som gjort och vidhållit en reservation mot vilken invändning rests av en eller flera avtalsparter men icke av andra kunde betraktas som avtalspart ifall reservationen vore förenlig med avtalets föremål och ändamål, eljes icke, samt att om å andra sidan en part accepterade en reservation såsom förenlig med avtalets föremål och ändamål, han kunde anse den stat som gjort reservationen, såsom avtalspart.
    I övrigt anförde domstolen att om mot en reservation en invändning gjorts av en signatärstat som ännu inte ratificerat, invändningen icke kunde ha effekt förrän efter ratifikationen. Till dess tjänade den endast som ett besked om signatärstatens eventuella ställningstagande samt att en invändning av en stat som vore berättigad att underteckna eller ansluta sig till avtalet men icke ännu gjort det vore utan laglig verkan.
    Domstolen hade själv betonat att dess uppdrag uttryckligen var inskränkt till att avse folkmordskonventionen, medan kommissionen skulle syssla med det allmänna problemet; domstolens svar vore därför strikt inskränkt till nämnda konvention. Ytterligare anförde domstolen att då man sökte bestämma vilka slag av reservationer som kunde göras i avseende å konventionen och de invändningar som kunde göras mot sådana reservationer så måste lösningen sökas i konventionens speciella utmärkande drag. Konventionens ursprung och karaktär och de av assemblén och parterna genom konventionen fullföljda ändamålen utgjorde tolkningselement för att utfinna generalförsamlingens och staternas avsikter.
    Kommissionen betvivlade att det kriterium för en reservations överensstämmelse med en konventions föremål och syfte som Haagdomstolen använt då det gällde folkmordskonventionen lämpade sig för att tillämpas på konventioner i allmänhet. Det syntes antagligt att åtminstone i vanliga fall parterna ansåge bestämmelserna i ett avtal som ett helt och att en reservation till vilken som helst av dessa bestämmelser skulle anses såsom ett försvagande av konventionen. Och även om det kunde göras en distinktion mellan dem kunde denna distinktion icke bli annat än subjektiv och om i bästa fall en meningsskiljaktighet på denna punkt kunde hänskjutas till judiciellt avgörande skulle situationen under lång tid vara oviss. Då konventionens ikraftträdande berodde på antalet ratifikationer kunde till och med konventionens existens bli föremål för tvivel.
    Beträffande slutligen generalsekreterarens situation som depositarie av konventioner och reservationer — ett förhållande till vilket kommissionen enligt sitt uppdrag skulle taga särskild hänsyn — skulle den, om andra principer än de av kommissionen förordade bleve tillämpade, bli mycket komplicerad och försvårad.
    Då frågan vid 1951 års assemblé kom upp till behandling i sjätte utskottet gav ILC:s förslag anledning till en mycket intressant debatt,⁴²

 

⁴² Sjätte utskottets »comptes rendus» s. 71 — s. 153 § 27.

där det visade sig att tillämpningen av Haagdomstolens utlåtande beträffande folkmordskonventionen sattes i fråga endast av en delegation.⁴³ Meningarna voro däremot delade i frågan om behandlingen av reservationer i allmänhet när det gäller internationella avtal. I korthet angavs under diskussionen stridens föremål såsom gällande vilken synpunkt som skulle vara utslagsgivande: avtalets universalitet eller dess integritet.⁴⁴ Mot varandra kunde också sägas stå den hävdvunna europeiska uppfattningen och den panamerikanska. Den senare segrade i omröstningen.⁴⁵
    I den av utskottet föreslagna resolutionen⁴⁶ rekommenderades till enbörjan att FN:s organ vid utarbetande av multilaterala konventioner skulle beakta lämpligheten att göra reservationer och deras verkansamt att i fråga om folkmordskonventionen alla stater skulle besjälas av Haagdomstolens rådgivande yttrande. Vidare anmodades generalsekreteraren att i fråga om nämnda konvention ställa sig detta yttrande till efterrättelse samt att i fråga om konventioner som framdeles komme att avslutas under FN:s auspicier och som komme att deponeras hos honom, 1) fortsätta att utöva sina funktioner som depositarie av reservationer och invändningar utan att uttala sig om den juridiska verkan av dessa dokument och 2) att kommunicera med alla intresserade stater sådana reservationer och invändningar överlåtande åt varje stat omsorgen att draga de juridiska konsekvenserna av dessa kommunikationer.

    Då assemblén ej har någon lagstiftande befogenhet är att förutse att frågan kommer upp på nytt då ILC skall fortsätta behandlingen av »the law of treaties».

