FRÅN PRAKTISKA ARBETSLIVET

 

»Kontrollgrupp Västerås» — ett lokalt försök till ungdomsbrottslighetens bekämpande

    Brottsligheten i Sverige har under 1950-talet stadigt ökat. Antalet i polisstatistiken upptagna brott1 uppgick enligt den officiella statistiken2 1950 till 172 999, motsvarande 2 452 brott på 100 000 av medelfolkmängden. År 1959 uppgick antalet brott enligt polisstatistiken till 302 684 eller 4 028 per 100 000 invånare. Den relativa brottsligheten har således under tioårsperioden 1950—1959 ökat med mer än 60 procent. Ökningen har varit särskilt stark ifråga om egendomsbrotten, som stigit med 70 procent. Brottsligheten under den förflutna tioårsperioden syns även i viss mån ha antagit svårare karaktär. Detta bestyrks av att antalet rån mer än fördubblats och att våldtäktsbrotten ökat med mer än 50 procent.

 

Ungdomsbrottsligheten

    På grund av brister i kriminalstatistiken kan ungdomskriminalitetens omfattning och utveckling icke fullständigt klarläggas. Enligt statistiska beräkningar3 har emellertid inom åldersgruppen 15—17 år antalet för straffregisterbrott sakfällda personer4 och antalet personer som erhållit åtalseftergift enligt 1944 års lag om åtalseftergift för brott, som om de åtalats skulle ha föranlett anteckning i straffregistret, ökat från 625 åren 1950—1954 till 1 215 år 1959, allt räknat per 100 000 av medelfolkmängden inom åldersgruppen.5 För åldersgruppen 18—20 år utgör motsvarande tal 677 åren 1950—1954 och 1 166 år 1959. Ungdomsbrottsligheten har således enligt dessa beräkningsgrunder från tidsperioden 1950—1954 nära nog fördubblats.
    Den oroväckande ökningen av brottsligheten, särskilt ungdomsbrottsligheten, under 1950-talet har föranlett en intensiv kriminalpolitisk debatt. Om orsakerna till ökningen råder delade meningar. Å ena sidan har hävdats att ökningen väsentligen beror på ekonomiska och strukturella förändringar i samhället, framför allt den fortskridande industrialiseringen och urbaniseringen, samt ökningen av frestelse-

1 Brott mot strafflagen, med undantag av fylleri och förargelseväckande beteende, samt mot vissa andra straffbestämmelser som i straffskalan inrymmer frihetsstraff.

2 Sveriges officiella statistik. Rättsväsen. Brott som kommit till polisens kännedom 1959.

3 Sveriges officiella statistik. Rättsväsen. Brottsligheten 1959, s. 15 och 16.

4 Häri ingår icke personer som sakfällts för straffregisterbrott men av domstol överlämnats till barnavårdsnämnd el. ungdomsvårdsskola för samhällsvård. Person som sakfällts flera gånger under året räknas som en indidivd för varje gång han sakfällts.

5 Beräkningarna grundar sig på antagandet att omkring 50 procent av totalantalet beslut om åtalseftergift avser straffregisterbrott. Antagandet bygger på en undersökning av personer som erhållit åtalseftergift 1959. RENGBY(SOU 1959:37, Ungdomsbrottslighet s. 99) ifrågasätter om icke detta procenttal numera är för lågt.

FOLKE HÖIJER 313mängden till följd av det ökade välståndet. Å andra sidan har gjorts gällande att ökningen åtminstone till viss del är att tillskriva bristeri det samhälleliga reaktionssystemet. För att erhålla en säkrare uppfattning om orsakerna till ungdomsbrottslighetens ökning föreslogs vid 1959 års riksdag6 att möjligheterna borde undersökas att inom ett lokalt begränsat område — som exempel nämndes Västerås — försöksvis förstärka de brottsförebyggande och beivrande åtgärderna. Första lagutskottet framhöll vid motionens behandling att värdet av ett sådant försök framför allt skulle ligga däri att man till rimlig kostnad och utan alltför stort dröjsmål skulle kunna undersöka effekten av olika åtgärder och behandlingsformer för kriminalitetens bekämpande. Riksdagen beslöt med anledning av motionen att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning av förutsättningarna för att på viss plats åstadkomma en sådan förstärkning av de kriminalvårdande och socialvårdande institutionerna som motionen avsåg. Utredningen, som uppdragits åt sakkunniga, är ännu icke slutförd.

