»Avstyckad ersättningsrätt» — ett vattenrättsligt skadeståndsproblem

    Där jämlikt vattenlagen rätt medgives någon att vidtaga åtgärd, varigenom annans egendom lider skada eller intrång, varde honom ålagt att gälda ersättning. Så lyder grundprincipen om skadeståndsskyldighet i vattenlagen (9 kap. 1 § VL) alltsedan 1918, men trots detta tycks den ännu ej helt ha »slagit igenom» på alla håll. Eller vad sägs om nedanstående exempel?
    År 1943 får vattenfallsstyrelsen (m. fl.) rätt att årsreglera en sjö i Norrland och tar tillståndet i anspråk. Företaget innebär bl. a. rätt till avsänkning av sjön före vårfloden, långt under naturligt lågvattenstånd. Ersättningar bestämmas för markskador, jordbruksintrång o. dyl. av vattendomstolen, som emellertid ej förutser att företaget också kommer att få betydande skadeverkningar genom förfulning av landskapet.
    Vid sjön ligger bl. a. fastigheten 151. Västra delen av fastigheten, obebyggd år 1943, var lämplig som tomt. Efter regleringen uppstår förfulning inom fastighetens vattenområde utanför västra delen, där på förvåren kala, torrlagda strandplan med döda träd ge ett otrivsamt intryck. Gamle X. — ägaren av 151 — låter emellertid år 1949 försälja och avstycka västra delen, som därefter betecknas 184, till A., som bosätter sig på tomten.

232 STIG NYSTRAND    På 184 kan alltså då konstateras ett genom vattenfallsstyrelsens åtgärder timat intrång. Eftersom detta ej förutsetts av vattendomstolen (som givetvis ej heller utdömt ersättning härför), kan, jämlikt VL 2 kap. 24 § anspråk framställas vid vattendomstolen på gottgörelse för intrånget inom tid, som domstolen bestämt att utlöpa först år 1956.
    A. — köparen — framställer i rätt tid yrkande om ersättning för förfulning (och annat), och tillerkännes av vattendomstolen härför genomdom 1960 cirka 1 000 kronor.
    Vattenfallsstyrelsen klagar och yrkar i Vattenöverdomstolen undanröjande av ersättningsbeslutet, enär fastigheten 184 »tillkommit efter det regleringen tagits i bruk och det alltså vid tiden för (dess) bildande var fullt klart vad regleringen innebar». Vattenöverdomstolen uttalar:

    »Då ifrågavarande (A. tillhöriga fastighet) — — — bildats och av (A) förvärvats efter det tillståndet till reglering tagits i anspråk, samt (A) icke visat någon omständighet av beskaffenhet att det oaktat medföra skyldighet för sökanden att svara för det allmänna intrång, för vilket (A.) av vattendomstolen tillerkänts ersättning, prövar vattenöverdomstolen rättvist undanröja motvädjade domen i vad därigenom (A.) tillerkänts ersättning — — —.» Citat ur vattenöverdomstolens dom år 1961.)

    Talan har ej fullföljts mot vattenöverdomstolens dom. Detta är, menar jag, beklagligt, då överrättens ståndpunktstagande knappast synes böra bli prejudicerande, eftersom det väl ändå rätt påtagligt strider mot den grundprincip, för vilken inledningsvis redogjorts.
    Det har nämligen timat ett regleringsbetingat intrång på det nu som 184 betecknade ägoområdet, det är fulare där. Därest gamle X. själv behållit hela 151, skulle han kunnat anmäla intrånget med förmälan att tomtförsäljningsvärdet minskat; det råder föga tvivel om att X. då varit ersättningsberättigad. Men finns det i dag anledning att antaga annat än att A. efterträtt X. i denna rätt? Inget är i målet upplyst om vad X. och A. sinsemellan avtalat. I sig är det tänkbart att X. accepterat ett lågt prisför avstyckningen och förbehållit sig rätt till alla ersättningar i vattenmålet. Då påstående härom eller något därpå grundat yrkande ej framställts av X. i målet, kan man emellertid snarare antaga, att likviden för 184 bestämts m. h. t. att A. skall vara berättigad till gottgörelse för skada och intrång, och att därför X. ej tillskyndats förlust. Jämlikt grunderna för VL 11 kap. 54 § första st. torde domstolen äga presumera att A. såsom numera lagfaren ägare till det av företaget påverkade området äger talerätt i saken. Frågan om vem ersättning för perdurerande skada å fastighet under gången tid skall tillfalla, när äganderätten övergått på annan och avtal i saken ej träffats, synes ej ha varit föremål för något entydigt avgörande i HD. Notisfallet NJA 1948 B 584 kan möjligen varatill en viss ledning:

    Ersättning för skadat fiske under en följd av år inom en fastighet hade utdömts. Om denna tvistade förre ägaren J. och lagfarne ägaren S. — J. ville utverka förklaring om bättre rätt till hela ersättningen. I hovrätten synes spörsmålet ha lösts så att J. berättigades uppbära den del av ersättningen som belöpte på tiden före ägareskiftet. J. — ensam — begärde fullföljdstillstånd, men HD avslog ansökningen. Detta, har jag hört sägas, skulle bero på att »det var fel part som klagade,» dvs. om S. hade klagat så skulle troligen han såsom lagfaren förklarats berättigad att uppbära hela ersättningen, även till den del den avsåg tiden före hans tillträde av fastigheten.

AVSTYCKAD ERSÄTTNINGSRÄTT 233    I motiven till VL 2 kap. 24 § (1917 års betänkande med förslag tillvattenlag, s. 257) uttalas:

    »Den som lider en skada, vilken icke förutsetts vid den tidigare undersökningen, bör äga ett berättigat anspråk att såvitt möjligt bliva försatt isamma ekonomiska ställning som om skadan blivit beaktad redan vid medgivandet till byggnaden.»

    Om förfulningen i det nu behandlade fallet kunnat förutses, hade X. fått ersättning härför. Nu är den oförutsedd, men anmäld i rätt tid —av en sakägare som får antagas ha succederat X. i dennes rätt till gottgörelse —; ersättning bestämmes likväl icke, och det med den nebulösa motiveringen att det förekommit jorddelningsförrättning och ägarebyte vid en tidpunkt, då regleringen var genomförd. Men hör detta till saken? Möjligheten att, med stöd av bestämmelsen härom i VL 9 kap. 12 §, minska en sakägare tillkommande ersättning, därför att han — sedan vattenbyggnadsföretaget kungjorts — lagt ned kostnad på egendomen i syfte att få högre skadestånd (eller onödig kostnad), är det enda undantaget från företagarens skyldighet att svara för skada och intrång på annans fasta egendom. Om detta undantag torde här ej vara fråga. En rättstillämpning, som tillskapar nya undantag, förefaller mig icke allenast sakna lagligt stöd utan även vara sakligt opåkallad.
    Det vore av intresse att få del av synpunkter i frågan från någon av de många, som numera sysselsätta sig med vattenrättsskipningens praktik och teori.

Stig Nystrand