SVENSK RÄTTSPRAXIS

SJÖRÄTT 1956—19601

 

AV HUGO WIKANDER

F.D. HOVRÄTTSRÅD OCH DIVISIONSORDFÖRANDE

 

De svenska prejudikaten2 rörande sjölagen och närstående författningar hava under ifrågavarande period visserligen icke varit särdeles många. Åtskilliga av de förekommande rättsfallen erbjuda emellertid betydande intresse.
    Vad angår sjölagens första kapitel: Om fartyg föreligger intet rättsfall av betydelse att böra här refereras.
    Med avseende å andra kapitlet i sjölagen: Om redande i fartyg hava däremot förekommit en del prejudikat med större eller mindre anknytning till kapitlets 8 §.
    Ehuru avgjort av en icke-svensk domstol, må här anmärkas rättsfallet ND3 1959 s. 439, s. VIII. Ett av A befraktat fartyg drev under hårt väder på och skadade kajen till en befraktarens oljeanläggning i Nynäshamn. Denna olycka sammanhängde med att en förtöjning — som utförts av »båtsfolk» anställt hos befraktaren — sviktade på grund av felaktigt anbringande av densamma. Befraktaren gjorde nu i målet vid domstolen gällande bl. a., att rederiet bure husbondeansvar för av båtsfolket begånget fel, enär de arbetade i fartygets tjänst. Rederiet återinvände, att när båtsfolk ställdes till förfogande, man vore berättigadatt förutsätta att detta utgjordes av personer, vilka på förhand kände till det rent tekniska tillvägagångssätt som skulle användas för att förtöjningen skulle vara försvarlig.
    I målet avgåvos sakkunnigutlåtanden av vissa rättslärde, men deras meningar gingo ganska starkt isär. Ett utlåtande konkluderade i att förtöjningshjälpen presterades av befraktaren såsom ett led i avvecklingen av ett ömsesidigt belastande avtal och att det slutliga husbondeansvaret för båtsfolket därför borde anses åvila befraktaren. I ett annat utlåtande hävdades däremot den meningen, att det måste betecknas såsom märkligt, om befraktaren skulle anses vara den, som hade att ombesörja förtöjningen, ehuru han varken utövade ledningen av verksamheten eller stode kostnaden därför, under det att rederiet gjorde bådadera. Därmed vore dock icke förnekat, att om befraktaren kunde påbördas culpa in eligendo genom att hava ställt för ändamålet olämpligt folk till redarens förfogande, detta skulle utgöra en rättsgrund för ansvarighet. En tredje rättslärd — som huvudsakligen behandlade frågan om svensk eller norsk rätt vore att tillämpa — uttalade,

1 Föregående översikter se för 1931—1936 SvJT 1938 s. 276, för 1937—1940 SvJT 1942 s. 20, för 1941—1944 SvJT 1946 s. 183, för 1945—1950 SvJT 1952 s. 194 och för 1951—1955 SvJT 1957 s. 81.

2 På några punkter hava med hänsyn till den nordiska rättsgemenskapen på sjörättens område i största korthet berörts även danska, finska och norska rättsfall. Självfallet är framställningen därutinnan icke i någon mån uttömmande.

3 Nordiske domme i sjøfartsanliggender.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1956—1960 561att han övervägt innehållet i de förut berörda utlåtandena; att han vad anginge själva skadeståndsfrågan kommit till den uppfattningen att frågan vore tvivelaktig och att goda skäl kunde åberopas både för och emot rederiets ansvarighet; att det icke syntes omöjligt, att frågan, om svensk eller norsk lag skulle tillämpas, kunde bliva avgörande för målets utgång; samt att, då det torde finnas vissa nyanser i svensk och norsk rätts allmänna inställning till »husbondeansvaret» och i betraktande av de föreliggande utlåtandena i målet, i varje fall en tillämpning av svensk rätt måste te sig såsom önskvärd för befraktaren.

    Domstolen, Nedenes herredsrett, yttrade i sin dom bl. a.: Det förelåge här ett avtal, varigenom befraktaren förpliktade sig att betala frakt för transporten. De kajer, som funnos i Nynäshamn och av vilka varje fartyg som komme till hamnen för att lossa olja vore hänvisat att begagna, tillhörde befraktaren. Befraktarens förpliktelser måste, på grund av de speciella förhållanden som rådde i Nynäshamn, anses gå vidare för att redaren skulle sättas i stånd att uppfylla sin del av parternas avtal. A vore sålunda pliktig att ställa kajplats till rederiets förfogande.Vidare funnes icke på platsen annat båtsfolk än sådana, som voro anställda i befraktarens tjänst. För att kontraktet skulle kunna uppfyllas måste det därför åvila befraktaren såsom en plikt att skaffa brukbart båtsfolk. Visade det sig att detta båtsfolk saknade nödvändiga kvalifikationer, betydde detta att befraktaren icke uppfyllt sin del av kontraktet. Det förelåge sålunda kontraktsbrott å befraktarens sida.4
    Målet fullföljdes icke till högre rätt, men har ansetts här i korthet böra refereras med hänsyn särskilt till de avgivna intressanta sakkunnigutlåtandena.
    Såsom av frakträttslig natur och berörande ett beträffande 8 § sjölagen ofta diskuterat spörsmål må här antecknas rättsfallet NJA 1960 s.644. I anslutning till transporter av papper från ett tidningsföretags lager till dess tryckeri — vilka enligt avtal utfördes av ett åkeri — stulo ett par av tryckeriets anställda papper, som förvarades i lagret eller var under transport. Tillgreppen ansågos av HD äga sådant samband med åkeriets åtagande, att detta blivit ansvarigt för skadan.
    Rättsfallet NJA 1959 s. 214 gällde fråga om skadeståndsskyldighet för redare av fartyg, vilket vid färd uppströms å Norsälven kolliderat med en svängbro. Viss meningsskiljaktighet gjorde sig inom domstolarna gällande, huruvida och i vad mån någon bristfällighet med avseende åbrons funktion föranlett eller medverkat till olyckan.
    I förbigående må nämnas ND 1958 s. 487, s. VII (skada å telegrafkabel), 1958 s. 62 (fråga bl. a. om hamnväsendets skyldighet att ingripa mot olämplig förläggning av fartyg), 1960 s. 126 (stad ansågs ansvarig, då i stadens hamn på av hamnmyndigheten anvisad lastningsplats och på uppgivet lastningsdjup funnos stenar, som skadade lastande fartyg) samt 1957 s. 317 (isbrytares skyldighet att iakttaga vederbörlig försiktighet).