 

Kriminaliteten i Västerås

    Såsom i olika sammanhang framhållits är ungdomskriminaliteten i hög grad ett storstadsproblem. Även inom landet i övrigt har emellertid ungdomsbrottsligheten oroväckande ökat. I Västerås, som är en kraftigt expanderande industristad i gammal kulturmiljö med starkt inslag av ungdom, ökade antalet brott, som kommit till kriminalpolisens kännedom, under åren 1950—1959 från 2 544 till 4 369, d. v. s.med 70 procent. Då folkmängden7 under samma tid ökat från 59 877 till 76 154 personer, d. v. s. med 27 procent, är den relativa brottslighetsökningen cirka 35 procent. Antalet brott 1959 motsvarar cirka 5 700 per 100 000 invånare.8
    Medan brottsligheten i Västerås under perioden 1950—1959 således ökat relativt måttligt har ungdomsbrottsligheten liksom för landet i övrigt starkt stigit. En mätare på utvecklingen torde antalet av barnavårdsnämnden i Västerås handlagda ärenden angående åtalseftergift utgöra. Antalet sådana ärenden uppgick 1950—1952 till i medeltal 29,1953—1956 till i medeltal 58, 1957 till 83, 1958 till 155 och 1959 till 201. Under 10-årsperioden 1950—1959 har således antalet ärenden angående åtalseftergift mer än sexdubblats. Särskilt anmärkningsvärd är ökningen 1958 och 1959. Antalet för straffregisterbrott dömda9 som vid brottets (resp. något av brottens) begående var under 18 år uppgick 1950 till 1 och 1959 till 16. För åldersgruppen 18—20 år uppgick motsvarande siffror 1950 till 16 och 1959 till 38. Inom sistnämnda åldersgrupp har straffregisterbrottsligheten från 1950 till 1959 således mer än fördubblats.10

6 Motion i andra kammaren 1959 nr 49.

7 Siffrorna avser folkmängden vid slutet av resp. år.

8 Motsvarande siffra för städer med 50 000—100 000 invånare utgjorde 1959 i medeltal cirka 6 200. Brott som kommit till polisens kännedom 1959 s. 10.

9 Häri inräknat antalet personer som av domstol sakerförklarats men enligt lagen d. 30 dec. 1952 om påföljd för brott av underårig överlämnats till barnavårdsnämnd (ungdomsvårdsskola) för vård.10 Härvid bör beaktas att folkmängden inom åldersgrupperna samtidigt ökat. Ökningen av befolkningsunderlaget kan skattas till 20 à 30 procent.