 

IV. Det mellanstatliga skiljedomsförfarandet

    Det första av de utav ILC själv valda ämnena som kommissionen tog upp till mer ingående behandling var frågan om det mellanfolkliga skiljedomsförfarandet. Redan vid sin första session 1949, då kommissionen beslöt att giva detta ämne prioritet, utsågs till rapportör numera avlidne professor Scelle, en av folkrättens förgrundspersonligheter. Varken prioritetsrätten eller rapportörens kvalifikationer visade sig emellertid utgöra en garanti för ett snabbt avgörande eller ett fram-

 

⁴³ M. Bartos (Jugoslavien, numera medlem av ILC) kritiserade i ett mycket intressant anförande domstolens utlåtande. Ibidem s. 125 § 24 — s. 128.

⁴⁴ M. Bartos påvisade att de dittills gjorda reservationerna gällde konventionens bestämmelse att tvister angående konventionens tolkning, tillämpning och verkställighet skulle avgöras av Haagdomstolen, att om denna klausul fölle bort, de åtagna förpliktelserna komme att sakna sanktion och att därigenom de reserverande staternas förpliktelser skulle ändra natur, d. v. s. bli »naturliga» förpliktelser i stället för förpliktelser stricto jure. Ibidem s.125 § 27.

⁴⁵ I slutomröstningen avgåvos 23 röster för och 18 emot, medan 7 röster nedlades. Majoriteten utgjordes av Sovjetblocket och arabstaterna samt flertalet av de amerikanska staterna med USA i spetsen. Majoriteten gynnades av omröstningsordningen. Enligt stadgarna företogs den efter den ordning i vilken förslagen framställts. Därigenom kom ett först av Sverige framställt förslag om återförvisning till ILC ej under omröstning.

⁴⁶ 12 jan. 1952 no 598 (VI) Assemblée Générale Documents officiels: sixième session supplement no 20 (A/2119) s. 90.

gångsrikt resultat. Behandlingen av ärendet kom snarare att visa vilka svårigheter kommissionens arbete möter och hur trögt det går att bygga upp en effektiv internationell rättsordning.
    Efter diskussion av vissa grundläggande principer vid kommissionens session 1950⁴⁷ utarbetades vid sessionen 1952 på grundval av en rapport av professor Scelle ett preliminärt förslag,⁴⁸ vilket i föreskriven ordning tillställdes FN:s generalsekreterare i syfte att inhämta medlemsstaternas yttranden innan ett slutligt förslag framlades. Sedan 11 stater insänt yttranden⁴⁹ fortsatte kommissionen sina överläggningar vid 1953 års session och utarbetade ett definitivt förslag,⁵⁰ som underställdes generalförsamlingen med rekommendation att församlingen i sin ordning skulle rekommendera staterna att avsluta en konvention.
    Den grundidé, på vilken rapportören byggde i sina under arbetets fortgång utarbetade rapporter och som fick stöd av kommissionens majoritet, gick ut på att göra det mellanstatliga skiljedomsförfarandet effektivt och att förhindra en stat från att, såsom ofta hänt, sätta en käpp i hjulen. I folkrättens nuvarande läge är detta lätt nog med åberopande av suveräniteten och i avsaknad av en överstatlig myndighet med befogenhet att lösa uppkommande svårigheter.
    Såsom exempel på sådana förfaranden må nämnas påstående att tvisten ej faller under skiljedomsklausulen, vägran att utse skiljemän, eller att utarbeta »le compromis», d. v. s. den handling som fastställer detaljerna i skiljedomsproceduren samt regler för sådana situationer som att en redan utsedd skiljeman återkallas, avgår eller uteblir, att skiljedomen påstås vara oklar eller av någon anledning ogiltig eller att nya fakta kommit i dagen.
    I fråga om en privaträttslig skiljedomssak är hjälpmedlet mot en parts sabotageförsök de rättsmedel vilka anvisas av den nationella lag som skiljeavtalet och skiljedomen äro underkastade. Rapportörens recept för att råda bot på en stats försök att i ett mellanstatligt skiljemannaförfarande förhindra eller uppehålla avgörandet var att föreslå medverkan i vissa fall av Internationella domstolen i Haag, i andra fall att lämna avgörandet till skiljemännen. Så skulle enligt det slutliga förslaget fråga om tvisten fölle under skiljedomsklausulen avgöras av Haagdomstolen, i fall frågan uppkommit före skiljedomstolens tillsättande, eljes av skiljedomstolen själv. Om stat vägrade att utse skiljeman skulle han kunna nämnas av presidenten i Haagdomstolen eller, vid förfall för honom, av annan medlem av domstolen. Uppkommen vakans skulle fyllas på samma sätt som gällde det ursprungliga tillsättandet. Jäv mot motpartens skiljedomare eller mot ordföranden i skiljedomstolen skulle likaledes avgöras av Haagdomstolens president, i annat fall av skiljedomstolen. »Le compromis» skulle i händelse av parts vägran att medverka, kunna upprättas av skiljemännen liksom den också skulle kunna kompletteras på samma sätt under skiljemannaförfarandets gång. I övrigt skulle avgörandet i uppkommande processuella frågor anförtros åt skiljedomstolen. Denna skulle också ha befogen-

