Band II behandlar vad förf. kallar mærkeretten, d. v. s. rätten till kommersiella kännetecken överhuvudtaget. Huvudvikten ligger naturligt nog på den egentliga varumärkesrätten, men betydande utrymme ägnas även åt parallella utblickar över den materiella firma rätten. Tillatt skriva om känneteckensrätten är förf. synnerligen väl skickad, sedan han som sakkunnig under en följd av år deltagit i den kommitté, som under den nu bortgångne departementschefen H. Jespersens framstående ordförandeskap med stor klokhet och omsorg förberedde den nya varumärkeslagen av 1959. Hyllningen till Jespersen i bokens förord ter sig så riktig och självfallen för den som i likhet med anm. haft förmånen av livliga kontakter med den danska kommittén. Den nya lagen kan med fog betecknas som Jespersens verk, säger förf., och det är välgörande läsning efter de olika kritiska röster i Danmark som velat göra gällande att det svenska inflytandet alltför mycket kommit att sätta sin prägel på lagen.
Känneteckensrätten ger sin författare något som endast få andra rättsområden torde ge, nämligen osökta tillfällen att använda illustrationer. Det är frapperande att det blott är i några få böcker om varumärkesrätt som detta tillfälle utnyttjats. Kobbernagel har emellertid inte försuttit sin chans: boken är illustrerad med ett träffande och trevligt bildmaterial som bör vara till betydande nytta för läsaren. Möjligen kunde man ha önskat något flera illustrationer i framställningen av förväxlingsläran.
Boken innehåller åtta kapitel. Efter en avgränsning av känneteckensrättens område i kap. 1, leder kap. 2—5 om rättens uppkomst, om kännetecknens egenskaper, om rättens innehåll och om dess omfattning till kap. 6 forvekslelige mærker, som förf. själv anser innebära tyngdpunkten. »I virkeligheden kan hele mærkeretten koncentreres i forvekslingsproblemet», säger han (s. 205). »Læren om mærkets egenskaber, om mærkerettens indhold og om dens omfang står først sin prøve, når forvekslelige mærker kolliderer.» Framställningen avslutas så med kap. 7 och 8 om rättens överlåtelse respektive om dess upphörande. Bland de åtta bilagorna fäster man sig särskilt vid en inofficiell översättning till danska av den i Lissabon 1958 antagna nya texten till Pariskonventionen om det industriella rättsskyddet samt register överåberopade kännetecken och citerade domar.
Även på detta rättsområde har Danmark en förbluffande rik judikatur, som vida överträffar vad vi kan visa fram här i landet. Man kan spekulera över anledningen härtill. Möjligen är den att finna i de lägre rättegångskostnaderna i Danmark (snarare än i större processlystnad) och i det grundmurade förtroendet till domstolarna i allmänhet och Sø- og Handelsretten i synnerhet. Till stor del baseras framställningen på de sålunda redan föreliggande domstolsavgörandena, och i betydande omfattning åberopas även de äldre varumärkeslagarnas regler. Detta är naturligen på både gott och ont. En fördel, därför att det mesta i känneteckensrättens grunder med nödvändighet måste bestå även enligt den nya lagen. Äldre fall och lagregler som mera pregnant belyser sådant är självfallet uteslutande till nytta. I den mån det äldre materialet snarare är ägnat att utsudda det nya i 1959 års lag — vilket ibland kan tyckas vara fallet — kan utnyttjandet därav i stället få den mindre lyckliga följden att den mödosamt åvägabragta reformen i vissa delar omintetgöres. (Förf. är ju en auktoritet på detta område; hans ord väger tungt.)
En kungstanke i denna reform, mot vilken såvitt anm. kan minnas aldrig gjordes någon invändning från dansk sida, har varit att varumärkeslagen och blivande firmalagar exklusivt skulle reglera den kommersiella känneteckensrätten. Man skulle alltså framdeles icke såsom hittills behöva söka stöd för hithörande rättigheter utanför dessa lagar i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Detta är dock något som Kobbernagel lämnar alldeles obeaktat. S. 57 säger han exempelvis: »Hovedreglen om mærkerettens erhvervelse findes . . . i Krl. § 9, der omfatter alle mærker.» Detta yttrande må väl vara befogat för dagen —i Sverige har dock motsvarande lagrum särskilt undantagits från tilllämpning då kännetecken är skyddat enligt nya varumärkeslagen
men sedan konkurrenslagen och firmalagstiftningen reformerats (varom nordiskt samarbete pågår) är det tvivelaktigt om denna hänvisning, och andra, till konkurrenslagen kommer att stå sig.
I huvudsak är framställningen i detta band rent beskrivande. Det är egentligen bara en gång som förf. lämnar det praktiska och ger sig in på mera teoretiska funderingar, och det är i ett avsnitt om »mærkerettens plads i den juridiske systematik», vilket dispositionsmässigt en smula egendomligt placerats sist i kap. 4 om känneteckensrättens innehåll. Här diskuteras (s. 162—163) »mærkeret og eneret» och »mærkeretog ejendomsret» och förf. ställer sig kritisk till alla hittills framförda försök att placera in känneteckensrätten i den juridiska systematiken, alltså även till VINDING KRUSES teori om märkesrätten såsom en »ejendomsret». Med någon tvekan synes förf. själv vilja stanna för att»mærkeretten som sådan kan være genstand for ejendomsret». Konklusionen synes knappast särskilt givande. I sin kritik mot immaterialrättsteorien finner förf. »mærkeretten i høj grad 'materiel', i det deter rettens økonomiske værdi, der beskyttes». Denna kritik gör att man frågar sig om förf. tillgodogjort sig de tankar som ligger till grund fördet immaterialrättsliga betraktelsesättet. Att rättigheten har ekonomiskt värde kan naturligtvis inte förta den egenskapen av immaterialrättighet, i så fall bleve ju inte mycket kvar av denna gren utav rättsvetenskapen. (I band I, s. 120, har förf. anfört ett mera träffande argument.)
Också annat finns det i denna bok som man kunde opponera mot— det är naturligt i ett verk så övermåttan rikt på stoff som detta. Men alldeles övervägande är det riktiga och nyttiga kunskaper som boken förmedlar. Just det som förf. fäster mest vikt vid, förväxlingsläran, har blivit föremål för en ingående och synnerligen givande analys. Till en påbyggnad av denna lära med den s. k. Kodak-doktrinen har Kobbernagel tidigare givit viktiga bidrag, och hans avsnitt härom hör till det bästa i boken. Huvudintrycket blir också, att verket innebär en värdefull, översiktlig, lättläst och pedagogiskt klar redogörelse för den danska känneteckensrätten. Genom den utförliga behandlingenav firmarätten kommer verket att bli till betydande nytta ej endast i Danmark utan i hela Norden för det pågående arbetet med omdaningen av detta rättsområde, ett arbete där förf. med självfallen rätt är en inflytelserik deltagare.
Claes Uggla