Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna. I vårt land finns som bekant inte någon allmän lagstiftning, som definierar begreppet arbetstagare. I regel anges ej heller i de särskilda lagar, vari uttrycket användes, vad som skall förstås därmed. Dessa lagar har tillkommit vid skilda tillfällen, deras syfte har varierat och de har tillämpats av olika myndigheter, som ibland haft en viss ledning i motivuttalanden och dyl. men i stort sett varit hänvisade till allmänna rättsgrundsatser och förefintlig praxis. Följden har blivit, att innebörden av begreppet arbetstagare bedömts något olika i olika sammanhang.
    Vid prövningen huruvida en viss person var arbetstagare i förhållande till en annan tillämpade arbetsdomstolen åtminstone fram till mitten av 1940 talet en snäv praxis. Konsekvensen härav blev att vissa personer, som utförde sitt arbete under i stort sett samma förhållanden som de egentliga arbetstagarna och som var sammanslutna i fackliga organisationer, kom att falla utanför arbetsfredslagstiftningens tillämpningsområde. För att råda bot härpå infördes 1945 i de olika arbetsfredslagarna en bestämmelse av innehåll att såsom arbetstagare skulle anses även »den som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren». Den personkrets, till vilken arbetsfredslagstiftningen sålunda utvidgades, brukar kallas beroende uppdragstagare.
    Vid skilda tillfällen har önskemål framförts om att de beroende uppdragstagarna likställes med arbetstagarna även vid tillämpningen av andra lagar av social natur än arbetsfredslagarna, främst semester- och socialförsäkringslagarna. Utredning av denna fråga har verkställts av häradshövdingen Gunnar Engström, vilken i november 1961 avgivit ett betänkande i ämnet (SOU 1961:57).
    Utredningsmannen framhåller, att arbetsfredslagstiftningens definition av begreppet beroende uppdragstagare ger föga ledning då det gäller att bedöma vilken personkrets som omfattas av detsamma. Enligt utredningsmannens mening måste begreppet, i varje fall om det skall användas inom socialförsäkringen, fixeras på ett helt annat sätt än som skedde vid 1945 års lagändringar.
    Enligt utredningsmannens mening föreligger ur principiell synpunkt inte något hinder mot att semesterlagstiftningen och de regler, som inom socialförsäkringen gäller för arbetstagare, utvidgas till att avse även sådana uppdragstagare, som befinner sig i huvudsakligen samma ställning som arbetstagarna. En förutsättning för att så skall kunna ske är emellertid, att en någorlunda klar gränslinje kan dragas mellan de uppdragstagare, som anses böra omfattas av utvidgningen, och övriga uppdragstagare. Utredningsmannen har avstyrkt lagstiftning i ämnet.
    Utredningens expert preceptorn Axel Adlercreutz har i betänkandet lämnat en utförlig redogörelse för arbetstagarbegreppet i rättspraxis. I anslutning härtill konstaterar utredningsmannen, att den rättsutveckling, som ägt rum under senare år, i stort sett kännetecknas av en successiv försiktig utvidgning av arbetstagarbegreppet. Härigenom har vissa grupper förvärvsarbetande, som tidigare bedömts som självständiga företagare och betecknats

som beroende uppdragstagare, kommit att rättsligen betraktas som arbetstagare. Det förmodas, att denna rättsutveckling ännu ej är avslutad.
    I betänkandet ägnas särskild uppmärksamhet åt socialförsäkringens starka behov av enkla och fasta normer för prövningen av vilka som är arbetstagare. För att tillgodose detta behov rekommenderas i fråga om vissa yrkesgrupper, som befinner sig i skarven mellan de rena arbetstagarna och de rena uppdragstagarna, en något schabloniserad bedömningsmetod, som mera anknyter till vad som anses normalt för de olika yrkesgrupperna än till de speciella förhållandena i det enskilda fallet.
    Enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension äger den, som utför arbete för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, träffa överenskommelse med sin huvudman om att inkomsten av arbetet skall anses som inkomst av anställning. Träffas dylikt s. k. likställighetsavtal, anses vid lagens tillämpning den som utför arbetet såsom arbetstagare och den för vilkens räkning det utföres såsom arbetsgivare. Utredningsmannen föreslår, att möjlighet öppnas att även för sjukförsäkringens del träffa likställighetsavtal.
    Alla uppdragstagare — beroende såväl som oberoende — kan träffa likställighetsavtal med sina uppdragsgivare. Utredningsmannens överläggningar med olika intresseorganisationer har givit vid handen, att dylika avtal inom flera yrkesområden bäst kan åstadkommas genom kollektiva uppgörelser. Arbetsfredslagstiftningen är emellertid icke tillämplig på de oberoende uppdragstagarna och deras organisationer. Enligt utredningsmannens mening kan detta medföra vissa olägenheter. Det föreslås därför, att arbetsfredslagstiftningen utvidgas så att den kommer att omfatta alla uppdragstagare. Om så sker kommer begreppet beroende uppdragstagare att helt utmönstras ur lagstiftningen, vilket anses önskvärt även i begreppsredans intresse.

G. E.