4 Rätten anmärkte i sin dom: »De fremlagte betenkninger og de dertil knyttede forklaringer står tildels i sterk strid med hverandre, og går stort sett temmelig ensidig i favør av den part som har engasjert vedkommende. Alene av den grunn finner retten at de må tillegges en forholdsvis begrenset bevisverdi. —Disse bemerkninger gjelder ikke de juridiske betenkninger, selv om de rettslærde under tvil kommer til motsatte resultater.» 

36—623004. Svensk Juristtidning 1962

562 HUGO WIKANDER    Med avseende å tredje kapitlet i sjölagen: Om fartygs befälhavare förelåg i rättsfallet NJA 1959 not. A 26, ND 1959 s. 264, till besvarande bl. a. fråga om tillämplighet av stadgandet i 26 § andra stycket 2 sjölagen, att skeppsluckorna skola behörigen tillslutas och skalkas. HD uttalade i saken, att den ifrågavarande föreskriften om skeppsluckors tillslutande uppenbarligen icke avsåge fartyg som ginge i barlast, varför befälhavaren icke genom den påtalade underlåtenheten åsidosatt nämnda föreskrift, samt att den omständigheten, att luckorna endast delvis tillslutits före fartygets avgång, icke heller eljest borde anses i och för sig hava innefattat vårdslöshet av beskaffenhet att grunda skadeståndsansvar för befälhavaren.

    Det kapitel i sjölagen, det fjärde, som tidigare handlade Om besättningen, äger ju numera motsvarighet i sjömanslagen den 30 juni 1952, sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 och K. kung. d. 29 jan.1960 med tillämpningsföreskrifter till sjöarbetstidslagen. Trots utbrytningen må ett par rättsfall av mera allmänt intresse här antecknas.
    Det ena rättsfallet, refererat i NJA 1959 s. 209, rörde ersättningstalan mot en överstyrman L. Fråga uppkom därvid om tillämpning av, bl. a., 50 § andra stycket sjömanslagen, enkannerligen om grovt vållande uteslöte jämkning av ersättning. Olika meningar gjorde sig härvid gällande. RRn fann — med en skiljaktighet — att av L. begångna försummelser varit av synnerligen allvarlig beskaffenhet och att, oavsett att skadan vore av den storlek att L. syntes sakna förmåga att ersätta denna, skadeståndet icke borde bliva föremål för nedsättning. HovRn återfann väl, att L:s försummelser varit av synnerligen allvarlig beskaffenhet men att skadans storlek i förhållande till L:s tillgångar dock utgjorde en omständighet av beskaffenhet att kunna medföra nedsättning av skadeståndet. I HD yttrade majoriteten, att vid grovt vållande den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning icke ensamt kunde vara avgörande för huruvida och i vad mån nedsättning skulle ske. Då emellertid i förevarande mål skadans storlek i och för sig billigtvis borde medföra nedsättning av L:s ersättningsskyldighet och »under beaktande av samtliga på saken inverkande omständigheter», medgav HD viss nedsättning av L:s skadeståndsskyldighet. Minoriteten yttrade däremot, att visserligen kunde även vid grovt vållande nedsättning äga rum.Förutsättning därför finge dock anses vara, att mycket vägande skäl —utöver hänsynen till skadeståndets storlek — kunde åberopas. I målet hade dylika skäl icke förebragts. Fullt skadestånd borde alltså utgå.5
    I målet var för övrigt fråga jämväl, huruvida den, som tillerkändes ett enligt nämnda lagrum jämkat skadestånd, skulle erhålla full eller jämkad ersättning för rättegångskostnad.
    Avgörandet av detta mål är naturligen av vikt jämväl för tolkningen av 59 § sjölagen och 10 kap. 3 § luftfartslagen.
    Av en i viss mån arbetsrättslig art men samtidigt färgat av de särskilda förhållandena på sjöfartens område är det rättsfall, som refereras NJA 1959 s. 522. Rättsfallet gällde, huruvida å fartyg för utrikes fart påmönstrad styrman, medlem av Sveriges fartygsbefälsförening, ägderätt att vid strejk, som föreningen anbefallt, nedlägga arbetet utan iakttagande av uppsägningstid. I motsats till RRn ansågo HovRn och HD