 

⁴⁷ Se ILC:s rapport s. 18.

⁴⁸ Se ILC:s rapport s. 2.

⁴⁹ Se ILC:s rapport 1953 s. 32 (Annex 1).

⁵⁰ Ibidem s. 2.

het att rätta skriv- eller räknefel i domen och, inom viss tid, att tolka skiljedomen, om tvist uppstode angående dess mening eller räckvidd. Efter den tidens utgång skulle part ha rätt att hänskjuta sådan tvist till Haagdomstolen i brist på annan av parterna bestämd instans. Samma domstol skulle ha kompetens att helt eller delvis förklara skiljedomen ogiltig, då part gör gällande att skiljenämnden överskridit sin befogenhet, att skiljeman varit mutad, att domskäl ej givits, att ett allvarligt avsteg från en väsentlig rättsregel ägt rum, eller att skiljeavtalet eller »le compromis» är behäftad med ogiltighet. Slutligen må nämnas att förslaget förutsåg möjlighet till resning (révision) under vissa villkor på grund av ett för utgången avgörande faktum som varit okänt för skiljedomstolen och resningssökande part. Om resning ej kunde sökas hos skiljedomstolen, skulle Haagdomstolen utgöra forum.
    Om man bortser från kravet på särskild »compromis» för fastställande av proceduren⁵¹ och från resningsinstitutets införande, förete som synes de föreslagna anordningarna i princip stor likhet med det svenska skiljedomsförfarandet på det privaträttsliga området. Sedan staternas samfund erhållit åtminstone en viss grad av organisation förefaller det naturligt och önskvärt att försöka förläna det mellanstatliga förfarandet samma fasthet och effektivitet. Den enda reservation — förövrigt av mindre betydelse — som föreföll mig personligen befogad,var att ett särskilt resningsförfarande ej kunde anses nödvändigt eller önskvärt.
    Även om kommissionens majoritet slöt upp kring det förslag som utarbetades 1953, hade det dock redan i kommissionen mött åtskillig kritik och icke endast i detaljfrågor utan även i fråga om de grundläggande principerna. Till denna kritik anslöt sig sedan flera stater i sina yttranden över det preliminära förslaget, och då det definitiva förslaget byggde på samma grund, är det naturligt att kritiken skulle komma tillbaka i de nya yttrandena och vid diskussionerna i sjätte utskottet.⁵²
    Belysande för den längst gående kritiken är den sammanfattning därav som generalförsamlingens sjätte utskott gav i sin rapport till församlingen vid dess session 1955:⁵³ »Förslaget avvek från den folkrättsliga princip enligt vilken suveräna staters åtagande att gå till skiljedom är grundad på parternas vilja. Förslaget sökte i stället att införa obligatoriska element, främmande för den traditionella uppfattningen av skiljedomsproceduren. I stor utsträckning ersatte förslagetpartsviljan med beslut av Haagdomstolen eller dess president eller av skiljedomstolen. Man förbisåg därigenom skillnaden mellan skiljedomsproceduren och den judiciära proceduren. Den i förslaget avsedda proceduren icke endast kränkte staternas suveränitet utan skapade också

 

⁵¹ Denna anordning är helt naturlig när det gäller mellanstatliga skiljeavtal, detta med hänsyn till olikartade nationella sedvänjor, de vitt skilda och ej alltid beräkneliga omständigheterna i fall som kunna bli föremål för skiljemannaförfarande på det folkrättsliga området samt frånvaron av legala föreskrifter.

⁵² Se sjätte utskottets Summary records för 1953 s. 113—159. På utskottets förslag inhämtades på nytt yttranden från staterna och frågan återkom vid 1955 års assemblé. Se utskottets Summary records för detta år s. 87—150. De nya yttrandena från staterna återfinnas i annex till 10:e sessionenagenda item 52 s. 2 o. följande.

