LUDWIG GIESEKE. Die geschichtliche Entwicklung des deutschen Urheberrechts. Göttinger rechtswissenschaftliche Studien, Bd 22. Göttingen 1957. 156 s.

    Förevarande arbete har snart fem år på nacken; ur recensionssynpunkt kunde det därför synas preskriberat. Emellertid hör boken genom sitt innehåll till dem som äro lyckligt undandragna åtminstone de närmaste årens korroderande inverkan: framställningen börjar hos de gamla grekerna och gör halt med är 1845, den moderna auktorrättens genombrottsår i Tyskland. I dessa dagar, då auktorrättens funktion och väsende gjorts till föremål för så intensiv debatt, är en framställning av dess ringa begynnelse nyttig läsning. I det historiska perspektivet förklaras många av de särdrag, som vid en rent positivrättslig granskning te sig som irriterande singulariteter.
    Några mer ingående detaljanalyser innehåller icke Giesekes bok. Redan dess format utesluter sådant. Dess huvudsakliga förtjänst ligger i att sammanställa de viktigare delarna av det enorma historiska material, som föreligger i den tyska litteraturen, främst i stora monografier som KAPP-GOLDFRIEDRICHS väldiga tyska bokhandelshistoria, i de större handböckerna, i synnerhet av äldre datum, och icke minst i bokhandelns och förlagsväsendets lika omfattande som lärda fackpress. Förf. säger blygsamt, att det mesta materialet redan är bekant, och någon egentlig egen forskning i denna del torde han icke heller ha bedrivit, även om han här och var lämnar bidrag till tolkningen av den äldre auktorrättsliga litteraturen, vilken redovisas med stor noggrannhet. Viktigare är, att Gieseke försökt sig på en historisk periodindelning i auktorrättstankens utveckling från renässansen och framåt. Det inledande kapitlet om författarrätten, eller rättare sagt bristen på författarrätt,

STIG STRÖMHOLM 473under forn- och medeltiden lider av samma brister som i de allra flesta andra arbeten på området: ett anekdotiskt allmängods serveras utan nämnvärda försök till sammanfattning. Vad som här vore angeläget, är att i större omfattning än hittills skett utnyttja idé- och lärdomshistoriens och litteraturforskningens resultat för att fastslå, om det under dessa perioder överhuvudtaget fanns något idémässigt underlag för en författarrätt. Samma anmärkning gäller, ehuru i ringare mån, det tyngst vägande partiet i Giesekes avhandling, framställningen av privilegieväsendet i Tyskland och den naturrättsliga doktrinens begynnande auktorrättsliga konstruktioner. Här skulle man vilja efterlysa åtminstone ett försök till internationella utblickar liksom till utflykter inom sådana närliggande kulturområden, som skulle kunna misstänkas ha avsatt spår i den rättsliga idéutvecklingen. Juridiken har sällan varit idémässigt självförsörjande; innan auktorrätten blev en vedertagen rättsdisciplin med sin egen teknik, hör den först och främst till det allmänna kulturgodset. Det är betydligt intressantare att få klart för sig hur Opitz, Klopstock, Wieland eller Lessing sågo på sitt författarskap och sin rätt till skydd ur olika synpunkter än att ta del av en glömd traktat, vars enda relevans beror på att dess författare undervisade vid en juridisk fakultet. Auktorrätten genomfördes överallt tämligen språngartat, och det finns åtskilligt som tyder på att man då i mångt och mycket slängde de äldre juridiska spekulationerna om förlagsegendom m. m. över bord och hämtade sin inspiration från idéer med hemortsrätt utanför det juridiska fältet. Motsvarande anmärkningar kan riktas mot nationell begränsning på det ifrågavarande området. Det är sannolikt att Giesekes arbete kunnat bli en mer betydande forskningsinsats, om han nöjt sig med en kortare period och bearbetat den intensivare. I synnerhet torde perioden 1750—1800 kunna vara givande vid ett sådant studium: den franska auktorrättslagstiftningen 1791 och 1793 tillkom icke alldeles oförberedd. Här som på så många områden fullföljde revolutionen monarkiens intentioner mer radikalt än som tidigare varit möjligt. Emellertid hade författarna i Frankrike genom 1777 och 1778 års förordningar i själva verket uppnått ett beydande skydd. Vad som kom att prägla revolutionslagstiftningen på området var önskan att betona, att här förelåg en verklig rätt, till skillnad från de tidigare av kunglig nåd utdelade privilegierna. I denna speciella situation formades uttryck och tolkningar, som släpat med i doktrinen långt efter det att motsättningen mellan rätt och privilegium förlorat varje aktualitet. På sin tid sammanhängde den otvivelaktigt med att privilegium och censur voro oskiljaktigt förbundna: författarrätten framstod som en tryckfrihetsrättslig myndighetsförklaring. Att sådana idéer inverkat på tysk doktrin och lagstiftning synes uppenbart, men med den tämligen snäva nationella begränsning som Giesekes arbete givits riskera dylika »Fremdkörper» att försvinna i den rikhaltiga tyska litteraturens odlande av upplöjda hemägor.
    Vad man sålunda skulle kunna önska bör icke föranleda till otacksamhet för vad man redan fått: en lättillgänglig, välskriven och till formatet synnerligen behändig handbok över ett rättsområde som hittills varit tillgängligt endast för den som haft tid att ägna sig åt specialforskning på gebietet.

Stig Strömholm