5 Jfr RODHE i SvJT 1961 s. 288.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1956—1960 563sådan rätt icke föreligga. HD konstaterade i sin dom, att inom de arbetsområden, där arbetsvillkoren äro kollektivt reglerade, finge anses gälla att arbetstagaren i händelse av i och för sig lovlig strejk ägde att utan iakttagande av uppsägningstid nedlägga arbetet. Bestämmelserna om uppsägningstid i det uti målet åberopade kollektivavtalet kunde —anförde HD vidare — icke anses åsyfta någon från denna grundsats avvikande reglering. Det vore emellertid känt att av gammalt hävdats den meningen, att sjöfarten intoge en särställning. Efter en redogörelse för fartygsbefälsföreningens praxis, sjömanslagens bestämmelser om sjöfolkets tjänsteförhållanden, de för sjöfarten speciella bestämmelserna om mönstring m. m. fann HD med avseende å tillämpningen av det åberopade kollektivavtalet, att styrmannen — som var påmönstrad för utrikesfart — icke kunde anses hava varit berättigad att vid strejken ifråga nedlägga arbetet utan att avvakta den i kollektivavtalet bestämda uppsägningstidens förlopp.
    Annan utgång fick rättsfallet NJA 1958 s. 196, i vilket HD uttalade bl. a., att i lag meddelade stadganden angående befälhavarens skyldigheter icke innehölle förbud för befälhavaren att under förhållanden, om vilka i målet vore fråga, deltaga i strejk utan att iakttaga avtalad uppsägningstid.6
    Vända vi oss härefter till fjärde kapitlet i sjölagen: Om befraktn i n g, må mot bakgrunden av särskilt 75 och 123 §§ sjölagen anföras rättsfallet NJA 1960 s. 742, ND 1958 s. 226, s. IX. Enligt avtal — gällande för längre tid mellan ett svenskt rederi (Sveabolaget) och ett industriföretag (Korsnäsbolaget) — skulle massapartier, vilka företaget sålde cif holländsk hamn, skeppas med rederiets egna fartyg eller med fartyg, som rederiet förhyrde. Sedan Sveabolaget träffat avtal om delbefraktning av ett libanesiskt fartyg — tidsbefraktat av tysk firma —,har efter överenskommelse mellan nämnda rederi och Korsnäsbolaget med detta fartyg (Lulu) befordrats ett på angivna villkor sålt massaparti. Ett »For the master» undertecknat konossement, som icke angav vem fartyget tillhörde, har utfärdats å formulär, upptagande det svenska rederiets firma och kännetecken samt angivande att detsamma dreve linjetrafik på Holland. Efter det godsemottagaren löst konnossementet och vid lossningen befunnits att viss del av partiet saknades, uppkom vid talan av vederbörande försäkringsgivare fråga om lastemottagarens rätt att av det svenska rederiet få ersättning för bristen.
    Samtliga instanser besvarade i målet berörda fråga nekande. RRn fann omständigheterna giva vid handen, att det icke varit Korsnäsbolagets mening att Sveabolaget vid sidan av Lulus rederi skulle fortsätta att svara för fraktavtalets fullgörande. HovRn yttrade, att några omständigheter icke visats föreligga, som grundade ansvar för Sveabolaget enligt konossementet. HD redogjorde i sin dom för vad parterna i huvudsak anfört till utveckling av sin talan, resp. av sitt bestridande. Försäkringsbolaget hade sålunda hävdat, att genom befraktningsavtalet med Korsnäsbolaget Sveabolaget åtagit sig att utföra och ansvara för transporten av massapartiet till Holland samt att Sveabolaget måste anses bundet såsom underbortfraktare. Sveabolaget åter hade hävdat, att det genom årskontraktet med Korsnäsbolaget icke åtagit sig att så-

6 Jfr RODHE i SvJT 1961 s. 292.

564 HUGO WIKANDERsom bortfraktare stå ansvar för det skeppade partiet; Sveabolaget vore i förhållande till Korsnäsbolaget att betrakta såsom bortfraktare allenast i den meningen, att det ålegat Sveabolaget att anskaffa skeppsrum för sådana massapartier, som Korsnäsbolaget anmälde till skeppning. I varje fall måste ansvaret såsom bortfraktare anses hava upphört, sedan efter inlastningen konossement utfärdats å befälhavarens vägnar. HD framhöll ytterligare bl. a.: Det för transporten utfärdade konossementet, vari hänvisning icke gjorts till något mellan Korsnäsbolaget och Sveabolaget ingånget fraktavtal, hade av Korsnäsbolaget överlåtits å godsemottagaren, och dennes rätt grundade sig, såvitt i målet angivits, allenast på innehavet av konossementet. Vid dessa förhållanden hade godsemottagaren i förevarande hänseende icke ägt åberopa någon Korsnäsbolaget enligt fraktavtal med Sveabolaget tillkommande rätt, utan vore godsemottagarens rätt att bedöma uteslutande med hänsyn till konossementet. Undertecknaren av konossementet kunde icke anses vid undertecknandet hava företrätt Sveabolaget. Ej heller kunde vissa angivna omständigheter föranleda, att Sveabolaget gjordes ansvarigt på grund av konossementet. Då Sveabolaget sålunda icke kommit att häfta för någon godsemottagaren på grund av konossementet tillkommande fordran med anledning av den befunna bristen, hade i saknad av stadgande om självständig sjöpanträtt i sådant fall som det förevarande godsemottagaren ej heller kunnat göra gällande sjöpanträtt mot Sveabolaget i belopp, som Sveabolaget uppburit i samband med befordringen av massapartiet. — Anmärkas må, att i referatet i NJA lämnas en mycket omfattande förteckning på ämnet rörande litteratur.7
    Det torde hava intresse att i detta sammanhang erinra om att för lufträttens del föreligger en i Guadalajara den 18 sept. 1961 avslutad tilläggskonvention till Warszawakonventionen rörande luftbefordran, som utföres av annan än den som åtagit sig att utföra befordringen. Enligt art. II i konventionen skola både den avtalsslutande fraktföraren och den verklige fraktföraren (»the actual carrier») betraktas såsom fraktförare enligt Warszawakonventionen, den avtalsslutande fraktföraren under hela befordringen men den verklige fraktföraren blott såvitt avser den del av befordringen, som han utför. I artikel III § 1 fastslås, att den avtalsslutande fraktföraren svarar för vad som åtgjorts eller underlåtits av den verklige fraktföraren och hans folk.8
    Om tillämpning av 83 § andra stycket sjölagen rörde sig rättsfallet ND 1958 s. 36, s. XVII (trafikanhopning i Mentyluoto hamn).
    Med avseende å 84 och 106 §§ sjölagen må påpekas rättsfallet ND 1958 s. 259, s. XIV. Här gällde frågan, vem — befraktaren eller bortfraktaren — hade att ombesörja att erforderlig licens för lossning (phasing) erhölles.

