KNUT SVERI. Kriminalitet og alder. Uppsala 1960. Almqvist & Wiksell. 242 s. Kr. 28,00.
Det elementära men därför icke mindre väsentliga kriminologiska spörsmålet hur kriminaliteten varierar med ålder utgör huvudtemat i KNUT SVERIS avhandling om Kriminalitet og alder, varmed han vunnit juris doktorsgraden i Stockholm och meriterat sig för den docentur i kriminologi han nu innehar därstädes. Den följande framställningen utgör ett sammandrag av huvudpunkterna i anmälarens fakultetsopposition.
Avhandlingen, som är skriven på norska och i första hand avser den norska kriminalitetssituationen under åren 1957—58, består av tre delar. I den första delen beskriver och diskuterar förf. gängse uppfattning om förhållandet mellan kriminalitet och ålder samt behandlar vissa metodfrågor av vikt för att nå bättre insikter och kunskaper omkriminaliteten genom kriminologisk forskning. Avsnittet avslutas med en allmän orientering och diskussion av kriminalstatistikens strukturoch kriminologiska värde. Avhandlingens andra del ägnas helt åt arbetets centrala fråga: kriminaliteten i Norge och dess fördelning på olika åldersgrupper. Inledningsvis diskuterar förf. felkällor och faktorer, som bör beaktas vid den statistiska beskrivningen av kriminalitetsutvecklingen, bl. a. förändringar i lagstiftning och praxis på straffrättens, processrättens och socialrättens område. I avhandlingens tredje
del behandlas några speciella problem. Först lämnas några data om den svenska kriminalitetsutvecklingen under senare år. I de avslutande kapitlen görs de i avhandlingens andra del redovisade forskningsresultaten samt i övrigt vissa andra kända förhållanden rörande ungdomsbrottsligheten till föremål för en socialpsykologisk, sociologisk och kriminalpolitisk analys.
I sin framställning av den norska kriminalitetssituationen under åren 1957—58 redovisar Sveri bl. a. följande intressanta förhållanden. En fördelning på ålder av alla s. k. siktade personer, d. v. s. av polisen påstarka skäl misstänkta lagöverträdare, visar, att det totala antalet siktade ökade starkt från 5-årsåldern och nådde ett maximum både absolut och relativt (i förhållande till normalpopulationen i motsvarande åldersgrupper) i 12—16-årsåldern med en topp vid 14 år, d. v. s. den norska straffmyndighetsåldern. Antalet sjönk därefter kraftigt mot 25-årsåldern och avtog sedan saktare fram emot 60-årsåldern. I absoluta tal var inte mindre än 33 procent under 15 år och 50 procent 18 år eller yngre. I relativa tal förekom mer än dubbelt så många siktade personer i 13—14-årsåldern som i 20—25-årsåldern.
En genomgång av maximifrekvensen vid de särskilda brotten ger vid handen, att 13—14-åringarna begick de flesta snatterierna, stölderna och skadegörelsebrotten. Av personer siktade för stöld och grov stöld var 40 procent under 15 år, för snatteri 70 procent och för cykelstölder 78 procent under samma ålder. Av de siktade för skadegörelse var 60 procent under 14 år.
De flesta unga norska lagöverträdarna tycks ha begått sina brott tillsammans med andra. Av 10—14-åringarna siktade för stöld var sålunda endast 15 procent ensamma om brottet. Efter 16-årsåldern avtar emellertid den kriminella gruppaktiviteten i det norska materialet och det blir alltmer vanligt, att brott begås av endast en person. Av de siktade för stöld var 50 procent av 20—24-åringarna och 70—80 procent avgruppen 60 år och äldre ensamma om brottet. Brottsintensiteten var störst i åldrarna 20—24 år. Kriminalitetsfrekvensen var större i städerna än på landsbygden.
