TILL FRÅGAN OM DOMSTOLS PRÖVNING AV IDEELL FÖRENINGS BESLUT ATT UTESLUTA ENSKILD MEDLEM

 

AV ADVOKATEN ARNE MALMBERG

 

Frågan om ideell förenings rätt att utesluta en misshaglig föreningsmedlem har prövats i åtskilliga rättsfall. Dessa har kommenterats av SCHMIDT bl. a. i Kollektiv Arbetsrätt (tredje uppl. 1958 s. 94 ff), SVEN NEGÅRD (SvJT 1950 s. 10 ff samt 88 ff) och JÄGERSKIÖLD (SvJT 1959s. 157 ff) m. fl. Enligt Schmidt (s. 95) torde man få antaga, att domstol alltid kan pröva om en ideell förenings beslut om uteslutning av en medlem fattats i formellt riktig ordning. Är det åter fråga om prövning av den materiella sidan av ett uteslutningsbeslut, har man att skilja mellan å ena sidan rent ideella föreningar (religiösa föreningar, välgörenhetsföreningar, sällskapsföreningar och liknande föreningar) samt å andra sidan föreningar vilka i likhet med fackliga organisationer ha till ändamål att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen. Ett beslut av en rent ideell förening kan såsom framgår av rättsfallet NJA 1931 s. 604 icke prövas av domstol på materiella grunder. Föreningen avgör således autonomt om medlemmen brustit i sina förpliktelser gentemot föreningen. En rent ideell förening torde ha rätt att utesluta en misshaglig medlem på godtyckliga grunder även om stadgarna icke innehåller några bestämmelser om uteslutning. Den uteslutne medlemmen torde kunna få uteslutningsbeslutets materiella sida prövad i rättslig ordning endast om en sådan prövning är direkt förutsatt i stadgarna.
    Beträffande föreningar som avser att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen är läget däremot ett annat. Man har på denna punkt betraktat föreningens stadgar som ett avtal mellan medlemmarna om villkoren för samverkan dem emellan. Domstolens prövning avser jämväl beslutets materiella riktighet. Uteslutningsbeslutet upphäves, om föreningen icke visar att medlemmen gjort sig skyldig till ett förfarande som enligt stadgarna medför uteslutning.
    Reglerar icke stadgarna för en facklig organisation frågan om uteslutning, torde man få tillämpa allmänna kontraktsrättsliga grundsatser. Uteslutning bör enligt Schmidt kunna ske även utan uttryckligt stöd i stadgarna, om medlemmen uppträtt på ett sätt som strider mot en väsentlig förutsättning för överenskommelsen om samverkan, som t. ex. då medlemmen motverkat föreningens i stadgarna angivna ändamål. En uteslutning kan också vara påkallad som en reaktion mot att medlem deltager i en olovlig stridsåtgärd.
    Vissa fackliga organisationer har i sina stadgar en klausul som lägger i föreningens hand att på rent subjektiva grunder utesluta medlem.

29—623004. Svensk Juristtidning 1962

450 ARNE MALMBERGEnligt äldre uppfattning kunde en sådan klausul tilläggas obegränsad giltighet. Denna uppfattning kan enligt Schmidt (s. 97) icke längre upprätthållas då det gäller föreningar som i likhet med fackliga organisationer avser att tillvarataga medlemmarnas intressen. Man har här att tillämpa den allmänna principen att en part i ett kontraktsförhållande icke får utkräva sin formella rätt på ett sätt som skulle leda till »uppenbar obillighet». På medlems yrkande bör domstol därför kunna pröva om uteslutningsbeslutet med hänsyn till den föreliggande situationen får anses »uppenbart obilligt».1
    I vissa avseenden kan stadgarna för en facklig organisation betraktas som ett avtal, som dess medlemmar underkastat sig genom att ingå i föreningen (Schmidt s. 90) — och vilket självfallet även föreningen har att respektera. Därav skulle då följa, att föreningen lika litet som medlemmen äger rätt att ensidigt rygga avtalet.
    Den som vunnit medlemskap i en förening får anses ha en starkare ställning än den som söker inträde. I vad mån en person, som formellt uppfyller i stadgarna förskrivna villkor, äger rätt att vinna inträde och alltså i rättslig ordning kan tilltvinga sig medlemskap, synes mig icke ha otvetydigt avgjorts i svensk rättspraxis. I rättsfallet NJA 1948 s. 513 har frågan visserligen varit under rättslig bedömning, men man torde icke kunna dra särskilt vittgående slutsatser av detta avgörande. Fallet, som kommenterats av såväl Schmidt (s. 99) som Svennegård (s. 31 ff), gällde en norsk murare som vägrats inträde i Murareförbundet och dess stockholmsavdelning. HD fann, att arten och omfattningen av förbundets verksamhet medfört, att arbetare inom muraryrket för erhållande av arbetsanställning och därmed för sitt uppehälle var väsentligen beroende av att tillhöra förbundet. Med hänsyn härtill och i enlighet med den i stadgarna angivna grundsatsen att förbundet skulle vara en öppen sammanslutning ansågs inträde icke utan giltiganledning kunna vägras. I detta fall var således inträdessökanden för sitt uppehälle väsentligen beroende av att tillhöra organisationen, varjämte särskilt angavs förbundets karaktär av öppen sammanslutning. Rättsfallet ger alltså icke nöjaktig ledning för bedömande av fall där inträdessökande icke kan åberopa såväl att han för sitt uppehälle är väsentligen beroende av att tillhöra en facklig organisation som att denna är öppen.
    I detta sammanhang torde böra erinras om att i det i NJA 1945 s. 290 refererade målet, som gällde uteslutning av förment illojal medlem, upplystes, att organisationstvång icke förelåg inom facket och att det alltså är möjligt, att uteslutningen icke länt arbetaren till något ekonomiskt avbräck (Svennegård s. 26). Det torde således kunna antagas, att domstolarna i vart fall då det gäller uteslutning ur fackförening icke såsom villkor för att pröva en uteslutens talan kommer att fordra, att han visar sig ha lidit ekonomisk skada. Enligt min mening bör icke heller ett dylikt villkor uppställas, enär det ofta är vanskligt att av-

1 Jag kan icke finna att vare sig SCHMIDT eller någon av övriga rättslärda förklarat vad man skall lägga i rekvisitet »uppenbart obilligt». Detta uttryck synes mig mindre lyckat, enär en påföljd antingen är obillig eller icke. Ordet uppenbart synes lätt kunna leda till antagandet, att det väl får föreligga en obillighet så länge denna icke är uppenbar: var skall då gränsen dragas?

