RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 3653. Häktningsförhandling
    Så snart någon anhållits som misstänkt för brott, skall han inställas till ett förberedande förhör, som bl. a. motsvarar vår häktningsförhandling, men företer större likhet med ett danskt grundlovsforhör. Det skall hållas inför en federal domare utan onödigt uppskov. Tidigare har det ansetts tillräckligt, om inställelse till förhör skedde morgonen efter anhållandet, resp. nästa helgfria morgon. I ett fall från District of Columbia 1957 har emellertid en strängare tolkning fastslagits av Högsta Domstolen (Mallory vs. United States, 354 U. S. 449 /1957/). Där hade en person anhållits som misstänkt för våldtäkt och inställts till förhör först 17 timmar härefter. Något egentligt hinder hade ej förelegat utan polis och åklagare hade i stället använt tiden till förhör med den misstänkte och hopbringande av så mycket bevisning som möjligt före häktningsförhandlingen. Distriktsdomstolen dömde honom för våldtäkt. Dröjsmålet ansågs ha inkräktat på den misstänktes grundlagsenliga rättigheter till den grad att domen undanröjdes. Denna utgång var helt oberoende av att den fällande domen var grundad på annan bevisning än det erkännande den anhållne lämnat under nämnda 17 timmars-period. Som en kuriositet kan nämnas, att den tilltalade Mallory, som för nämnda våldtäkt dömts till döden 1955 av den federala distriktsdomstolen i Washington och 1957 frikänts genom Högsta Domstolens prejudicierande dom, 1960 på nytt stod åtalad för våldtäkt — denna gång i förening med grov stöld från offret — i en av de rättegångar jag åhörde i Philadelphia. Sedan juryn där till samtligas stora förvåning endast funnit honom skyldig till misshandel och grov stöld, gav domaren juryn en kraftig reprimand för att dess utslag stod i strid med bevisningen, och dömde den tilltalade till det sammanlagda maximistraffet för dessa två brott, fängelse mellan 11 1/2 och 23 år, ett effektivt sätt att kringgå juryns utslag.
    Det anses emellertid att icke alla erkännanden som tillkommit under en alltför lång väntetid före häktningsförhandlingen äro uteslutna från att åberopas som bevisning i rättegången utan endast sådana som kunna antagas ha tillkommit som en följd av det förlängda frihetsberövandet.
    I ett annat ganska nytt prejudikat har Högsta Domstolen, likaledes i ett fall från Washington, förklarat att polisen icke är berättigad att hålla något som helst förhör med en anhållen under tiden mellan anhållandet och häktningsförhandlingen, och att hållande av ett sådant förhör medför att en ev. fällande dom skall undanröjas av högre instans, likaledes på grund av en antagen kränkning av en grundlagsenlig rättighet. I samband härmed kan nämnas att i februari 1960 hölls en internationell konferens om rättegångsförfarandet i brottmål vid juridiska fakulteten vid Northwestern University i Chicago med föredrag och diskussioner rörande olika delar av förfarandet.³³ Från polis och åklagarhåll framhölls med skärpa, att detta prejudikat allvarligt hämmade deras arbetsmöjligheter och kunde väntas göra så i ännu större utsträckning om delstaternas domstolar började följa det federala prejudikatet.

³³ Utländska experter deltogo också i konferensen. Föredragen ha börjat publiceras i Journal of Criminal Law, Criminology and Police Science, vol.51, no. 2, July—August, 1960.

366 KLAS LITHNER    Vid det förberedande förhöret eller häktningsförhandlingen avgöres också frågan om borgen (bail). En anhållen som vid förhandlingen befinnes vara på sannolika skäl misstänkt för brott är enligt USA:s författning berättigad att bli försatt på fri fot mot borgen varom nedan.
    Begäran att få ställa borgen kan enligt det federala systemet avslås, om dödsstraff kan följa på brottet. Något maximibelopp finns ej stadgat i lag, men borgensbeloppet får enligt författningen ej vara orimligt högt.

4. Forum
    Möjlighet finns för en misstänkt person att få rättegången förlagd till annan domstol än den inom vars domkrets gärningen begicks, om det kan antagas bli synnerligen svårt för honom att bli opartiskt bedömd där. En misstänkt, som lämnat det distrikt, där brottet begicks, och gripes inom annan federal domstols distrikt kan begära att få bli dömd där.

5. Stora juryn (Grand jury)

    Sedan domaren vid det tidigare nämnda förberedande förhöret preliminärt prövat bevisningens styrka, hänvisar han de fall, där skälig anledning till misstanke anses kvarstå, till stora juryn för fortsatt behandling. Denna består av 23 medlemmar, uttagna från de vanliga jurymannalistorna. Varje månad träder en ny sådan jury i verksamhet inom varje federal underdomstols distrikt. Vid förhandling inför denna förebringar åklagaren sin bevisning genom att höra målsägande och vittnen m. m. Han åberopar dock ej all sin bevisning från förundersökningen utan endast så mycket att det enligt hans bedömande bör räcka till för att juryn skall finna skäl att hänvisa fallet till rättegång. Förfarandet inför stor jury är ytterst ensidigt såtillvida att förhandlingarna ske inom lyckta dörrar och att endast åklagarens bevisning förebringas. Vidare få varken den misstänkte eller hans försvarare närvara. Juryn avslutar sin handläggning av ett mål genom att med enkel majoritet fatta ett beslut (indictment, även kallat true bill), varigenom målet hänvisas till domstol för fortsatt behandling. Om stora juryn ej finner bevisningen tillräcklig härför kallas dess beslut, varigenom förfarandet avslutas, no bill eller ignoramus. Förslaget till beslut formuleras av åklagaren, som framlägger det för juryn.
    En person, som är misstänkt för brott varå dödsstraff ej kan följa, kan avstå från (waive) sin lagliga rätt att ställas inför en stor jury och i stället gå direkt från förberedelse till åtal.

6. Beslut om åtal
    I de fall där ej en stor jury beslutat om åtal genom indictment, väckes åtal genom en skrift av åklagaren till rätten, kallad information. Relativ åtalsplikt råder, varför ett betydligt större antal i och för sig klara fall än här ej åtalas.³⁴

³⁴ Om åklagarens diskretionära prövningsrätt se Louis B. SCHWARTZ, »Federal Criminal Jurisdiction and Prosecutor's Discretion», Law and Contemporary Problems, vol. 13, 1948 s. 64—87.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 3677. Biträde av försvarare
    Rätten att biträdas av försvarare är grundad på det redan 1791 antagna sjätte tillägget till Förenta Staternas författning. Detta ansågs tidigare endast innebära, att en tilltalad ägde rätt att biträdas av privat försvarare, men 1938 ändrade Högsta Domstolen denna tolkning till att i stället avse en rätt för en tilltalad, som av ekonomiska eller andra skäl icke kan skaffa sig själv en försvarare, att få en dylik förordnad för sig av domstolen. Denna tolkning har sedermera lagfästs. En tilltalad kan avstå från denna rätt, men detta måste ske uttryckligen. Det anses som en skyldighet för en advokat i egenskap av »rättens tjänare» att åtaga sig ett sådant uppdrag, för vilket ersättning ej utgår, varför den ekonomiska förlusten kan bli betydande i ett stort mål. Flera reformförslag föreligga, innebärande antingen inrättande av särskilda befattningar som offentlig försvarare eller möjliggörande av ersättning av allmänna medel.