Enligt anmälningsstatistiken dominerade vinningsbrotten den norska kriminaliteten under 1957 och 1958. Av de anmälda brotten var inte mindre än 68 procent dylika brott, 9,4 procent olovligt tillgrepp och brukande av motorfordon och 5,7 procent skadegörelse. Dessa brott utgjorde alltså tillsammas i det närmaste 85 procent av alla till polisenanmälda förbrytelser. På grundval av vissa common-sense-resonemang och sannolikhetsbedömningar utgår Sveri ifrån att fördelningen på ålder bland lagöverträdarna i de ouppklarade anmälningsfallen icke nämnvärt skilde sig från åldersfördelningen bland lagöverträdarna i de uppklarade fallen och att alltså den bild, som han gett av åldersfördelningen bland de kända lagöverträdarna i Norge 1957—58 får anses förhållandevis representativ för den verkliga åldersfördelningen bland samtliga norska lagöverträdare under dessa två år. Denna förmodan leder förf. till antagandet, att den kända såväl som den verkliga norska kriminaliteten under nämnda tid dominerades av barn och ungdom, företrädesvis i åldersgruppen 12—15 år, vilka i stor utsträckning begickvinningsbrott i grupp.
Värdet av de redovisade förhållandena hade ytterligare kunnat ökas, därest förf. hade haft möjlighet att komplettera sin undersökning om barn- och ungdomsbrottslighetens kvantitet och fördelning med en studie och analys av dess kvalitet. I vad mån begår ungdom exempelvis bagatellbrott eller allvarligare brott och hur är det med tillvägagångssättet? Det är egentligen ägnat att förvåna att förf. inte behandlar denna fråga i avhandlingen, inte minst med tanke på att han i sitt stencilerade arbete om ungdomskriminaliteten i Norge (1959), s. 90—113, och i sin artikel i NTfK 1959 s. 132 ff om barnkriminaliteten, dess omfång, art och betydelse hävdar, att barnkriminaliteten (liksom förresten också de vuxnas kriminalitet) i stor utsträckning är bagatellartad. Den enkla förklaringen torde vara, att det tillgängliga materialet vid en närmare analys icke medgav några bestämda slutsatser i detta hänseende och att tiden var för pressad för kompletteringar. Några svenska undersökningar ger emellertid vid handen, att barn- och ungdomsbrottsligheten ofta är bagatellartad och — framförallt — spontan, d. v. s.föga planlagd.1
Inledningsvis anger Sveri det vara en väsentlig uppgift inom kriminologien att undersöka förhållandet mellan kriminalitet i ung och vuxen ålder. Efter den intressanta beskrivningen av kriminalitetssituationen i Norge väntar sig läsaren därför en undersökning eller i vart fall en översikt av doktrinen beträffande det antydda spörsmålet. Utan att någon sådan studie eller översikt redovisas anför förf. å s. 179 helt kort och frejdigt: »Jeg vil da hevde at de aller fleste vaneforbrytere begynner sin karriere i ungdomsbander i 12—13 års-alderen og idisse bander lærer seg den innstilling til dette håndverk som er nødvendig for å overvinne eventuelle motforestillinger.»
I den kriminologiska litteraturen synes påståendet om ett samband mellan kriminalitet i ung ålder och vanekriminalitet i vuxen ålder omfattas av ett stort antal författare utan stöd av follow-up-undersökningar. Utöver en hänvisning till SUTHERLANDS differentiella associationsteori, enligt vilken främst vanekriminaliteten (yrkesbrottsligheten) till stor del är resultatet av en inlärnings- och kommunikationsprocess individer emellan, anför Sveri som enda stöd för sin uppfattning ØRNULF ØDEGÅRDS norska studie av 39 återfallsförbrytare i 18—23-årsåldern, av vilka 25 uppvisade en kontinuerlig kriminalitet från skoltiden och begick sina första brott i grupp.2 Med all respekt för undersökningsresultatet måste man emellertid fråga sig om det undersökta klientelet kan betecknas som vuxet och om det överhuvudtaget kan anses som representativt för andra liknande recidivister av samma eller högre ålder. Man saknar här en översikt av kända undersökningar. Medan KARL-ERIK TÖRNQVISTS psykiatriska undersökningar av 438 interner på de svenska säkerhetsanstalterna för förvarade och internerade visade att 80 procent företedde beteenderubbningar redan i skolåldern (dock icke nödvändigtvis sådana avvikelser som tog sig uttryck i brott) och 20 procent först i vuxen ålder3 synes utländska undersök-
ningar ge en något annan och kanske mera nyanserad bild. Av 270 engelska och 188 kanadensiska vanebrottslingar var ungefär 40 procent dömda första gången efter fyllda 20 år. Medelåldern för första domen var 19,2 år.4 För ett påstått representativt urval om 100 interner, förvarade i det engelska fängelset Wandsworth, redovisades en medelålder för första »conviction» av 18 1/2 år.5 En follow-up-studie av belgiskt förvaringsklientel visade en så hög medelålder vid första domen som 21 år.6 De nämnda undersökningarna jämte andra med liknande resultat har föranlett bl. a. B. WOOTTON att göra uttalandet: ». . . late entry into crime is a feature which has been observed in a number of studies of adult recidivists».7 Å andra sidan återges ibland i den kriminologiska litteraturen en uppgift om att ungefär 80 procent av recidivisterna i Finland begått sina första brott före 20-årsåldern.8 Närmare uppgifter härom saknas emellertid.