OM DOMSTOLS PRÖVNING AV IDEELL FÖRENINGS BESLUT 451göra huruvida ekonomisk skada uppkommit eller kan komma att uppstå på grund av uteslutningen. Skadan kan vara beroende av olika faktorer såsom organisationsanslutningen inom facket, tillgång på arbete inom yrket, förhållandena på orten etc. Härtill kommer, att medlemskap i facklig organisation inrymmer förmåner icke blott av ekonomisk utan även av »immateriell» natur.
    Det förhållandet, att mellan den enskilde medlemmen, å ena, och föreningen, å andra sidan, anses föreligga ett avtalsförhållande, behöver enligt min mening icke medföra, att föreningsstadgarna i alla avseenden måste följas av domstol. Sålunda bör stadgarna kunna åsidosättas, om de äro obilliga (jfr Schmidt s. 97 och Svennegård s. 99) eller strida mot tvingande rättsregler. Icke heller torde en medlem, som vill klandra ett uteslutningsbeslut, vara bunden av den instansordning, som stadgarna kan föreskriva härutinnan (exempelvis prövning av annat organ, varå organisationen har direkt eller indirekt inflytande). Huruvida en i stadgarna intagen skiljeklausul binder en medlem, som vill klandra ett uteslutningsbeslut, förefaller mig tveksamt, men behandlingen av detta spörsmål ligger utom ramen för denna uppsats.
    I anslutning till sin behandling av svensk doktrin på förevarande område anmärker Jägerskiöld (s. 164), att Schmidt i sin rättsfallsöversikt i SvJT 1949 likaledes (med NIAL) synes vilja med fackföreningar i inskränkt mening jämställa andra sammanslutningar som tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen och därvid såsom ekonomiskt intresse betrakta medlemskap, som äger betydelse för förvärvsarbete (s.662 ff). Jag kan icke finna, att Schmidt i sina angivna kommentarer (eller annorstädes) vill i begreppet ekonomiskt intresse lägga den innebörd, som Jägerskiöld här anger som sannolik. Att Schmidt (i SvJT 1958 s. 216) med tydligt instämmande återgivit RR:ns och Svea Hovrätts första ståndpunktstagande i behörighetsfrågan i det av honom refererade målet NJA 1956 s. 554 mot Stockholms Tandläkarförening, bör icke ha överraskat Jägerskiöld, enär han redan i ett tidigt skede av målet vunnit full klarhet om Schmidts åsikt i behörighetsdelen — därest detta icke stått klart för honom redan genom nyssberörda uttalande i 1949 års rättsfallsöversikt (vilket sedan återfinnes i Kollektiv arbetsrätt s. 95). Redan under målets förberedelse i rådhusrätten ingav och åberopade jag, som förde den uteslutnes talan, nämligen ett på begäran av Sveriges Tandläkarförbund från Schmidt lämnat skriftligt yttrande i frågan huruvida en lokalförening skall äga utesluta medlem för den händelse denne skulle vägra att ställa sig till efterrättelse en (tillämnad) stadgeföreskrift om skyldighet att ansluta sig till Sveriges Tandläkares Arbetsgivareförening. Utlåtandet lyder i transumt sålunda:

    Svensk rätt saknar lagstiftning om s. k. ideella föreningar. Avgörande är därför rättspraxis, jämförelser med andra rättsområden och allmänna rättsgrundsatser. De stora huvudlinjerna är utstakade, detaljerna är däremot osäkra.
    De ideella föreningarna utgör icke någon enhetlig grupp. Från de synpunkter som här närmast är av intresse kan man urskilja tre huvudtyper.
    A. En särskild grupp bildar religiösa och politiska föreningar, vänskapsföreningar och liknande föreningar. Det gemensamma är det etiska syftemålet. Därutöver har man också att göra en negativ bestämning. Föreningen skall icke ha till uppgift att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen.

