fullbordat, finner Almquist det lämpligast att förklara båda sökandena inkompetenta i ämneskombinationen rättshistoria och romersk rätt, på det att sökandena må erhålla tillfälle att färdigställa sina ofullbordade arbeten, tills ett nytt ansökningsförfarande hinner igångsättas.
Även Hafström riktar kritik mot Anners' funktionella metod och uttalar härom i samband med sin bedömning av arbetet »Humanitet och rationalism».
En av förutsättningarna för att en sådan metod skall kunna användas är emellertid, att källmaterialet möjliggör att klarlägga ett instituts resp. ett lagbuds eller en förordnings uppkomst. Under äldre tid, hos oss ofta beträffande de medeltida rättsreglerna, saknas mången gång denna förutsättning. Under senare tider föreligger den emellertid hos oss i stor utsträckning på grund av de inhemska arkivariska rättskällornas osedvanliga rikedom. En av den funktionella metodens förutsättningar är att genom forskning — och icke endast antaganden — klarläggas orsakerna till huru en lagregel, som utformar eller omgestaltar ett institut, i verkligheten kommit till stånd. På detta stadium av undersökningen måste spekulationen helt träda tillbaka och ge plats för ett metodiskt utforskande av källorna, såvitt möjligt är, intill de ursprungliga källflödena. I många fall visar det sig härvid, att exempelvis ett lagrums grundläggande brottsbeskrivning steg för steg kan ha utformats i äldre praxis under flera olika tider och förhållanden (ex. MB 16 i 1734 års lag), i andra, att en rättsregel kan ha utformats föranledd av ett visst rättsfall (ex. KF 12. 7. 1750), i andra, att den tillkommit vid en lagkommissions överläggningar vid en viss tidpunkt (MB 2; så ock betr. ännu gällande BB 23:7, tredje meningen), i åter andra att den verklige lagstiftaren(= lagbudets upphovsman) låtit sin personliga åskådning komma till ett aktuellt, legislativt uttryck (flera ex. från Gustaf III).
Om Jägerskiöld uttalar Hafström:
Stig Jägerskiölds rättsvetenskapliga produktion är av ovanlig, ja enastående omfattning och mångsidighet. Den har få motsvarigheter inom den svenska rättsvetenskapliga doktrinen. Vid en första granskning av förteckningen över de ingivna skrifterna förefaller förf:s produktion icke så enhetlig. Det finns emellertid något för nästan alla arbeten gemensamt, nämligen de viktiga — och jag vill tillägga — oftast riktigt formulerade frågeställningarna, vilket möjliggjorts genom att förf. på de föreliggande rättsfrågorna anlagt historiska synpunkter.
Genom att följa de rättsliga begreppen och instituten från deras första framträdande under deras utveckling, har han haft lätt att förklara deras genesis och därmed ofta kunnat korrigera en mera stel, dogmatisk och ohistorisk begreppsjurisprudens. Att detta arbete bedrivits främst på förvaltningsrättens område innebär för denna vetenskap en förnyelse — ett fullföljande av de med historisk metod bedrivna undersökningar, vilka karakterisera så mycket av Nils Herlitz' forskning. För ett sådant arbete har Jägerskiöld varit väl rustad i arkiv- och bibliotekskännedom, metodisk skolning, forskarglädje och ovanlig, alltjämt oförminskad arbetsförmåga.
Sammanfattningsvis finner Hafström att både Anners och Jägerskiöld styrkt professorskompetens i rättshistoria. I fråga om romersk rätt finner Hafström, att Anners icke styrkt kompetens att bedriva vetenskaplig forskning men väl att meddela vetenskaplig undervisning. Däremot anser Hafström, att Jägerskiöld genom sitt arbete »Romersk rätt och svensk» visat sig vara kompetent till vetenskaplig forskning i romersk rätt.
Om Anners' arbete »Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar» (1961) anför Iuul:
I »Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar» giver forf. et bidrag til den diskussion, som har været ført navnlig mellem russiske militærhistorikere. Den ældste opfattelse saa i Peter den storesmilitærlovgivning et arbejde, der i det væsentlige var kalkeret over den