7 I ND 1960 Kom. s. VIII uttalas, att domen »har vakt oppsikt» och att det nu tillrådes från lastägarehåll att i bookingnoter och andra kontrakt få intagen en klausul, som bestämmer att det kontraherande rederiet skall fortfarande vara ansvarigt för transporten, även om det icke äger det fartyg, som utför transporten. Jfr ND 1958 s. IX f. Kritik mot domen har framförts även av FALKANGER i Arkiv for Sjørett band 5 s. 390, s. 404, en kritik som dock synes icke helt beakta differensen mellan HovRn:s och HD:s motivering.

8 Jfr SIDENBLADH i Arkiv for Luftrett Band 1 s. 129 ff.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1956—1960 565    I rättsfallet ND 1957 s. 311 förelåg till avgörande frågan, huruvida viss företagen deviation finge anses skälig. Jfr 98 § sjölagen och 4 §4 mom. konossementslagen.
    Belysande för stadgandet i 118 § sjölagen, att bortfraktare principiellt är ansvarig, där gods förkommer, minskas eller skadas, medan det är i bortfraktarens vård, med andra ord från godsets mottagande till dess avlämnande, är rättsfallet ND 1960 s. 480, s. VIII f. Bortfraktaren gjordes där ansvarig för det han vid lossningen anbringat köldömtåligt gods i vanligt tullpackhus utan tillfredsställande värmeanordningar. Rättsfallet bringar i erinran HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1951 s. 130, att bortfraktarens uppgift vid lossningen icke finge inskränkas till att frigöra fartyget från lasten utan att han även hade att med avseende å godset träffa sådana anstalter att ändamålet med transporten icke äventyrades. Jfr nedan vid konossementslagen.
    Angående lastskada vid »fioklausul» jfr ND 1957, s. XII.
    Viss belysning av bestämmelserna om fraktens beräkning — jfr 124 § sjölagen — gives i ND 1956 s. 254. En resa med kol skulle utföras mot frakt efter intagen vikt. Konossementet upptog lasten till 5 374 ton, medan utsedda »skönsmend» beräknade den lossade vikten till 5 525 ton. Rätten fann, att den i målet förebragta bevisningen icke var tillräcklig för att man skulle åsidosätta den i konossementet intagna uppgiften om partiets vikt.
    En synnerligen verklighetsbetonad tillämpning av den i 126 § sjölagen upptagna hävningsrätten gjordes i ND 1958 s. 39. Det erinras omatt i 126 § första stycket sjölagen stadgas, att om fartyget för sent ankommer till lastningshamnen eller eljest dröjsmål inträffar å bortfraktarens sida, befraktaren äger häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Andra stycket i paragrafen innehåller, att om fartyget enligt fraktavtalet skall inom viss tid vara färdigt att intaga last, varje dröjsmål därutinnan medför rätt att häva fraktslutet. Ett fraktavtal rörande två konsekutiva resor, avseende »sildefrakting», hade ingåtts med skyldighet att fartyget skulle vara lastklart den 4 februari 1952. Tidpunkten för lastklarhet förlängdes därefter till middagstiden den 6 februari. Fartyget anlände emellertid först kl. 23.30. Innan fartyget följande dag anmälde lastningsklarhet, hade emellertid befraktaren kancellerat avtalet. Spörsmål uppkom då, om denna kancellering varit berättigad. Inom Norges Høyesterett uttalades därvid att fraktavtalet borde förstås så, att fartyget måste vara lastklart »innen en bestemt tid», i vilket avseende vore att jämföra 126 § andra stycket sjölagen. Beträffande färsksillfarten måste nämligen positionen vara absolut avgörande. Enligt nyssnämnda lagrum förelåge därför hävningsrätt. Den förstvoterande tillade, att han för övrigt vore böjd att antaga att avtalet kunde hävas också därför, att dröjsmålet måste betecknas såsom väsentligt enligt 126 § första stycket första punkten sjölagen. Med den förstvoterande voro övriga medlemmar i rätten i det väsentliga och i resultatet ense.
    Beträffande isklausul föreligger under förevarande period icke något refererat rättsfall från HD. Av intresse äro emellertid två avgöranden av Danmarks Højesteret, refererade ND 1957 s. 1 och 1958 s. 32.

