STIG STRÖMHOLM. Torts in the conflict of laws. A comparative study. Acta Instituti Upsaliensis Iurisprudentiae Comparativae (III). Sthm 1961. Norstedts. 189 s. Kr. 25,50.

    I sitt förord ber STRÖMHOLM nästan om ursäkt för att han ägnat en utförlig undersökning åt ett ämne ur den internationella privaträtten vilket vanligen tillerkännes mycket begränsat intresse. Handböcker i internationell privaträtt berör ofta endast i korthet skadeståndsrätten, och särskilt tidigare var det vanligt att lex loci delicti angavs som den generellt tillämpliga lagen i skadeståndsmål med internationell anknytning. Någon ursäkt för ämnesvalet är dock ingalunda behövlig. Ämnets praktiska betydelse är oomtvistlig, och principen om tillämpningav lex loci har kritiserats och befunnits i behov av modifikationer. Det

JAN HELLNER 469visar sig också att ämnet bjuder principiella och teoretiska svårigheter av olika slag. Strävan efter enkla och lättfattliga generella principer kolliderar även på detta område med kravet på hänsyn till alla olika omständigheter i de särskilda fallen. Av den internationella privaträttens klassiska stridsfrågor dyker bl. a. kvalifikationsproblemet ofta upp, t. ex. i form av en fråga huruvida en regel om culpapresumtion skall behandlas som en civilrättslig eller en processrättslig regel.
    I bokens första kapitel refererar förf. huvuddragen i den internationella diskussionen och särskilt oppositionen mot den nyssnämnda huvudregeln. På senare år har åtskilliga författare förordat en uppdelning av ämnet med separata lösningar i olika konfliktsituationer. Man har exempelvis gjort gällande, att skadeståndskrav grundade på bruten trolovning bör bedömas efter samma lag som parternas personrättsliga förhållanden i övrigt, och att skada som drabbar en passagerare i en bil ägd och förd av en landsman till honom under resa i främmande land ofta bör bedömas enligt deras gemensamma hemlandslag. I anslutning härtill refererar förf. förslag, som framställts i den nyare diskussionen, att även på detta område införa en individualiserande bedömning av den internationellt-privaträttsliga frågan, eller att ersätta den enhetliga principen med ett antal speciella regler för olika typer av skadevållande.
    Det andra kapitlet handlar om den teknik som domstolarna begagnar, och här kommer förf. bl. a. in på kvalifikationsproblemen. Med hänvisning till den ståndpunkt som i Sverige har intagits av MALMSTRÖM och HULT vill han bedöma huvuddelen av dessa problem efter överväganden av ungefär samma slag som tillämpas vid internationellt privaträttsliga frågor i övrigt. Han medger emellertid att denna ståndpunkt ej är allmänt godtagen, och han diskuterar vilka resultat kvalifikationsbedömningen kan få utifrån andra ståndpunkter. Även jurisdiktionsreglernas utformning och betydelse behandlas i detta kapitel. Något överraskande finner man här också en »theoretical discussion», där förf. främst kritiserar de motiveringar som traditionellt har givits för lex loci delicti (s. 70 ff) samt tar upp frågan om det över huvud är möjligt att framställa någon enhetlig teori på området.
    I kapitel tre ligger en tyngdpunkt i arbetet, eftersom förf. här analyserar domstolarnas huvudprinciper på området. Det största intresset ägnas åt den engelska rätten, där framför allt de båda ledande rättsfallen Phillips v. Eyre (1870) och Machado v. Fontes (1897) blir föremål för en ingående granskning. De tre följande kapitlen är ägnade åt specialfrågor, nämligen den närmare bestämningen av locus delicti, som är ett huvudproblem om man tillämpar principen att denna orts lag skall vara avgörande (kap. 4), avgränsningen mellan krav grundade på kontrakt och krav grundade på utomobligatorisk skadegörelse (kap. 5), samt »incidental questions», vilka främst rör betydelsen av att antingen skadevållaren eller den skadelidande har en kontraktsmässig eller familjerättslig relation till en tredje man, t. ex. till en arbetsgivare som ansvarar enligt regler om principalansvar, en försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkring, eller en anhörig som i egenskap av efterlevande efter den skadade framställer anspråk på underhåll (kap. 6).