Beträffande hänvisningen till den differentiella associationsteorien, vilken teori av SHELDON GLUECK betecknats som »ett tak utan hus», kan det starkt ifrågasättas om de resultat Sveri kommit till i den kriminalstatistiska delen av avhandlingen kan rättfärdiga teoriens applicering på norska förhållanden. Det är visserligen sant, att t. ex. endast ungefär 15 procent av tjuvarna i åldersgruppen 5—14 år var ensammaom det kända och aktuella brottet. Men då är att märka, att vi intet vet om exempelvis en 11—12-åring, som redovisas ha begått brott tillsammans med en eller flera kamrater. Han kan mycket väl vid ett tidigare tillfälle ha begått brott ensam, brott, som antingen ligger före undersökningsperioden (1957—58) eller överhuvudtaget icke kommit till polisens kännedom eller, om så varit fallet, icke klarats upp. Det bör i detta sammanhang nämnas, att i det stora undersökningsmaterial, som ligger till grund för makarna Gluecks arbete »Unraveling Juvenile Delinquency» fann man vanart och kriminalitet redan vid 7 års ålder eller tidigare beträffande 44,4 procent av de undersökta unga lagöverträdarna och vid 10 års ålder eller tidigare beträffande hela 87,6 procent. Till detta har Sheldon Glueck gjort påpekandet: »We found little evidence in our numerous solidly grounded follow-up-studies involving (in addition to the 500 delinquents reported on in Unraveling) 1,000 juvenile delinquents and 500 adult reformatory offenders studied over a period of 15 years, as well as 500 female offenders, that the great majority of these criminals would have failed to pass from juvenile delinquency to adult criminalism had it not been for 'differential association', or that they learned their techniques from each other.»9Kriminalitet i de tidiga barnaåren är i viss mån en företeelse, som
kommer av sig självt. Det är laglydigheten snarare än det kriminella beteendet, som är en produkt av inlärning, hävdar Glueck.10
Till det anförda kan fogas frågan om representativiteten av de två årgångar statistik, som Sveri arbetat med, och på basis av vilken han byggt upp en teori om tidig barnkriminalitet i grupp, vilken så småningom kan tänkas avkasta ett antal vanebrottslingar. Kan man överhuvudtaget generalisera utifrån resultatet av i stort sett två årsgrupper? Förf. påpekar i flera sammanhang med all rätt de stora fortlöpande strukturförändringarna i samhället och det troliga sambandet mellan dessa förändringar och kriminaliteten. Vad jävar egentligen ett påstående att den höga kriminalitet Sveri funnit hos 10—15 åringarna under åren 1957—58 kommer att följa med dessa ungdomar under ytterligare några år? Och vad händer med de ungdomar, somvar 8—9 år under 1957—58, efter exempelvis en femårsperiod? Kommer de att representera samma höga kriminalitet som 13—14-åringarna under de nu undersökta åren? Å andra sidan kan det icke förnekas, att Sveris hypoteser i många hänseenden bär sannolikhetens prägel, i vart fall för tillfället, och att det redovisade materialet under alla förhållanden är en synnerligen god början till en follow-up-undersökning. Paradoxalt nog har emellertid den känsla för ett dynamiskt betraktelsesätt, som förf. så ofta ger uttryck för i avhandlingens diskussionsavsnitt, fått ge vika för en kanske alltför statisk behandling av resultaten från den egna huvudundersökningen. Det ligger nära till hands att anse, att förf. här faller på eget grepp eller att han i vart fall håller en upprätt position mera på tro än vetande. Avhandlingens värde hade inte sjunkit, därest den kriminalpolitiska bedömningen saknats eller gjorts mindre kategorisk.