⁵³ Se i föregående not nämnda annex s. 20 par. 14.

en tendens att eliminera den smidighet som utgjorde ett av de värdefullaste elementen i det internationella skiljedomsförfarandet. Man kunde befara att, på grund av procedurens stelhet och den tonvikt som lagts på dess obligatoriska karaktär, staterna skulle visa sig mindre böjda att anlita förfarandet om förslaget accepterades.»
    Man utgick sålunda från att den bristande effektiviteten i det mellanfolkliga skiljedomsförfarandet icke berodde på det internationella samfundets bristfälliga organisation utan utgjorde en önskvärd egenskap oskiljaktigt förbunden med detta förfarande.
    Ehuru flera stater uttalade sig för förslaget, bl. a. de skandinaviska, kom församlingens behandling av frågan att utmynna i en återförvisning till kommissionen för att denna skulle få tillfälle att studera de nya remissvaren och diskussionerna i FN — i den mån de kunde bidraga till att öka värdet av kommissionens rapport — och att avgiva ny rapport till assemblén, som skulle återupptaga saken 1958 och därvid också pröva frågan huruvida det vore önskvärt att sammankalla en diplomatkonferens för att avsluta en konvention i ämnet.⁵⁴
    Vid sin session 1957 tog kommissionen, på grundval av en ny rapport av professor Scelle, upp den preliminära frågan om vilken uppgift som i belysning av generalförsamlingens resolution borde givas åt det reviderade förslag som kommissionen fått i uppdrag att utarbeta, närmare bestämt huruvida det skulle taga formen av ett förslag till konvention eller om man — följande den antydan som framkommit i assembléns resolution av 1955 — skulle inskränka sig till att redigera en samling regler som kunde tjäna staterna till ledning vid redigerandet av skiljedomsklausuler antingen i internationella konventioner eller vid avtal om att lösa ett konkret fall genom skiljedom.
    Kommissionen stannade för det sistnämnda alternativet.⁵⁵ Detta ställningstagande motiverades⁵⁶ med att man betraktade förslaget som ett homogent helt baserat på den uppfattningen att förfarandet logiskt följde av parternas överenskommelse att underkasta sig skiljedom och att, då de en gång ingått ett sådant avtal, därav med nödvändighet följde vissa konsekvenser som parterna vore tvungna att acceptera. Av staternas reaktioner framginge emellertid att majoriteten av dem icke vore beredd att acceptera denna uppfattning som grund för ett multilateralt fördrag. Under sådana förhållanden föredrog kommissionen att följa den andra linje som antytts i generalförsamlingens resolution.⁵⁷
    På förslag av sitt sjätte utskott följde 1958 års assemblé denna linje. Den lämnade dock dörren till en framtida utveckling på glänt genom att begära staternas kommentarer och upplysningar om deras erfarenheter för att underlätta en ny prövning vid lämpligt tillfälle.⁵⁸

 

V. De folkrättsliga sjörättsspörsmålen

     Ämnen från detta vidsträckta område ha upptagit en betydande delav ILC:s tid under de första åren av dess verksamhet.

 

⁵⁴ Res. 14 dec. 1955 nr 989 (X).

⁵⁵ ILC:s rapport 1957 s. 13.

⁵⁶ ILC:s rapport 1958 s. 3 par. 14.

⁵⁷ ILC:s rapport 1957.

⁵⁸ Gen. Assembly, Official records, XIIIth session Suppl. no 18 (A/4090). Res. no 1262.

