Ny skattelitteratur

ADOLF LUNDEVALL. Skattehandbok. Femte uppl. Sthm 1961. Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. VIII + 1091 s. Kr. 30,00.
ERLAND GEIJER, ERIC ROSENQVIST (†), HARRY STERNER. Skattehandbok. Del I. Femte omarb. och utökade uppl. Sthm 1962. Norstedts. 1028 s. Kr. 82,00.
JOHN BRATT. Deklaration och beskattning. Sjunde översedda och reviderade uppl. Sthm 1962. Studierådet vid affärsbankerna. Norstedts. X + 282 s. Kr. 20,00.
CARSTEN WELINDER. Offentlig hushållning. Tredje uppl. Lund 1962. Gleerups. 294 s. Kr. 18,00.
CLAES SANDELS. Bolagsskattens funktion i den ekonomiska mekaniken. Sthm 1962. Norstedts. Kr. 8,50.
K. OLOV ANDERSSON, FOLKE NILSSON. Deklarationshandbok för lantbrukare. Tredje uppl. Sthm 1961. LT. 187 s. Kr. 12,00.
DAG HELMERS, LENNART HUSS. Pensionsstiftelser. Uppsala 1961. Almqvist & Wiksell. Försäkringsbolaget Pensionsgaranti. 123 s. Kr. 7,00.

    Den som sysselsätter sig med skattelagarna grips stundom av förtvivlan inför floden av nytt material på området. Också under »vanliga» år, när som nu t. ex. är fallet en allmän skatteberedning sitter och tänker över de stora reformfrågorna, och när bevillningsutskottet avstyrker mängder av välmenta motionsförslag med hänvisning till den väntade reformen, hinner likväl tillräckligt mycket ske för att göra gamla handboksupplagor och läroböcker svåra att hantera. Handböcker med lösbladssystem, som ständigt hålls aktuella, saknar vi i Sverige — kanske därför att publiken är för liten, eller därför att biblioteken är för underbemannade för att kunna bemästra problemet med insortering av de nya bladen.
    En vår som denna är i detta läge efterlängtad. Några av de viktigaste arbetena i vår skatterättsliga handbokslitteratur har nämligen kommit ut i nya, aktuella upplagor. Det gäller både LUNDEVALLS Skattehandbok, utgiven av Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer, och GEIJER-ROSENQVIST-STERNERS hos Norstedts utkommande Skattehandbok I, båda i femte upplagan. Samtidigt har f. kammarrättsrådet J. BRATTS lärobok Deklaration och beskattning kommit i en sjunde upplaga, och prof. CARSTEN WELINDERS lärobok Offentlig hushållning i en tredje. Även den studerande ungdomen kan alltså glädja sig åt aktuella arbeten.
    Av de båda skattehandböckerna är Geijer-Rosenqvist-Sterners den som med rätta framträder med de större anspråken, både vad priset och volymen beträffar. Den intresserade gör emellertid väl i att göra en dubbelkontroll i båda böckerna. Regeringsrådet Lundevall representerar en utomordentlig sakkunskap beträffande tolkningen av regeringsrättens praxis, och i hans handbok finns det faktiskt frågor, som, trots handbokens knapphändiga uppläggning, fått en utförligare behandling än i den stora skattebibeln.