314 FOLKE HÖIJERÅtgärder mot ungdomsbrottsligheten

    Med anledning av det oroande läget sammankallades på initiativ av dåvarande borgmästaren, numera landshövdingen Olov Rylander d.12 febr. 1959 en konferens mellan representanter för drätselkammaren, rätts-, åklagar- och polisväsendet, skolstyrelsen, barnavårdsnämnden m. fl., varvid de med brottslighetens ökning sammanhängande problemen dryftades. Enighet rådde härvid om att man — utan avbidan på den av statsmakterna ifrågasatta försöksverksamheten — omedelbart borde vidta åtgärder för att söka hejda den tilltagande ungdomskriminaliteten. Från drätselkammaren förklarades att staden var beredd att, oavsett i vad mån statsbidrag kunde erhållas eller icke, tagade ekonomiska konsekvenserna av den förstärkning av den kriminalvårdande och socialvårdande verksamheten som kunde vara påkallad. Vid sammanträdet rådde i princip enighet om följande åtgärder.
    1. En allmän uppfostringskampanj borde efter mönster från andra städer11 snarast igångsättas för att få till stånd fastare föräldranormer. Verksamheten vid stadens ungdomsgårdar, som redan nått ansenlig omfattning, borde ytterligare stärkas.
    2. En upprustning av kriminalpolisens resurser med särskild vikt lagd vid ungdomsbrottsligheten. Ett nära samarbete borde inledas mellan kriminalpolisen och barnavårdsnämnden.
    3. Barnavårdsnämndens resurser skulle snarast förstärkas och dess verksamhet i högre grad än dittills inriktas på uppspårande och omhändertagande av ungdom på glid. Det borde övervägas att för detta ändamål inrätta en eller flera befattningar som fältassistent. Genom inrättande av upptagningshem för unga lagöverträdare skulle dessa kunna omhändertas under utredningsstadiet. En systematisk undersökning borde ske av möjligheten att överlämna kriminell ungdom till vård och fostran i enskilt hem.
    För att bearbeta de framkomna förslagen tillsattes senare en samarbetskommitté, bestående av representanter för barnavårdsnämnden, rätts-, åklagar- och polisväsendet, ungdomsstyrelsen och skolstyrelsen. Det beslöts härvid att frågorna om allmänt förebyggande åtgärder och förstärkning av polisen skulle hänskjutas till respektive myndigheter. Härigenom skulle kommitténs arbete kunna begränsas och snabbare resultat nås. De frågor som samarbetskommittén behandlade kom därför huvudsakligen att avse barnavårdsnämndens brottsförebyggande verksamhet, anskaffande av fosterhem för vanartad ungdom samt inrättande av upptagningshem. På grundval av utredningen i dessa frågor gjorde kommittén vissa principuttalanden. Sedan förslagen bearbetats av barnavårdsnämnden, beslöt stadsfullmäktige 1960 och 1961 vidtaga en rad åtgärder av betydelse för ungdomsbrottslighetens bekämpande.
    Allmänt förebyggande åtgärder. För ungdomens fritidssysselsättning var redan före kampanjens startande väl sörjt. I staden fanns sålunda förutom kulturella institutioner av olika slag ett flertal idrottsanläggningar, danslokaler och andra fritidslokaler för ungdom. Föreningsverksamhet och studieverksamhet var högt utvecklad. Verksamheten vid stadens ungdomsgårdar hade under 1950-talet kraftigt utökats, så

11 Jfr SvJT 1961 s. 316.

»KONTROLLGRUPP VÄSTERÅS» 315att det 1959 i staden fanns åtta ungdomsgårdar och fyra fritidslokaler för ungdomsföreningar. Besökarantalet i ungdomsgårdarna uppgick 1959 till över 140 000. Enligt senare fattade beslut skall ytterligare en ungdomsgård och två kvartersgårdar inrättas. Vid planläggningen av ungdomsgårdarna har strävats efter att förlägga dem till de stadsdelar, där ungdomarna bor. Nämnas må även att polisen sedan 1956 drivit egen ungdomsverksamhet. Anslaget till denna har efter 1959 fördubblats.
    I skolorna hade sedan länge bedrivits trafikundervisning. Sedan utökningen av polisen gjort det möjligt för denna att i högre grad än tidigare ägna sig åt brottsförebyggande verksamhet, har numera i samband med undervisningen i samhällskunskap undervisning börjat bedrivas även om brott och straff.
    Under januari—februari 1961 genomfördes en omfattande föräldrakampanj i uppfostringsfrågor. 40 möten och klassträffar hölls. I mötena deltog 8 500 föräldrar.
    Familjerådgivnings- och mentalhygienisk verksamhet. Redan före kampanjens startande fanns i Västerås en utbyggd familjerådgivningsverksamhet. D. 1 okt. 1958 inrättades för att tillgodose folkskolans behov av mentalhygieniskt utbildad personal dels en tjänst som skolpsykolog med licentiatutbildning och dels en kuratorstjänst. Skolkuratorsverksamheten har senare ytterligare utbyggts så att numera en kurator finns i varje skoldistrikt. Till kuratorer har i regel utsetts skolsköterskorna. För att utreda orsakerna till skolsvårigheter har anordnats särskild observationsundervisning. Nämnas må även att från 1961 vid centrallasarettet inrättats barnpsykiatrisk klinik med barnpsykiater och psykolog.
    Polisverksamheten. Under 1954—1958 hade en kraftig utbyggnad skett av polisväsendet. Med anledning av ökningen av ungdomskriminaliteten beslöts 1960 att inrätta tre nya tjänster vid kriminalpolisen. De nya befattningshavarna skulle främst ägna sig åt spaningsverksamhet och brottsförebyggande verksamhet bland ungdom (social polisverksamhet). Genom den utbyggnad av polisverksamheten, som sålunda kommit till stånd, har det blivit möjligt för polisen att i högre grad än tidigare ägna sig åt konstruktivt förebyggande verksamhet. Ett nära samarbete har därvid inletts med barnavårdsnämnden. Då barn under 15 år av polis ertappats med förseelser av mindre allvarligart, har polismannen, om barnet förefallit att kunna talas till rätta, låtit bero därvid. Har så icke varit fallet, har polismannen sökt upp föräldrarna. Om dessa ställt sig avvisande, har ärendet överlämnats till barnavården. Vid allvarligare förseelser av barn i skolåldern har skolmyndigheten erhållit avskrift av utredningen. Polisen har därjämte, som tidigare berörts, tagits i anspråk för undervisning i skolorna rörande brott och straff och polisens ungdomsklubb förstärkts.
    Barnavårdsnämndens verksamhet. Den stegrade ungdomskriminaliteten hade under 1958 och 1959 förorsakat allvarlig överbelastning för barnavårdsnämnden. I början av 1959 förelåg en arbetsbalans på ett 30-tal åtalseftergiftsärenden och ett 50-tal ärenden rörande barn under 15 år. Ärendena kunde icke utredas med erforderlig snabbhet och utredarna måste koncentrera sig på de besvärligaste fallen. På grund av