452 ARNE MALMBERGFöreningar av denna art har en vidsträckt autonomi. Sålunda torde föreningens organ ha befogenhet att utesluta medlem på rent godtyckliga grunder. Det är tillräckligt att ett samarbete icke längre anses önskvärt eller lämpligt. Huruvida det funnits ett objektivt skäl för uteslutningsbeslutet, torde icke få prövas av domstol. Beslutet upprätthålles så snart allt är formellt i sin ordning, d. v. s. beslutet har fattats av det organ som enligt stadgarna har befogenhet att fatta beslut om uteslutning och med den majoritet som kan fordras i ett sådant fall.
    B. Beträffande föreningar som avser att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen är läget däremot ett annat. Föreningens stadgar är att betrakta som ett avtal mellan medlemmarna om villkoren för samverkan dem emellan. Har en medlem blivit utesluten, kan på hans talan domstol pröva även beslutets materiella riktighet. För att ett uteslutningsbeslut skall stå fast kräves — utöver att beslutet är tillkommet i formellt riktig ordning —att föreningen kan visa att medlemmen brustit i sina förpliktelser mot föreningen och att denna förseelse enligt stadgarna medför uteslutning. Möjligen får man också tillägga, att en så allvarlig påföljd som uteslutning icke får följa redan på en bagatellartad förseelse. Det bör understrykas att till föreningar av denna typ också räknas föreningar vilka — vid sidan av ändamålet att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen — fullföljer allmänna etiska och (eller) politiska strävanden.
    C. En tredje grupp bildar föreningar som avser att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen och som har en sådan ställning på arbetsmarknaden (eller inom näringslivet), att den enskilde för att kunna utöva sin yrkesverksamhet är beroende av att tillhöra föreningen. Sådana föreningar torde bedömas efter särskilt stränga normer. I ett rättsfall från 1948 ålades en arbetarfackförening, som hade en sådan ställning, att medge medlemskap åt en inträdessökande. — — — Tandläkarförbundets stadgar och grundstadgarna för lokalföreningar pekar tydligt på att förbundet och dess lokalföreningar är av samma karaktär som vanliga fackliga sammanslutningar.
    Det finnes en etisk målsättning men jämsides härmed avser sammanslutningarna att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Det är således fråga om föreningar av typen B eller C. I princip kan stadgarna i en dylik förening ges det innehåll medlemmarna önskar. Att stadgarna i en facklig organisation ålägger medlemmen att inträda som medlem i en annan förening med likartad karaktär är en ganska vanlig företeelse inom arbetsmarknaden eller näringslivet. Det kan vara fråga om medlemskap i en arbetslöshetskassa eller liksom här i en arbetsgivareförening. Giltigheten av sådana stadgeföreskrifter har efter vad jag vet aldrig satts i fråga. I anslutning till den allmänna avtalsläran får man dock göra reservationen, att medlemskapet i den andra föreningen icke får medföra oväntade och särskilt tyngande förpliktelser. I det enskilda fallet kan det också bli fråga om en prövning, huruvida klausulens tillämpning skulle vara uppenbarligen otillbörlig.
    De föreslagna stadgebestämmelserna går i linje med vad som eljest förekommer på arbetsmarknaden och i näringslivet. Jag kan icke finna någon grund varför bestämmelsen icke skulle uthärda prövning inför domstol sedan den en gång blivit i behörig ordning antagen. Vägrar medlem att ansluta sig till Sveriges Tandläkares Arbetsgivareförening, bör lokalförening med stödav § 28 i sina grundstadgar komma att kunna utesluta medlemmen. Ett sådant beslut skulle med all sannolikhet komma att upprätthållas, om den uteslutne inför domstol skulle föra talan mot beslutet. — — —

    I utlåtandet har Schmidt sålunda funnit, att Sveriges Tandläkarförbund och dess lokalföreningar är av samma karaktär som vanliga fackföreningar. Schmidt erinrar om att sammanslutningarna har en etisk målsättning men att de jämsides härmed avser att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Det är således fråga om föreningar av typen B eller C. För domstols möjlighet att även på materiell grund pröva av förbundets lokalförening fattat uteslutningsbeslut göres som synes ingen reservation.

    Såsom framgår av det redan inledningsvis andragna rör det mellan förening och dess medlemmar föreliggande avtalet villkoren för samverkan dem emellan. I och med att medlem uteslutits har denna samverkan självfallet upphört, och avtalet således satts ur kraft. Härtill kommer, att en avtalsklausul av innebörd, att part förbinder sig att icke draga framtida tvister inför domstol, icke torde vara rättsligen bindande i annat fall än då bestämmelsen ifråga utgör ett skiljeavtal.2Avtalsmetoden leder alltså icke fel såsom Jägerskiöld förmenar (s.166).
    Jägerskiölds redogörelse (s. 166—169) för förbundets och lokalföreningens organisation samt deras stadgar, sammanslutningarnas uppgifter, medlemskapet och dess betydelse, den föreliggande tvisten m. m. utgör delvis återupprepning av vad redan refererats i NJA, där jämväl den uteslutnes synpunkter i hithörande delar huvudsakligen redovisats. Vad Jägerskiöld sålunda anmärkt föranleder ett flertal erinringar från min sida, vilket jämväl gäller hans kommentar till rådhusrättens dom, men utrymmet medger tyvärr icke närmare genmäle härutinnan.
    Bortsett från att vad föreningen velat lägga den uteslutne till last i åtskilliga avseenden icke torde vara av relevans, hävdade jag i målet, att de påtalade förhållandena redan i och för sig icke kunde utgöra laga skäl till vidtagande av disciplinär åtgärd, allra minst av så allvarlig natur som uteslutning, varför uteslutningen redan på den grunden var obefogad. Till en början kan erinras om att andra fackliga organisationer regelbundet torde överlåta fråga om uteslutning av även enskild medlem åt respektive förbund — detta givetvis för att icke lokala eller personliga motsättningar skall kunna göra sig gällande (eller i vart fall mindre).
    Om det skulle kommit att anses, att föreningen för det dåvarande kunnat utesluta enskild medlem trots att då gällande förbundsstadgar och grundstadgar enligt vad senare i målet blev utrett saknade föreskrift om uteslutning av sådan medlem, hade emellertid enligt mitt förmenande det oaktat de förhållanden, som föreningen åberopade till stöd för sitt uteslutningsbeslut, icke ens i och för sig kunnat medföra uteslutning. Därest uteslutning kunnat ske utan uttryckligt stöd i stadgarna — något som jag bestred3 — måste nämligen i vart fall fordras såvitt avser medlem i facklig organisation, varom ju här vore fallet, att han gjort sig skyldig till betydligt gravare förhållanden än dem, som motparten ville tillvita min klient — vilkas riktighet denne dessutom i åtskilliga avseenden bestred. Det måste enligt min åsikt röra sig om ett a) grovt motverkande av det b) fackliga syftet. Hur utomordentligt stora fordringar praxis ställer på förutsättningar för uteslutning av medlem av facklig organisation visar det förut berörda rättsfallet NJA 1945 s. 290 — det förelåg, såsom redan anmärkts, icke organisationstvång inom facket, och uteslutningen syntes icke ha länt den uteslutne till något ekonomiskt avbräck. Något avseende vid abstrakta grunder, allra minst av den natur varom här bland annat vore