    I den senare fäster man sig i år framför allt vid behandlingen av 1960 års provisoriska lagstiftning om aktiebolags beskattning. Denna lagstiftning, som torde representera ett svårslaget bottenrekord i fråga om hafsighet och bristande konsekvens, blir med knappa men träffsäkra kommentarer avslöjad som en rik källa till besvärliga konflikter mellan de skattskyldiga och myndigheterna. Särskilt gäller detta kommentaren till 9 §, enligt vilken de nya kedjebeskattningsbestämmelserna skall gälla »utan hinder av» bestämmelserna i 54 § KL och 7 § SI. I förarbetena, som avsåg en permanent reglering av kedjebeskattningen, gjordes en klar skillnad mellan bestämmelserna om förvaltningsbolag, vilka de sakkunniga ville sätta i stället för reglerna om svarta familjebolag, och stadgandet om kedjebeskattning av utdelning på placeringsaktier, som uppenbarligen avsågs äga giltighet samtidigt med de i viss mån hårdare normer, som gäller för svarta familjebolag. Varken propositionen eller utskottsbetänkandet innehåller något om hur man tänkt sig att tolkningen skall bli, när reglerna nu är provisoriska, och när allt man får veta är att de skall gälla »utan hinder» av de permanenta regler, enligt vilka frihet från kedjebeskattning är regel, men penningrörelsedrivande bolag och svarta familjebolag är undantag.
    Det välinformerade författarteamet har under tvekan antytt den tolkningen, att utredningsförslaget skall följas. En verbal tolkning kan ge vilket resultat som helst. Orden »utan hinder» har sålunda tidigare använts i skärpande sammanhang i SFS 1954:265 om beskattning av vissa kapitalförsäkringar, men orden används i 1960 års förordning, 10 § 3 st., också för att beteckna ett undantag i liberaliserande riktning, nämligen från förbudet i 39 § KL mot avdrag för på aktieinnehav belöpande utgiftsräntor. Tendensen tycks f. n. likväl vara den, att orden »utan hinder» skall anses avse endast skärpningarna, d. v. s. sådana svarta bolag som förblir svarta även om de delar ut hela den utdelning de tar emot — t. ex. därför att de sparat skattefria kapitalvinster i stället för att dela ut dem och låta aktieägarna skatta för dem — kommer inte att kunna till sitt fredande åberopa 10 §. Men regeringsrätten har ännu inte sagt sitt ord.
    Framställningen är som regel stramt hållen. Kanske skulle man likväl önskat en dämpning av den vid det här laget skäligen inaktuella polemiken (s. 326) angående realisationsvinstbeskattning vid gåva från skyldeman. Dels är det en ganska viktig begränsning som gjorts i lagstiftningen, när gåva från andra makens släktingar fortfarande tillåtits bryta fångeskedjan — den som tillräckligt mycket litar på sin svärson eller svärdotter kan fortfarande med skatterättslig verkan göra gåvoöverlåtelse av egendom, som avses såld inom kortare tid från givarens onerösa förvärv. Dels är det knappast någon orimlighet att den som fått en gåva av make eller skyldeman och tänker sälja den tvingas efterforska tiden och arten av givarens förvärv, nämligen om man betraktar vilket intresse den lagstiftningen det gäller är avsedd att skydda. I värsta fall kan man kanske i praxis tillämpa den i USA för motsvarande fall lagfästa regeln om att skattemyndigheten har att framställa den pinsamma frågan s. a. s. för gåvomottagarens räkning.
    Praktiskt mindre betydelsefullt men principiellt intressant är författarnas resonemang rörande tidsgränsen för realisationsvinst avseende fastighet i utlandet (s. 323). Tidigare har i brist på rättsfall ut-

talats förmodan, att fastighet i utlandet skatterättsligt torde räknas som lös egendom, men sedan denna utsaga funnit vägen in i NORR-DUFFY-STERNERS förträffliga Taxation in Sweden och påtalats i recensioner rörande detta arbete, har Geijer-Rosenqvist-Sterner funnit en motivering erforderlig. Den går ut på att eftersom det skatterättsliga begreppet fastighet (4 § 3 st. KL) har sin utgångspunkt i 1895 års lag, och fastighet i utlandet icke faller under denna lag, sådan fastighet inte berörs av de särskilda skattebestämmelserna om fastighet, t. ex. i 35 §KL. Såvitt jag förstår skulle man med lika stor rätt kunna peka på 4 § 2 st. KL, där det talas om »inom riket belägen fastighet» som skattepliktig, och e contrario sluta, att lagstiftaren ansett det skatterättsliga begreppet innefatta även utländsk fastighet, där annat ej stadgats. Men även ett sådant sätt att resonera skulle liksom handbokens utgöra exempel på en juridisk metod, som är vanlig i finansrättsliga sammanhang, men som många civilrättsexperter nog skulle finna förlegad. I själva verket kan man väl se den implicita begränsningen till svensk fastighet i 1895 års lag som resultatet av det enkla faktum, att svensk civillag om vad som skulle förstås med fastighet i utlandet i praktiken var obehövlig. Att därav dra slutsatsen, att jord och byggnad i utlandet enligt allmän lag inte skulle vara att hänföra till fast egendom, är väl formalistiskt. Beaktar man ändamålet med tidsgränserna i 35 § befästes detta intryck. Den längre tidsfristen för fastighetsspekulation är ett uttryck för den livets regel, som säger, att sådan i regel är långsiktigare än spekulation i t. ex. värdepapper. Vem säger, att spekulation i utländsk fastighet regelmässigt skulle avvecklas snabbare än spekulation i svensk sådan?
    Ett nyinlägg i kommentaren till 19 § KL (s. 64) angående den generella giltigheten av principen om skattefrihet (bortsett från ev. realisationsvinst) för engångsersättning avseende obegränsad framtid, hade kanske bort sparas till en senare upplaga, där frågan kan väntas få bättre belysning av rättspraxis och utsagan kan utformas utan polemisk udd mot t. ex. RN, som i ett f. n. anhängigt mål företrätt en annan uppfattning än handbokens. I själva verket är de citerade reglerna om allf ramtidsförsäkring m. m. knappast av den generella karaktär, att man kan analogisera från dem till alla slags engångsersättningar i rörelse, allra minst sedan goodwillreglerna införts år 1951 medderas karaktär av långt betydelsefullare undantag från den regel författarna vill anse allmängiltig. Samma anmärkning gäller nyinlägget s. 322 om royaltyrätter som objekt för realisationsvinst. I varje fall är dock problemet högst intressant.
    Bratts Deklaration och beskattning är väl fortfarande inte det idealiska standardverket för akademisk undervisning, därtill är den en smula för positivistisk och dessutom alltför kortfattad. Men härför skall dess författare ingalunda lastas, eftersom bokens användning vid universiteten — i brist på en speciellt för juristundervisningen upplagd handbok — inte torde ha varit avsedd från början. Den är skriven för utbildningen av banktjänstemän, och i det sammanhanget torde den vara idealisk. Det pedagogiska greppet imponerar, och mycket få frågetecken står kvar i marginalerna efter en genomläsning, vilket delvis kan förklaras med en lovvärd strävan till objektivitet hos bokens i andra sammanhang så stridbare författare.

