NOTISER    

 

Städernas särskilda rättigheter ur juridisk synpunkt. 1955 års stadsutredning har nyligen avgivit betänkande angående städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten (SOU 1962:9). Utredningsmän har varit f. d. generaldirektören W. Björck, ordf., samt direktören, f. d. borgmästaren E. Bendz och t.f. generaldirektören I. Löfqvist, ledamöter. Uppdraget har avsett planering av en långtgående avveckling av städernas särskilda rättigheter och prövning av frågan huruvida icke vissa av städernas skyldigheter gentemot staten bör upphöra och överföras till statliga organ.
    Den företagna undersökningen av ännu gällande rättigheter har främst lett till förslag beträffande donationsjordarna och tolagsersättningen. Vad åter angår skyldigheterna har bl. a. behandlats domstols- och magistratsväsendet, polis- och åklagarväsendet samt uppbörds- och exekutionsväsendet. Jämsides med stadsutredningens arbete har pågått andra utredningar, såsom donationsjordsutredningen, stadsdomstolsutredningen, 1957 års polisutredning och uppbördsorganisationskommittén. Stadsutredningen har haft att samordna dessa utredningars resultat med sina egna ställningstaganden.
    Med utgångspunkt från RF § 1141 diskuterar stadsutredningen städernas särskilda rättigheter ur juridisk sypunkt. Även om man accepterar att denna paragraf ger skydd åt sådana privilegier och rättigheter, som omfattas av Gustav III:s försäkran år 1789 till rikets borgerskap och städerna i allmänhet, sträcker sig rättsskyddet icke längre än att privilegierna och rättigheterna kan ändras eller upphävas genom sammanstämmande beslut avK. M:t och riksdagen. I sådan ordning har också — med eller utan vederlag— ändrats eller upphävts städer tidigare tillkommande rättigheter. Någon vetorätt har icke tillagts städerna eller någon representant för dem, såsom gäller i fråga om adelsprivilegierna (ridderskapet och adeln) samt prästerskapets privilegier (allmänt kyrkomöte).

1 I samband med 1865—66 års representationsreform fick lagrummet följande, ännu gällande lydelse: De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ejmå ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet och adelns eller prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt kyrkomöte.

NOTISER 403    Vad särskilt angår de av kronan till städerna i äldre tid donerade jordarna utgår emellertid stadsutredningen ifrån att K. M:t genom 1789 års försäkran frånsagt sig rätten att återtaga den donerade jorden. Detta gäller dock inte specialdestinerad mark och även viss annan mark.
    Tolagsersättningen, innefattande den andel av tullmedel som tillkommer vissa stapelstäder, är enligt utredningens uppfattning inte av den allmänna karaktär att den skyddas av 1789 års försäkran och därmed RF § 114. Likväl torde den inte kunna upphävas utan riksdagens medverkan.
    Någon större praktisk betydelse torde därför i dagens läge inte kunna tilläggas RF § 114 såsom ett skydd för städernas ekonomiska privilegier.
    Städernas rätt till egen jurisdiktion — en immateriell rättighet — torde ha ståndsprivilegiekaraktär. 1924 års lagstiftning om stads läggande under landsrätt har uppenbarligen tillkommit med tillämpning av RF § 114. Ännu gäller att rådhusrätt kan bringas att upphöra endast i den ordning, varom stadgas i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.
    Liksom skillnaden mellan stad och landsbygd i politiskt och näringsrättsligt hänseende efter hand undanröjts, synes en utjämning böra komma tillstånd beträffande ännu kvarstående, historiskt betingade olikheter i judiciellt och administrativt hänseende. Vid en så allmänt utjämnande reform som den av utredningen åsyftade torde de härav berörda städerna inte kunna resa någon invändning mot att de i nämnda hänseende inordnas under samma bestämmelser som gäller för ett stort antal andra städer och för landsbygden.
    Därest en stad på angivet sätt avlastas kostnadskrävande åligganden, framstår det i princip icke som oberättigat, att staden i motsvarande omfattning avstår från de ännu kvarstående ekonomiska rättigheter, som en gång tilldelats densamma för att skapa ett ekonomiskt underlag vid utövandet av olika samhällsuppgifter, bland annat sådana som här är i fråga för en avveckling. Därvid förutsättes en avräkning mellan rättigheter och skyldigheter för varje särskild stad under iakttagande av speciella övergångsanordningar.

S. V.