2 Jfr BERGENDALS anförande å 14:e nordiska juristmötet 1928 s. 146.

3 Jfr SCHMIDT s. 96.

454 ARNE MALMBERGfråga (exempelvis påtalade uttalanden om kårens organ, uppträdande mot förtroendenämndens medlemmar och försvårande av dess arbete), kunde enligt min åsikt icke vinna beaktande.4, 5
    Även om stadgarna innehåller uteslutningsgrunder bör det slutliga avgörandet huruvida dessa skall tillerkännas giltighet vara förbehållet domstolarna. Enligt min mening bör därvid fordras samma förutsättningar för uteslutningsbesluts giltighet som nyss angivits. I motsatt fall skulle föreningsmedlem vara utlämnad åt föreningens fria skön —föreningen skulle ju kunna ge stadgarna sådant innehåll, att även bagatellartade förhållanden föranledde uteslutning.
    Att domstolen, såsom Jägerskiöld förmenar att rådhusrätten gjort, sätter sitt omdöme om lämplig bestraffning i stället för föreningens ifrågavarande organs bedömning av yrkesetiska spörsmål, finner han mindre tillfredsställande (s. 172). Även om här, enligt vad jag kan finna, icke rörde sig om yrkesetiska frågor, torde rådhusrätten icke avsett uttala sig om vilken bestraffning som vore lämplig i vidare mån än att uteslutning utan att först tillgripa den i stadgarna jämväl förutsedda åtgärden med varning vore för sträng och uteslutningsbeslutet förty obefogat. Varning — eller erinran eller annan motsvarande disciplinäråtgärd — medför ju som regel icke något särdeles menligt för den drabbade, och befogenheten av dylik åtgärd torde väl icke kunna prövas av svensk domstol (jfr dock dansk rätt enligt det följande) under det att en uteslutning kan få vittgående konsekvenser.

    Frågan om domstols möjlighet att på formella och materiella grunder pröva uteslutningsbeslut av förevarande art har — och dessutom i större omfattning än här i landet — upptagits till behandling av doktrin i våra grannländer Norge och Danmark samt där jämväl prövats i ett flertal fall. I förut angiven artikel har Jägerskiöld (s. 164—165) i korthet redogjort för sagda doktrin och praxis.
    Här kan då tilläggas, att dansk praxis på arbetsrättens område till stor del har samlats av dåvarande sekreteraren vid Socialministeriet i Köpenhamn K. A. HANSEN, i »Domme om Arbejderforhold». Utöver de rättsfall, som Jägerskiöld angiver, tydligen hämtade från MEYER I Dansk Foreningsret, vill jag erinra om Ugeskrift for Retsvæsen 1950 s. 877 (Dr ing. Rud. Christiani ./. Dansk Ingeniørsforening).6

    Dansk Ingeniørsforenings repræsentantskab tilldelade en av föreningensmedlemmar en allvarlig »misbilligelse» i anledning av hans uppträdande under ockupationen. Representantskapets behandling av ärendet fann Højesteret lida av sådana brister, att dess avgörande icke borde stå »ved magt som lovlig truffet». Här var således icke fråga om uteslutning (erforderlig majoritet härför hade icke ernåtts). Föreningen yrkade i första hand att målet

4 POUL MEYER, Dansk Foreningsret (1950, s. 108), anser, att kränkande och nedsättande yttranden berättigar till exklusion ur en sällskaps- eller sportförening (UfR 1919, 36) medan till och med en mycket våldsam kritik vad avser en fackförening, när kritiken icke innehåller osannfärdiga tillvitelser eller otillbörliga ringaktningsyttringar, icke kan berättiga föreningen att uteslutaden kritiserande.

5 Å s. 103—110 under rubriken »Tab af medlemsret» har MEYER närmare behandlat förutsättningarna för förlust av medlemskap jämlikt dansk rätt.

6 Målet är refererat även i TfR 1951 s. 504 ff där jämväl hänvisningar till doktrin och praxis lämnas.

OM DOMSTOLS PRÖVNING AV IDEELL FÖRENINGS BESLUT 455skulle avvisas samt i andra hand »frifindelse». Højesteret, som icke hade att ingå på materiell prövning, ansåg, att klaganden, med beaktande av att saken måtte antagas kunna få väsentlig betydelse för honom, bl. a. med hänsyn till hans förvärvsmässiga intressen i de allierade länderna, borde ha fått bifall till sin begäran att bli personligen hörd inför representantskapet. Vidare borde hänsyn ha tagits till hans önskan om att få klarlagt vilka bestämda förhållanden representantskapet grundade en eventuell »misbilligelse» på. Slutligen fann Højesteret, att det i »særlig» grad kunde hysas tvivel om opartiskheten hos vissa av representantskapets medlemmar, varför klagandens i behörig tid framförda invändning mot deras deltagande i ärendets behandling icke borde ha avvisats.