8. Rättegången i underrätt
    En annan grundlagsenlig rättighet för en tilltalad är enligt samma tillägg till författningen att rannsakas inför en jury (petty jury). Sedan länge har en tilltalad emellertid ansetts berättigad att avstå från denna rätt, och denna praxis är numera lagfäst. I samtliga federala domstolar tillsammans avstodo 1950 94 % av de tilltalade från rättegång inför jury. Tendensen är nästan lika uttalad i delstaternas domstolar, som ju handlägga ett mycket större antal brottmål. Härav framgår att sistnämnda metod, som måhända utomlands betraktas som typiskt amerikansk, i själva verket har mycket liten betydelse. Anmärkningsvärt är också att ej blott praktiskt taget alla tilltalade, som erkänna brott, utan också en mycket stor del av sådana tilltalade, som bestrida brott, föredraga att rannsakas och dömas av juristdomare istället för en »jury av sina likar». Flera olika motiv kunna föreligga härför. Dessa äro bl. a. önskan om en snar och kort rättegång, rädsla att hans föregående skall komma till juryns kännedom och önskan att få domare och åklagare vänligt stämda. Ur domstolens synpunkt är det en fördel med en rättegång utan jury, eftersom praktiskt taget alla led i huvudförhandlingen taga kortare tid utan jury.
    En federal jury består av 12 medlemmar. Domaren kan besluta att 2 ersättare skola utses, som övervara huvudförhandlingen men ej deltaga i juryns överläggningar, såvida ej någon av de ursprungliga medlemmarna faller bort före målets slut. Kvalifikationerna äro endast att vara myndig amerikansk medborgare. Då juryn ej medverkar, består domstolen av en ensam domare utom vid prövningen av vissa synnerligen sällsynta frågor om grundlagsenliga rättigheter, då 3 domare tjänstgöra. Endast något hundratal fall per år av detta slag förekomma i hela USA.
    Det går vanligen mycket snabbare att utse en jury i en federal domstol än i en delstatlig. Orsaken härtill är bl. a. att domaren i stället för åklagaren och försvararen håller det förhör som avser att utröna om skäl finns att jäva (challenge) en presumtiv juryman. Dessutom framställer en federal domare dessa frågor till en hel grupp kandidater åt gången i stället för att taga dem var för sig.

368 KLAS LITHNER    De olika leden i en federal huvudförhandling äro desamma som i en rättegång enligt delstatligt förfarande, som närmare behandlas i det följande. En skiljaktighet är dock att i vissa delstater domaren instruerar juryn före parternas plädering, medan vid en federal domstol detta skall ske efter pläderingarna.

9. Fullföljd av talan
    En tilltalad kan alltid fullfölja talan till en federal överrätt, men för att åklagaren skall kunna göra detta, fordras särskilt stadgande i lag.
    Det tidigare ytterst komplicerade förfarandet har förenklats betydligt genom ny lagstiftning 1934. Vadeanmälan (notice of appeal) måste göras inom 10 dagar. Tiden för avgivande av vadeinlaga är ytterligare 20 dagar, men kan förlängas på ansökan.
    Vadesvaranden avgiver ett genmäle, som tryckes tillsammans med övriga handlingar i målet.
    Överrätten består vid ett brottmåls avgörande av lägst 3, högst 7 domare, av vilka 2 måste vara ense för att kunna avgöra målet. Vid rättegången i överrätt prövas endast lagfrågor, ej sakfrågor. Ny bevisning kan icke förebringas och bevisningen från underrätten förebringas i erforderlig utsträckning ur handlingarna. En allvarlig nackdel anses vara de långa tidrymder som kunna förflyta dels från rättegången i underrätt till rättegången i överrätt och dels från den senare till meddelandet av domen.
    Domstolen avgör efter eget bedömande om en tilltalad, som fåttkvarstanna i häkte, kan försättas på fri fot mot borgen före huvudförhandlingen.

10. Högsta Domstolen
    De mål som kunna nå denna äro av fem olika slag:

    1. mål som avgjorts av en delstats högsta domstol, om en federal fråga uppkommit och alla andra rättsmedel uttömts,
    2. mål från de federala överrätterna,
    3. mål från de federala underrätterna,
    4. mål från »The Court of Claims» (en specialdomstol för avgörande av mål om ekonomiska anspråk mot Förenta Staterna) i processuella, men ej förvaltningsrättsliga frågor,
    5. mål från federala specialdomstolar eller territoriella domstolar med stöd av särskild lagstiftning.

Fullföljd kan ske på två vägar, genom »appeal» och genom »writ of certiorari».
    Den förra är en lagstadgad fullföljdsrätt som förekommer i fyra olika fall:

    1. om en delstats högsta domstol förklarar, att en federal lag helt eller delvis ej är grundlagsenlig,
    2. om en sådan domstol finner en delstats lag böra gälla, även om den strider mot Förenta Staternas författning eller federal lagstiftning,
    3. i vissa fall när en federal överdomstol finner en federal lag ej grundlagsenlig och i alla fall där sådan domstol finner att en delstats lag strider mot Förenta Staternas eller vederbörande delstats författning,
    4. i vissa särskilt stadgade fall från samtliga domstolar inom USA.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 369    Även om en fråga föreligger som i och för sig faller inom en av dessa kategorier, kan Högsta Domstolen avvisa en »appeal», därför att den ej avser en federal fråga av betydelse. Under verksamhetsåret 1951—52 avvisades sålunda 37 av 50 »appeals» av denna grund.
    I alla andra fall föreligger endast möjlighet för en part att hos Högsta Domstolen ansöka om att domstolen genom en »writ of certiorari» förklarar sig villig att pröva målet. Förutsättningen är att en federal fråga av betydelse föreligger i målet. Normalt avslås 85 % av dessa framställningar. För att sådant prövningstillstånd skall beviljas, fordras att fyra domare rösta därför vid ansökans föredragning.
    Som exempel kan nämnas att under arbetsåret 1956—57 Högsta Domstolen behandlade 1670 mål och ärenden. 121 mål avgjordes efter »appeal» och i 142 mål beviljades »writ of certiorari». I 263 mål skedde sålunda en mera ingående prövning. I 130 av dessa 263 mål meddelades motiverade domar. 67 domar fastställdes, 101 ändrades och 95 mål avskrevs på olika grunder.
    Domstolen är domför med 6 domare.
    Endast omkring 1/3 av dess domar bruka vara enhälliga.³⁵
    Det förberedande arbetet med målen utföres av domstolens sekreterare (Clerk of the Court), som genomgår ansökningarna och infordrar handlingarna.
    I de fall där huvudförhandling skall förekomma, förbereder sekreteraren förhandlingen och bestämmer om målet skall tilldelas 1 eller 2 timmar, varav vardera parten disponerar exakt hälften. Samtliga handlingar tryckas genom domstolens försorg på parternas bekostnad i minst 40 exemplar, utom för medellösa enskilda parter där förfarandet kan förenklas något. Under tiden från oktober till juni med undantag för jul- och påskferier håller domstolen huvudförhandling fyra dagar i veckan under två på varandra följande veckor under varje fyraveckorsperiod. Varje rättegångsdag omfattar 4 timmar och normalt handläggas 3 mål per dag eller 20—25 i månaden, av vilka 1/3—1/4 äro brottmål. Varje fredag sammanträder domstolen enskilt för att överlägga i de under veckan handlagda målen jämte ansökningar om prövningstillstånd m. m. Under överläggningen sker först en diskussion, där ordföranden börjar, varefter preliminär omröstning sker med början med yngste ledamoten.
    Det kan stundom dröja mycket länge innan en dom beslutas och meddelas. I det berömda målet om grundlagsenligheten hos segregationen i de allmänna skolorna hölls sålunda huvudförhandling 1954, medan domen meddelades först 1956 (347 U. S. 483/1954/). Under de båda veckor då domstolen ej håller huvudförhandlingar, arbeta ledamöterna enskilt med att skriva förslag till domar i de mål där de av ordföranden tilldelats denna uppgift.

³⁵ En sakkunnig skildring av Högsta Domstolens arbete, skriven av en av dess medlemmar, är ROBERT H. JACKSON, The Supreme Court in the American system of government (Cambridge, Harvard University Press, 1957). Det finns också kvantitativa analyser av de olika ledamöternas domar. Se t. ex. GLENDON SCHUBERT, Quantitative analysis of judicial behavior (Glencoe, Ill.,Free Press, 1957). 

24—623004. Svensk Juristtidning 1962

370 KLAS LITHNER    Huvudförhandlingarna hållas i högtidliga former i en överväldigande stor sessionssal och vanligen med stort uppbåd av åhörare.³⁶
    På grund av de många frågor som bruka ställas till parternas ombud från domstolens ledamöter, anses utförandet av talan inför Högsta Domstolen som en mycket kvalificerad juristuppgift.
    Under tiden juli—september håller domstolen sommarferier, men domarna (eller några av dem) måste ständigt vara beredda att meddela interimistiska beslut i brådskande frågor.