566 HUGO WIKANDER    Vid 139 § sjölagen må antecknas rättsfallet ND 1957 s. 61 (ej rätt för bortfraktaren att på befraktaren övervältra den del av skada, som måste tillskrivas befälhavarens felbedömning av vad fartyget kunde bära).
    Bestämmelserna i 161 och 162 §§ sjölagen tillämpades i rättsfallet ND 1958 s. 169. Partier av kli i använda säckar inlastades på fartyget Bornholm. I lastkvittona intogos anmärkningar om att säckarna visade tecken till att de hade varit våta. Anmärkning härom intogs emellertid icke i konossementet; avlastaren hade avgivit indemnitetsförklaring. I Danmarks Højesteret yttrades med avseende å visst parti: Anmärkningen i lastkvittona finge antagas hava gjorts därför, att befälhavaren och styrmannen på grund av deras iakttagelser hade funnit det nödigt att göra förbehåll med hänsyn till möjligheten att godset vore skadat av fukt. Ifrågavarande parti måste antagas hava varit i betydande grad skadat före inlastningen. Det måste därjämte antagas, att säckarnas tillstånd stått i förbindelse därmed. Då man därför måste utgå från att konossementet icke — i allt fall ej utan bankgaranti — skulle hava inlösts, om bristen angivits däri, så förelåge ersättningsskyldighet på grund av 161 § första stycket sjölagen, jämfört med 162 § första stycket samma lag. Av intresse är för övrigt ett uttalande av en i målet deltagande ledamot, att utställande av konossement utan anmärkning mot indemnitetsförklaring medförde efter hans mening att det ålåge bortfraktaren att visa dels att godset var utan brist vid inlastningen, dels ock att den konstaterade skadan icke hade samband med säckarnas tillstånd, jfr ND 1956 s. XIII.
    Angående tillämpning av 171 § sjölagen må jämföras ND 1957 s. 343 (där dock RR:ns dom utfallit), NJA 1957 not A 32. Rättsfallet ND 1957s. 232, s. XV, gällde bortfraktarens ansvar för resgods. Sedan ett fartyg gått förlorat vid en explosionsartad brand efter självantändning i en kombinerad last av zinkkoncentrat och chilisalpeter, krävde passagerare ersättning av rederi och befälhavare dels på culpagrundval dels efter objektiva regler. Anspråken avvisades emellertid. 172 och 173 §§ sjölagen förutsatte culpa, yttrades det i Norges Høyesterett. Detta måste gälla även i det föreliggande fallet, med mindre det förelåge omständigheter, som gjorde att »tilfellet må anses for å ligge utenfor det område som lovregelen behersker». Detta kunde icke anses vara händelsen i det föreliggande fallet.
    Såsom närstående sjölagens befraktningskapitel torde — på sätt skett i föregående rättsfallsöversikt — i detta sammanhang lämpligen beröras dess komplement Lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement. Det må erinras därom, att denna lag — i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller — gäller beträffande befordran av gods sjöledes dels från Sverige till främmande stat dels ock till Sverige från stat, som är ansluten till konventionen.
    I rättsfallet NJA 1956 s. 274 förelåg till avgörande frågan, huruvida gods vid den tidpunkt, då skada drabbade detsamma, var att anse som lossat. Jfr 1 § e konossementslagen. Målet företer vissa beröringspunkter med, bl. a., det i föregående rättsfallsöversikt, s. 88, omnämnda, i NJA 1951 s. 130 refererade rättsfallet. I mål av försäkringsgivaren

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1956—1960 567mot rederiet förd ersättningstalan bifölls av RRn och HovRn. RRn framhöll bl. a., att rederiet icke visat att ett vid lossningen anlitat varumottagningsföretag (Godownkompaniet) omhändertagit godset för lastemottagarens räkning redan vid dess ilandförande. Vid sådant förhållande fann RRn, att rederibolaget var ansvarigt för de i samband med lossningen uppkomna skadorna. HovRn kom till samma slut och yttrade bl. a., att lossning i konossementslagens mening icke kunde anses hava varit avslutad redan vid tiden för ifrågavarande rullars placering i magasinet och att placeringen ingått som ett led i lossningen. HD anförde däremot i sin dom: Omständigheterna i det fall, som nu vore under bedömande, företedde väsentlig olikhet mot dem, som förelågo i det av försäkringsbolaget åberopade (kurs. här) rättsfallet NJA 1951 s.130. Enligt nu förevarande befraktningsavtal, sett i belysning av den i målet omförmälda kutym som gällde för handelsfartyg i Hongkongs hamn, finge sålunda för det frakträttsliga mellanhavandets avveckling anlitas vissa privata men auktoriserade varumottagningsföretag, däribland Godownkompaniet. Nämnda varumottagningsföretag hade — även om det icke kunde anses hava uppträtt som ombud för lastemottagaren— intagit en i förhållande till såväl denne som rederibolaget självständig ställning. Kompaniets självständighet gentemot rederibolaget bekräftades av att detta, enligt vad obestritt uppgivits, saknat möjligheter att lämna instruktioner och utöva tillsyn å det sätt, varpå placeringen av godset genom kompaniets försorg verkställdes. Med hänsyn därtill och då ej heller i övrigt förebragts någon omständighet, som kunde föranleda annat bedömande, hade godset varit att anse såsom lossat vid den tidpunkt skadorna tillfogades godset.9
    Uti en när detta skrives överklagad, i ND 1960 s. 347, s. X f, berörd dom av Svea HovR yttrade HovRn, att omlastning på järnväg i Hälsingborg icke medförde att lossningen av godset skulle anses avslutad förrän detsamma i enlighet med avtal avlämnats i Malmö.9a
    Rättsfallet NJA 1956 s. 150 rörde bl. a. tillämpning av 3 § 1 mom. och 4 § 1 mom. konossementslagen. Medan ett fartyg Pagensand låg i svensk hamn för intagande av papperslast, som enligt konossement skulle transporteras till Tyskland, utfördes vissa arbeten ombord. Fartygets andre maskinist slog därvid loss locket till ett av fartygets pejlrör, vilket fastnat. Han försummade att åter ordentligt påsätta locket. Under fartygets resa på Östersjön strömmade vatten in genom det då öppna pejlröret och skadade lasten. I mål om ersättningsskyldighet för bortfraktaren (tidsbefraktare) uppkom så fråga, huruvida skadan å lasten föranletts av ursprunglig sjöovärdighet. I motsats till RRn ansågo HovRn och HD reglerna om ursprunglig sjöovärdighet vara att tilllämpa. HD motiverade sin ståndpunkt sålunda: Försummelsen i avseende å pejlrörets tillslutning hade orsakat ett fel, som inneburit ursprunglig sjöovärdighet för Pagensand, såframt det ej varit sannolikt att felet skulle bliva avhjälpt, innan fara för skada inträdde. Då de i målet förebragta förhållandena — — — berättigade till slutsatsen att regelbunden pejling genom pejlrör icke förekom å Pagensand, kunde

