Professuren i rättshistoria och romersk rätt vid Stockholms universitet har sökts av docenten Erik Anners och prof. Stig Jägerskiöld.
    Av de sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Jan Eric Almquist, Stockholm, Gerhard Hafström, Lund, Stig Iuul, Köpenhamn, och Henrik Munktell, Uppsala, ha Almquist och Iuul icke funnit någon av sökandena kompetent till professuren. Däremot har Hafström ansett Jägerskiöld och Munktell Anners kompetent till denna.
    Som bakgrund till sina omdömen om sökandenas meriter göra de sakkunniga vissa uttalanden om kompetenskravet för professuren, särskilt så-

NOTISER 521vitt avser speciminering i romersk rätt. Almquist uttalar i denna del, att det enligt gammal hävd fordras en självständig vetenskaplig avhandling även i romersk rätt och att det sålunda icke är tillräckligt att en sökande, som är kompetent i rättshistoria, styrkt sig ha sådana kunskaper i romersk rätt att undervisning i ämnet kan anförtros honom. Även Hafström finner det böra krävas att en sökande styrkt sin vetenskapliga skicklighet beträffande såväl rättshistoria som romersk rätt. Emellertid anser han att kompetenskravet då det gäller romersk rätt bör sättas lägre än i fråga om rättshistoria. Enligt Munktells mening är det för kompetens i romersk rätt tillräckligt, att en sökande visat sådana kunskaper i ämnet, att undervisning och examination med trygghet kan anförtros åt honom.
    Almquist ställer sig i sitt utlåtande kritisk till den av Anners använda s. k. funktionella metoden och uttalar vid bedömningen av »Äganderätt och handelsintresse» (se SvJT 1961 s. 371) härom:

    För min del skulle jag vilja säga, att den s. k. funktionella metoden icke får fastlåsas på sätt, som Anners gjort i detta och följande arbeten, emedan han trott, att den i alla situationer skulle kunna begagnas med gott resultat. Använd på detta vis kan metoden lätt bli en tvångströja på den fria forskningen. Det finns en slående parallell inom processrättens historia, som bär namnet den legala bevisteorien. Enligt denna kunde det nämligen ej anförtros åt domaren att fritt pröva bevisningens trovärdighet, vilken istället skulle avgöras efter vissa yttre kännemärken. Numera gäller som bekant fri bevisprövning. Är det månne på det sättet, att Anners av någon för oss förborgad anledning åt sig utarbetat vissa vägledande arbetsprinciper, som han kallat den funktionella metoden, och som han trott kunna ersätta den fria prövningen av forskningsmaterialet. Anners' metod går ut på att söka dela upp motiven i rättspolitiska motiv, som antingen äro samhällspolitiska eller grupp-politiska, och rättsideologiska motiv, som indelas i rättsdogmatiska motiv och rättfärdighetsmotiv eller också hänföras till en kategori, som Anners exemplifierar med religiösa motiv. Men särskilt då det som i föreliggande arbete rör ytterst ålderdomliga förhållanden, blir en dylik uppdelning lätt anakronistisk, eftersom vi veta alltför litet om dåtidens människor för att med någon grad av sannolikhet kunna fastställa deras motiv så i detalj. Den funktionella metoden kan oftast på sin höjd göra slutsatsen plausibel men sällan eller aldrig fullkomligt säker. Detta beror delvis på att motiven för ett handlande i regel äro så blandade, att det ofta är tämligen utsiktslöst att ens försöka få fram en renodlad intresseavvägning. Den, som vill begagna den funktionella metoden, blir därför ej sällan nödsakad att helt enkelt gissa, t. ex. huruvida en rättsregel tillkommit på grund av en rättfärdighetskänsla eller av mer eller mindre dolda intressemotiv. Härav torde framgå, att den funktionella metoden icke är något universalmedel, som alltid kan tillgripas, och ej heller någon mystisk slagruta, som är ägnad att lösa alla rättshistoriska problem.

