Åttonde internationella straffrättskongressen, anordnad av Association internationale de droit pénal, hölls i Lissabon d. 21—27 sept. 1961.
    Antalet deltagare var 264 från 38 länder. Skandinaviska deltagare voro från Sverige hovrättspresidenten Björn Kjellin, dr. jur. Gerhard Simson och bitr. stadsfiskalen Klas Lithner, från Danmark prof. Knud Waaben och sekretær Frans Weber samt från Norge prof. Johs. Andenæs.
    Kongressen hade förberetts av en organisationskommitté under ledning av professorn i straffrätt vid universitetet i Coimbra José Beleza dos Santos. Kongressordförande var föreningens ordförande Paul Cornil från belgiska justitieministeriet och generalsekreterare den portugisiske fångvårdschefen José Guardado Lopes. Kongressen arbetade på fyra sektioner och avslutades med plenarsessioner. Tidskriften Revue internationale de droit pénal är fr. o. m. nr 1-2 1960 t. o. m. nr 1 1962 helt ägnad åt kongressen.
    Den första sektionen, där generalrapportör var prof. G. E. Langemeier, Haag, hade att diskutera problem rörande genom nyare lagstiftning kriminaliserade icke uppsåtliga (oaktsamma) lagöverträdelser. Huvudfrågorna gällde här vilka krav som skola ställas på en vårdslös gärning för att ett straffrättsligt ingripande skall vara befogat, om straffet skall bestämmas i förhållande till gärningens grovhet eller om den vållade skadan skall inverka,vilka åtgärder som äro de lämpligaste för att förebygga eller bestraffa dessa gärningar, och hur frihetsstraffet skall vara beskaffat i de fall där ett dylikt förekommer. Trafikbrotten stodo givetvis i första rummet, men uppmärksamhet ägnades även åt vårdslöshet i yrkesutövning av t. ex. läkare och andra kvalificerade kategorier samt konsekvenserna av atomkraftens utökade användning.
    I den andra sektionen, för vilken ledamoten av den franska Cour de Cassation Marc Ancel författat generalrapporten, diskuterades tillvägagångssättet vid utarbetandet av domar i brottmål, sålunda ett rent »domarämne». Diskussionen kom i stor utsträckning att röra sig om de lagfästa eller faktiska skiljaktigheterna mellan beslutandet och avfattandet av domar i olikaslags rättssystem, och ehuru den allmänna inställningen till uppställda pro-

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 241blem präglades av försiktig välvillighet var intresset ringa för att ändra de egna systemen och traditionerna.
    Den tredje sektionen, i vilken Beleza dos Santos var generalrapportör, behandlade ämnet publiciteten angående brott och brottmål. Ämnet var uppdelat i två underavdelningar, den ena rörande publiciteten om brott och förundersökningar, och den andra rörande rättegångarna. I denna sektion blev diskussionen ganska ensidig såtillvida att rapportörerna och diskussionsdeltagarna huvudsakligen uppehöllo sig vid kända eller förmenta nackdelar av den myckna publiciteten och anförde enstaka exempel på hur man sökt komma tillrätta med detta problem, medan de anklagade, nämligen tidningarna och brottmålsjournalisterna, lyste med sin frånvaro. De anförda exemplen från många håll i utlandet visade dock att de skandinaviska länderna än så länge sluppit från de värsta avarterna av problemet, ehuru färska exempel i Sverige tyda på att utvecklingen även här går i samma riktning som i utlandet.
    Den fjärde sektionen slutligen diskuterade med prof. i straffrätt och kriminologi i Leyden J. M. van Bemmelen som generalrapportör användningen av främmande strafflag vid inländsk domstol. Utgångspunkten var här dels den ökade internationella samfärdseln på många olika områden och dels tillkomsten av allt fler internationella och övernationella organisationer med växlande uppgifter och delvis behov av särskilt rättsskydd. Vidare innehöll generalrapporten följande förslag: Utländsk strafflag bör endast tilllämpas på begäran av det land där brottet begåtts eller vars intressen lidit skada, men bör kunna ske även där utlämning ej är möjlig. Den bör i första rummet avse trafikbrott, vållande till annans död och förmögenhetsbrott.
    Resolutionen i detta avsnitt utgår från önskvärdheten av att göra det möjligt att ömsesidigt tillämpa utländsk strafflag inom länder med gemensamma intressen. Härifrån böra dock uteslutas dels familjerättsligt betonade och politiska förseelser, dels sedlighetssårande gärningar. Användningen av utländsk strafflag bör främjas genom avslutande av internationella konventioner. Den bör kunna användas även beträffande gärningar som ej äro straffbara i det land där de begås. Om både hemortlandets och vistelselandets lagar straffbelägga handlingen i fråga, bör den förra tillämpas i de fall då den leder till lindrigare resultat.
    Av kongressens deltagare bör, utöver de redan nämnda, särskilt framhållas professorn i straffrätt vid New York University Gerhard Mueller, tillika föreståndare för dess mycket omfattande Comparative Criminal Law Project, som i flera av sina inlägg företedde en imponerande kombination av juridiskskärpa och praktiskt förnuft.
    Enligt god kongressed ingingo flera utflykter i programmet, bl. a. till olika fångvårdsanstalter. Under en av dessa besöktes bl. a. det moderna kvinnofängelset i Tires, som är ovanligt såtillvida att det drives helt av en nunneorden.

K. L.