B. Delstaternas system

1. Förundersökningen
    Denna börjar vanligen med en anmälan (complaint) till polismyndighet, som sedan inleder förfarandet. För att förundersökning skall kunna inledas, erfordrades ursprungligen antingen att ett anhållande skett eller att anmälaren beedigat sin uppgift inför en domare i småmål. Numera har förfarandet förenklats så att i vissa fall förundersökning kan inledas redan på grundval av en polisanmälan.³⁷

2. Anhållande
    Härför gälla samma regler som redan beskrivits i det federala systemet. Ett par ytterligare omständigheter böra dock nämnas i detta sammanhang.
    Anhållandet, som i medelsvåra och svåra brottmål samt många bagatellmål utgör inkörsporten till det efterföljande förfarandet är nämligen en ständigt återkommande konfliktanledning i samarbetet mellan polis, åklagare och domare. Sålunda kritiseras polisen för att den företager för många anhållanden utan laga grund eller med otillräcklig sådan. Åklagarna kritiseras av polisen för att de ej kunna åstadkomma bättre resultat av dess anhållanden och av domarna för att de draga inför rätta fall där bevisningen är så svag att de ej kunna hänvisas till fortsatt behandling. Slutligen kritiseras domarna för att de meddela frikännande domar i alltför många fall.³⁸
    I detta sammanhang bör också något nämnas om övergrepp från polisens sida gentemot misstänkta. Sådana äro troligen i avtagande på grund av dels domstolarnas skärpta hållning gentemot påstådda förfaranden av detta slag, dels poliskårernas efter hand mera yrkesmäs-

³⁶ Se THURMAN ARNOLD, The folklore of capitalism (New Haven, Yale University Press, 14th ed., 1956), beträffande en teori enligt vilken den högtidliga formen kring en rättegång i Högsta Domstolen är ett skådespel för allmänhetens uppfostran och underhållning.

³⁷ Delstaternas rättegångsförfaranden ha blivit betydligt mera enhetliga genom att många stater helt eller delvis genomfört ett av American Law Institute utarbetat reformerat förfarande, Code of Criminal Procedure, (utkast, Philadelphia, 1930).

³⁸ Se FRANKLIN M. KREML, »Police, Prosecutors and Judges» (huvudsakligen beträffande trafikmål), Annals, vol. 320, November 1958, s. 42—52, och AUDREY M. DAVIES, »Police, the law and the individual», ibid. vol. 291, January1954, s. 143—51.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 371siga karaktär. Enligt en intressant undersökning av WILLIAM A. WESTLEY, The police. A sociological study of law, custom and morality (doktorsavhandling i sociologi vid University of Chicago 1951), är ett av de motiv som polismän anföra för misshandel av en misstänkt, som uppenbarligen är skyldig, just att han har så stora utsikter att bli frikänd. Detta kan sedan i sin tur leda till att den tilltalade frikännes just därför att misshandeln anses ha inkräktat på hans grundlagsenliga rättigheter.³⁹
    Som ett exempel på hur komplicerade rättsreglerna om anhållande och häktning kunna vara, må nämnas, att en officiell kommentar från Kalifornien omfattar 251 sidor och citerar 360 rättsfall angående anhållande och häktning samt medgiven bevisning.⁴⁰
    Många anhållanden leda ej till någon fortsatt åtgärd antingen därför att de företagits utan laga grund eller på otillräcklig grund eller därför att myndigheterna anse enbart ett kortvarigt provisoriskt frihetsberövande som ett lämpligt straff för många mindre förseelser. Som ett exempel härpå kan nämnas att av 570 anhållanden i Philadelphia under första veckan i maj 1960 endast 159 eller 28 % ledde till vidare åtgärder. En annan liknande uppgift visar att av 11 481 anhållanden i samma stad under tiden 1 januari—8 maj 1960 endast 3 118 eller 27 % ledde till att den anhållna dömdes till böter eller vid häktningsförhandling hänvisades till stora juryn.⁴¹ Denna punkt är sålunda en av de många där en jämförelse med de federala polismyndigheterna är till de lokala poliskårernas nackdel.
    I samband med förundersökningen bör också något nämnas om användningen av s. k. lie-detector eller polygraph. Undersökning av misstänkta, vittnen och målsägare med fysiopsykologiska metoder i samband med förhör sker i betydande utsträckning på förundersökningsstadiet.⁴² Då resultatet av en sådan undersökning ingenstädes får åberopas som bevisning mot en misstänkt vid huvudförhandlingen, har användningen av en sådan apparat än så länge sin största betydelse på förundersökningsstadiet för att sålla undan bland flera misstänkta eller ett stort antal vittnen som samtliga kunna vara betydelsefulla. Ingen är skyldig att underkasta sig en sådan undersökning, och en misstänkts vägran får ej heller omnämnas i rättegången.
    Vid Philadelphiapolisen, som disponerar två polygrapher och 4 specialutbildade undersökare, utföras årligen ett stort antal undersökningar. Man har dock därvid funnit att i en viss del av fallen en tillfredsställande undersökning ej går att genomföra, och att i en mycket stor del av fallen undersökningsresultatet ej ger bestämt underlag för någon slutsats i ena eller andra riktningen. Trots metodens begränsningar måste man dock göra den reflexionen att — om den förekom i Sverige— den borde ha en stor uppgift att fylla i sådana förundersökningar som angående Ölandsbränderna eller Fjugestafallet.

³⁹ Se även hans artikel »Violence and the police», American Journal of Sociology, vol. 59, July 1953, s. 34—41.

⁴⁰ BONNIE LEE MARTIN, Probable cause to arrest and admissibility of evidence (Sacramento, California, Printing Division, Documents Section, 1960).

⁴¹ The Philadelphia Inquirer, May 19, 1960.

⁴² Grundläggande på detta område är FRED E. INBAU och JOHN E. REID, Liedetection and criminal interrogation (Baltimore, Williams & Wilkins, 1958).

372 KLAS LITHNER3. Kroppsrannsakan, husrannsakan och beslag
    I detta sammanhang bör också nämnas något om dessa åtgärder (search and seizure). Den delstatliga ståndpunkten är att om anhållande eller något av dessa tre tvångsmedel skett utan eller på otillräcklig laga grund och därigenom bevisning framkommer för att den mot vilken åtgärden riktas gjort sig skyldig till ett tidigare ej känt brott, han ej kan fällas till ansvar för detta. Detta var f. ö. en av de punkter där diskussionen vid ovannämnda konferens i Chicago var livligast. Som ett exempel på praxis på detta område kan nämnas, att enligt en undersökning från Chicago enbart av de officiella handlingarna i en av stadens brottmålsdomstolar framgick, att Chicago-polisen under ett år överträtt gällande regler i sådana avseenden i 4 593 fall.⁴³

4. Förberedande förhör (häktningsförhandling)
    En förundersökning behöver dock ej nödvändigt inledas med ett anhållande. Med stöd av särskild lagstiftning kan »arrest» ersättas av »summons», d. v. s. en kallelse till den misstänkte att inställa sig till huvudförhandling inför rätta. Dylik kallelse kan utfärdas av polisen i samband med upprättande av rapport över en förseelse. Systemet användes för många bagatellförseelser, särskilt i trafiken.
    Vidare gäller för andra fall även i delstaterna, att en anhållen så snart som möjligt skall inställas till förhör inför en domare i småmål. I och med att en person anhållits anses han teoretiskt vara omhändertagen av polisen för domstolens räkning, varför endast den senare kan besluta om ett försättande på fri fot. Följaktligen är det formellt ett tjänstefel av ett polisbefäl eller en åklagare att försätta en anhållen på fri fot, därför att han visat sig vara oskyldig eller för att anhållningsskäl ej längre bestå. I praktiken torde frågan dock sällan bli ställd på sin spets. För delstaternas del är det ovanligt med några fixa tidsgränser för inställande till förhör. I Philadelphia tillämpar man sedan några år i praxis en 25-timmarsregel, som visat sig fungera tillfredsställande. Vissa rättsfall från Pennsylvania utvisa en betydligt liberalare tolkning än vad USA:s Högsta Domstol antagit. Sålunda fann statens högsta domstol 1948 att en tid av 5 dygn mellan anhållande och inställande till häktningsförhör icke föranledde att den tilltalades grundlagsenliga rättigheter skulle anses åsidosatta. 1950 hade domstolen samma uppfattning i ett fall, där tidrymden var ej mindre än 15 dagar. I tvivelaktiga situationer kan en domstol antingen frikännaden tilltalade enbart på grund av det olagliga frihetsberövandet eller ingå på en mera saklig prövning och enbart vägra att som bevisning godtaga t. ex. erkännanden, som kunna antagas ha framkommit genom det olagliga frihetsberövandet.
    När det gäller det förberedande förfarandet vid domstol i brottmål föreligger det för Philadelphias del en utmärkt undersökning, redan nämnd i not 16. Sammanfattningsvis kan nämnas, att den ger en skrämmande bild av den rättslöshet som kan uppkomma när avgörandet avviktiga frågor lägges i händerna på politiskt tillsatta lekmän. Många

