LITTERATUR
RUBEN JOSEFSON OCH PER STJERNQUIST. Rättens ursprung och grund. Sthm 1961. Svenska bokförlaget-Bonniers. 119 s. Kr. 9,50.—Geijersamfundets akademiska kurser.
Det är ganska betecknande för vår tid att de evigt gamla och tillika alltid unga problemen om rättens ursprung och grund tilldraga sig ett engagerat intresse hos olika medborgarkretsar med sinsemellan skilda etiska uppfattningssätt och politiska åskådningar. Häri framträder tydligare än på kanske något annat sätt hur stark den osäkerhetskänsla är som medvetet eller omedvetet behärskar människornas sinnen inför den djupgående omvälvning som i vår tid försiggår beträffande hela vår världsbild och vår samhällsuppfattning.
Den föreliggande skriften återger några föredrag på Geijersamfundets akademiska sommarkurs i Ransäter 1958. Föreläsarna ta på ett medryckande och tankeväckande sätt upp dessa grundspörsmål till belysning och diskussion. Utifrån tvenne helt skilda utgångspunkter, den värderelativistiska rättssociologiens och den empiriska religionsvetenskapens, avhandlas tvenne problemkomplex, nämligen frågan hur och varför ett system av rättsregler uppkommit som normera mänskligt beteende samt frågan huruvida det finns någon universell grund efter vilken man kan skilja mellan »rättvisa» och »orättvisa» lagregler eller rättsgrundsatser. Trots olikheten i de båda föreläsarnas utgångspunkter, stämma deras resonemang väl överens i sin vetenskapliga objektivitetssträvan och sina sakligt kritiska resultat. Rätten synes vara ett oumbärligt element i allt samliv, om ock dess genetiska problem är ytterst invecklat och kanske till sist oåtkomligt för vetenskapen. Någon objektiv måttstock för rätt och orätt på samhällsmoralens område finnes icke: de naturrättsliga uppfattningarna äro ohållbara, även om vi känslomässigt uppfatta många av dess värderingar som alltjämt gångbara arbetshypoteser för samfundsmoralen.
Jag skall här icke närmare referera biskop Josefsons tänkvärda och ofta slående reflektioner och iakttagelser, vilka framställas på ett flärdfritt och tilltalande sätt. Beträffande professor Stjernquists del av skriften, som ju mera direkt angår juristerna, nödgas jag begränsa mig till en kort redogörelse för huvudrubrikerna till hans föreläsningar. Efter en intressant allmän orientering kring det ständigt återkommande temat i rättstänkandets historia, nämligen om det finnes någon »högre» rätt än statens föränderliga rätt, kommer författaren till det enda för vetenskapsmannen möjliga svaret att en högsta rätt endast existerar i folksvärde- och trosupplevelser. Saknas enhetlighet där, saknas också enighet om rättsprinciperna, slutar författaren. Har jag fattat Stjernquist rätt, betyder denna hans kritiska attityd ingalunda att en fast rättsideologi skulle vara utan betydelse i samlivet mellan individer och nationer; i vår olyckliga tidsålder ges bevis över nog för styrkan hos den andliga energimängd som ligger innesluten i en fast rättsövertygelse hos en i