9 Jfr GRÖNFORS, Om ansvaret för lossat men icke mottaget gods, s. 19 ff. Jfr ock SELVIG i Arkiv for Sjørett Band 4 s. 617 och ND 1956 s. XII f.

9a Målet sedermera avgjort av HD genom dom d. 16 mars 1962.

568 HUGO WIKANDERavhjälpande av felet före faras inträdande icke anses hava varit sannolikt. Enär skada å lasten således föranletts av ursprunglig sjöovärdighet samt bortfraktaren icke styrkt att tillbörlig omsorg använts med avseende å Pagensands sjövärdighet vid resans anträdande, hade bortfraktaren, enligt tillämpliga lagbestämmelser och konossementets föreskrifter, att svara för skadan.
    Ett annat konossementslagen i viss mån rörande rättsfall av betydande intresse redovisas i NJA 1958 s. 373. Ett rederi hade låtit utställa konossement, avseende sjötransport, för vilken bestämmelserna i konossementskonventionen icke äga tillämpning. I konossementen intogs klausul, varigenom rederiet friskrev sig bl. a. från ansvar för stöld även om brottet förövats av passagerare eller personer i fartygets tjänst. I målet uppkommo så frågor, dels huruvida klausulen ägde rättslig verkan, dels — vid jakande svar härå — om bevisskyldigheten för påstående att beträffande förvaring och bevakning av godset fel eller försummelse, som möjliggjort stölden, låge rederiet till last. Talan mot rederiet av försäkringsgivaren ogillades i samtliga instanser. HovRn yttrade därvid, att vad anginge frågan, huruvida rederiet till befrielse från ansvarighet ägde åberopa den i målet ifrågavarande friskrivningsklausulen, funne HovRn — i likhet med RRn och utan avseende å viss i HovRn förebragt utredning angående förekomsten av friskrivningsklausuler av liknande art — att klausulen icke kunde frånkännas rättslig verkan utan att rederiet ägde göra densamma gällande. Beträffande påståendet, att rederiet i allt fall vore ersättningsskyldigt på grund av underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av stöld, hade försäkringsbolagen, som vore därutinnan bevisskyldiga, icke förmått visa, att i fråga om förvaring och bevakning fel eller försummelse, som möjliggjort stölden, låge rederiet till last. Rederiet vore sålunda fritt från ansvarighet. På grund därav fastställde HovRn RR:ns dom. HD prövade rättvist fastställa HovR:ns dom.
    Domen har sitt stora intresse jämväl därutinnan, att den torde visa att man icke får draga alltför vittgående slutsatser av rättsfallet NJA 1951 s. 13810.
    Erinras må i förbigående om rättsfallet ND 1957 s. 30, s. VIII rörande bl. a. tillämpning av 4 § 2 mom. konossementslagen (fråga om begånget fel vore att hänföra till navigering eller handhavande av fartyg).
    Liksom det i det upphävda sjätte kapitlet sjölagen reglerade bodmeriinstitutet tidigare spelade en viktig roll för sjöfartens finansiering, kan — såsom i föregående rättsfallsöversikt framhölls —en i viss mån motsvarande uppgift numera anses tillkomma Lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg. Rättsfall rörande sistnämnda lag av betydelse att böra här refereras hava emellertid icke förekommit under ifrågavarande period.
    Enahanda är förhållandet beträffande sjölagens sjunde kapitel: Om haveri och åttonde kapitlet i sjölagen: Om skada genom fartygs sammanstötning.