⁴³ »Search and seizure in Illinois: Enforcement of the constitutional Right of Privacy» (osignerad artikel), Northwestern University Law Review, vol. 47, 1952—3, s. 493—507.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 373av de omsorgsfullt dokumenterade förfaranden som undersökningen refererar beträffande såväl avgörande av häktningsfrågan och fastställande av borgen såsom villkor för försättande på fri fot som avdömandet av mindre brottmål skulle säkerligen lett till ytterst allvarliga påföljder för en domare här i landet som gjort sig skyldig till något liknande. Mina egna korta iakttagelser från de förhandlingar jag åhörde i Magistrate's Courts där stämma också härmed.⁴⁴ Som åklagare tjänstgör en Assistant District Attorney i fall som gälla försättande på fri fot mot borgen.
    Vad angår bagatellmål kunna de omedelbart upptagas till huvudförhandling. Vid dessa tjänstgör vanligen ingen åklagare, utan en polisman fullgör — i varje fall formellt — rollen, medan domaren ofta synes utföra den i praktiken. Bevisningen sker vanligen genom hörande av vittnen. Den tilltalade erkänner sig nästan alltid skyldig, och försvarare förekommer nästan aldrig. Det mest kännetecknande för förfarandet är dess utomordentliga snabbhet.⁴⁵ Förhandlingarna hållas iPhiladelphia i oftast synnerligen dåliga lokaler på polisstationerna runtom i staden. Förhandlingar om tvångsmedel och borgen hållas dock i det kombinerade rådhuset och polishuset. Varje Magistrate har dessutom en egen domstolslokal ute i staden, där han handlägger dels mål om enskilt åtal, dels vissa mindre tvistemål. Även sistnämnda lokaler äro vanligen i dåligt skick, och rättegångarna bruka föras under otillfredsställande former.
    I ett mindre brottmål kan domaren antingen frikänna den tilltalade eller döma honom till böter, högst 100 $, och/eller fängelse i högst 90 dagar. Enligt vissa specialförfattningar kan han dock utdöma frihetsstraff på högst ett år för brott mot bl. a. lösdriverilagstiftningen. Även på detta område har en speciell undersökning gjorts rörande förhållandena i Philadelphia. Professor CALEB FOOTE vid Pennsylvania-universitetets juridiska fakultet, vars professur bl. a. omfattar straffrätt och straffprocessrätt, har nämligen själv gjort eller genom sina lärjungar låtit utföra flera rättssociologiska undersökningar av olika reglerstillämpning. En av dem behandlar lösdriverilagstiftningen och ger samma mörka bild som den tidigare nämnda undersökningen.⁴⁶ Särskilt karakteristiskt för Philadelphia är vidare att magistrates enligt fast rotad praxis frikänna praktiskt taget samtliga fyllerister, utom när en fyllerist återkommit till samma lokala domstol så många gånger att denna tröttnar på att se honom och i stället dömer honom till 3 månaders fängelse i den lokala korttidsanstalten. För samtliga bagatellmål synes det vidare vara karakteristiskt att personundersökning ytterst sällan förekommer, och att domaren vid straffets bestämmande antingen ej vet något alls om den tilltalades ev. brottsliga förflutna eller endast har tillgängligt ett utdrag från det lokala polisregistret.

⁴⁴ Se även R. R. (signatur), »Preliminary hearings on indictable offenses in Philadelphia», Review, vol. 106, 1957—8, s. 589—608.

⁴⁵ En allmän kritik är MORRIS PLOSCOWE, »The inferior criminal courts inaction», Annals, vol. 287, May 1953, s. 8—12.

⁴⁶ CALEB FOOTE, »Vagrancy-type law and its administration», Review, vol. 104, 1955—56, s. 603—50.

374 KLAS LITHNER5. Försättande på fri fot mot borgen (bail)
    I samtliga delstater har en misstänkt, som är berövad friheten, i princip rätt att försättas på fri fot mot borgen. I vissa stater är denna rätt stadgad i statens författning, i de andra grundad på särskild lagstiftning. Pennsylvania tillhör den förra gruppen.
    Tanken bakom borgen är att domaren med hänsyn till misstankens art, bevisningens styrka, straffsatsen samt den misstänktes ålder, kön, föregående brottslighet samt ekonomiska ställning skall bestämma borgen till belopp, som ej är högre än den tilltalade kan prestera men som avhåller honom från att utebli från huvudförhandlingen i syfte att undandraga sig lagföring och straff. I faktorn föregående brottslighet anses också ingå tidigare avvikanden, medan den misstänkte vistats på fri fot mot borgen.
    Borgen kan vara av flera olika slag och motsvarar oftast icke vad vi mena med borgen. Det vanligaste och för den misstänkte fördelaktigaste är att han lovar att inställa sig till huvudförhandlingen och att rätten godtar detta löfte utan några ekonomiska garantier. Denna metod användes mest i landsbygdsdistrikt.
    Andra möjligheter äro att den misstänkte deponerar penningar eller värdehandlingar i domstolen till säkerhet för sin inställelse, eller att annan person, t. ex. släktingar, vänner eller arbetsgivare, fullgör samma prestation.
    En ytterligare möjlighet är att den misstänkte lämnar en skriftlig förbindelse att betala den av domstolen bestämda summan i fall av utevaro, och att en annan person går i borgen för denna förbindelse. Normalt fordras även att borgensmannen lämnar viss säkerhet. I större städer är sistnämnda alternativ allmänt och borgen lämnas där vanligen yrkesmässigt av enskild person (bail bondsman) eller aktiebolag (bail company). Som betalning för att sådan rörelseidkare lämnar domstolen en garanti för den misstänktes inställelse, erlägger denne till borgensmannen en avgift, ett slags försäkringspremie, som i de städer där ingen laglig reglering av borgensverksamheten föreligger, kan vara mycket hög. Den blir alltså en avsevärd belastning på den tilltalade, särskilt som han ju måste betala, även om han frikännes. I de städer, där borgensverksamheten är lagligen reglerad, är den tillåtna ersättningen vanligen procentuellt mycket lägre. Enskilda yrkesmässiga borgensmän anses på de flesta håll vara ganska skumma figurer, medan bolagen i samma bransch åtnjuta bättre anseende. På de flesta håll finns ingen begränsning uppåt av borgensmännens åtaganden, utan en borgensman kan gå i borgen för summor, som många gånger om överstiga hans förmögenhet, eftersom vanligen ingen kontroll förekommer av för vilka belopp vederbörande tidigare står i borgen vid samma eller andra domstolar eller i vad mån han uppfyllt sina skyldigheter. På många håll, där förfallna borgensbelopp uppgå till högst avsevärda summor, ha endast en bråkdel därav indrivits. En av nackdelarna med systemet är sålunda att det ej tillämpas tillräckligt effektivt, och att borgen många gånger godtas trots otillräcklig säkerhet.
    Å andra sidan förekomma många fall, där borgen rutinmässigt sättes för högt och utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
    Även på denna punkt föreligga intressanta undersökningar från

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 375University of Pennsylvania. En av dessa utfördes 1953 och avser användningen av borgen i Philadelphia. Resultatet kan i korthet sammanfattas så, att domarna hade bestämda skalor för olika typer avbrott, till mycket stor del följde åklagarens förslag till bestämmandeav borgensbeloppet, ej togo hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet och genomgående höllo sig på en ekonomisk nivå som tyddepå att de ej kände till levnadsvillkoren inom de klasser, där majoriteten av de misstänkta hörde hemma. Många exempel förekommo också på att borgen avsiktligt sattes så högt att det skulle bli omöjligt för den anhållne att uppbringa densamma. På grund av alla dessa omständigheter blir resultatet att ett stort antal personer häktas mera på grund av svag ekonomi än av sakliga skäl, att en ej sällan avsevärd ekonomisk börda lägges på många misstänkta och att kvalificerade yrkesbrottslingar ej sällan försättas på fri fot, eftersom de ej ha någon svårighet att anskaffa borgen.⁴⁷
    Den andra studien gjordes i New York 1956 och omfattar 3 223 fall. Helhetsbilden var här något bättre, troligen delvis beroende på att staden New York har jurister som domare även i de lägsta befattningarna, men i huvudsak var det samma dystra bild som mötte.⁴⁸
    En nyligen utförd undersökning i Philadelphia visar att den genomsnittliga tid som tillbringades i häkte före huvudförhandlingen för 1 000 undersökta fall utgjorde 25 dagar. I denna stad förvaras de häktade tillsammans med korttidsfångarna i ett av stadens vanliga fängelser, men ett särskilt häkte »House of Detention» skall byggas.
    När det slutligen gäller frågan om försättande på fri fot mot borgen är ett verksamt medel att förmå den tilltalade att inställa sig till huvudförhandlingen, föreligger även här en undersökning från Philadelphia, utvisande att det är ett verksamt medel för majoriteten av de misstänkta, men att för en särskild grupp, nämligen återfallsbrottslingar i narkotikahantering, det ej haft avsedd verkan och sålunda ej borde ha använts.

