478 LITTERATURNOTISERJOHANN ANTON ADLER. Elsevier's Dictionary of Criminal Science. In eight languages. Amsterdam, London, New York, Princeton 1960. Elsevier Publishing Company. XV + 1460 s. H. fl. 165,00.

    Enligt förordet är detta arbete avsett att vara ett lexikon som omfattar ord och uttryck inom kriminalvetenskapen, varvid detta ord tages i dess vidsträcktaste mening och således täcker såväl straffrätt, kriminologi och kriminalteknik som dessa vetenskapers hjälpvetenskaper. Eftersom förf. och flera av hans medarbetare äro eller ha varit knutna till kriminaltekniska institut, har dock faktiskt en viss övervikt kommit att givas åt termer som huvudsakligen ha betydelse för polisverksamheten. Boken är vidare icke ett lexikon i vanlig mening utan en serie ordlistor. Dess huvudsakliga del är baserad på en lista om 10 930 engelska och amerikanska ord och uttryck, vilka uppställts i alfabetisk ordning och numrerats. För vart och ett av dessa ord eller uttryck angives i parallella spalter dess motsvarighetpå franska, italienska, spanska, portugisiska, holländska, svenska och tyska. Till denna huvudförteckning ansluta sig särskilda alfabetiska register över de i huvudförteckningen angivna orden och uttrycken på de sju sistnämnda språken med hänvisning till numret i huvudförteckningen. Den som utgår från ett svenskt ord får således i det svenska registret uppgift på numret på dess engelska eller amerikanska motsvarighet i huvudförteckningen och får därigenom även reda på dess motsvarighet på lexikonets övriga sex språk. Det säger sig självt att denna metod att utan närmare förklaring angiva tekniska termers inbördes motsvarigheter på åtta språk många gånger måste ge föga upptysande eller t. o. m. missvisande resultat. Särskilt måste det bereda svårigheter att överföra juridiska termer och benämningar på domstolar och andra myndigheter från ett språk till ett annat utan att kunna närmare förklara termernas innebörd och myndigheternas funktioner. Att såsom skett, översätta »court of quarter sessions» med »häradsrätt» resp.»Landgericht» är ju att ge läsaren föga hjälp. Ett verkligt lexikon över kriminalvetenskapliga termer på åtta språk skulle dock vara så tidsödande och svårt att åstadkomma, att man väl förstår att förf. nöjt sig med att utarbeta parallella ordlistor. Ett axplock i listorna ger ett starkt intryck av att arbetet är omsorgsfullt utarbetat och att det kan vara till stor nytta för den som inte begär mer än att få ett ungefärligt begrepp om innebörden av en »kriminalvetenskaplig» term på något av de språk, som lexikonet omfattar. Självfallet är det svårt att helt undgå misstag i ett så omfattande verk. Sålunda kan man konstatera, att »broken home» översatts med »otillfredsställande hem» och »adulterous intercourse» med »samlag mellan vuxna» i st. f. »hor» eller »äktenskapsbrott» e. d. samt att »prejudice» angivits betyda enbart »förutfattad mening», trots att i juridiskt sammanhang »skada» eller »förfång» oftast torde vara de lämpligaste svenska motsvarigheterna. H. T.

E. ALTEN. Domstolsloven med kommentar. Tredje utgave. Oslo 1961. H. Aschehoug & Co. 191 s. Nkr. 29,00, inb. 35,00.
    EMIL STANG. Utvalgte emner av rettergangsmåten i straffesaker. Tredje utgave. Oslo 1961. Johan Grundt Tanum Forlag. 130 s. Nkr. 26,70.

    Den norska domstolsloven innehåller bestämmelser, som i Sverige huvudsakligen ha sin motsvarighet i den avdelning av rättegångsbalken, som innehåller de allmänna reglerna om domstolsväsendet (1—9 kap.). Sedan høyeste-

LITTERATURNOTISER 479rettsdommer ALTEN 1948 utgivit andra upplagan av sin kommentar till nämnda lag, har denna vid ett antal tillfällen ändrats på olika punkter. I anledning härav har Alten nu utkommit med en tredje upplaga av arbetet. Kommentarerna till de olika lagrummen äro på det hela taget tämligen kortfattade; hänvisningar till andra författningar och rättsfall förekomma dock i stor omfattning.
    F. d. høyesterettsjustitiarius EMIL STANG har i ny reviderad upplaga utgivit vissa avsnitt av sitt straffprocessuella arbete »Rettergangsmåten i straffesaker». I de omarbetade delarna behandlas bl. a. lärorna om rättsmedlen, det enskilda åtalet, de straffprocessuella tvångsmedlen och rättegångskostnaderna i brottmål. Liksom i de tidigare upplagorna, av vilka den sista utkom 1951, är Stangs framställning klar och koncis. Boken är i första hand avsedd som en lärobok men förtjänar att läsas även av andra än studenter.

H. D-s