    Samma problem har i än högre grad mött Carsten Welinder, vars Offentlig hushållning täcker en stor del av det politiska slagfältet. Det vore kanske för mycket sagt, att denna mogna och förträffliga årgång av det användbara arbetet skulle representera en fullständig framgång i fråga om politisk neutralitet. För många måste redan konstaterandet av att på endera sidan omfattade dogmer kan tänkas vara mindre allmängiltiga — t. ex. uppfattningen om den direkta beskattningens negativa effekt på sparande och arbetsvilja — tolkas som ett påstående om att det motsatta sambandet skulle gälla. Irritationen över utgiftsförslag utan vidhängande förslag till täckning genom nya eller höjda skatter är naturlig för en finansminister. En vetenskapsman kan måhända höja sig till konstaterandet av att inte heller finansministerns uppfattning om den lämpligaste graden av budgetbalans behöver vara sakrosankt. Gör han det inte, ligger en missuppfattning av hans roll nära. I Welinders arbete är emellertid strävan till objektivitet uppenbar. På en punkt kanske ett misslyckande bör noteras: skall man nämna att SFS 1960:658 underlättat kapitalanskaffning genom nyemissioner (s. 114), är det en betänklig lucka att inte också tala om, att den genom samma förordning införda kedjebeskattningen kan tänkas ha fått en kurssänkande effekt, som försvårat sådan kapitalanskaffning! Slutligen tycks Welinder glömma bort, att avskrivningsmöjligheterna trots allt inte är obegränsade (s. 110), varigenom skildringen av företagarnas läge blivit litet rosafärgad.
    Beträffande 1960 års förordning kan också noteras ett arbete av mycket speciellt slag, nämligen CLAES SANDELS, Bolagsskattens funktion i den ekonomiska mekaniken. Härom torde en särskild anmälan vara att vänta. Redan nu bör det emellertid sägas, att boken lyfter diskussionen om bolagsbeskattningens rätta anordnande en bra bit över det plan, där den befann sig, då den provisoriska förordningen jäktades fram år 1960.
    På ett par specialområden, nämligen jordbruksbeskattning och pensionsstiftelser, har nya handledningar blivit tillgängliga. Deklarationshandbok för lantbrukare av K. OLOV ANDERSSON och FOLKE NILSSON står pedagogiskt mycket högt. Det är värdefullt att författarna på punkter där praxis är oklar — t. ex. beträffande byte till dieseltraktor och beräkning av substansminskningsavdrag — klargör det aktuella läget och tillråder talans öppethållande tills prejudikat kommit. En sådan service torde läsarna uppskatta mera än enbart en framställningav hur författarna helst skulle se praxis utformad.
    Med DAG HELMERS och LENNART HUSS, Pensionsstiftelser, har de av 1961 års lagstiftning berörda — och de är legio — fått en lika snabb som pålitlig vägvisare vid inträngandet i dess mysterier. Författarna har genom sin medverkan vid lagstiftningsarbetet naturligtvis fått en flygande start, och arbetets karaktär av »klippbok» är självklar. Men även en sådan kräver kunnighet, möda och omtanke, och läsekretsen har bara att tacka och ta emot, i förhoppning att författarna inte skall förtröttas, när det pågående lagstiftningsarbetets nästa etapp hunnit komma in i SFS.

Leif Mutén