    Avgörandet är av intresse därför att det gäller rättslig prövning icke blott av förenings beslut om vidtagande av disciplinär åtgärd av lindrigare art än uteslutning utan även av frågan i vad mån ett föreningsbeslut kan klandras på »icke-materiella» grunder av annan art än formfel i strikt mening (här vägran att höra part personligen, underlåtenhet att precisera grunderna för ett fällande avgörande samt avvisning av med fog framförd jävsinvändning).
    I en dom av år 1928 (refererad i NRt s. å. s. 1195) satte sig den norska Høyesterett till och med över en generell »självdoms»-klausul (emellertid avseende ett andelsmejeris stadgar). I premisserna till domen uttalades såsom en allmängiltig regel, att domstolarna skulle ha möjlighet att pröva om en föreningsdom grundats på riktig tolkning avstadgarna. I domar av år 1926 och 1934 (NRt 1926 s. 660 och 1934 s. 496, vilka båda likaledes gällde klandertalan av »självdomar») uttalades, att domstol äger rätt att underkänna av förening träffat avgörande om detsamma grundats på ovidkommande hänsyn och icke på ett sakligt bedömande (AUGDAHL, Norsk Civilprocess, andra uppl. 1951 s. 415 f).7, 8
    Gentemot medlems möjlighet att få omprövning av ett föreningsbeslut synes man alltså i Norge vara än mer gynnsamt inställd än i Danmark.
    Övrig utländsk doktrin och rättspraxis är enligt Jägerskiöld (s. 165) »ej heller» entydig. Men, fortsätter han, domstols prövning synes i alldeles övervägande utsträckning vara anknuten till överväganden om medlemskapets betydelse för individen. Med sistnämnda uttryck synes förf. avse betydelse för individens försörjning. Till stöd för sitt påstående om »övrig» utländsk doktrin och rättspraxis anför Jägerskiöld emellertid endast tysk och engelsk dylik. Såvitt hans redogörelse avser Tyskland (underförstått Västtyskland) tycks dock endast vara fråga

7 Samma är enligt AUGDAHL förutsatt i premisserna till domen NRt 1934 s.496. I not 2 till s. 415 erinrar A. om att i sistnämnda dom två av Høyesteretts medlemmar hävdade, att domstolarna måste ha full möjlighet att pröva själva »skuldfrågan» när det genom en föreningsdom reagerats mot en förment försyndelse. I samma riktning går enligt A. tendensen i nyare dansk rättspraxis. — Härtill vill jag foga den anmärkningen, att det regelmässigt torde vara underkännandet av bedömningen i själva »skuldfrågan», som föranleder utesluten medlem att påkalla domstols prövning.

8 I sin kritik av 1929 års dom (NRt s. å. s. 552) avseende uteslutning ur godtemplarförening (avgjord med 4 röster mot 3) understryker AUGDAHL (s. 416 a. a.), att det icke är endast ekonomiska intressen, som domstolarna skall tillvarataga, och att det i icke-ekonomiska föreningar kan förekomma övergrepp och maktmissbruk gentemot vilka man i en rättsstat icke borde stå försvarslös.

456 ARNE MALMBERGom medlemskap i fackföreningar i vanlig mening och motsvarande sammanslutningar å arbetsgivaresidan. Därest detta mitt antagande är riktigt, är frågan om hur övriga ideella föreningar enligt tysk rätt bedömas i förevarande avseende icke besvarad. Av intresse är emellertid att notera, att materiell prövning av ett uteslutningsbeslut ur »Berufsverband» tycks kunna ske då uteslutningen är »offenbar unbillig» eller när »wichtige Vermögensrechte oder wirtschaftliche Interessen des Mitgliedes» beröras. Följaktligen vill det synas som om man icke heller i Tyskland står främmande för att beakta andra faktorer än rent ekonomiska.
    Jag är icke övertygad om att engelsk rätt i denna del är den av Jägerskiöld angivna (s. 165).9 Prof. DENNIS LLOYDS installationsföreläsning »The Right to work» (återgiven i Current legal problems 1957, s. 36 ff) går ut på att de engelska domstolarnas »should enter the whole field more vigorously and develop new law». Lloyd torde ha använt de av honom behandlade rättsfallen för att särskilt understryka denna sin rekommendation.
    Fransk rätts bestämmelser i hithörande delar är huvudsakligen följande.10
    Föreningsstadgarna skall noggrant ange de förutsättningar, varunder medlem kan uteslutas liksom den procedur man därvid har att följa. Förening kan utesluta medlem endast på i stadgarna angivna grunder. Medlem kan icke uteslutas innan han beretts tillfälle att avge förklaring i ärendet. Den uteslutne har alltid rätt att få beslutet prövat av domstol, som dels kan upphäva detsamma såväl på formella som på materiella grunder dels ock tillerkänna den uteslutne skadestånd. Denna talerätt föreligger även om dylikt beslut enligt stadgarna är utan appell. Medlem kan även uteslutas på andra grunder än i stadgarna angivna, om han åsidosätter sina förpliktelser, men erfordras i dylikt fall domstols beslut härom. (Därest förening med stöd av sina stadgar ålagt felande medlem »böter» (amendes), men denne vägrar att godvilligt erlägga desamma, kan föreningen på rättslig väg utkräva beloppet ifråga).
    I sin avhandling »Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening» (1952) anmärker LINDEN (i not 32 å s. 154), att man i Förenta Staterna synes vara på väg mot större skydd för medlem mot uteslutning i ideella föreningar än som »erkännes» i svensk rätt. I Förenta Staterna skiljer man enligt Linden i förevarande avseende på property right och purely personal rights. Utgångspunkten är i amerikansk rätt, att frågor om medlemskap slutgiltigt avgöres av föreningsorganen för såvitt ej är fråga om property right. Purely personal rights skyddas nämligen icke av equity. Som medlemskap i exempelvis politiskt parti ej innesluter någon property right, kan domstolarna, enligt

9 Jfr HALISBURY'S Laws of England, Volume I. Action, särskilt (s. 7 »Ubi jus, ibi remedium» (och s. 14 »Minimum non curat lex» p. 17. »Where a person's right is infringed he can in general maintain an action, although he has suffered no appreciable damage. It is reasonable that he should be able to do so where the act in question, if unchallenged, might enable adverse claims to be substantiated against his property, or where his character is involved».