    Jägerskiöld har enligt Almquist visat upp en vittfamnande produktion i rättshistoria, som visserligen är ojämn men mycket mångsidigare än hans medsökandes. Almquist anser därför Jägerskiölds vetenskapliga skicklighet i nuvarande läge överstiga Anners' i ämnet rättshistoria. Han konstaterar vidare, att Anners icke presterat någon självständig vetenskaplig insats i ämnet romersk rätt.
    Under åberopande av att Jägerskiölds romerskrättsliga, i manuskript ingivna arbete »Romersk rätt och svensk. Studier i förhistorien till Handelsbalken i 1734 års lag. Med särskild hänsyn till Svea hovrätts praxis 1614—1734» ej föreligger i färdigt skick samt att Anners' likaledes otryckta arbete »Humanitet och rationalism. Studier i upplysningstidens strafflagsreformer särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning» icke heller är

522 NOTISERfullbordat, finner Almquist det lämpligast att förklara båda sökandena inkompetenta i ämneskombinationen rättshistoria och romersk rätt, på det att sökandena må erhålla tillfälle att färdigställa sina ofullbordade arbeten, tills ett nytt ansökningsförfarande hinner igångsättas.
    Även Hafström riktar kritik mot Anners' funktionella metod och uttalar härom i samband med sin bedömning av arbetet »Humanitet och rationalism».

    En av förutsättningarna för att en sådan metod skall kunna användas är emellertid, att källmaterialet möjliggör att klarlägga ett instituts resp. ett lagbuds eller en förordnings uppkomst. Under äldre tid, hos oss ofta beträffande de medeltida rättsreglerna, saknas mången gång denna förutsättning. Under senare tider föreligger den emellertid hos oss i stor utsträckning på grund av de inhemska arkivariska rättskällornas osedvanliga rikedom. En av den funktionella metodens förutsättningar är att genom forskning — och icke endast antaganden — klarläggas orsakerna till huru en lagregel, som utformar eller omgestaltar ett institut, i verkligheten kommit till stånd. På detta stadium av undersökningen måste spekulationen helt träda tillbaka och ge plats för ett metodiskt utforskande av källorna, såvitt möjligt är, intill de ursprungliga källflödena. I många fall visar det sig härvid, att exempelvis ett lagrums grundläggande brottsbeskrivning steg för steg kan ha utformats i äldre praxis under flera olika tider och förhållanden (ex. MB 16 i 1734 års lag), i andra, att en rättsregel kan ha utformats föranledd av ett visst rättsfall (ex. KF 12. 7. 1750), i andra, att den tillkommit vid en lagkommissions överläggningar vid en viss tidpunkt (MB 2; så ock betr. ännu gällande BB 23:7, tredje meningen), i åter andra att den verklige lagstiftaren(= lagbudets upphovsman) låtit sin personliga åskådning komma till ett aktuellt, legislativt uttryck (flera ex. från Gustaf III).

    Om Jägerskiöld uttalar Hafström:

    Stig Jägerskiölds rättsvetenskapliga produktion är av ovanlig, ja enastående omfattning och mångsidighet. Den har få motsvarigheter inom den svenska rättsvetenskapliga doktrinen. Vid en första granskning av förteckningen över de ingivna skrifterna förefaller förf:s produktion icke så enhetlig. Det finns emellertid något för nästan alla arbeten gemensamt, nämligen de viktiga — och jag vill tillägga — oftast riktigt formulerade frågeställningarna, vilket möjliggjorts genom att förf. på de föreliggande rättsfrågorna anlagt historiska synpunkter.
    Genom att följa de rättsliga begreppen och instituten från deras första framträdande under deras utveckling, har han haft lätt att förklara deras genesis och därmed ofta kunnat korrigera en mera stel, dogmatisk och ohistorisk begreppsjurisprudens. Att detta arbete bedrivits främst på förvaltningsrättens område innebär för denna vetenskap en förnyelse — ett fullföljande av de med historisk metod bedrivna undersökningar, vilka karakterisera så mycket av Nils Herlitz' forskning. För ett sådant arbete har Jägerskiöld varit väl rustad i arkiv- och bibliotekskännedom, metodisk skolning, forskarglädje och ovanlig, alltjämt oförminskad arbetsförmåga.