470 JAN HELLNER    I det korta sjunde kapitlet framställer förf. några allmänna slutsatser.
    Såsom redan nämnts framträder kvalifikationsproblemen ofta. Förf. gör bl. a. gällande, att det skulle vara möjligt för domstolarna att begagna kvalifikationstekniken för att undandraga sig att tillämpa utländska skadeståndsregler, som eljest skulle gälla men som av någon anledning domstolarna ej gillar, med samma praktiska resultat som vid tillämpning av regler om ordre public (s. 56 f). Sålunda skulle domstolarna kunna avvisa ett skadeståndskrav grundat på lex loci delicti om kravet baserades på en handling som enligt lex fori ej alls vore skadeståndsgrundande, eller om kravet enligt lex fori skulle betraktas som en straffrättslig talan. Resonemanget är dock ganska oklart; då det först framställes förefaller det som om förf. själv tog avstånd från ett sådant bruk av kvalifikation (se särskilt s. 61), och vad han anför om praxis i kontinental-europeisk rätt synes direkt motsäga antagandet att domstolarna skulle använda kvalifikationstekniken på detta sätt (s.60). Vad som återstår till stöd för antagandet, att kvalifikationstekniken har denna praktiska betydelse, är en tolkning av ett par engelska rättsfall (The Halley 1868, Phillips v. Eyre 1870), enligt vilken dessa skulle ha avgjorts med stöd av något som »in terms of modern conflict law» (s. 95 f) vore kvalifikationsresonemang. Förf. synes i detta sammanhang närmast uttrycka ett gillande av sådan användning av kvalifikationsregler (se s. 97 f). Tolkningen förefaller emellertid ha ganska ringa stöd i de båda rättsfallen och motsäges av andra fall (se särskilt s. 87 om Madrazo v. Willes, s. 88 om Scott v. Lord Seymour och s. 105 f om Machado v. Fontes). Den amerikanska rätten, som förf. eljest utförligt behandlar, synes ej alls beaktad i detta sammanhang.
    Förf. ägnar särskild uppmärksamhet åt möjligheten att inom detta område av den internationella privaträtten framställa allmänna principer. Redan i andra kapitlet diskuterar han lämpligheten av att på skadeståndskraven tillämpa en individualiserande bedömning av ungefär samma typ som svensk rätt använder för att avgöra enligt vilket lands lag ett avtalsförhållande skall bedömas. Förf. ställer sig dock i stort sett avvisande till detta förslag (s. 37 ff). Han menar att åtskilliga frågor om följdskador, vilka anförts för att styrka behovet av en individualiserande bedömning, kan avföras från skadeståndsstatutets tilllämpningsområde bl. a. genom ett förnuftigt bruk av kvalifikationsregler. Vad beträffar huvudfrågan, nämligen om en skadegörande handling skall medföra skadeståndsskyldighet eller ej, motsätter han sig en individualiserande bedömning, främst därför att en sådan ej uppfyller det krav på »predictability» som man bör uppställa vid tillämpning av skadeståndsrättsliga regler. Tankegången — som endast utföres i korthet — synes vara, att om man tillämpar lex loci delicti (eller någon annan regel av samma typ) var och en kan avgöra i förväg, vilka risker han löper att ådraga sig skadeståndsskyldighet genom sitt handlande, medan det skulle vara omöjligt att på samma sätt förutse risken för skadeståndsskyldighet om domstolarna finge beakta alla omständigheter vilka a priori kunde utgöra anknytningsmoment till olika rättssystem. Argumentet, som främst anföres för att motivera en skillnad mellan behandlingen av kontraktsanspråk och skadeståndskrav, förefaller dock ej särskilt övertygande. I andra sammanhang tar förf. själv av-

