ANDERS BRATHOLM. Erstatning til uskyldig fengslede. Oslo & Bergen 1961. Universitetsforlaget. 92 s. Inb. Nkr. 12,00.
Prof. Bratholm, som år 1957 utgav en uppmärksammad undersökning om anhållande och häktning, »Pågripelse og varetektsfengsel» (se SvJT 1958 s. 305 ff), har i förestående skrift tagit upp frågan om ersättning åt oskyldigt häktade. Det är nämligen framför allt därom som boken handlar.
Liksom den svenska lagen i ämnet innehåller norska straffprocesslagen bestämmelser, som ge häktad en ganska vidsträckt rätt till ersättning av allmänna medel men begränsa denna så, att icke den blotta omständigheten att häktningen ej följts av fällande dom ger rätt till ersättning. De flesta äro nog ense om att den som själv vållat, att häktning måst tillgripas eller att häktningstiden blivit längre än den behövt bli, icke bör ha rätt till er-
sättning för den frihetsförlust, för vilken han därför kan anses ha sig själv att skylla. Å andra sidan äro nog många åtminstone numera böjda att anse, att häktad, som icke blivit fälld, ej bör vara avskuren från rätt till ersättning för det att ändock misstanke om brottslighet kvarstår mot honom. Den bästa motiveringen för denna ståndpunkt torde vara den enkla reflexionen, att det kan hända snart sagt vem som helst att bli oskyldigt häktad och sedermera visserligen frikänd men med skenet emot sig och att därför nästan alla ha intresse av att ersättning ges också i sådant fall.
Förf. diskuterar de norska bestämmelserna och ger bidrag till deras tolkning med redogörelse för många avgöranden. Läsaren får ett starkt intryck av att ämnet är ganska komplicerat. Det visar sig, att det kan vara svårt att skilja mellan vad som kan läggas den häktade till last i fråga om häktningen och vad som kan anföras mot honom i skuldfrågan.
I. S.