10 Ang. rättsfallet jfr RODHE i SvJT 1961 s. 261, som antyder möjligheten att rättsfallet innebär »en viss reträtt i principfrågan». Se även WIKANDER i NJA 1958 s. 378 ff. Med hänsyn till viss kritik i litteraturen må framhållas, att HD:s dom innebär ett fastställande av HovRn:s såväl motivering som domslut.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1956—1960 569    Beträffande sjölagens nionde kapitel: Om bärgning föreligger ett norskt rättsfall av intresse i flera avseenden. Rättsfallet, refererat i ND 1958 s. 247, s. XIII, rörde frågan om statsfartyg ägde rätt att erhålla bärgarlön. Med frångående av tidigare intagen ståndpunkt (jfr ND 1919s. 241) utdömde nu Norges Høyesterett bärgarlön. I den förstvoterandes votum lämnas en ingående redogörelse för olika omständigheter, som syntes tala för att frångå domstolens tidigare ståndpunkt. Tre ledamöter i Høyesterett anslöto sig till den förstnämndes mening. En dissentierande ledamot underkände däremot kravet på bärgarlön under framhållande av bl. a., att det efter 1919 års dom ansetts såsom gällande norsk rätt att marinen icke hade rätt till bärgarlön.11
    Rörande tillämpning av 225 § andra stycket sjölagen må antecknas ND 1957 s. 61.
    Angående fråga vid tillämpning av 228 § sjölagen, huruvida ett fartyg vore att anse såsom segelfartyg med hjälpmotor eller såsom ångfartyg, må jämföras ND 1958 s. 319.
    Med avseende å tionde kapitlet sjölagen: Om begränsning av redareansvaret må anmärkas rättsfallet NJA 1958 s. 351. Fråga var här om en för nöjesfart avsedd motorbåt av obetydlig storlek och med ringa dräktighet. Samtliga instanser tillämpade 10 kap. sjölagen. HD yttrade: 10 kap. sjölagen om begränsning av redareansvaret upptager icke någon bestämmelse om undantag för fartyg av den art och storlek, varom här är fråga. Icke heller eljest föreligger grund för att antaga, att sådant undantag skulle gälla. Stadgandet i 255 § första stycket andra punkten äger därför tillämpning.12
    Även på ett icke-svenskt rättsfall må uppmärksamheten fästas i detta sammanhang, nämligen ND 1958 s. 122, s. V (dålig utkik, beroende på trötthet i följd av skeppstjänst, betraktad såsom nautiskt fel av fartygsredaren och ansvarsbegränsning ansedd tillämplig beträffande ej blott redare-befälhavare, utan även en redare som intar en underordnad ställning ombord).
    Att begränsningsreglerna icke avskära krav på ränta och omkostnader, se ND 1959 s. 376, 1960 s. 229.
    På grund av det nära samband, som föreligger mellan ansvarsbegränsning och försäkring, och då bestämmelserna om sjöförsäkring tidigare utgjorde 10 kap. sjölagen, må här antecknas ett par försäkringsrättsliga rättsfall.
    Om prövning i dispaschmål, huruvida mögelskada uppkommit på grund av varans egen beskaffenhet (jfr 62 § lagen om försäkringsavtal) och huruvida bevisbördan åvilade försäkringsgivaren eller försäkringstagaren, rörde det sig i rättsfallet NJA 1958 s. 629. Meningarna voro ganska delade. Dispaschören fann det icke styrkt, att viss mögelskada uppkommit till följd av händelse, för vilken försäkringsgivaren ansvarade enligt försäkringsvillkoren. RRn:s majoritet kom till samma

11 I ND 1958 s. XIII f yttras: »Man kan efter den nye dom formodentlig siat her har Høyesterett skapt ny positiv norsk rett på dette område.» Tillikauttalas, att marinen respekterat 1919 års dom under de nära 40 år, som gått efter dess meddelande, att den betraktats såsom ett mer eller mindre avgörande prejudikat, och att det därför var »en vanskelig jobb for Høyesterett å komme utenom dommen».

12 Ang. föreslagen viss ändring i förevarande avseende se SOU 1961: 33 s. 32.

570 HUGO WIKANDERslut; en dissentierande fann »hög grad av sannolikhet» föreligga för att skadan haft en av sina väsentliga orsaker i varans egen beskaffenhet. Föredraganden i HD yttrade i avgivet betänkande, under anförande av olika omständigheter, att Kungl. Maj:t torde »ej finna skäl till annat antagande» än att den egentliga orsaken till mögelskadan på nyponskalen vore att hänföra till varans egen beskaffenhet, varför försäkringsgivaren enligt försäkringsvillkoren vore fri från ansvar för skadan. HD:s majoritet förenade sig om utslag i enlighet med betänkandet. Ett JustR var av skiljaktig mening och yttrade, att med hänsyn till anförda omständigheter »det måste hållas för visst» att den egentliga orsaken till mögelskadan vore att hänföra till varans egen beskaffenhet.13
    Rättsfallet NJA 1960 s. 344 rörde frågor, dels huruvida — sedan under bogsering av ett förskepp, härrörande från förlist fartyg, bogseringstrossen brustit och förskeppet gått under — vid tillämpning av 1896 års sjöförsäkringsplan reglerna om kaskoförsäkring i 45 § gällde med avseende å förskeppet, dels ock om i sådant fall trossens bristande under föreliggande omständigheter vore att hänföra till sjöolycka.
    Yrkande i rättsfallet NJA 1956 s. 701 om skyldighet för kaskoassuradör att i följd av fartygs enskilda haveri ersätta rederiet för ordinarie avlöning och kosthåll åt besättningen under tid, då fartyget stått på grund, bifölls icke. HD anslöt sig i målet till uppfattningen att försäkringsvillkoren måste anses uttömmande reglera försäkringsgivarens ersättningsskyldighet i fråga om kost- och månadspengar åt fartygsbesättning under nödigt uppehåll i följd av haveri och så förstås, att dylik ersättningsskyldighet föreligger — när fartyget har last på kölen— allenast, om kost- och månadspengar äro ersättningsgilla i gemensamt haveri.
    Vad angår sjölagens elfte kapitel: Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall må beträffande 267 § anmärkas rättsfallet ND 1959 s. 326. Här yttrade RRn, att A ochB i partrederi bedrivit sjöfart med visst fartyg; att B:s tjänstgöring som befälhavare å fartyget utgjort en honom såsom delägare i rederiet åliggande arbetsuppgift och förty icke grundat sig på tjänsteavtal; samt att B:s påstådda fordran vid sådant förhållande ej vore förenad med sjöpanträtt. HovRn fastställde domen och HD meddelade ej prövningstillstånd (NJA 1959 not C 29).