    Redan vid sin första session 1949 utsåg ILC professor François till rapportör i vad avser rättsreglerna avseende det öppna havet (regime of the high seas) och vid 1951 års session utvidgades hans uppdrag att omfatta också rättsreglerna angående territorialvattnet (regime of the territorial sea).
    På grund av ämnets vidlyftighet föranleddes ILC att företaga det styckvis. Då assemblén 1959 hade att behandla det första delförslaget (the continental shelf) fattade den emellertid det förståndiga beslutet⁵⁹att, eftersom alla delarna av ämnet hade sammanhang med varandra, icke behandla någon del av det särskilt utan att vänta tills ILC hade behandlat hela ämneskomplexet och rapporterat till assemblén.⁶⁰ Det saknar därför intresse att närmare redogöra för undersökningens gång. Det må endast nämnas att ett preliminärt förslag avseende kontinentalplatån och vissa sammanhängande ämnen återfinnes i ILC:s rapportför 1953 s. 12, att ett liknande förslag angående rättsreglerna avseende territorialvattnet redovisas i rapporten för 1954, att i 1955 års rapport är infört ett förslag omfattande hela materian med undantag av kontinentalplatån. Efter inhämtande av staternas kommentarer avgav ILC 1956 sitt slutliga förslag omfattande hela materian.
    Efter vidlyftig diskussion i sjätte utskottet under assemblésessionen samma år⁶¹ föreslog utskottet i enlighet med ILC:s rekommendation att en diplomatkonferens skulle sammankallas i mars 1958 för att granska förslaget och föreslå den eller de konventioner som den kunde befinna lämpligt. Assemblén antog förslaget⁶² och konferensen hölls i Genève och då dess resultat i SvJT varit föremål för dels en kortfattad redogörelse och dels en mera ingående framställning av professor GIHL beträffande vissa viktigare frågor,⁶³ skall här endast nämnas att 1960 en ny konferens ägde rum i Genève för att försöka nå enighet i den omstridda frågan om territorialvattnets bredd. Då en röst fattades för att uppnå den erforderliga majoriteten strandade försöket. Man har sedan försökt att genom bilateral överenskommelse (England, Island) eller unilaterala beslut (exempelvis Norge) komma fram till en punktlösning.

 

Andra behandlade frågor

    Redan vid sin session 1954 slutbehandlade ILC vissa förslag till konventioner för eliminering eller reduktion av statslösheten. Förslaget föranledde sammankallande av en diplomatkonferens i Genève 1959. Man hann emellertid ej då att utarbeta ett slutligt förslag varför konferensen inkallades till fortsatta förhandlingar i aug. 1961, denna gång till New York. Angående det därvid uppnådda resultatet hänvisas tillsärskild redogörelse i SvJT.
    ILC har ytterligare slutfört behandlingen av ämnet »diplomatiska förbindelser och privilegier».⁶⁵ Kommissionens förslag i detta ämne har

 

⁵⁹ Res. 7 febr. 1953 798 (VIII).

⁶⁰ Jfr Res. 14 dec. 54 nr 899 (IX).

⁶¹ Summary records s. 25 — 137.

⁶² Res. 21 febr. 1957 nr 1105 (XI).

⁶³ SvJT s. 410 ff, resp. s. 497 ff.

⁶⁴ Jfr SvJT 1960 s. 66.

⁶⁵ ILC:s rapporter för 1957 och 1958.

i stort sett antagits vid en diplomatkonferens i Wien på våren 1961. En närmare redogörelse för förslaget kommer att lämnas i annat sammanhang.
    Vidare under gick ett konventionsförslag angående konsulära förbindelser och privilegier (consular intercourse and immunities) en första läsning vid kommissionens sammanträden 1959 och 1960.⁶⁶ Efter det staterna haft tillfälle att yttra sig, slutbehandlades förslaget vid 1961 års sammanträde och går nu till behandling vid en diplomatkonferens, avsedd att hållas under 1962.
    Slutligen har några kapitel av ämnet »the law of treaties» varit föremål för en första granskning.

 

    Åtminstone i vissa FN-kretsar synes det ha rått besvikelse över att ILC:s arbete går långsamt. Det måste i så fall vara i kretsar som ej ha någon aning om de med arbetet förenade svårigheterna. Då det gäller ett område där rättsreglerna, i den mån de existera, äro sedvaneregler, börja svårigheterna redan när det gäller att fastställa om rättsbildningen kommit fram till en sedvanerättslig regel. Helt entydiga regler äro sällsynta. Blir det dessutom fråga om att föra utvecklingen framåt i progressiv riktning komma lätt politiska synpunkter in med de skiljaktiga uppfattningar som därav följa. Därvidlag kommer hos representanter för länder som varit föremål för vad som betecknas som kolonialpolitik ofta in ett drag av misstänksamhet mot synpunkter som framföras från västerländskt håll. Olikhet i politisk och ideologisk gryndsyn är också ägnad att försvåra arbetet. Slutligen är det stora antalet ledamöter — ehuru en fördel när det gäller att få en förankring för förslagen i FN:s politiska organ — en faktor som ingalunda är ägnad att påskynda arbetet så mycket mindre som tendensen att göra långa inlägg i diskussionerna är framträdande. Slutligen bör hållas i minnet att FN själv genom hänskjutande till kommissionen — särskilt i början — av ett flertal starkt politiskt färgade frågor vållat försening i kommissionens konstruktiva arbete. Att ILC trots dessa svårigheter lyckats åstadkomma det resultat som här redovisats anger att kritiken knappast kan vara berättigad.

 

⁶⁶ Se rapporterna för dessa år.