10 DALLOZ, Nouveau Répertoire de droit.

OM DOMSTOLS PRÖVNING AV IDEELL FÖRENINGS BESLUT 457Linden, ej sakligt pröva uteslutning ur sådant parti. Att beslutet tillkommit i behörig ordning prövas däremot av domstolarna där som här. Emellertid har man så småningom extenderat begreppet property right så att realiter frågor om uteslutning också ur idella föreningar, exempelvis sådana med välgörande eller sällskapligt syfte, kan komma under domstols bedömande även i andra avseenden än beträffande påstått fel i förfarande. Medlems behov av skydd mot personlig förödmjukelse och för sitt sociala anseende anses vara tillräcklig anledning för domstol att pröva uteslutningens berättigande. Detta betyder översatt till den av Linden begagnade terminologien, att subsumtion under abstrakt grund prövas. I förening med ekonomiskt syfte av något slag är det enligt Linden alltid fråga om en property right vid uteslutning, och han hänvisar till osignerad artikel i Yale Law Journal Vol. XXXVII p. 368.
    The Labor-Management Reporting and Disclosure Act (1959) markerar i USA en ny era i den rättsliga regleringen av interna fackliga angelägenheter. Kongressen har klart bekräftat det allmännas intresse att skydda demokratin inom fackföreningarna, och man har uttryckligen stadgat skydd för fackföreningsmedlemmarna i deras fria utövande av sina politiska (då taget i vidsträckt betydelse) rättigheter, vilka man funnit vara av grundläggande betydelse för föreningarnas självstyrelse (self-government). Dessa rättigheter garanteras i allmänna ordalag genom Title I, the Bill of Rights, — och kan förverkligas genom att den enskilde medlemmen anhängiggör civil talan — men man har på domstolarna lagt ansvaret för att dessa rättigheter skall få reellt innehåll. Sålunda stadgas skyldighet för domstolarna att ge dessa rättigheter effektivt skydd och att för dylikt ändamål själva finna ut lämpliga medel. Ehuru lagstiftningen alltså är ny har de nordamerikanska domstolarna emellertid avdömt interna fackliga tvister sedan mer än 60 år dessförinnan. Därvid har domstolarna genom sina avgöranden av till dem hänskjutna tvister redan lämnat skydd åt många av de rättigheter, som alltså numera garanteras i den skrivna lagen. I Yale Law Journal11 har professorn vid juridiska fakulteten i Yale CLYDE W.SUMMERS dels lämnat en resumé över innehållet i nämnda lag dels ock analyserat den praxis, som föregått lagstiftningen såvitt avser staten New York. Dessa rättsliga avgöranden representerar nästan hälften av samtliga i USA refererade, och många av dem har varit bestämmande för rättsutvecklingen på detta område.12 Denna praxis har förf. sammanfattat sålunda.

    1. Värdet av medlemskap i en fackförening erkännes som en rättighet att deltaga i föreningens angelägenheter, och detta (obs!) utan avseende å medlemskapets eventuella värde ur försörjningssynpunkt.13

11 Volume 70, nr 2, dec. 1960 (s. 175—224) »The law of union discipline: what the courts do in fact».

12 (s. 223) I domsmotiveringarna har jag kunnat återfinna flera av de argument, jag åberopade i tandläkarmålet.

13 (s. 178) Domstolarna har förklarat medlemskapet vara »a property right, an indivisible right to be protected in its entirety». I några fall har domstol visserligen betonat den disciplinära åtgärdens betydelse för individens försörjning, men detta synes SUMMERS vara föga mer än fyllnadsgods (jfr äv. not 16 a. a. samt tidigare refererade rättsfallet UfR 1950 s. 887, Rud. Christiani).

458 ARNE MALMBERG    2. Domstolarna är angelägna att skydda »a free play of the democratic process in the political life of the union», däri inbegripet giftig (virulent) kritik av föreningens organ och organiserad opposition inom föreningen.
    3. Gentemot kommunister och kommunistiskt färgade fraktioner inom fackföreningarna intar domstolarna en utomordentligt fientlig hållning (»an overriding hostility»).14
    4. Vidare uppställer domstolen stränga krav på att det beslutande föreningsorganet vid sin behandling av det disciplinära fallet icke blott följer stadgarnas föreskrifter utan därutöver i alla väsentliga avseenden förfar i enlighet med »a due process», och ger klaganden »a fair and impartial trial»,vari inbegripes att föreningsdomstolen skall vara opartisk i alla avseenden (the tribunal must not be »subject to the slightest suspicion as to its fairness»).15
    5. Mot de appellmöjligheter, som jämlikt stadgarna kan föreligga, ställer sig domstolen kallsinning, men är den å andra sidan icke ovillig att uppskjuta sitt avgörande medan ärendet har sin gång vid organisationens instanser därest icke särskilda skäl talar däremot.16

    Medlemskap av en facklig förening är av större socialt — och ofta även ekonomiskt — värde för den enskilde än medlemskap i föreningar i allmänhet. När en arbetare går in i en fackförening blir han delaktig i hela det arbetsvederlag, som fackföreningen genom sin verksamhet lyckats tillförsäkra sina medlemmar.17 När medlemskap ernås i en fackförening av akademisk natur förvärvas emellertid därutöver yrkes- och personligt renommé — vederbörande blir »auktoriserad». Det betydande värde som medlemskapet i en facklig organisation innebär motsvaras av ekonomiska uppoffringar från medlemmarnas sida. Det bör vara domstolarnas uppgift att tillse, att ingen får uteslutas eller utestängas utan giltiga skäl samt att förhindra övergrepp mot den enskilde. Alla fack-, bransch- och yrkesorganisationer böra ställas lika inför lagen i nu förevarande avseende. Mot varje tendens att monopolisera en viss verksamhet för dem som tillhör en viss organisation bör svara en skyldighet att hålla organisationen öppen för alla inom yrket.18
    Så vitt jag kan finna har det icke någon avgörande betydelse huruvida en ideell förening av den natur, varom var fråga i tandläkarmålet, är att anse såsom öppen eller icke. Där en förening dessutom har en monopolistisk tendens och avser att begränsa konkurrensen (förbundet intogs i kartellregistret och nödgades av näringsfrihetsrådet jämka vissa sina konkurrensbestämmelser), synes skälen till domstolskontroll vara särskilt starka.19

14 Jfr såvitt avser svensk rätt NJA 1946 s. 83 (fackföreningsmedlem ansluten till nazistiskt parti. (I rättsfallet NJA 1945 s. 290 rörde det sig visserligen om en kommunistsympatisör, men som grund för uteslutningen åberopades tydligen icke, att dennes politiska uppfattning eller verksamhet innefattade risk för facklig opålitlighet; SVENNEGÅRD a. a. s. 26).