ANM. AV STIG STRÖMHOLM: TORTS IN THE CONFLICT OF LAWS 471stånd från att lägga särskild vikt vid förutsebarheten, nämligen då han polemiserar mot de författare som förordar att platsen, där skadevållaren handlade, skall vara avgörande för valet av lag, med motivering att dessa författare överdriver hänsynen till skadevållaren på bekostnad av den skadelidandes intressen (s. 129, 133). I sak kan man emellertid ge förf. rätt i att det är en fördel — på detta område liksom på så många andra — att ha fasta regler framför att hänvisa domstolarna till en individualiserande bedömning av varje särskilt fall.
    Större förståelse visar förf. för ett förslag att uppställa ett antal speciella regler, olika för olika typer av skadevållande, vilket framlagts av H. BINDER i en uppsats i Rabels Zeitschrift 1955. För egen del föredrar han emellertid — och häri ligger huvudtesen i arbetet — att vidhålla den hävdvunna principen om lex loci delicti som huvudregel. Han vill då undgå en del av svårigheterna genom att förse den med en modifikation för det fall, att skadan inträffat inom en annan jurisdiktion än den inom vilken den skadegörande handlingen företogs, samt från regelns tillämpningsområde undantaga vissa följdskador och konsekvenser som träffar tredje man. Detta förslag ligger, i motsats till Binders, icke långt från de principer som f. n. tillämpas i de flesta länder, och det betecknar därför icke något starkare brott mot den härskande traditionen. Den nämnda modifikationen i den vedertagna principen är att om skadan drabbat den skadelidande i annat land än det där den skadegörande handlingen företogs — något som kan inträffa t. ex. vid illojal konkurrens och vid ärekränkning genom radio— den skadelidande skall ha rätt att välja, vilket av de båda ländernas rättssystem som han vill åberopa, medan svaranden skall ha rätt att till sitt försvar åberopa reglerna i det land där han handlat om dessa skulle fritaga honom från skadeståndsskyldighet (se s. 140 ff). Detta förslag förefaller väl värt att begrundas, men det framställes i ganska kortfattad form och dess konsekvenser är därför svåra att överblicka. För att på allvar ta ställning till ett sådant förslag skulle man vara tvungen att systematiskt undersöka till vilka resultat huvudregeln, med den angivna modifikationen, leder i åtminstone de viktigaste fall där den skulle tillämpas. En sådan omfattande undersökning har emellertid legat utanför förf:s syfte med sin undersökning.
    Det är lättare att följa förf:s resonemang då han diskuterar vilka frågor som skall avföras från huvudregelns tillämpningsområde, och de båda kapitel som är ägnade detta ämne (kap. 5 och 6) synes vara bland de bäst lyckade avsnitten i boken. Framställningen är klargörande och vanligen övertygande.
    Förf:s egna förslag, vid vilka anm. nu ganska utförligt uppehållit sig, utgör emellertid ej tyngdpunkten i undersökningen, som enligt vad förf. själv säger huvudsakligen är ägnad åt sammanställning och analys av rättspraxis. Förf. har här ett omfattande material och ger rikhaltiga upplysningar. I vad avser engelska rättsfall kan en svensk läsare kanske tycka, att förf. utfört analysen på ett sätt som väl nära ansluter sig till den gängse engelska metoden, genom att han särskilt undersöker vilka konsekvenser rättsfallen har enligt engelsk prejudikatteknik. Ett engelskt drag finner man också däri, att förf. ofta förklarar det vara omöjligt att uttala något om rättsläget i ett land då det

472 ANM. AV STIG STRÖMHOLM: TORT IN THE CONFLICT OF LAWSej finnes några rättsfall som berör ifrågavarande ämne. Den nordiska rätten kommer mera i skymundan, något som framträder bl. a. däri, att ett av de få specialarbetena på området i nordisk doktrin (G. EGGELovvalget i erstatningsretten, Oslo 1959) ej ens är omnämnt i boken (jfr s. 27 n. 8). I detta sammanhang må f. ö. nämnas, att ungefär samtidigt med Strömholms arbete ett par andra, behandlande samma ämneskrets, har utkommit, nämligen J. L. DELACHAUX, Die Anknüpfung der Obligationen aus Delikt und Quasidelikt im internationalen Privatrecht (Zürich 1960), och P. BOUREL, Les conflits de lois en matière d'obligations extracontractuelles (Paris 1961).
    Arbetet, med vilket förf. vunnit juris licentiatexamen i Uppsala, har tillkommit under en studievistelse i England, och på många olika sätt visar förf. de lärdomar som han dragit av dessa studier. Framställningen är välskriven och elegant. Någon gång kan det förefalla som om förf. själv fångats av sin behärskning av det främmande språket. Må det till sist tillåtas anm. att nämna, att han närmast blivit förvånad av att en person, som är så väl insatt i engelsk juridik som Strömholm är, tror att Maitland kunde skriva något så sent som 1913 (s.92); Maitland dog redan 1906 ehuru ett par av hans arbeten utkom postumt några år senare.

Jan Hellner