316 FOLKE HÖIJERbristen på platser på ungdomsvårdsskolorna och otillräckliga resurser i övrigt kunde de ungdomar, som begått brott, icke effektivt omhändertas med påföljd att den brottsliga verksamheten fortsatte. Med anledning av det allvarliga läget beslöt stadsfullmäktige 1959 inrätta en ny tjänst som assistent vid barnavårdsnämnden. För att åstadkomma intimare samarbete med kriminalavdelningen placerades assistenten hos denna.
    På grund av barnavårdsnämndens betungande arbetsbörda hade före 1960 fältarbete i betydelse av uppsökande av håglös och kriminelltinriktad ungdom på gator, kaféer och andra samlingsplatser kunnat utföras endast sporadiskt och i mycket begränsad omfattning. På rekommendation av samarbetskommittén beslöt stadsfullmäktige 1959 att för nämnda ändamål på försök inrätta en arvodesbefattning som fältassistent och att till barnavårdsnämndens förfogande ställa ett särskilt anslag för fältverksamhet. Fältassistenttjänsten har fr. o. m. 1962 gjorts ordinarie och utredning pågår om ytterligare utbyggnad av verksamheten.
    Utredningshem och fosterhemsverksamhet. I den kriminalpolitiska debatten under senare år12 har med skärpa framhållits att ingripande mot brott måste ske snabbt och att det är angeläget att man från barnavårdsnämndernas sida gör energiska insatser för att på lämpligt sätt omhändertaga ungdomar under den tid som utredning pågår och tilldess att ett definitivt omhändertagande kan ske. Den tidigare platsbristen på ungdomsvårdsskolorna har gjort behovet trängande. För att möjliggöra ett omhändertagande på utredningsstadiet har i nya barnavårdslagen stadgats att underårig, där så är nödvändigt, kan under en tid av högst fyra veckor omhändertas för utredning. Omhändertagandet är, i den mån annan lämplig placering icke kan ordnas, avsett att ske på särskilda avdelningar vid ungdomsvårdsskolorna eller i särskilda utredningshem i större städer. Behovet av utredningshem i Västerås ansågs av den förut nämnda samarbetskommittén vara trängande, särskilt med hänsyn till platsbristen på ungdomsvårdsskolorna. På rekommendation av kommittén beslöt barnavårdsnämnden därför att omedelbart påbörja utredning om inrättande av sådant hem. Med hänsyn till den utveckling ungdomsbrottsligheten senare undergått och de möjligheter för omhändertagande som beretts främst genom enskilda fosterhem, har emellertid något dylikt hem ännu ej inrättats.
    Enligt 36 § barnavårdslagen bör den som omhändertagits för samhällsvård i första hand beredas vård i enskilt hem. Anstaltsvård bör som regel icke tillgripas om lämpligt fosterhem står till buds och betryggande uppsikt över den omhändertagne kan ske där. Att fostran i ungdomsvårdsskola icke bör tillgripas annat än som en sista utväg torde numera vara en allmän uppfattning. Klientelet vid ungdomsvårdsskolorna, i varje fall det manliga, torde i allmänhet vara så kriminellt belastat att den intagnes anpassning i samhället äventyras genom påverkan från andra elever. Vårdresultatet anses närmast alarmerande. Enligt en inom socialstyrelsen nyligen verkställd utredning har av de manliga elever som d. 1 jan. 1951 var intagna på ungdomsvårdsskolor och varit slutligt utskrivna 4—5 år, 73 procent efter utskrivningen