13 Om de slutsatser man kan av rättsfallet draga beträffande det beviskrav, som HD ställt, jfr HELLNER i SvJT 1961 s. 350. Det ligger nära till hands att här erinra om diskussionen angående bevisbördans fördelning mellan befraktare och bortfraktare rörande uppkommen förlust eller minskningav eller skada å gods. Jfr t. ex. WIKANDER i NJA 1958 s. 381 ff. Jfr ock formuleringen i den äldre 142 § sjölagen om bortfraktarens frihet från ansvarighet för förlust eller minskning av eller skada å gods i hans vård, bl. a. där antagas må att förlusten, skadan eller minskningen »orsakats av bristfällighet i godsets inpackning eller av dess egen beskaffenhet att lätt fördärvas eller minskas, såsom när spannmål sammanbrinner, flytande varor avdunsta eller utläka, eller när kreatur dö». — Påpekas må, hurusom den omdiskuterade 9 kap. 23 § luftfartslagen stadgar i första stycket att förbehåll, som innefattar inskränkning i fraktförarens ansvarighet eller bestämmer lägre gräns därför än i 22 § sägs, är ogiltigt. I andra stycket av 23 § bestämmes emellertid, att vid befordran av gods skall vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å förbehåll, avseende förlust, minskning eller skada, som härrör av godsets egen beskaffenhet.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SJÖRÄTT 1956—1960 571    Beträffande 267 § sjölagen må ytterligare anmärkas rättsfallet NJA 1956 s. 565. I ett rederis konkurs bevakade A (skeppsklarerare) i eget namn med yrkande om förmånsrätt på grund av sjöpanträtt fordran i följd av leverans utav proviant. Sedan det blivit upplyst att fordringen rätteligen tillkomme B (leverantören), uppstod fråga, huruvida B:s sjöpanträtt bevarats genom bevakningen. Jfr 283 § sjölagen. HD fann med hänsyn till föreliggande omständigheter sjöpanträtten bevarad. Jfr ND 1956 s. 358, 1957 s. 521.
    Anmärkas må slutligen, att det i föregående rättsfallsöversikt upptagna rättsfallet ND 1955 s. 537 numera är refererat i NJA 1956 s. 562. Jfr NJA 1959 s. 128.
    Beträffande tolvte kapitlet sjölagen: Ansvarsbestämmelser erinras om NJA 1960 s. 479. I målet förelåg spörsmålet, huruvida åtal för brott förövat av finsk man på finskt fartyg, vilket var insatt i reguljär passageraretrafik mellan Stockholm och Helsingfors samt vid tiden för brottet befann sig i Stockholms skärgård å svenskt territorialvatten, kunde upptagas av svensk domstol. HovRn fann att, då den åtalade transaktionen skett sedan fartyget inkommit i Stockholms skärgård och fartyget — som vore insatt i reguljär passageraretrafik mellan Stockholm och Helsingfors — således vid tiden för gärningen befunnit sig å svenskt territorialvatten, gärningen skulle anses begången inom riket, varför jämlikt 1 kap. 2 § första stycket strafflagen svensk domstol vore behörig att upptaga målet till prövning. HD fann ej skäl att bevilja prövningstillstånd.14
    Vidkommande trettonde kapitlet sjölagen: Om laga domstol och rättegång i sjörätts mål har i åtskilliga fall uppkommit den privatinternationella frågan, vilken lag som skall tillämpas.
    Så var förhållandet i det redan berörda rättsfallet NJA 1956 s. 150. Med hänsyn särskilt därtill, att fartyget hade hemort i Tyskland och tysk rätt således utgjorde flaggans lag samt att redaren var hemmahörande i Tyskland och bortfraktaren var ett tyskt företag, ansågs tysk lag skola tillämpas beträffande den legala ansvarsbegränsningen.15
    Bland icke-svenska rättsfall må anmärkas ND 1956 s. 404, s. IV, 1958 s. 1, s. 497 och 1959 s. 376.
    Till sist må några ord här finna plats angående vissa sjölagen närstående författningar.
    Beträffande ansvarigheten för lotsväsendet m. m. föreligga även under denna period vissa rättsfall. Antecknas må ND 1956 s. 401 (fråga om staden Kotkas ansvarighet för skada, som fartyget Toulouse med hamnlots ombord orsakat å en i hamnbassängen belägen vattenledning), 1957 s. 35, s. VI (vid olovlig strejk lotsarna ansvariga i förhållande till såväl staten som rederi), 1958 s. 487 (oaktsamhet av hamnlots?), 1960 s. 377, s. VI f (ersättningsanspråk mot staten, då remmare varit felställd och farledens djupbeteckning på sjökortet oriktig).
    Här skall icke ingås på vissa rättsfall dels rörande lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel, NJA 1958 s. 267, dels angående lagen den 18 juli 1949 (nr 398) om straff för olovlig varuutförsel, NJA 1956 s. 670. Båda lagarna äro numera ersatta av nyarelagstiftning.

14 Jfr KARLGREN i SvJT 1961 s. 652.

15 Jfr KARLGREN i SvJT 1961 s. 650.