    Sammanfattningsvis finner Hafström att både Anners och Jägerskiöld styrkt professorskompetens i rättshistoria. I fråga om romersk rätt finner Hafström, att Anners icke styrkt kompetens att bedriva vetenskaplig forskning men väl att meddela vetenskaplig undervisning. Däremot anser Hafström, att Jägerskiöld genom sitt arbete »Romersk rätt och svensk» visat sig vara kompetent till vetenskaplig forskning i romersk rätt.
    Om Anners' arbete »Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar» (1961) anför Iuul:

    I »Den karolinska militärstraffrätten och Peter den stores krigsartiklar» giver forf. et bidrag til den diskussion, som har været ført navnlig mellem russiske militærhistorikere. Den ældste opfattelse saa i Peter den storesmilitærlovgivning et arbejde, der i det væsentlige var kalkeret over den

NOTISER 523svenske, medens den nyeste opfattelsen inden for den sovjetrussiske krigshistorie betragter Peter den stores krigsartikler som en skabende og kritisk omformning af de foreliggende udenlandske forbilleder paa grundlag af den russiske krigsarmés erfaringer.
    Det er Anners' fortjeneste at have dokumenteret ved en nøjere gennemgang af de foreliggende tekster, i hvor stor udstrækning de svenske krigsartikler har været benyttet som kilde. Ved siden heraf har han i en række tilfælde været i stand til at paavise kilden til andre bestemmelser i Peter den stores krigsartikler, og han har i forbindelse hermed sandsynliggjort, hvilken af de samtidige fremstillinger af den europæiske militærret der har staaet til czarens raadighed. Naar Peter den store i første linie har benyttet den svenske militærret som forbillede, skyldes dette efter forf.s mening, at han i mange aars krig havde faaet øjet op for den karolinske armés militære effektivitet, og den faste disciplin, som kendetegnede denne armé, maatte som en af sine grundvolde have en strafferet, som stod paa højdenaf sin tids juridiske teknik. Det är muligt, at dette er forklaringen; men det kan ikke nægtes, at det netop paa denne baggrund havde været ønskeligt, om forf. i større udstrækning end tilfældet er, havde redegjort for forholdet mellem den karolinske militærstrafferet og anden europæisk ret. At forf. ikke kan give noget klart svar paa spørgsmaalet om Peter den stores personlige andel i lovgivningsarbejdet, kan ikke undre, da han i modsætning til den sovjetrussiske forskning ikke har haft adgang til arkivmateriale.

    Medan Iuul finner båda sökandena professorskompetenta i rättshistoria, konstaterar han att det är nästan påfallande i vilken utsträckning Anners i sina studier undgått att sysselsätta sig med den justinianska rätten. Icke heller finner Iuul att Jägerskiöld genom sitt arbete »Romersk rätt och svensk» dokumenterat att hans insikt i den romerska rätten också är ett uttryck för en vetenskapsmans behärskning av denna. Däremot anser Iuul arbetet trots vissa brister representera ett mycket värdefullt bidrag till kunskapen om den svenska rättens utvecklingshistoria under tiden mellan landslagarna och 1734 års lag. Ingen av sökandena är emellertid enligt Iuuls mening kompetent till professuren, om romersk rätt bibehålles som huvuddisciplin jämställd med rättshistoria.
    Munktell betecknar i sitt utlåtande Anners' produktion som kvalitativt mycket högtstående och kvantitativt omfattande. Det framhålles att Anners i sina tre större arbeten övertygande visat sig kunna lösa stora och svåra rättshistoriska problem och att han ådagalagt såväl förmåga till analys av komplicerade rättshistoriska frågeställningar som stor skicklighet i synteserna.
    Vid bedömningen av Jägerskiöld konstaterar Munktell att enligt hittills vid de juridiska fakulteterna gällande praxis för professorskompetens krävts minst två större arbeten men att det förekommit att kompetens givits på ett mycket starkt arbete av sällsynt och obestritt hög vetenskaplig förtjänst jämte ett antal uppsatser. Med utgångspunkt härifrån finner Munktell att Jägerskiöld icke styrkt professorskompetens i rättshistoria.

H. D—s