12 Se t. ex. »Ungdomsbrottslighet» s. 58 ff.

»KONTROLLGRUPP VÄSTERÅS» 317dömts för straffregisterbrott.13 Antalet brott som ungdomsvårdsskoleelever begår under permissioner eller villkorlig utskrivning samt under rymningar måste också anses oroande.
    Vid samarbetskommitténs behandling av frågan om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten i Västerås framhölls att den till synes självklara principen att familjevård bör äga företräde framför anstaltsvård icke följts i praktiken. En bidragande orsak härtill kan ha varit att medan vård på ungdomsvårdsskola helt bekostas av staten, vård i enskilt hem bestrids av kommunen — ett förhållande som snarast bör rättas. Ungdomsvårdsskolor och andra specialanstalter är visserligen för viss del av klientelet oundgängliga. För många fall, där anstaltsvård hittills tillgripits, kan man emellertid antaga att familjevård skulle ge avsevärt bättre resultat. Härför talar bland annat de positiva erfarenheter som i Västerås gjorts av dylik vård i samband med villkorlig dom. Vid behandlingen av denna fråga inom kommittén betonades att familjevårdsverksamheten icke borde få formen av ett provisorium utan redan från början ges permanent karaktär. Med hänsyn till de många problem som anskaffande av lämpliga fosterhem och den fortlöpande kontakten med dem innebar, ansågs nödvändigt att en särskild tjänst inrättades för ändamålet. Med anledning av utredningen beslöt stadsfullmäktige 1959 att vid barnavårdsnämnden anställa en särskild assistent för familjevårdsverksamhet. Verksamheten började i maj 1960. Under den tid verksamheten bedrivits14 har 17 ungdomar, som ansetts kvalificerade för ungdomsvårdsskola, omhändertagits för fostran i enskilt hem. Svårigheterna att anskaffa kvalificerade fosterhem har visat sig mindre än man räknat med. Hem har anskaffats genom annons i därför lämpliga organ. Fosterföräldrarnas kvalifikationer har noggrant undersökts genom inhämtande av uppgifter från de kommunala myndigheterna i orten och personliga besök av fosterhemsassistenten. Fortlöpande kontakt med hemmen har upprätthållits. Värdefulla erfarenheter har därigenom erhållits. Fosterlegorna för de kvalificeradehemmen har varierat mellan 250 och 400 kronor i månaden.
    Rättsväsendet. För att möjliggöra omhändertagande av ungdomliga lagöverträdare i familjevård har under flera år före den inledda kampanjen rådhusrätten gjort stora ansträngningar att anskaffa fosterhem för sådana ungdomliga lagöverträdare som behövt ombyte av miljö. I flera fall har mål, även angående häktade, uppskjutits för att skaffa sådana hem. Ansträngningarna har ibland lett till att villkorlig dom kunnat tillämpas, där ungdomsfängelse eljest tett sig oundvikligt. Att skaffa lämpliga fosterhem på den korta tid som stått till buds har emellertid krävt mycket arbete och kunnat genomföras endast tack vare uppoffrande insatser av personundersökare, skyddskonsulent och enskilda personer. För att lättare kunna genomföra ett miljöombyte har numera Västmanlands Samhjälp och Skyddsförening upptagit organiserad verksamhet för anskaffande av fosterhem åt villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Det är avsett att, om så erfordras, bidrag skall utgå till dessa hem även under den tid då hemmet icke tas i anspråk. Hittills har detta dock icke visat sig nödvändigt. Nämnas må även i detta sam-

13 »Ungdomsbrottslighet» s. 69.