6. Forum
    Detta är normalt domstolen i den ort där brottet begåtts, men den tilltalade kan ansöka att rättegången förlägges till annan domstol inom samma stat, om det kan befaras, att han ej skulle få en opartisk bedömning på gärningsorten. De fall då dylika framställningar göras äro vanligen svårare vålds- och sexualbrott, men det kan även stundom förekomma vid lindrigare brott, där en tilltalad vill gardera sig mot att samtliga presumtiva jurymän på förhand äro fientligt inställda eller vill vara säker på att de äro vänligt inställda, så t. ex. där frågor om ras, klass eller politik spela in.
    Varje stat har jurisdiktion endast över de personer som befinna sig inom dess gränser. Mycket ofta uppkommer den situationen att en per-

⁴⁷ CALEB FOOTE m. fl., Compelling appearance in court: administration of bail in Philadelphia (Philadelphia, Institute of Legal Research, University of Pennsylvania Law School, 1954).

⁴⁸ JOHN W. ROBERTS m. fl., A study of the Administration of Bail in New York City (ibid. 1958).

376 KLAS LITHNERson, som är misstänkt för ett brott i en stat och efterlyst därför, gripes i en annan stat. Om han ej återvänder frivilligt, måste ett utlämningsförfarande äga rum, som grundas på en framställning från den stat, där gärningen begåtts. Domstolen i den ort där den misstänkte gripits, avgör om han skall utlämnas. Anledningen till den rättsliga prövningen blir vanligen att den gripne gör en framställning om habeas corpus, varmed förstås en befallning från den lokala domstolen till den myndighet som förvarar den frihetsberövade personen att inställa honom inför domstolen och visa skäl för att han ej skall försättas på fri fot. Förhållandena på detta område ha dock förenklats genom attåtskilliga stater helt eller delvis antagit en gemensam lagstiftning på detta område, utarbetad av American Law Institute.⁴⁹

7. Stora juryn
    Många stater ha liksom i det federala systemet ett sådant organ, men i mer än hälften av staterna har den efterhand avskaffats, då den ej ansetts ha någon uppgift att fylla. Antalet medlemmar varierar i de återstående staterna mellan 12 och 23. Förfarandet är i övrigt likadant som inom det federala systemet. I diskussionen om dess vara eller icke vara i de återstående staterna anföres vanligen som ett argument för dess bibehållande att den är speciellt ägnad för två typer av fall. Den ena är där ansvariga myndigheter ej varit tillräckligt aktiva moten viss typ av brott och den andra vid utredningar om organiserad brottslighet i större skala. En stor jury kan, såsom tidigare nämnts, besluta »indictment», men den kan också besluta »presentment», vilket innebär en formell anklagelse mot en eller flera personer, grundad på vad juryn själv funnit. Exempel finnas på att en stor jury självutvidgat sitt verksamhetsområde till att avse allmänna och vittgående undersökningar av hur vissa myndigheter skött sina uppgifter eller avorganiserad brottslighet (s. k. runaway grand jury). I sådant fall kan den ofta stanna kvar i tjänstgöring under mycket lång tid.⁵⁰ Kvaliteten på ledamöterna i en sådan jury anses i allmänhet vara något högre än inom en vanlig jury för huvudförhandling. Troligt är att den längre tjänstgöringstiden verkar som en gallrande faktor. Möjligheten att fatta majoritetsbeslut synes också innebära en fördel.
    I samband med de fall där en särskild stor jury tillkallas för ett specialuppdrag eller en stor jury själv utvidgar sitt verksamhetsområde kan också nämnas att en annan del av den amerikanska motsvarigheten till en vanlig svensk förundersökning sker genom kommittéer, som tillsättas av kongressen eller delstaternas lagstiftande församlingar. Detta sker vanligen med stort uppbåd av publicitet. De mest belysandeexemplen äro troligen Kefauverkommittén angående affärsmässig mellanstatlig brottslighet 1950 och senatskommittén för undersökning avoamerikansk verksamhet, vilken med senator Joseph Mac Carthy som

⁴⁹ HERBERT F. GOODRICH, The Story of the American Law Institute, Washington University Law Quarterly, vol. 1951, no. 3, s. 295—7.

⁵⁰ EDWIN M. LEMERT, »The Grand Jury as an Agency of Social Control», American Sociological Review, vol. 10, 1945, s. 751—8.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 377ordförande och huvudperson höll sina uppseendeväckande offentliga sammanträden 1953. Vad som framkommit vid undersökningar av denna kategori leder ej sällan till åtal.⁵¹

8. Väckande av åtal
    I de fall där ej en stor jury beslutat angående åtal sker detta genom att åklagaren framställer den formella anklagelsen i en skrift, »information», till domstolen. Information motsvarar ungefär en svensk stämningsansökan med undantag av att bevisningen ej behöver anges på samma sätt, medan å andra sidan en långt driven formalism råder beträffande gärningsbeskrivningens detaljer.
    Även om en förundersökning passerat de förberedande förhören inför domstol och ev. en stor jury, där sådan existerar, med lyckligt resultat, behöver den dock ej nödvändigt leda till åtal. Åklagaren kan besluta att ej väcka åtal, vanligen kallat nolpros (av nolle prosequi). Detta innebär att f. n. ingenting händer, men det hindrar ej att förfarandet i framtiden kan återupptagas. Ett dylikt beslut, vartill fordras domstolens samtycke, avbryter preskription.

9. Försvarare
    Delstaterna ha i allmänhet intagit en något annan inställning än den federala lagstiftningen och de federala domstolarna till frågan om den misstänktes eller tilltalades rätt att biträdas av försvarare. Sålunda är visserligen det vanligaste systemet att domstolen på begäran av en medellös tilltalad förordnar en vid rätten verksam advokat till försvarare för honom, vilket ej medför rätt till ersättning. Men å andra sidan ha vissa städer och grevskap upprättat särskilda befattningar som offentliga försvarare. Ett annat sätt att lösa samma problem, som också användes på vissa håll, är att giva förordnad försvarare ersättning av allmänna medel. Slutligen har på vissa håll den lokala advokatsammanslutningen inrättat en byrå för avgiftsfritt offentligt försvar.
    Då den tilltalade eller hans försvarare ej har någon ovillkorlig rätt att få taga del av materialet från förundersökningen, medför detta att försvararen stundom låter komplettera förundersökningen genom egen utredning, vartill anlitas antingen privatdetektiver eller — på större advokatbyråer — egna anställda.⁵²

10. Förberedande förhandlingar mellan parterna
    En egenhet för amerikanskt rättsväsen torde vara de förhandlingar som före huvudförhandlingen föras mellan åklagaren och den tilltalade eller vanligen hans försvarare, angående rubriceringen av den gärning åtalet skall avse och den hållning den tilltalade skall intaga därtill. Härtill bidraga flera omständigheter, bl. a. den ofta mycket noggranna

⁵¹ Jämför TELFORD TAYLOR, Grand Inquest. The Story of congressional investigation (New York, Simon and Schuster, 1955).

⁵² Se EDWARD N. BLISS, JR., Defense Investigation (Charles C. Thomas, Springfield, Ill., 1956).