Sveris huvudundersökning är tveklöst något av ett fascinerande pionjärarbete. Av uttalanden från statistisk expertis att döma, har materialet icke givit sig självt. Det har fordrats goda insikter i den kriminalstatistiska forskningens metodik och ett gott handlag vid bearbetningen och redovisningen av detta material. Förf. har lyckats utomordentligt väl härvidlag.11 Det kan tyckas egendomligt, att vi inte har några utländska undersökningar om barnkriminaliteten av den typ Sveri redovisar. Man brukar nöja sig med att redovisa kriminalitetens fördelning på ålder på grundval av reaktionsstatistiken. Som regel ligger maximifrekvensen högre än den av förf. påvisade beträffande det norska materialet från 1957—58. Förf. ger en god översikt av detta i avhandlingens första kapitel. Bristen på undersökningar av angiven typ torde i första hand bero på ofullständig officiell statistik. En anmälnings- och polisstatistik, som kan användas på det sätt som Sveri gjort i avhandlingen, saknas ofta. Det finns dock länder med statistik, som lämpar sig väl för här avsedda undersökningar. Så är fallet med exempelvis den engelska kriminalstatistiken, vilket antyds av förf. ås. 22—23. Något mer än en antydan blir det dock icke. Av försiktighetsskäl har Sveri undvikit att närmare gå in på några jämförelser. En beskrivning av den engelska statistiken borde emellertid ha varit av
betydande illustrativt värde för att bedöma den allmänna representativiteten av de teser, som spikas i avhandlingen.
Av den senast tillgängliga kriminalstatistiken för England och Wales (1959) finner man beträffande s. k. indictable offences (närmast motsvarande de norska förbrytelserna) en frekvenstopp för 14-åringarna. Även för gruppen »cautioned by the police» (d. v. s. personer varnadep. g. a. indictable offences) redovisas en topp för 13—14-åringarna.Denna statistik bör jämföras med MAX GRÜNHUTS undersökningar av de engelska ungdomsdomstolarnas verksamhet. Olika polisdistrikt i England jämförs där med avseende på åldersfördelningen av ungdomar mellan 8—17 år dömda för indictable offences. (Det bör i detta sammanhang observeras, att den engelska straffmyndighetsåldern är så lågsom 8 år.) Maximifrekvensen ligger som regel i åldersgruppen 14—17år, men i en del fall i 8—13-årsgruppen, framförallt i områden med hög ungdomsbrottslighet.12 Detta förhållande tycks korrespondera med Sveris observation å s. 181, not 2, jfr s. 142, att det är »kriminaliteten i de yngre aldre som er skyld i økningen i antallet anmeldte forbrytelser i Norge og Sverige». — På s. 107 ff behandlar Sveri den kriminella gruppaktiviteten. Tidigare undersökningar redovisas å s. 108—9, däribland HERMANN MANNHEIMS undersökning från Cambridge och andra engelska undersökningar på 40-talet. I en undersökning av BAGOT och MCCLINTOCK från 1952 anges emellertid mera aktuella data, bl. a. attav 951 ungdomar intagna i s. k. remand homes (förvaringshem) hade endast 16 procent av pojkarna i åldersgruppen 8—11 år och 19,5 procent av 12—13-åringarna begått sina brott ensamma. Det är emellertid tydligt, att de ungdomar som omhändertages på detta sätt, oftare opererar i kriminella gäng än unga lagöverträdare i allmänhet.13 HOWARDJONES redovisar resultaten från en studie liknande Mannheims i Cambridge, nämligen från Leicester och Leicestershire, bl. a. beträffande gruppaktiviteten bland lagöverträdare i denna area. Den största gruppaktiviteten förekommer i detta material i 11—15-årsåldern.14 Av allt att döma skulle en genomgång av de engelska undersökningarna kunnat ge förf. värdefulla stöddata.
Sveris avhandling är utomordentligt välskriven och lättläst. Även om det någon gång kan vara förenat med vissa svårigheter att finna vad man söker, är materialet väl disponerat och överskådligt framställt. Den nordiska kriminologien har fått ett välkommet och värdefullt tillskott. Författarens fortsatta forskningsresultat emotses med de allra största förväntningar. Hans insatser kommer att bli av avgörande betydelse för den kriminologiska forskningens fortsatta inriktning och akademiska förankring i vårt land.
Ola Nyquist