15 Jfr även härutinnan UfR 1950 s. 887.

16 Under längre vistelser här 1956 och 1961 har prof. SUMMERS studerat förhållandet mellan de svenska fackföreningarna och deras medlemmar samt vid sammanträden med Arbetsrättsliga föreningen redogjort för en del av sina undersökningar bl. a. av frågan hur individens rätt bevaras och skyddas i det fackliga kollektivet. Ett 1956 hållet föredrag finns i sammandrag refererat i Arbetsgivaren nr 16, 15/9-56 s. 3 och i nyssnämnda förenings Skrifter I 1960s. 51 (»Union democracy in Sweden and America»).

17 SVENNEGÅRD s. 94.

18 Ds s. 95.

19 Ds s. 95.

OM DOMSTOLS PRÖVNING AV IDEELL FÖRENINGS BESLUT 459    Det är av vikt att likartade samhällsföreteelser behandlas lika av lagstiftare och domare,20 och jag har redan framhållit att det icke torde vara görligt att gradera de olika fackliga organisationerna. Om man vill erkänna värdet av starka och självständiga fackliga sammanslutningar bör man också medge, att organisationerna icke tillåtas att vidtaga åtgärder, vilka äro otillbörliga eller för rättskänslan stötande eller innebära begagnande av otillbörliga medel.21 Rätten att få lagligheten av ett uteslutningsbeslut prövat av domstol kan uppenbarligen icke förringa organisationens möjligheter att utöva sin fackliga verksamhet, men även om så skulle vara fallet, vilket jag alltså icke kan finna, får icke den enskildes rätt uppoffras eller ens äventyras för dylikt ändamål. Det har redan anmärkts, att uteslutning av medlem i facklig organisation av akademisk karaktär får verkan långt utöver verkningar av rent ekonomisk natur. Här tillkommer nämligen frågan om renommé såväl såsom yrkesutövare som privatman. Ju högre på den sociala rangskalan, som den fackliga organisationens medlemmar befinner sig, desto starkare blir detta äremässiga moment. En uteslutning, som icke kan rättsligt prövas, får även till följd att den uteslutne berövas möjlighet att rehabilitera sig, varigenom det psykiska lidandet sålunda ökar.
    Att — i olikhet mot främmande rätt enligt vad redan anmärkts— såsom förutsättning för materiell prövning fordra, att den uteslutne måste visa att han tillfogats ekonomisk skada, synes mig icke görligt— och än mindre önskvärt. Om man uppställer ett dylikt merkantilt färgat kriterium, drar detta genast med sig flera med all sannolikhet olösliga problem, varå här endast några exempel.
    För en medlem saknar uteslutning måhända ekonomisk betydelse under det att den kan drabba annan medlem i samma förening hårt; skall då endast den sistnämndes talan kunna bli föremål för materiell prövning och därigenom likställighetsprincipen helt åsidosättas?
    Det kan förflyta avsevärd tid, kanske år, innan den ekonomiska skadan blir skönjbar — om den någonsin blir det. I många fall kan det vidare vara omöjligt för den uteslutne att påvisa direkt orsakssammanhang mellan uteslutningen och den lidna ekonomiska skadan. Hur stor skall denna — påvisbara — skada vara och när skall den senast inträffa för att domstol skall intressera sig för att »reparera» den?22
    Vilka tvistemål, som faller under de allmänna domstolarnas kompetens, är icke angivet i RB (eller annorstädes). Lagstiftaren torde utgått

20 Ds s. 96.

21 SVENNEGÅRD s. 99.

22 Till belysning av vilken betydelse som tillmätes frågan huruvida klagande kan påvisa något aktuellt intresse, kan även hänvisas till det i TfR 1954 s. 553 refererade rättsfallet. Medlem stämde en förening, som redan 1916 till sitt namn fogat A/S utan att emellertid stiftelseformerna för aktiebolag iakttagits, med yrkande om ogiltigförklaring av ett beslut i en generalförsamling, som han icke deltagit i, under åberopande av att kallelsen till densamma icke skett enligt reglerna i § 66 aksjeloven (skriftlig varsel med vissfrist). Han fick emellertid icke medhåll. Föreningen var icke ett aktiebolag och anmärktes bl. a. att det åberopade lagrummet var en positiv bestämmelse, som icke kunde användas analogiskt. Även utanför aktiebolagslagens område hade enligt Høyesterett »nok» en föreningsmedlem en (olovfestet) rätt att angripa ett av föreningen fattat beslut »uten å påvise noen aktuell rettslig intresse» (men ifrågavarande talan ogillades alltså på särskilda grunder).