378 KLAS LITHNERindelningen i strafflagen av samma brott i olika grader med olika straffsatser, åklagarnas vana att begära och stora juryns vana att lämna flera olika »indictments» för samma gärning, t. ex. för ett svårare våldsbrott mordförsök, dråpförsök, misshandel med livsfarligt vapen och misshandel, de vida strafflatituderna, omöjligheten att förutse juryns utslag och åklagarnas genomgående stora arbetsbelastning. Processekonomiska önskningar från domstolens sida torde också ha ett visst inflytande. Slutligen är en avig sida av systemet med valda åklagare att dessa äro angelägna att vid ett kommande omval kunna visa upp en så hög procent fällande domar som möjligt bland sina åtal, medan det däremot ej spelar någon roll i valpropagandan hur gärningen rubricerats i domen. Samma attityd förekommer f. ö. också hos vissa advokater, som specialisera sig på försvaret i uppseendeväckande brottmål, i synnerhet där dödsstraff ingår i straffskalan.
    Den vanliga benämningen på detta förfarande är bargain-counterjustice (köpslående eller schackrande med rättvisan). Det innebär att åklagaren inskränker sin talan till en lindrigare rubricering av gärningen än den ursprungliga och möjliga och ev. lovar att även förorda ett visst ej alltför långt straff, medan den tilltalade, som eljest skolat förklara sig icke skyldig och låtit fallet gå till rättegång med jury, erkänner sig skyldig till den lindrigare gärningen, avstår från sin rätt till jury och låter sig dömas av ensamdomare. Systemet försvaras vanligen med praktiska och ekonomiska hänsyn, att ingen lider skada och att en viss materiell rättvisa sker. För en utländsk betraktare verkar det särskilt överraskande att ett dylikt köpslående förekommer även i många fall i de stater där en återfallsförbrytare, som tidigare 3 eller 4 gånger avtjänat frihetsstraff för svårare brott (felonies), vid nytt återfall i sådan brottslighet ganska automatiskt skulle dömas till internering på livstid, ett av de få effektiva medlen för bekämpande av yrkesbrottsligheten.
    Även på detta område har en undersökning gjorts för att utröna de motiv som ligga bakom en tilltalads ändring av talan från icke skyldig till skyldig. Den utfördes 1956 i staten Wisconsin och gällde 100 fall av åtal vid olika domstolar för »felonies». Resultatet blev att motiven för den tilltalades ändring av sin hållning, i många fall på försvararens inrådan, var fruktan att deras föregående brottslighet skulle bli känd, hoppet att åklagaren skulle tillstyrka en mildare dom, önskan att få vissa åtalspunkter nedlagda och föregående erfarenhet av rättegångar, som gjorde att de tilltalade ansågo sig kompetenta att bedöma den lämpligaste vägen.⁵³

11. Huvudförhandling i underrätt
    Häri innefattas icke de tidigare behandlade bagatellmålen.
    I ett större och viktigare mål uppträda vanligen två eller flera jurister på varje sida, varvid de yngre juristerna höra mindre viktiga vittnen etc.

⁵³ DONALD NEWMAN, »Pleading guilty for considerations», Journal of Criminal Law, Criminology and Police Science (citeras JCLCPS) vol. 46, 1956, s. 780—90.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 379    Huvudförhandlingen inledes med att domstolen framställer en formell förfrågan till den tilltalade om hans ställning till åklagarens yrkande. Han har här möjlighet att erkänna sig skyldig, förklara sig icke skyldig, svara att han icke vill bestrida åtalet (nolo contendere) eller slutligen tiga. Sistnämnda attityd tolkas som »icke skyldig».
    Rättegången fortlöper därefter olika med och utan jury.

a) Huvudförhandling med jury
    Rätten består av en domare och vanligen 12 jurymän. Antalet kan dock vara mindre och består i vissa stater endast av 6. Vanligen utses liksom i det federala systemet två ersättare. Det andra steget i rättegången är att välja juryn. Av kandidaterna, som vanligen i förväg genom lottning av domstolen uttagits ur de lokala röstlängderna, har vardera parten rätt att utesluta samtliga som giva anledning därtill (challenge for cause). Vidare har varje part rätt att utesluta ett visst antal kandidater utan motivering (peremptory challenge). Detta antal är vanligen något högre för den tilltalade än för åklagaren. Då så mycket kan bero på juryns sammansättning, nedlägges ofta ett mycket omfattande förberedelsearbete från parternas sida på att genom mer eller mindre hemliga undersökningar söka utröna så mycket som möjligt om de jurymannakandidater som stå i tur till tjänstgöring vid den kommande rättegången. För att få utrönt de presumtiva jurymännens personliga inställning till de frågor, som äro av vikt i rättegången, hålles vid utväljandet av juryn ett ofta mycket ingående förhör med dem. En omfattande litteratur föreligger om konsten att välja jurymän som en lämplig grundval till den speciella taktik som parten ämnar använda i rättegången. Så lär t. ex. ur en försvarares synpunkt personer av skandinavisk härstamning anses som dåliga jurymän, och i en rättegång, där dödsstraff kan ifrågakomma, äro begravningsentreprenörer icke önskvärda etc. Detta förfarande är en av de faktorer som bidraga till att göra rättegångarna så långdragna. Detta i sin tur är ett starkt motiv för många medborgare på listorna att söka komma ifrån tjänstgöringen genom att antingen oriktigt göra gällande laga förfall eller lämna sådana svar vid förhöret att de bli uteslutna. Enbart utväljandet av juryn kan taga mycket lång tid, vanligen längre i delstaternas domstolar än i de federala.
    Nästa steg är att åklagaren gör sin sakframställning.⁵⁴ Därefter förebringar åklagaren sin bevisning. En skillnad gentemot det svenska förfarandet är det mycket större antal personer som höras, t. ex. för att styrka riktigheten av en skiss, fotografier, ett protokoll från myndighet eller sakkunnig, kopior av affärskorrespondens etc. En mycket större formalism än i Sverige synes också råda när det gäller att styrka t. ex. att det uppgivna mordvapen som åberopas i rättegången är

⁵⁴ Flera värdefulla artiklar om åklagaruppgifterna av EARL H. DE LONG och NEWTON F. BAKER återfinnas i JCLCPS, 1934—5, vol. 25, »Powers and Duties of the Prosecuting Attorney — Quasi-Criminal and Civil» (s. 21—52), »Powers and Duties of the State Attorney General in Criminal Prosecutions» (av LONG ensam, s. 358—400) och »The prosecuting attorney and his office» (s. 695—720 och 884—901).

380 KLAS LITHNERdetsamma som anträffades på brottsplatsen. Varje vittne höres först av den part som åberopat det, varefter motparten får tillfälle till korsförhör. Slutligen kan den ursprungligen åberopande parten återkomma med kompletterande förhör. Påfallande är det myckna arbete som nedlägges på att förbereda motförhöret och den ej sällan osympatiska och översittaraktiga attityd som åklagare och försvarare använda mot motpartens vittnen, som om en väntad eller redan begången mened vore det normala.
    Även på detta område föreligger en omfattande och rikt dokumenterad litteratur om hur framstående jurister lyckats med något, som i många fall icke innebär att avslöja en lögnare utan att förvränga sanningen. Vackra exempel på effektiva förhör, dock ej nödvändigt alla av sistnämnda kategori, återfinnas t. ex. i biografier över de berömda advokaterna Clarence Darrow, Samuel Leibowitz och Jake Ehrlich.⁵⁵
    Därefter kommer turen till den tilltalade. Han får själv avgöra om han vill låta sig höras som vittne på ed, höras utan edsansvar eller förhålla sig tyst.⁵⁶ Om han väljer att låta sig höras, börjar försvaret med honom. Rätten att ej behöva höras som vittne mot sig själv är grundad på femte tillägget till Förenta Staternas författning (i dagligttal enbart kallat »the fifth»).⁵⁷ Den blev särskilt känd via press, television och radio genom att ett stort antal av den undre världens ledande män åberopade denna grund för vägran att yttra sig, då de hördes som vittnen av den redan nämnda Kefauverkommittén. Den omständigheten att en tilltalad vägrar att yttra sig får ej läggas honom till last, och varken åklagaren i sin plädering eller domaren i sitt anförande till juryn får kommentera denna omständighet. Intet kan dock hindra en jury att i ett sådant fall draga den slutsatsen att en tilltalad, som vägrar att yttra sig, tydligen icke ens hoppas på att bli trodd. Därigenom anser förmodligen juryn honom ännu mera uppenbart skyldig än en tilltalad som lämnar en klart osann berättelse.
    Det betydelsefullaste momentet i rättegången är vanligen åklagarens förhör med den tilltalade och ett sådant förhör, på vars förberedande en oerhörd möda kan ha nedlagts, kan pågå flera dagar.
    Karakteristiskt för amerikanska huvudförhandlingar är vidare det stora arbete som nedlägges på att försöka göra bevisning och argumentering så lättillgängliga och intressanta som möjligt i juryns ögon och att om möjligt visa saker och händelseförlopp i stället för att berätta om dem. Vidare förekomma i stor utsträckning överrumplingsförsök från båda sidor genom ny bevisning, där ej särskild lagstiftning utesluter möjligheten härtill. Ur svensk synpunkt påfallande är ocksåde långtgående snärjande frågor och överraskningsmoment både un-

⁵⁵ Se IRVING STONE, Darrow for the Defense (London, The Bodley Head, 1949), QUENTIN REYNOLDS, Courtroom (London, Gollancz, 1950) samt BERNARD AVERBUCH och JOHN W. NOBLE, Never plead guilty (New York, Eallantine Books, 1955).