14 Uppgifterna avser tiden till och med 1961.

318 FOLKE HÖIJERmanhang att på initiativ av skyddsföreningen ett inackorderingshem för villkorligt dömda och villkorligt frigivna står i begrepp att öppnas. Hemmet skall drivas med bidrag av fångvårdsstyrelsen. Vid meddelande av villkorlig dom i fall, då föreskrifter om arbetsanställning eller dylikt ansetts oundgängliga, har rådhusrätten strävat efter att erforderliga åtgärder skall vara förberedda redan då domen meddelas. Erfarenheten har visat att föreskrifter av detta slag går lättare att genomföra i samband med domen in på senare stadium, då de ofta möter motstånd. Föreskrifter om avbetalning av skadestånd har regelmässigt meddelats då förutsättningar därför funnits. Överläggning med skyddskonsulenten rörande villkorligt dömda har under flera år skett två gånger om året. Vid en av dessa överläggningar har författningsenligt samtliga övervakningsfall genomgåtts under det att den andra överläggningen företrädesvis ägnats åt svårare övervakningsfall. Stadsfullmäktige har 1962 beslutat att för utförande av personundersökningar och handhavande av svårare övervakningsfall till rätten knyta en särskild rättsassistent (probation officer). Nämnas må i detta sammanhang slutligen att av 311 personer som under åren 1949—1958 av rådhusrätten erhållit villkorlig dom15 och stått under övervakning av rådhusrätten har 8816 eller cirka 25 procent dömts för straffregisterbrott under prövotiden. I 71 procent av återfallen har den villkorliga domen förklarats förverkad, i 14 procent ny villkorlig dom meddelats, i 8 procent ovillkorligt frihetsstraff ådömts utan förverkande av den villkorliga domen och i 7 procent vederbörande i samband med ny dom straffriförklarats.

Utvecklingen efter 1959

    Med hänsyn till den korta tid som förflutit efter kampanjens påbörjande är det ännu för tidigt att överblicka dess verkningar. Vissa påtagliga resultat har dock uppnåtts. Genom ingripande av fältassistenterna har tidigare förekommande trafik av underåriga flickor i hamnarna och vid vissa ungkarlsförläggningar stävjats. Ligabildningar på glid mot det kriminella har på tidigt stadium kunnat upplösas och förhållandena i övrigt saneras. Brottsligheten enligt polisstatistiken har från 1959 till 1961 sjunkit med mer än 5 procent trots att folkmängden ökat. Antalet av barnavårdsnämnden behandlade fall av åtalseftergift, som 1959 utgjorde 201, har minskat med över 50 procent eller till 101 fall 1960 och 83 fall 1961. Sjutton ungdomar, som eljest skulle ha omhändertagits på ungdomsvårdsskola, har överlämnats till fostran i enskilda hem. Av dessa ungdomar har två senare överförts till ungdomsvårdsskolor. Antalet efter framställning av barnavårdsnämnden vid årets slut på ungdomsvårdsskola intagna har nedgått från 20 år 1959 till 13 år 1960 och 4 år 1961. Som anmärkningsvärt må framhållas atungdomsfylleriet i motsats till den allmänna kriminaliteten visar uppåtgående tendens.

    Starka skäl talar för att den avsevärda förbättring av ungdomsbrotts-

15 Siffrorna avser samtliga villkorligt dömda med övervakning, således icke blott ungdomsbrottslingar.

16 Siffran torde i verkligheten vara något lägre, då häri ingår några fall, då ny villkorlig dom meddelats på grund av brott före den första domen.

»KONTROLLGRUPP VÄSTERÅS» 319ligheten som skett till väsentlig del beror på att genom förstärkning av kriminalpolisens och barnavårdsnämndens resurser samt fosterhemsverksamheten ingripande numera kan ske snabbare och effektivare än förut. De vunna erfarenheterna ger belägg för att en kraftfull och målmedveten insats från samhällets sida genom förstärkning av polisens och de ungdomsvårdande organens resurser utgör ett verksamt medelför bekämpande av ungdomsbrottsligheten.

Folke Höijer