460 ARNE MALMBERGfrån att varje talan angående ett civilrättsligt anspråk, som ett rättssubjekt riktar mot ett annat, upptages av allmän domstol, om ej annat är stadgat eller kan anses vedertaget.23 Redan på grund härav har man anledning att vända på problemställningen. Om lagstiftarens mening varit den angivna — och anledning antaga motsatsen förefinnes knappast — bör därav rimligtvis följa, att i princip prövning av sakfrågan jämväl kommer till stånd. Likaväl som bevisskyldigheten för att ett uteslutningsbeslut varit sakligt grundat åvilar föreningen, bör det ankomma på denna — och alltså icke den uteslutne — att styrka, att domstolen på grund av särskilda skäl, nämligen sammanslutningens speciella art — religiös, politisk, sällskaplig eller liknande — icke äger att ingå på materiell prövning (varmed jag icke vill ha sagt, att ens sistnämnda typ av sammanslutningar under alla förhållanden bör vara undantagna).24 Med en dylik fördelning av bevisbördan skulle den uteslutne kunna begränsa sin utredning i kompetensfrågan till att förebringa motbevisning, där han kan finna dylik erforderlig. Han befinner sig nämligen det oaktat rent faktiskt i uppenbart underläge gentemot den förening, han kan avse att angripa.
    Därest utesluten medlem (vare sig enskild person eller lokal förening, som uteslutits ur förbund) icke skulle anses äga rätt få sin klandertalan materiellt prövad,25 synes mig likställigheten fordra, att en talan om skyldighet för medlem att uppfylla förpliktelser gentemot föreningen, exempelvis att gälda »böter», avgifter eller uttaxeringar i övrigt eller ock fullgöra andra prestanda, likaledes får avvisas såsom icke varande domstolsfråga utan avse »interna» förhållanden, som allmän domstol alltså icke skall befatta sig med. En dylik konsekvens är självfallet föreningarna icke beredda att ta, och såsom Jägerskiöld även anmärkt (s. 161) har domstol prövat dylika anspråk från förening gentemot medlem.26
    I rättegångar av den art, varom här är fråga, torde utredningen ofta bli omfattande. Därav föranledda kostnader kan uppenbarligen lättare bäras av förening än enskild part. Föreningen intager ekonomiskt sett

23 HASSLER, Civilprocess 1 s. 93.

24 Jfr not 8 och amerikansk rätt.

25 Av det förestående torde framgå, att jag icke kan finna, att man kan utläsa något dylikt ur vare sig praxis eller doktrin. Av de 11 domare, som i tandläkarmålet, vilket icke fullföljdes till HD, hade att ta ställning till kompetensfrågan, fann 8 (enhällig rådhusrätt och d:o hovrätt vid dess första prövning samt en skiljaktig vid hovrättens senare prövning) domstol behörig men 3 icke.

26 NJA 1930 s. 228 (»bötesstraff», som travsällskaps s. k. överdomstol utdömt), 1927 s. 481 (uttaxeringar och skadestånd) och 1935 s. 518 (årsavgift ålagd förening gentemot förbund). Det av JÄGERSKIÖLD anmärkta rättsfallet NJA 1926 s. 2, avseende talan från utesluten lokalförening gentemot förbund att utfå andel av förbundets tillgångar (liknande yrkande framfördes kvittningsvis i 1935 års rättsfall) ger emellertid enligt min mening icke något av värde för bedömning av nu förevarande spörsmål (lika litet som hans inledningsvis lämnade redogörelse för gränsdragningen mellan allmänna domstolar och administrativa myndigheter). Oförståelig finner jag hans avslutningsvis (s. 172) gjorda hänvisning till »utvecklingen av den ej endast legalt vidgade rätten till ersättning för ideell skada, liksom de, i vissa fall legalt reglerade, möjligheterna till fastställelsetalan (RB 13:2)» — vilket yttrande dessutom gäller hela det stycke, varur här citerats.

OM DOMSTOLS PRÖVNING AV IDEELL FÖRENINGS BESLUT 461en ojämförligt starkare ställning än den enskilde medlemmen. Den förstnämnda har ju till sitt förfogande de samlade medlemsavgifterna samt övriga fonder och behöver sålunda icke i särskilt hög grad beakta kostnadsfrågan. Redan på grund härav befinner sig förening i ett överläge gentemot dylik medlem, som på rättslig väg önskar angripadess beslut. Den sistnämnde kan icke — i motsats till vad fallet synes vara i Danmark och Norge — förenkla rättegången genom att erhålla särskilt utlåtande från rättens sida i behörighetsfrågan, utan kan han bli nödsakad att förebringa utredning i såväl denna del som i sak i alla tre instanserna (prövningstillstånd torde väl regelmässigt kunna erhållas i mål av denna natur) för att måhända slutligen mötas av det beskedet, att materiell prövning icke kan ske. I dylikt fall har den i sak förebragta utredningen varit meningslös, och klaganden torde ehuru sålunda icke rättsligen avgjorts huruvida han haft rätt i sak bli förpliktad att ersätta motpartens, eller som i förevarande fall t. o. m. både tandläkarföreningens och dess förbunds samtliga kostnader, alltså i vad de avse såväl behörighets- som sakfrågan. Redan i och för sig är dylikt synnerligen stötande för rättskänslan, och än mer gäller detta för den händelse rätten kommit till insikt om att klagandens talan varit materiellt befogad. — En lagändring, som möjliggör delavgöranden även av frågor, som icke röra rättegångshinder (spörsmålet äger betydelse långt utöver föreningsfallen), bör alltså vara påkallad.
    Jag kan således icke finna, att det föreligger något befogat intresse för en facklig förening att slutgiltigt få besluta i uteslutningsfrågor. Föreningens berättigade intresse är tillgodosett genom att avgörandet i första hand ligger i dess händer. Innan den uteslutne eventuellt avser att väcka talan har han att beakta med en dylik process förenade avsevärda besvär och kostnader, varigenom sålunda tillräckligt korrektiv mot missbruk bör föreligga. Än mindre kan jag finna, att mot förenings förmenta intresse att ensam få besluta i uteslutningsfråga måste —eller ens bör — vägas den enskilde medlemmens behov av rättsskydd. Genom att ansluta sig till en förening har medlemmen uppenbarligen icke avsett att göra avkall på sitt rättsskydd. Däremot synes han mig vara i starkt behov av en »Bill of Rights».