⁵⁶ En bra handbok för försvarsadvokater, även e contrario användbar för åklagare, är MARVIN COMISKEY, Basic Criminal procedure (Philadelphia, American Law Institute, 1958).⁵⁷ TELFORD TAYLOR, »The constitutional privilege against self-incrimination», Annals, vol. 300, July 1955, s. 114—22.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 381der förundersökning och huvudförhandling gentemot vittnen, målsägande och tilltalad som godtagas av domstolarna.⁵⁸
    Sedan båda parters bevisning genomgåtts, kommer turen till pläderingen. Vanligen börjar åklagaren, men i vissa stater skall han i stället enligt lag yttra sig sist. Även rörande konsten att plädera existerar en rikhaltig litteratur, och ett mycket omfattande arbete nedlägges på förberedelsen härav i viktiga mål. Vanligen är det först härefter som domaren ger sin instruktion (charge) till juryn, men i vissa stater sker detta före pläderingarna.⁵⁹ Slutligen finns det en stat, där lagstiftarenlekmannens traditionella misstro mot juristdomaren och övertron på det s. k. sunda lekmannaförståndet gått så långt att domaren är lagligen förbjuden att instruera juryn. I sin instruktion skall domaren upplysa jurymännen om dels deras allmänna skyldigheter vid prövning av bevisningen, dels definitionen och innebörden av den gärning åtalet avser jämte de däri inbegripna ringare gärningar som ev. kunna uppkomma till diskussion, dels slutligen i rättegången åberopade särskilda omständigheter, som falla inom dess kompetens.
    En annan detalj, som också är påfallande i amerikanska brottmålsrättegångar, är det stora antal missnöjesanmälningar (taking exceptions) som förekommer och som medför ideliga avbrott i rättegångens lugna förlopp. Parterna söka också stundom förmå domaren att felaktigt avgöra någon sådan fråga, som avgöres genom särskilt beslut, i förhoppningen att på denna formella och bagatellartade omständighet kunna grunda en fullföljd av talan.
    Juryn drager sig efter domarens instruktion tillbaka för att träffa sitt avgörande (verdict). Ursprungligen skulle detta endast avse svaret på frågan skyldig eller icke skyldig eller rättare sagt: överbevisad med tillräcklig säkerhet eller ej. På senare år har juryns uppgifter utvidgats i flera olika riktningar.⁶⁰ I vissa stater åligger det juryn att träffa valet mellan dödsstraff och livstids fängelse, då den funnit en tilltalad skyldig till gärning varå dessa båda straff kunna följa. Bland andra uppgifter som också tillagts juryn i vissa stater kunna nämnas att avgöra om förmildrande omständigheter föreligga eller om psykisk abnormitet föreligger som straffrihetsgrund. Vidare händer det ibland att en jury på eget bevåg gör tillägg (recommendation eller rider) till sitt utslag, gällande antingen straffet eller dess verkställande. I saknad av stöd i lag ha sådana tillägg dock ingen verkan.
    När det gäller diskussionen om juryns roll möter man ofta i engelska och amerikanska juristmemoarer av domare, åklagare eller advokater en egendomlig ambivalens. Dels prisas juryn för sitt sunda lekmannaförstånd och betraktas som en garanti för sakligt riktiga avgöranden, dels anföra de flesta författare — tydligen utan att märka motsägelsen — med synbar förtjusning exempel på hur juryer förts bakom

⁵⁸ En utförlig skildring återfinnes i senare hälften av INBAU-REIDS ovan (not 42) omnämnda arbete.

⁵⁹ Förfarandet i Philadelphia skildras av Bureau of Municipal Research i dess bok History and functions of the Municipal Court of Philadelphia (Philadelphia, T. S. Harrison Foundation, 1930).

⁶⁰ En allmän diskussion är CURTIS BOK, »The jury system in America», Annals, vol. 287, May 1953, s. 92—6.

382 KLAS LITHNERljuset i författarnas yngre år av deras vördade läromästare, under senare år av dem själva.
    På sista tiden har den rättssociologiska forskningen även börjat intressera sig för frågan hur en jury arbetar. En omfattande undersökning på detta område utföres inom juridiska fakulteten vid University of Chicago, som med understöd av Ford-stiftelsen bedriver forskning på gränsområdet mellan juridik och samhällsvetenskaper.⁶¹ I planen ingår bl. a. ett antal fingerade rättegångar med deltagande av vanliga jurymän, varvid juryns enskilda överläggning upptages på fonetisk väg. På denna punkt kan också hänvisas till filmen »Tolv edsvurna män», som behandlade samma tema.
    När juryn fattat sitt beslut, återvänder den till rättssalen och dess ordförande meddelar beslutet. I mer än hälften av USA:s stater behöver juryn ej vara enig utan det räcker med en varierande majoritet. Normalt bruka därefter samtliga medlemmar av juryn tillfrågas i tur och ordning om de äro eniga om beslutet (polling the jury). Om juryn däremot finner att den ej kan enas, i de stater där detta är nödvändigt (a hung jury), leder detta till att rättegången avslutas genom ett faktiskt konstaterande från domarens sida. Den tilltalade blir dock ej därigenom frikänd, utan åklagaren tar vanligen initiativet till en ny rättegång snarast. Om även denna skulle få samma utgång, begraves fallet vanligen i tysthet, men den tilltalade kan även yrka frikännande dom, varemot åklagaren vanligen förklarar sig ej ha något att invända.
    Om juryn funnit den tilltalade icke skyldig, har domaren endast att frikänna honom. Om den däremot funnit honom skyldig, tillfrågas han om han har något att tillägga före straffets bestämmande och domens avkunnande. I denna situation är det dock vanligt, att domaren uppskjuter beslutandet av domen för antingen person- eller sinnesundersökning. Före domens beslutande förebringas vidare genom åklagarens försorg utredning om den tilltalades föregående straff.
    Om domaren anser att juryn i strid med bevisningen funnit den tilltalade skyldig, kan han i vissa stater frikänna den tilltalade. I motsatt situation, som troligen förekommer betydligt oftare, är han som ovan nämnts maktlös. Det tillhör det normala att en försvarare, då juryn funnit hans huvudman skyldig, begär att domaren undanröjer utslaget såsom stridande mot bevisningen, och lika regelbundet avslåsen sådan framställning. Efter meddelandet av domen (sentence) brukar vidare försvararen omedelbart begära en ny rättegång under hänvisning till något påstått fel i rättegången. En dylik framställning leder givetvis nästan aldrig till avsett resultat.
    En viss forskning har även bedrivits i USA i frågan hur domarna fatta sina beslut vid straffens bestämmande. Den mest omfattande undersökningen utfördes i New Jersey i början av 1930-talet av FREDERICK J. GAUDET m. fl. och avsåg en jämförelse mellan praxis hos 6 olika domare i staten. Mycket stora skiljaktigheter förelågo beträffande an-

⁶¹ BERNARD D. MELTZER, »A projected study of the jury as a working institution», ibid. s. 97—102, FRED L. STROUDTBECK, RITA M. JAMES och CHARLES HAWKINS, »Social status in jury deliberations», American Sociological Review,vol. 22, 1957 s. 713—9, samt RITA M. JAMES, »Juror's assessment of criminalresponsibility», Social Problems, vol. 7, 1959 s. 55—69.

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 383vändningen av olika reaktionsformer mot brottslingar av samma typ, som begått brott av samma typ och svårhetsgrad.⁶² En nyare undersökning på samma område har utförts av EDWARD GREEN i Philadelphia.⁶³ Man möter också mångenstädes allmänna diskussioner om straffbestämningens metodik.⁶⁴
    I samband med redogörelsen för huvudförhandlingen i underrätt bör även nämnas något om förfarandet vid två speciella typer av domstolar, nämligen trafik- och ungdomsdomstolar.
    Vad angår trafikdomstolarna äro dessa ofta sorgebarnet inom de större städernas domstolar på grund av sin vanligen stora eftersläpning av mål. En omfattande litteratur med reformförslag föreligger också.⁶⁵ I Philadelphia, där trafikmålen tidigare handlades av magistrates, var det ett ofta hört klagomål att obehörigt inflytande förekom från kommunalpolitikernas sida på handläggningen av sådana trafikmål som angingo tilltalade med goda förbindelser med dessa (fixing). 1958 inrättades av denna och andra anledningar en särskild trafikdomstol, som var avsedd att vara oemottaglig för ovidkommande hänsyn och vartill 4 magistrates avdelades. Det väntade resultatet uteblev emellertid, och från domstolens sida lades i stället ansvaret på polisen, vars rapporter i stor utsträckning påstodos vara felaktiga. När målen kommo upp till huvudförhandling, hände det vidare ofta, att ingen bevisning fanns, genom att de såsom bevisning åberopade polisvittnena saknades. Sålunda meddelade stadens »Chief Magistrate» Joseph J. Hersch i april 1960, att av 705 448 rapporterade trafikförseelser under 1959 61 677 eller 8,5 % lett till frikännande, huvudsakligen på grund av fel eller brister i utredningen.⁶⁶
    Vad vidare angår ungdomsdomstolarna, har dessas ursprungligen begränsade kompetensområde utvidgats att omfatta även brott mot ungdomar, brott mot eller inom familjen och vilka brott som helst av flera personer, av vilka minst en är en ungdom. Övre åldersgränsen har också mångenstädes höjts. Önskemålen att undvika »att sätta brottslingsstämpeln på barn och ungdom» och anlägga en socialvårdande, förmynderskapsmässig attityd synas mångenstädes ha lett till bristande effektivitet i kampen mot den kvalificerade ungdomsbrottsligheten. Dessa strävanden ha å andra sidan också medfört att garantierna för den rättssäkerhet, vartill även en ung person bör vara berättigad, för-

⁶² FREDERICK J. GAUDET m. fl., Individual Differences in the Sentencing Tendencies of Judges JCLCPS, vol. 23, Jan.—Feb. 1933, s. 811—18, och FREDERICK J. GAUDET, Sentencing Behavior of Judges i VERNON C. BRANHAM och SAMUEL B. KUTASH, Encyclopedia of criminology (New York, Philosophical Library, 1949) s. 449—61.

⁶³ EDWARD GREEN, The criminal, the court and justice (doktorsavhandling i sociologi vid University of Pennsylvania, 1958).

⁶⁴ Exempel återfinnas i MORRIS PLOSCOWE, The court and the correctional system i PAUL W. TAPPAN (utgivare), Contemporary Correction (New York, Mc Graw-Hill, 1951) s. 51—62, och PAUL W. TAPPAN, »Sentencing under the Model Penal Code», Law and Contemporary Problems, vol. 23, 1958 s. 528—43.

⁶⁵ Det grundläggande arbetet är GEORGE WARREN, Traffic Court (New York, Little, Brown & Co., 1946). Se även JAMES P. ECONOMOS, »The traffic problem, traffic laws, and traffic courts», Annals, vol. 287, May 1953, s. 13—20.

⁶⁶ The Philadelphia Inquirer, April 10, 1960.

384 KLAS LITHNERsvunnit eller minskats som en konsekvens av att han ej blir åtalad för brott utan blir föremål för vård och hjälp för sitt eget bästa.⁶⁷
    Ej sällan händer det att ett litterärt verk av en sakkunnig författare kan giva en bättre och klarare, men kanske ej sannare, bild än en rent saklig beskrivning av en förundersökning eller rättegång. Bland den mycket omfattande amerikanska litteraturen på detta område förtjäna två böcker att särskilt nämnas, nämligen JAMES GOULD COZZENS, När lagen griper in,⁶⁸ och ROBERT TRAVER (pseudonym för JOHN D. VOELKER, tidigare domare i staten Michigans högsta domstol), Mordets anatomi.⁶⁹ Den förra är mer stillsam och mindre sensationell, men båda giva en mycket övertygande bild både av själva förfarandet och av de många psykologiska faktorer som influera deltagarna.

b) Huvudförhandling utan jury
    Denna följer den tidigare givna redogörelsen i alla delar med undantag av att vad som gäller juryn utgår. Den juridiska argumentationen kan vanligen förkortas betydligt, vittnesförhören gå snabbare, och hela tonen är mindre upphetsad. Rätten är domför med en domare i Pennsylvania, utom i fall där dödsstraff kan följa; i dessa fall erfordras tre domare.
    Beträffande användningen av jury är det anmärkningsvärt, att även en stor del av sådana tilltalade, som neka till brott, föredraga att dömas av ensamdomare utan jury och följaktligen avstå från att rannsakas inför sådan. Omfattningen är dock mycket växlande i olika stater. Av samtliga personer, som 1945 dömdes av vanliga brottmålsdomstolar, hade endast 11 % befunnits skyldiga av en jury.

12. Domstols befattning med straffverkställigheten
    Domstol har bl. a. att besluta om förverkande av villkorlig dom i form av sakerförklaring (probation) på grund av nytt brott eller annan överträdelse av villkoren för den villkorliga domen.
    Vidare utövar domstolen vanligen samma funktion rörande personer, som äro villkorligt frigivna från avtjänandet av fängelsestraff, i Pennsylvania dock endast beträffande personer, som dömts till högst 2 års fängelse.⁷⁰ Personer med längre frihetsstraff frigivas villkorligt och stå under tillsyn av en särskild utskrivnings- och övervakningsnämnd för hela staten (Board of Parole).

13. Fullföljd av talan
    Fullföljd av talan till statens överrätt kan normalt ske genom överklagande av den tilltalade. Den kan grundas antingen på en rättsfråga,

⁶⁷ En värdefull kritik är H. WARREN DUNHAM, »The juvenile court: contradictory orientations in processing offenders», Law and Contemporary Problems, vol. 23, 1958 s. 508—27.

⁶⁸ (Ljus 1943.)

⁶⁹ (Forum 1959.)

⁷⁰ Reglerna återfinnas i BURTON R. LAUB, Pennsylvania Manual of Civil and Criminal Penalties, sentences, jurisdiction (Philadelphia, G. T. Bisel, 1956).

RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I BROTTMÅL I USA 385vilket är vanligast, eller på en sakfråga. För att fullföljd skall kunna ske, fordras ofta en ansökan om prövningstillstånd, men i svårare brottmål föreligger vanligen fullföljdsrätt. Då målet företages till huvudförhandling, är överrätten domför med tre domare. Förhandlingen grundas på vad som förekommit i underrätten, och vanligen kan överdomstolen endast välja mellan två alternativ, nämligen att fastställa eller upphäva domen, men kan däremot icke ändra denna. För fullföljd av talan till delstatens högsta domstol fordras prövningstillstånd utom beträffande mål, varå dödsstraff kan följa. Fullföljd från åklagarsidan till statens högsta domstol kan endast beslutas av dess justitieminister. En högsta delstatsdomstol följer vanligen i övrigt samma regler som en överdomstol, men är i allmänhet icke domför med mindre än fem domare.

IV. SLUTORD

    F. n. pågår en mycket omfattande undersökning av hur rättegångsförfarandet i brottmål i USA i verkligheten fungerar. Arbetet utföres av The American Bar Foundation (en fristående stiftelse med anknytning till advokatsamfundet), som erhållit stora anslag av Fordstiftelsen för att undersöka hur rättsmaskineriet arbetar. Planen för undersökningen har upplagts i samråd med experter på alla berörda områden, och en stor och kvalificerad stab finnes under ledning av professor Frank J. Remington vid University of Wisconsin.⁷¹ Undersökningen kan väntas taga flera år, men då den föreligger i färdigt skick bör den kunna lämna svar på många viktiga frågor om var skiljaktigheterna mellan reglerna och verkligheten äro störst samt var det största behovet av reformer föreligger.⁷²
    Slutligen kan nämnas att ur en svensk besökares synpunkt endast två avsnitt av det amerikanska rättegångsförfarandet i brottmål förefalla att bjuda något att taga efter. Det ena är den höga standarden, den goda utbildningen och det utmärkta arbetsresultat som uppvisas av vissa federala polisorganisationer för specialuppgifter, det andra det omsorgsfulla arbete som nedlägges av juristerna på att förbereda alla detaljer av större och viktigare brottmål.

⁷¹ Se FRANK J. REMINGTON, »Criminal Justice Research», JCLCPS, vol. 51, 1960 s. 7—18, och American Bar Foundation, Survey of the administration of criminal Justice in the United States (Chicago, 1959).⁷² Ett nyligen utkommet värdefullt samlingsverk är SHELDON ELLIOTT, Improving our courts, collected studies in judicial administration (NewYork, Oceana Publications, 1959).    

25—623004. Svensk Juristtidning 1962